Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
tisdag 26 oktober 2010
måndag 17 maj 2010
Ett ständigt böljande flöde
Terapin handlar om blod, tårar och svett. Man måste utmana sig själv för att ta sig till nästa steg, och nästa. För mig handlar det om att verbalisera mina smärtor och dess orsaker, våga berätta om och sedan titta på helvetet utifrån. Först små skrämda ögonkast och sedan med mer fokus i linsen. Jag ser hur det var, hur det verkligen är och jag får prata om hur det skulle ha varit men inte blev, hur det kan komma att bli...
Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.
Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.
Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.
Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.
Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.
.
Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.
Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.
Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.
Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.
Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.
.
lördag 8 maj 2010
Sömn på burk - vällagrad
Morgonen den kom, och ännu en. Inget konstigt med det. Men tänk er hur en morgon , eller flera eftervarandraliggande (!) ser ut när man inte sover utan "vilar" sig igenom de drömlösa nätterna med svetten som en plastfilm kring kroppen. Jag sovtränar uselt.
Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.
Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:
"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."
Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.
.
Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.
Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:
"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."
Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.
.
tisdag 20 april 2010
Istället för tabletter
När Ruth och Astrid försvann (då hade de på sin höjd försvunnit, inte dött) blev texter otroligt viktiga. Nästan övernaturligt viktiga. Var texterna bra kunde de dämpa den värsta ångesten när jag höll mig koncentrerad mitt i ett livgivande stycke ordkonst. Så fort jag slutade läsa eller skriva var det över mig igen...mitt undermedvetnas försök att få mig att förstå att jag aldrig skulle uppleva mina döttrar igen. Inte ens deras död! Så jag samlade citat, artiklar, böcker, dikter, musiktexter, medicinska rapporter och forum-inlägg...som jag intog istället för att skära mig, istället för tabletter.
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
söndag 18 april 2010
Vindar
Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
måndag 1 mars 2010
1 år 5 månader och 4 dagar senare
Morgontrött: Det blev ingen riktig morgon. Om man räknar bort den trötta halvminut under vilken jag önskade Kärleken en fin resa till landet långt därborta, där en bouppteckning ska upprättas och fördelas mellan sorgsen bror och syster under veckan.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
måndag 15 februari 2010
Fragment ur en vargvintervecka
Torsdag 4: Att överleva dagen
I en dikt berättar Werner Aspenström om den sällsynta gråsparven som har ett stort projekt på gång, nämligen att överleva dagen och sedan natten, därpå ytterligare en dag. (ur recension till "Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga"). Mitt stora projekt skiljer sig denna dag inte nämnvärt från gråsparvens projekt, att överleva en stund, och ännu en.
Första dosen ångest får jag på Fertilitetscentrum, mitt under ett närgånget ultraljud. Min livmoder brukade vara full av två trassliga tvillingflickor när jag såg den så nära senast, men nu var den alldeles tom och övergiven. Eländig och grundlurad. Jag drabbas av panik, förbannar mitt värdelösa fortplantningsorgan, och börjar gråta på parkeringen.
Andra kommer på IKEA (läs föregående inlägg). Där handlar det inte längre om viljan att överleva, mer om den att försvinna. Envis och i behov av förvaring tar jag mig ändå fram likt en ensam dominobricka petad och puffad i pilarnas riktning av gravidmagar och storfamiljer med pyttebebisar (nej, det fanns inga andra än just vi där). Jag smälter några av mina ofrivilliga härskare till pölar längs vägen, genom att möta dem med mina ledsna hundögon!
Tredje slaget kommer från ett ögonkast i almanackan. Den 4/2 var Ruth och Astrid beräknade. Mina sällsynta gråsparvar som inte överlevde natten... Jag undrar om det alltid kommer vara så, att flickornas datum ska göra sig påminda utan min direkta vetskap? Göra så ont!
Fredag 5: Mersmak
Nu ska jag äntligen få hjälp med att inte bara överleva dagen, utan lära mig leva den! Efter gårdagens ångest inser jag på större allvar vikten av min noggrant inbokade psykoterapi. Kl 13.00. Kvart i tar jag nervöst plats i väntrummet och kvart över förstår jag att jag är bortglömd. Ingen där. Förolämpad knackar jag på alla 5 dörrar samtidigt med mina 5 armar. Jag behöver prata, nu!!! Den snälla terapeuten ursäktar missen och jag gråter mig igenom en konstig och dyr halvtimma. Jag får mersmak.
