torsdag 30 april 2009

Lättad småstadsbo

Livet måste gå vidare, jag har bara glömt varför...

Valborgsmässoafton skall hjälpa mig minnas.
Jag ska bo på hotell i Stora Staden med Kärleken.
Vi ska äta och dricka gott med goda vänner.
Vi ska beställa brunch med flottiga ägg och segstekt bacon.
Vi ska strössla överraskningar vid graven, och den bredvid...
Vi ska leva.

onsdag 29 april 2009

Minnesverktyg

Långt innan mina döttrar föddes och dog läste jag om sorg. Innan min vandring över den vassa IVF-spikmattan. Varför denna vurm för sorg? Kanske skulle det jag läst och lärt behövas en dag?

IVF-helvetet stängde av och nålade fast mig i en ekande tystnad och en övergiven känsla av ensamhet. Mina döttrars död blev därefter den vackraste och mest smärtsamma upplevelsen i mitt nuvarande liv. En grymhet som öppnade hjärtat på vid gavel. Medan sorgen av ofrivillig barnlöshet viskade och isolerade skriker kärleken till Ruth och Astrid med blottad puls.

Det är inte vanligt att tala om sorg men om kärlek. Inte för att kärlekens motsats måste vara sorg. Kärlek ÄR sorg! Även när den är som ljuvast är den smärtsam och skruvad. Tröttsamt oförutsägbar. Så även kärleken till mina döttrar. Vansinnig på alla vis. Kärleken leder mig ofta till tankar om överlevnad och kärleken överlever alltid. Den överlever allt. Men att överleva är inte detsamma som att leva, för livet har stannat och jag finns över.

Den första intensiva smärtan, sedan djup saknad som i vissa fall går över... ibland aldrig.

Att den aldrig går över har inget med ofullkomligt sorgearbete att göra utan med sorgens karaktär. Kan sorgen efter ett förlorat barn någonsin gå över? Kan sorgen efter två?
Jag har gått igenom alla sorgens faser. En gång. Om igen. Två gånger. Om igen.
Utan att få berätta om det stora, mitt stora, skulle det stora packas i trånga lådor och skeppas till Shanghai. Långt, långt bort. Ett land där matlagning oftast utförs av mannen. Det är tyvärr inte mitt land! Utan att få berätta skulle mina döttrar, våra döttrar, andras döttrar, aldrig blivit verkliga för världen.

Vad som skiljer mig från de som inte vill prata om sorg? Inget! För jag vill inte heller men jag måste. Det är måstet som skiljer oss åt. Man tvingas tänka sig en tillvaro utan den man inte kan tänkas vara utan. Finnas mitt i den. Däri ligger tragedin och däri ligger behovet av att synliggöra densamma. Bara att säga deras namn eller höra dem sägas gör verklighet av det ofattbara. "De dödas sätt att finnas till är att bli ihågkomna" (okänd). Närvaro lindrar min sorg. Antingen tror jag ord eller tystnad behövs för att förklara och klara den. Tystnad när orden inte gör någon skillnad och ord när bekräftelsen är behövd. Genom orden blir det svåra mer gemensamt, för jag tror sorg är allmänmänskligt där den följer oss som en hungrig byracka.

" Det är som om vi skulle bli vänner för alltid
på promenaderna av sorg och försäkringar,
i vad det nu kan finnas för vårdhem för själen..."
(Douglas Dunn)


Jag tror minnen är bra verktyg för att hantera sorg. För mig är det så. Minnen av det som var och minnen av det jag fantiserade. För minnena får mig att känna att jag ännu lever. Jag talar gärna om dessa svåråtkomliga minnen för de får mig att leva.

.

tisdag 28 april 2009

När ingenting finns

Att finna sig själv i en stor och ödslig soffa klockan ett natten till tisdag och gråta hejdlöst av saknad. Att sju månader efter det oerhörda sörja med alla porer på kroppen. Jag visste inte att sorgen efter två små barn födda i v 20+6 skulle vara så grym, så ensam och utelämnande. Jag visste inte att jag skulle sitta här, i huset vi alla skulle bo och växa samman, sju månader efter födseln av våra förstfödda och önska att det fanns någon mening.

