Sädescirkeln

Dagarna trillar igenom mitt medvetande med sådan fart att de skräms. Jag är livrädd för alla dagar som jag först måste ta mig igenom och sedan summera för att ens minnas att en ny dag just drabbat mig! Jag får panik då jag vill samla alla intryck och skiftningar, utan att ha kraften.

Min samlarmani fick sitt stora genombrott i och med förlusten av döttrarna. Varje papperslapp lades i mappar, olika för olika ämnen. En för de broschyrer över saker vi skulle köpa till flickorna innan och efter de blivit födda, levande. En annan för lappar med de första intrycken efter förlusten, döda. Iakttagelser, dikter, ord någon sagt, ord någon annan inte sagt, händelser... En tredje med praktisk information, som sjukhusjournaler, stenhuggeriet, kyrkogården, kuratorn. En fjärde för de saker som M skrivit, sagt, gjort i samband med flickorna. Den mapp jag gillar bäst! I takt med att informationen växt har mapparna fått ett eget skåp och små underliga undermappar har frodats i det tårdränkta mörkret därinne. En för pressade höstlöv, som jag plockade! Hjärtformade, rosa-röda, knallgröna, halvfula, gula eller bara stora...En annan är full med viktig musik från den första tiden efter, låtlistor, hela texter, artister utan melodier och sånger utan upphovsman... Nu har sub-mapparna växt sig ut över skrivbordet, ut i hallen, genom köket och tillbaks igen. En mystisk cirkel, likt sädescirkeln, har skapats utan min vetskap. Jag häpnar över formationen av små högar som fortsätter att växa. Jag blir glad också, för det betyder att jag har mängder av bevis på att jag blivit tvåbarnsmor (inför ålderns höst) och att jag vårdat det som vårdats kunde för våra Ruth och Astrid!

Men dagarna hinner jag inte få fatt, annat än små fragment...