En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)

Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.

Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.

Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:

"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."

Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:

"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.

– Barnlöshet kan var mycket svårare att komma till rätta med än andra trauman. När någon dött oväntat till exempel handlar det om ett avgränsat, konkret trauma...Det saknas också ritualer i det här sammanhanget som kan underlätta bearbetningen. Om ett barn dör visar omgivningen stöd och det finns vissa ceremonier. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan fortsätter därför och blir något av en livsstil för många...– Att höja livskvaliteten under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitet och att härda ut.

– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."

Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?

.