Jag önskar mig tillbaka till förlossningsrummet för att i samma stund mina döttrar föddes få viska i deras otränade öron att "Jag älskar er förevigt". Berätta om den vagn pappa M sett ut till er och som någon dag senare skulle provköras. Försäkra mig om att det sista på färden skulle vara kärlek. Säga att ni aldrig behöver vara rädda, att vi finns här. Jag önskar mig tillbaka för att få chansen att göra det allra sista en gång till. Hålla, känna, krama, pussa och säga de där orden. Vi hann alldeles för lite, visste ingenting. Jag önskar mig åter till tre små ord i två flickors öron när de ännu var vid medvetande.

Jag gråter och kramar luft. Känner en tom mage under mina händer. Känner tomhet i rummet och alla ytor omkring och jag orkar knappt finnas. Det enda som hörs är surret från en fluga under lampskärmen och jag vill genast rädda liv. Kanske finns flickorna i ljudet av försök till överlevnad, bakom skärmen och flugans vingar? Jag letar, fantiserar, håller mig sysselsatt för stunden, men smärtan är beviset på deras död. Deras död är beviset på min sorg. Inte ens orden jag skriver lindrar när det är som svårast. Sorgeåret ser ut att bli tidernas längsta, bortom 365 dagar, bortom allt.

Jag önskar att sorgeåret var över och jag önskar oss alla tillbaka. Jag önskar jag kunde få bära ett syskon fram i ljuset. Jag önskar det gjorde mindre ont. Jag önskar att mina inlägg gav mer hopp och visade vägen framåt. Jag önskar jag fick berätta hur mycket jag väntade på er, hur mycket jag älskar er. Jag önskar jag hade en rolig överraskning, eller något alls att förkunna. Jag önskar någon kunde försäkra mig om ett lyckligare slut på vår sällsamma saga.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Det är allt jag gör.
Men tiden är förlorad och Alladins lampa förstörd.

.

måndag 27 april 2009

Graffiti vid Vänerhavet

Lite småfebrig, krasslig, allergisk och med ett svajande blodsocker i kombination med lågt blodtryck. Ingen bra prognos för en soloutflykt i bil omgiven av 22 våriga plusgrader. Men jag behövde bort och få en känsla av att vara på väg. Jag behövde vara ifred med mina döttrar på neutral mark, slå rot i det grundläggande. Jorden och vattnet. Jag packade bilen full med minnen och mjuka näsdukar och matsäcken med syrlig tonfiskbaguett. Var är man bäst ifred tillsammans med minnen av två döttrar om inte vid vatten!

De storslagna vattenvidderna mötte ett trött knippe människa med utsträckta armar. Det tiotusen-åriga deltalandskapet som andades hemligheter i den disiga solen tycktes komma med uppmaningar: "kom fram, tag plats, jag vill visa dig något..." Sanden blåste sina ljusa korn tvärs över de vågiga dynerna innan de tog plats intill min sloknande kontur. De fäste sig tätt, tätt intill och med ryggen mot varandra byggde jag och sandmassorna ny styrka med blicken fäst mot horisonten. Lyssnade på vågorna från Vänerhavet.













Måsarna slöt upp med hotfulla stämmor, rädda att deras livsverk skulle utsättas för attentat. Lugnade sig sedan i mötet med den sandtäckta milda varelsen vid vassen och återvände till sitt hedersvärda livsuppdrag. Den senaste istiden har repat djupa åldersstreck i hällarna och jag satt mjukt nedsänkt mellan visdom och välvilja. Min nya åldriga vän har 'förhoppning', 'förtroendeingivande' och 'vacker' i sitt namn och jag kände hur hon undrade hur det var fatt, ville lyssna till min saknad. Sandkornen lade sig som pyttiga plåster över skadad hud och fyllde igen mina hål i takt med att skymningen pyste mörker. I sinnet upprepades två namn likt ett mantra: Ruth & Astrid, Ruth & Astrid...namnen rullade ut över sandbäddarna och jag nästan såg två flickor komma till liv vid vattnet. Sandslott som byggdes av flitiga händer, kanaler som grävdes med beslutsamhet. Men jag hörde inga rullande små skratt, kände inga dofter av solvarma barn.