Söndag 7: Stor kostym
Jag inser att jag lever med känslorna utanpå kroppen. En sfär som både skyddar och hindrar mig. Jag promenerade i den blåvita snön längs nya stigar, längre och längre in i skogen. Plötsligt stod jag öga mot gren med en björk vars arkformade grenar pryddes av hundratals gnistrande prismor. Den plötsliga solen lyste så perfekt genom ishängena, och i den lätta pudersnön från en gren jag stött till började jag gråta medan jag viskade allvar med den vackra vinterskogen.
Jag bär en alldeles för stor kostym!
Måndag 8: Carl-Anders
Blastocyst nr 14 eller15 från IVF nr 4 återförs till min livmoder. Av två nedfrysta 100-cellare överlevde en. Vi tog emot den magiska cellklumpen på rutin samtidigt som Kärleken berättade att en kollega kommit på det perfekta namnet för vårt önskade barn: Carl-Anders från Carlanderska! Vi skrattade och såg vår hjulbente son som hastigast skymta förbi i ögonvrån...
Onsdag 10: Vargavinter
10.00 - Möte med representant från Musik i Väst. Utan budget ingen musik...
14.00 - Deckarklubb. Nästan inställd då ledaren är allergisk mot kyla och måste stanna inomhus när temperaturen sjunker under -3. Tänk att samma år som en köldallergiker håller deckarklubb på biblioteket har vi en riktig vargavinter!
18.30 - Skrivcirkel. En av deltagarna ringer återbud. Hennes dotter har nyss fått tvillingar och har nu fem barn...hon måste hjälpa till...jag försökte men lyckades inte säga grattis, och svalde hårt innan jag tog på mig rollen som cirkelledare. Givetvis fick deltagarna prova på att skriva poesi! Uråldrig japansk sådan. Vi hade så roligt att klockan blev 21.00 på ett par minuter! Nästa träff ska vi skapa ett digert persongalleri med hjälp av dörrar och liknelser...
Fredag 12: Gripa efter strån
Jag tänker mycket på cellklumpen i magen. Jag bestämmer mig för att vara glad och upprepar likt ett mantra att "idag blöder jag inte, har inte missfall, och en liten blastocyst kan bli ett levande barn. Vårt barn." Jag tänker på symboler för kärleken. Rött för kärleken och rött som kraft och styrka. Jag kom på att jag bar röda trosor. Det måste ju betyda något bra! Jag tänker på de tabletter jag ordinerats sedan återföringen, Trombyl, i form av pyttiga små hjärtan. Det måste ju betyda något bra! Sedan ser jag att mina jeans har en broderad silverstjärna vid sidan av ena knät...en stjärna...det måste ju betyda något bra!
Söndag 14: Den sköra tråden
Hos mor och far. Jag blir ompysslad och bortskämd med OS, Schlager och kycklinggryta. Sover gott. Jag får lära mig att sticka två halsdukar på den opålitliga stickmaskinen. Mamma textilkonstnärinnan visar. De blir fina och jag är glad! Men någonstans mellan maska 64 och varv 1400 går något galet...
Jag börjar blöda.
.
torsdag 4 februari 2010
Utan förr eller senare
Jag orkar inte alla stolta *som vore vi de enda på jorden* - mammor och pappor till minikomlingar. Egentligen är de vanligast i världen! Jag orkar egentligen ingenting, men minst av allt föräldrar till levande barn, eller levande barn till stolta föräldrar. Inte nu. Lika mycket som deras lycka är just deras är vår sorg just vår, och där tror jag vi stannar. Förståelse och engagemang uteblir när världar flyter i olika rymder. Ni slipper, vi slipper, allt gott.
Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...
Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.
Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.
Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.
Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.
Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...
Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...
Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.
Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.
Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.
Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.
Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...
De förgängliga Systrarna Körsbär
Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...
Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.
Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.
Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)
Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...
I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.
När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.
Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.
Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid
Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.
Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.
Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)
Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...
I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.
När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.
Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.
Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid
onsdag 27 januari 2010
En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)
Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
söndag 24 januari 2010
No hope day
Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.
Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.
Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.
Short hair day on a No hope day
.
Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.
Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.
Short hair day on a No hope day
.
Och grävaren!
Den ständiga striden av dödsfall kring mig och Kärleken är sanslös! Gamla rostiga sår poleras blanka och gör att vi snart inte ser för vem eller vad vi gråter och går sönder längre. Vi bara brister och att samla ihop bitarna har blivit till en eländig livsstil. Ohållbar.
Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?
Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...
Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.
Till och med grävaren...
.
Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?
Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...
Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.
Till och med grävaren...
.
tisdag 12 januari 2010
Sjuklingen
"...djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor,
vid alla tillfällen..."
Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".
Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.
Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.
Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.