Jag sprayade sandgraffiti över den mjuka ytan och grävde med fingrarna efter det som förlorats, hoppades att flickorna fanns där någonstans i allt det vänliga varma. Ville få fatt i något som varit de. Jag blåste regnbågsfärgade bubblor som rullade över bergen och trillade ner i vattnet. De blänkte ikapp med tårarna som fyllde sötman med salt. Aldrig har jag saknat någon utöver allt förstånd, all begriplighet! Aldrig som nu när önskan nästan blev vår, nästan verklig. Nästan är ingenting. Nästan är ett hån och en bedragare! Jag blåste bubblor som yrde vansinnigt omkring mig för att sedan studsa mot vattnet och upplösas i små oljiga fläckar. Fläckar överallt. Jag den största.










Jag lämnade min vän med löften om att återvända och bygga verkliga sandslott på hennes rygg. Blåsa ivriga bubblor som åter ska kittla hennes yta. Klappas på med små brunbrända händer. Jag vill att hon ska få höra mer om min verklighet, inte min andnödda saknad. Jag vill att solvarma barn ska blanda dofter av lek i strandkanten. Levande, livliga dofter av verklighet.

Där flod möter hav

Jag har alltid fascinerats av att resa. Gärna länge nog för att lära känna ett land och dess folk på djupet. En del resor har varit svaret på tristess, andra har långt ifrån handlat om verklighetsflykt utan verklighetsförankring. Att landa som mig själv i en annan del av världen och se det nya i ljuset av sin egen sol. Efter att Ruth och Astrid dog har lusten till resandet också dött och under IVF-perioden minskade den drastiskt. Mitt senare liv har varit så till bredden fyllt av överraskningar och påtvingad verklighet att resan inåt har tagit udden av självvalda semesteräventyr. De är inte lika intressanta längre, precis som allt annat. När jag hör om resor som gjorts eller ska göras kan jag på min höjd märka av ett litet inombordsligt "jaha". Vi var på väg till Japan när flickorna övade i den sköra magen, istället åkte vi på förlossning med dödligt utfall.

De senaste dagarna har överraskat mig. De har givit mig en glimt av den jag var innan. Jag har läst resemagasin och fantiserat mig och Kärleken upp på tiotusen meters höjd, på väg...vet bara inte om det är bort ifrån eller till? Jag har hört mig säga "vi drar och börjar om", lite på skoj men ändå klart och tydligt. Jag har hört mig själv tänka att "vi skulle kunna passa på att skapa något nytt, något alldeles eget, bara för oss. Där vi kan lära oss njuta igen, vara vi, de vi var." Jag saknar oss! Just nu, mest av allt, är det oss jag vill resa åter till.

Jag läser om vingårdar i Frankrike och alternativa seglatser med handelsfartyg. Jag läser om bilsemester på Kolahalvön och flodpaddling i Swaziland. Regnskogar här och bergsbestigning där. Men ingenstans läser jag om hur man reser tillbaka till svunna tider och återtar redan erövrad mark. Den resa som kommer närmast min längtan och som kunde ta mig närmre mina älskade ser ut att vara Guatemala. Där anordnas "de dödas festival" som namnet till trots är en färgglad högtid där man pyntar kyrkogårdar och flyger hysteriskt stora drakar. Där finns berg med aktiva vulkaner och mellan bergen och skogarna glider två vackra floder. Där kunde jag och kärleken ta skydd hos varandra och söka upp vår längtan. Bortom dramatisk hetta och fuktig tropik kunde vi speja med händerna sammanflätade och varsin högtflygande drake på jakt bland opålitliga molnbäddar, toppar och dalar.

Vi kunde speja mot två kuster, hålla ett öga på en var. Hålla tålmodig utkik mot den smala kust som möter Karibiska havet och den västra mot Stilla Havet. Två floder, två kuster, två försvunna flickor, två hav. Två människor med samma längtan.

Dit vill jag.

.

söndag 26 april 2009

Gudmor till Rambo

När oturen känns som en fastklistrad gammal korvbit på den smorda mackan, då är det skönt att ha vänner som uppmärksammar det krämiga lagret med gult smör och den nybakade brödbiten därunder. Tack Julia! Allt dör inte alls! Turen är med mig ibland och jag ska inte vara så dystopiskt lagd att jag inte tror den kan återvända. För allt har inte dött även om döden, när han varit på besök och stulit barn, tränger undan det mesta som vibrerar av liv med sin feta, knotiga kropp.

Allt har inte dött.

Det finns en varelse därute som lurpassar på våren. Med maskerat ansikte och kroppen i spänd förväntan över den nya dagen. Äventyr doftar krängande smådjur och insekter i hans nos, och varelsens stolta svans rycker av förtjusning vid drömmar om desamma. Han är tecknad i svart och vitt och är inte så modig som han ger sig ut att vara. Hans spensliga uppenbarelse matchar inte det namn han gavs en het sommareftermiddag, vid stranden i en bullrig storstad.

Jag och en väninna hade under dagen åkt in-lines på strandpromenaden vid La Malagueta (södra Spanien) och uppmärksammat en darrig, undernärd stor hund som gav ögonen tårar. Vi bestämde att dagen därpå skulle vi föra den tilltygade till veterinären för att göra slut eller bot på lidandet. Han återfanns aldrig där han hade lagt sig tillrätta för den sista vilan. I skuggan bakom heta stenar och med havets salta stänk på rufsig ljusbrun päls. Darrande och grymt övergiven.

Hunden berörde mig mycket illa och i ett Spanien som ser tortyr på tjurar som konst (!) började jag få nog av djurmisshandeln. Under natten började det pipa och skrika förtvivlat nere på gatan. En natt, två nätter. Pipen blev ynkligare för varje timma. Andra dagen gick jag ner och såg en liten kattunge som inte fann sin mor, uppkrupen bakom hjulen på en stor bil. En grannfru kom till undsättning och jakten på den moderslöse tog sin början. Han var livrädd och taggigt fräsande när vi under andra halvan av dagen lyckades få fatt honom. Jag minns i tumultet att grannfrun följde med hem och baddade in honom i handdukar med vinäger så att lopporna skulle dö, sedan var det jag och han.

Jag matade med bröd doppat i mjölk, kliade, plockade löss, badade, pratade med lugn stämma och sedan somnade vi. Han på rygg med en sprängfylld vit mage. Jag vaknade ett par timmar därefter av att kattungen sugit sig fast vid den tunna huden på halsen där han snuttade förnöjt. Nära pulsen och det trygga. Jag kunde tyvärr inte behålla gatupojken, eller Rambo som överlevaren började kallas, utan fick nöja mig med att vara hans "gudmor". Ett ärofyllt uppdrag som innebar en och annan tur till veterinären, fixa ogiltig falsklegitimation för att få ta underåringen med flyg till Sverige, försöka lära honom av med att snutta på hals och suga tumme, och inte minst medförde Rambo att jag lärde känna vem som blev min bästa vän. Hans adoptivmatte. Jag är nu även gudmor till en av hennes härliga döttrar.

Lille Rambo har varit svensk medborgare i över 9 år och har redan sett mer av både världen och Sverige än många. Han har inte bara anpassat sig till det kalla klimatet utan har gått från frustrerad innekatt till salig utekatt, flyttat till villakvarter i en småstad, funnit sig en bästis i grann-hankatten, fått smeknamnet Señoren och har aldrig slutat suga på tummen...

Får jag så nöjet att presentera överlevaren vars favoritmys är att pressa sig mellan brösten, med en tass på var sida halsen, klorna ute och förnöjt sugande på ovansidan tassarna med ett smaskande kurr!




















(Bilden på den unge spanjoren har vackra adoptivmatte tagit)

torsdag 23 april 2009

Inga har ännu överlevt

Jag har varit adoptivmor till otaliga djurungar. Som loppor till päls drar jag till mig små behövande individer, men inga har ännu överlevt...