.
vid alla tillfällen..."
Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".
Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.
Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.
Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.
.
Den mjuka lyckan
Det kunde ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver. En som funderar över varför hon fryser så om de raggsocksklädda fötterna instoppade under elementet. En som precis diskat fram familjens kladdiga kastruller och pannor under resterna av dagens ärtsoppa och gårdagens wok. En sådan mamma som kastar en varm blick på den dåsande, trassliga familjen i soffan och snart tränger sig tätt intill den mjuka lyckan framför tevens blåa sken.
Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.
Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.
Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.
.
Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.
Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.
Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.
.
fredag 1 januari 2010
Familjen X är bara på låtsas
Upprörd och ledsen, igen. Det hela började med julkorten.
Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.
Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.
Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...
Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.
Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.
Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...
tisdag 29 december 2009
Igår natt, vid tolv
Den gnistrande diamantsanden utanför dörren ligger vit och stilla. Annat var det igår natt, vid tolv. Då dundrade tunga snösjok från grannens tak i marken. Som små jordbävningar skalv de över grannskapet och väckte grannar och husdjur som förskräckta letade efter oljudet i de nyss svarta fönstergluggarna. Jag var vaken och den enda som sett vad som precis skett.
Av de nyvakna hade någon säkert haft mardrömmar efter en stor mängd hemgräddad pizza och en annan efter en drömgod juldessert. Någon kanske låg och drömde om en hästgård i Dalarna eller undrade varför mormor dricker så mycket och börjar slå. Någon flög säkert ett engelskt litet flygplan, högt upp i luften och jag...jag förlorade min svärfar. Igår natt, vid tolv.
Kärleken flög till minnenas land i morse och jag önskar jag var där. Med, hos och för honom. Ett stöd med ganska bräckliga armar, men ändå något.
Döden låter oss aldrig vila! Bara de döda själva finner stöd i dess armar och jag är avundsjuk. Den är en värld utan kartor och en trädgård full av minnen och smaker. Den är påfluget märkvärdig och lämnar ingen oberörd. En sista diamantflinga på tungspetsen i ett snöskred om natten är döden.
Igår natt, vid tolv, förlorade jag min svärfar och Kärleken sin älskade pappa. Vi var alla vakna.
.
Av de nyvakna hade någon säkert haft mardrömmar efter en stor mängd hemgräddad pizza och en annan efter en drömgod juldessert. Någon kanske låg och drömde om en hästgård i Dalarna eller undrade varför mormor dricker så mycket och börjar slå. Någon flög säkert ett engelskt litet flygplan, högt upp i luften och jag...jag förlorade min svärfar. Igår natt, vid tolv.
Kärleken flög till minnenas land i morse och jag önskar jag var där. Med, hos och för honom. Ett stöd med ganska bräckliga armar, men ändå något.
Döden låter oss aldrig vila! Bara de döda själva finner stöd i dess armar och jag är avundsjuk. Den är en värld utan kartor och en trädgård full av minnen och smaker. Den är påfluget märkvärdig och lämnar ingen oberörd. En sista diamantflinga på tungspetsen i ett snöskred om natten är döden.
Igår natt, vid tolv, förlorade jag min svärfar och Kärleken sin älskade pappa. Vi var alla vakna.
.
fredag 25 december 2009
Inga snälla barn, bara döda
Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där...
För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.
Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.
Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!
Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.
Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.
För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.
Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.
Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!
Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.
Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.
tisdag 15 december 2009
Janusansiktet
De ord som skrivs här är en röntgenbild av en sörjande mor. De visar såren från den hand som slet ut min mage, mitt hjärta och fortsatte riva. Genom plåtarna och mellan raderna ser jag skepnaden av en vingklippt, svårt sårad ängel som springer över dimmiga marker utan chans att lyfta för att finna sina borttappade älsklingar. Dömd och förvirrad. För jag dog den där dagen!
På röntgenbilden syns även mina två ansikten, det som blickar framåt och det som ständigt kastar ett öga bakåt. Den romerska solguden Janus kunde öppna och stänga himlaljusets portar, men jag är bara en dålig replika. I framtiden finner jag hopp men ingen tro och i det förflutna, det som hände igår, finner jag mitt livs obesvarade kärlekar. Tro men utan hopp. Dörr utan nyckel.
Jag kastar en blick på min trasiga mage och ser att den slutat blöda. Mitt hjärta har återtagit sin puls och såren har bildat ärr. Mitt ena ansikte tar över sin roll som pajas och får mig att skratta, med avundsjuka blickar från det andra som vinklar sina bländande backspeglar. Jag tittar ofta i dem men hellre framåt för det finns ingen återvändo för döden. Ingen ursäkt.