19 år ung och med äventyr hängande framför ögonen i ett uttråkat ansikte, packade jag ryggan och tog mina första stora steg ut i världen. Jag hamnade på Kibbutz Gesher Haziv i norra Israel. En kort promenad till Medelhavets rand vid frodiga västra Galileen i ett jordbrukssamhälle som luktade hav, svårlösta konflikter och kalkonspillning. Ganska snart hade grannens röda hundvalp Choko utsett mig och min rumskamrat till "mattar" och sökte upp oss i såväl ogräsland som sovsäckar om nätterna. Han blev vår, och där...bakom den brinnande solnedgången blev jag en sorts mamma för första gången.










Kibbutzlivet var för mig ett nytt sätt att leva, där rotation gjorde sysslorna mindre ledsamma att utföra och där allt skulle delas lika. På gott och på ont. Av alla otroliga sysslor blev syssla nr fem min huvudsakliga. Den bestod i att släppa ut/in, pyssla om och utfodra djuren på kibbutzens zoo. En otrevlig chimpans som senare rymde, en blind häst jag försökte rida, getter som följde mig horn i häl, meterhöga och pyttesmå fåglar som alltid ville bitas, en ilsken gås jag fick ta under armen var eviga kväll och senare natta, ormar och andra kräldjur, alla tänkbara smådjur, hundar... Där blev jag extramatte till ännu en hundvalp, som rymde och aldrig återfanns, och matmor till två ratade kaninungar:
Nisse 1 och 2.










Nisse 1 (på bild) som var svårt råttbiten dog efter bara någon dag, och Nisse 2 som verkade frisk, efter en vecka. Han var svart-luden och jag matade honom efter konstens alla regler med mjölkersättning ur pipett. Han följde med i en bäddad skokartong under mina uppdrag. Jag vaknade en natt av att han skrek förtvivlat. Visste inte att kaniner skrek! Jag tog den lille i min kupade hand och kände igenom den mjuka pälsen med fingrarna, magen var alldeles hård. Ett litet tryck. Och där dog Nisse 2 av en brusten urinblåsa som förmodligen aldrig hade fungerat. Liten, våt och alldeles stilla. Jag grät och höll en värdig begravning under en vacker bananplanta.

Min Israeliske kärlek som arbetade på plantagen kom efter en sorgevecka med en vacker gåva. Ett fågelnäste bebott av tre hungriga, föräldralösa och ännu nakna "bull-bulls"; små, grå, tjocka fåglar. Morgon, middag, kväll knäckte jag ett ägg (!) i kokande vatten och matade de små gapen på långa halsar med pincett. Små dun täckte snart kropparna och i takt med att trillingarna växte gav de sig på att provflyga från bokhyllans tredje hyllplan. Låtsasfågelmamman vakade som en hök över de vilda glidflygarna. Väl urvuxna sitt näste dog en av syskonen bull-bull i plötslig bull-bull-död, den andre revs av en katt och den tredje släppte dåvarande kärleken otänksamt ur buren i tron att han inte kunde flyga. Han flög, och vi fick lära att han som vild aldrig skulle klara sig.










När jag nyligen fann och bläddrade med nostalgisk iver i det fullspäckade fotoalbumet från min första stora resa, märker jag ett tydligt före och efter i min äventyrsblick. Den första naiva spänningen byttes mot något allvarligare, som om jag visste vad livet kunde ställa till med. Som om jag hade en aning. Jag känner igen blicken från min nuvarande spegelbild där många små tappade liv ristat osammanhängande mönster över ytan. Inga har ännu överlevt...

söndag 19 april 2009

Mellan raderna

När jag skriver tar oftast Smärtan tag i tangentbordet och börjar trycka febrilt på de svarta krångliga knapparna. Men efter ett tag tar jag över och ser då tydligt vad det är som sker. Jag präntar ur mig en sjuk längtan efter två döda flickor, sorgen efter desamma och sorgen efter ett liv som tog en tvärnit. Mellan raderna av allt det röd-svarta håller något annat på, det där viktiga som jag tyvär sällan har någon behållning av att skriva om. Det som kallas vardagsliv! Jag missar därför lite detaljer som kan vara bra att veta. Vad rör sig egentligen framför Johburs blödande hjärta?

Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.

De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!

Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!

Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!

Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!

IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!

.

torsdag 16 april 2009

Ögon och öron

Mumlat av nyfrälst i trädgården:

"När björken har fått musöron är det tydligen dags att klippa rosorna. De ska klippas tredje ögat från förgreningsstället...eller var det femte...får ändå kolla musöronen först."

Hojtat av ofrälst på balkongen:

"...Ögon och öron!!! Vad snackar folk om?
Vi har ju inte ens en björk!













(För protokollet så finns X
antal björkar med musöron inklämda mellan tallar, granar, ekar, enar och asp. Rosorna är blinda.)
.

Familjelycka

Ibland i sina försök till någon slags tröst, riktad till mig som ofrivilligt barnlös, har jag under åren fått veta att allt inte är glimrande fantastiskt bara för att man har barn! Nej, det är tydligen väldigt jobbigt och tid för varandra eller sig själv är en bristvara. För att inte tala om sexlivet! Ibland sover man knappt och blir så förbannad att man blir rädd. Man är orolig hela tiden och mycket mindre spontan. Frihetsbegränsad.
Är den upplysningen inget försök till tröst borde det vara ett slags ursäkt för den egna familje(o)lyckan, eller så tror desamma att jag är oupplyst, naiv eller rent av dum och vill förse mig med verklig fakta. Eftersom jag vet att jag inte är det sistnämnda och hoppas att det inte handlar om att förminska den egna lyckan, väljer jag att tro på tröst. En egendomlig variant.

Jag tror inte barn och familj löser några dilemman med jaget. Har aldrig trott. De får man arbeta med på egen hand. Jag tror inte barn serveras på silverbricka utan är fullt beredd att jobba hårt för att skapa harmoni och trygghet. Jag har varit beredd länge, troligen längre än många andra. Troligen har jag haft tid att förbereda mig och utvärdera min roll som förälder längre än de flesta och ändå kan dessa försök till tröst leda till att jag känner behov att hävda mig i frågan. Jag längtar likt förbannat efter en egen, minst lika jobbig familj! Men, jag väljer att tänka och tala kring min dröm i termer av lycka. Det är den jag sneglar på mest. Jag har under mina ofrivilliga barnlöshetsår hunnit gräva alldeles för långt ner i familjeträsket för att tro att jag ska få leva en rosa dröm. Eller ens vilja!

Ofrivilligt barnlösa har också ingått/ingår i en familj och vet vad det innebär, det är just därför vi längtar! Efter den där oförutsägbara, irriterande ljuvliga och kärleksrusiga känslan. Skulle någon alls längta om de inte hade en aning? Kasta sig handlöst ut i fullkomlig osäkerhet? Det brukar inte höra till det vanliga att extremsportare bildar familj. Ofrivilligt barnlösa lever också en sorts familjeliv, med sina obarn. Dessa obarn tar lika mycket tankekraft och bringar lika mycket oro (över att de någonsin ska få bli just barn) som vilka barn som helst. De fantiseras om dag som natt, längtas efter i sin frånvaro vecka efter månad efter år... Ofrivilligt barnlösa kan gå oftare på krogen om vi vill, men likt de flesta som bildar familj har lusten avtagit. Vi kan ge oss ut på äventyrliga och obekväma resor, en gång till, men den största resan är en hägring.

Att informeras om att familjeliv inte bara är härligt och lyckligt är som att berätta för en nyseparerad singel, som eländet till trots längtar efter en svårfunnen livskamrat, att det kan vara jobbigt med förhållande! Att hänsyn måste tas, egentiden krymper och att det tjafsas om ekonomin...Det blir så överflödigt och dumt. Längtan finns för att vi sniffat drogen och vill ha mer. Att bli tröstad som ovan i skepnad av Ruth och Astrids mamma, blir ännu mer fel. Under det senaste halvåret har både vaken och sovande tid gått oavkortat till flickorna. Dygnets alla tickande sekunder.