Jag har skapat ett nytt normaltillstånd, ett som bär tillförsikt. För det finns heller ingen återvändo för hoppet och kärleken. Ingen ursäkt.
Julen 2008, 4 månader utan nyckel
På röntgenbilden syns även mina två ansikten, det som blickar framåt och det som ständigt kastar ett öga bakåt. Den romerska solguden Janus kunde öppna och stänga himlaljusets portar, men jag är bara en dålig replika. I framtiden finner jag hopp men ingen tro och i det förflutna, det som hände igår, finner jag mitt livs obesvarade kärlekar. Tro men utan hopp. Dörr utan nyckel.
Jag kastar en blick på min trasiga mage och ser att den slutat blöda. Mitt hjärta har återtagit sin puls och såren har bildat ärr. Mitt ena ansikte tar över sin roll som pajas och får mig att skratta, med avundsjuka blickar från det andra som vinklar sina bländande backspeglar. Jag tittar ofta i dem men hellre framåt för det finns ingen återvändo för döden. Ingen ursäkt.
Jag har skapat ett nytt normaltillstånd, ett som bär tillförsikt. För det finns heller ingen återvändo för hoppet och kärleken. Ingen ursäkt.
Julen 2008, 4 månader utan nyckel
tisdag 1 december 2009
På den Lindbergska äppelduken
Mitt livs första adventsstake har funnit sig tillrätta på den röda Lindbergska äppelduken. Inga stakar har innan hållit måttet, eller så har jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Ljus har tänts, men inte slaviskt den första, andra, tredje eller fjärde. Jag har slarvat med konventionerna och högtiderna har trillat på mig med blandade reaktioner, allt beroende på dagsform. Och alltid kopplade till vår outtröttliga barnlöshet. Det har saknats anledningar.
När döttrarna föddes fram i den multnande hösten, begravdes under den första snön och sörjdes över golven, då tändes ljus varje dag. Jag jagade ständigt efter de perfekta lyktorna och gav inte upp förrän de återfanns i ett avlägset land, i en by vid en sjö bland snöklädda berg. Jag började samla på lågor och lämpliga behållare.
Till minne av våra barn har ljuständningen fått en ny innebörd. Den är i alla fall viktigare för oss. När lågorna vinkar stannar vi upp och minns, känner in och träder i stillhet. Det är med större sinnesfrid Familjen Saknad startat ny tradition med hjälp av designad ljusstake på maskäten äppelduk, första, andra, tredje, fjärde. Oavsett barnen finns i livet eller dör ifrån oss startar de tankar kring kulturarv och traditioner som förankrar dem och får dem att höra samman, bildar ett kluster.
(Jag hade hellre köpt blöjor för pengarna...)
När döttrarna föddes fram i den multnande hösten, begravdes under den första snön och sörjdes över golven, då tändes ljus varje dag. Jag jagade ständigt efter de perfekta lyktorna och gav inte upp förrän de återfanns i ett avlägset land, i en by vid en sjö bland snöklädda berg. Jag började samla på lågor och lämpliga behållare.
Till minne av våra barn har ljuständningen fått en ny innebörd. Den är i alla fall viktigare för oss. När lågorna vinkar stannar vi upp och minns, känner in och träder i stillhet. Det är med större sinnesfrid Familjen Saknad startat ny tradition med hjälp av designad ljusstake på maskäten äppelduk, första, andra, tredje, fjärde. Oavsett barnen finns i livet eller dör ifrån oss startar de tankar kring kulturarv och traditioner som förankrar dem och får dem att höra samman, bildar ett kluster.
(Jag hade hellre köpt blöjor för pengarna...)
söndag 22 november 2009
Jag var där, men ändå inte
Fredag den 20:e blev lördag den 21:e, blev söndag den 22:e. Jag är sömnlös som jag brukar och på nätterna märker jag hur fort mina dagar har passerat. Som ett hungrigt nattdjur letar sina matgömmor letar jag ord som kan stilla mina tankar och skänka ro i mörkret.
Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.
Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...
När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.
Jag minns men ändå inte...
Grannens hund som lekte i kylan
Ett leende i det plötsliga snöfallet
Hålet där vi strödde glitter
Änglaljuset och kortet
Att jag lyfte blicken mot solen
.
Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.
Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...
När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.
Jag minns men ändå inte...
Grannens hund som lekte i kylan
Ett leende i det plötsliga snöfallet
Hålet där vi strödde glitter
Änglaljuset och kortet
Att jag lyfte blicken mot solen
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