Jag har oroat mig för avsked, skapat minnen, ordnat minnen, valt kista, begravit mina största små kärlekar, beställt gravsten, gråtit, varit arg, känt glädje och stolthet, förälskelse, varit bitter och avundsjuk på andras ofrihet, skrivit över 180 inlägg kring barnen, legat sömnlös, fått viktproblem, diabetes, läst åtskilliga böcker om barnförlust och sorgbearbetning, blivit medlem i barnrelaterade föreningar, gått på ängla-färäldramöten, blivit vän med andra änglafamiljer, flyttat till hus med trädgård inköpt dagarna innan förlossning, oroat mig för vad vi ska fylla flickornas rum med istället, fått dåligt samvete för att jag vare sig hinner eller orkar träffa mina vänner som jag brukat, blivit ompysslad av närmsta familjen, gjort matlådor i brist på energi i köket, fått energibrist i kärlekslivet, förlossningsdepression, blivit utbränd, fått frikort på vårdcentralen, tagit brist-på-levande-barn-ledighet, haft mindre pengar kvar i månaden pga kostnad för resor till och från en avlägsen grav samt dekorationer och minskad arbetstid, knappt druckit alkohol under ett år, blivit slapp och otränad och älskat förbehållslöst...

Jag har fullt upp med att vara mamma till en Ruth och en Astrid, och till drömda obarn. Det är inte alltid glimrande fantastiskt, ibland sover jag knappt!

"...om någon av oss varit hennes mamma, så hade denna mamma mitt i sin berusning, sin kättja, sin glädje, sorg eller ilska, hela tiden tänkt på henne och undrat var hon var. Modersinstinkten hade oavbrutet roterat som en sökande radarantenn, registrerande minsta rörelse från den lilla. Det är så det fungerar, det vet jag nu när jag själv har barn. Barnet finns där alltid, i ögonvrån, i tankarna, i sömnen. När man ska koppla av och vet att barnet är i trygghet hos någon annan roterar radarn lika fullt. Den går inte att stänga av. Det är det som är den förbannade ofriheten."

(Hermanson, Marie: Musselstranden)
.

måndag 13 april 2009

Kinderägg

Jag fick en gång en välmenad fråga av en god vän. Han undrade försiktigt om sorgen kanske tar sig starkare uttryck då vi dessutom har svårt att bli gravida? Det ena svårsmälta på det andra, som en alldeles för stor sandwich med all världens pålägg. Hur biter man i en sådan? Jag svarade snabbt att jag inte trodde det och att de flesta änglapappor- och mammor jag kommit i kontakt med vittnar om samma stora sorg. IVF:are eller ej. Givetvis individuell, men ändå lika bestörtande. Jag minns att jag tänkte "det hoppas jag verkligen inte!" Undrade hur det skulle vara möjligt att sörja ett avlidet barn mindre än såhär. Oavsett tidigare olyckor.

Jag har fortsatt fundera kring frågan. Den dök upp som från ingenstans mellan bortslitna tapetvåder och mammas Janssons med tillbehör. När vi visste att det fanns två liv i mig såg vi det som en skatt större än någon. Två! Vi skulle aldrig behöva gå igenom väntans tider, med IVF som påfrestande medhjälpare igen. Vi skulle äntligen bli färdiga med vår barnlängtan. För djupt inom mig låg ett kinderägg med ljuva överraskningar vars innehåll vi suktade efter att lära känna. Två barn i en levande dröm...för oss...i samma förpackning! För stort för att ens begripa då. Det obegripliga har efter hand fått nya former, hunnit ifatt och visat färg. Det är två och inte en vi sörjer och det är dubbelt med drömmar som sluppit undan. Den att vi efter oändliga barnlöshetsår skulle bli fria vår barnlöshet och den efter två döda flickor, våra befriare. Vi står åter på tröskeln till IVF och adoption och vet inte om vi någonsin får passage till dessa rum igen. Orkar vi ens knacka på? För faktum är att det inte finns några garantier när det handlar om liv.

Det gäller att hålla isär begreppen då sorgerna är många. Och på olika sätt. En för vår ofrivilliga levande-barn-löshet, en för Ruth och en för Astrid. Jag behöver inte minnas länge för att inse att de i själva verket är fler...men vem har inte försökt tugga i sig en macka större än munnens spännvidd? Det som smakar mest är oftast det färggranna lager som ligger överst. Vi är knappast unika och sorger finns det lika många som människorna som bär dem. Men om sorgen är starkare för just oss om vi lägger det ena till det andra, om vi ser till överlappande sorger förknippade med våra barn och obarn (de drömda aldrig glömda). Kanske...för visst skulle luften bli lättare att andas om vi visste att det fanns hopp. Ett levande bevis för en fortsättning. Finns det liv finns det hopp, finns det liv kan nya minnen skapas och blandas med de som tillhör de döda, få nytt skimmer. Finns det liv blir stegen lite lättare längs den överraskande vägen, och finns det liv är det nog aldrig försent...

.

lördag 11 april 2009

Vid världens ände

Jag kan bli sittande i timmar och bara stirra i trädkronorna, inifrån och ut. Ett möte mellan likgiltighet och liv. Jag tittar som på en levande pausbild. I min pausbild rör sig tallar, bokar, granar, enar och asp. Över hundra spretiga individer. Två busiga ekorrar med vita hungriga magar. Oräkneliga fåglar. En grävling. Tre rådjur med vittring på knopp. Och myror. En stor familj i perfekt harmoni, sida vid sida. En regnbågsfamilj till trädgård och den fullständigt puttrar av liv.

Värre är det innanför fönstret.

Färgerna har runnit av och det puttrar bara i stekpannan när det måste ätas. Jag ser att det är vår, jag hör att det är påsk men sinnet har vaknat till smärta. Jag söker mig till melankolin och krattar löv som om de vore de sista bevisen från den hösten. Sparar, lägger på hög, inandas doften av förgängelse. Jag är delar av det liv de levde, av hösten då allt hände. Jag avundas till och med raderna i boken jag håller: "Magen är stor och böljande, fötterna svullna, hela kroppen är i spänd väntan...Det är vår i luften. Jag är våren"(En himmel för Elliott, Katarina Danielsson).

Jag är den 24/9. Före, efter och runtomkring. Vid större högtider regregerar jag. Återvänder till det trauma som utspelade sig mellan fyra kala sjukhusväggar. Orkar inget. Jag minns en ful bård och färgen gult. Allt annat var rött. Blod, smärta, kärlek, bultande hjärtan. Fyra bultande hjärtan som hörde ihop. Jag tror det är bra att återvända dit ibland men jag vet inte varför det alltid händer vid högtider? Julen var en annan.

Kanske bygger jag de förväntningar kring ledighet och tid för umgänge som jag brukade förr. När påsken visade mig mot ljusare nätter och barfota äventyr. När jag visste att det var så det skulle komma att bli. Och blev. Nu vet jag bättre och alldeles för mycket. Två förlorade barn kan aldrig bli igen. Kanske är det smärtsamt då varje liten del av högtiderna andas förväntansfulla barnaögon, nya graviditeter, lyckade förlossningar, levande barn, stolta mor- och farföräldrar, stojiga middagar, alla vill ses och alla ska vara extra lyckliga. Levande, lediga, lyckade. Allt växer och lever vidare. Jag är utanför och långt därifrån. Jag är vid världens ände, och den ligger alltid lika långt bort.

Påsken... jag blir andfattig och försöker låtsas mig igenom den illgula skiten. Jag låtsas hela tiden för att ligga på ytan av mina sorger, sjunker bara när jag hinner. Jag hinner så väldigt mycket ibland. Däremellan stirrar jag på pausbilden och tänker att elände söker sällskap. Jag väntar, apatisk och vet inte på vad, eller ens varför? Det enda jag önskar och någonsin önskat kan aldrig mer bli! Till och med graven känns hopplös där jag vankar och viskar kärlek. Ingen där. Jag letar fast jag vet att jag letar förgäves. Överallt.

De är på alla platser, och här. De är i dofterna, på ängen, de är grenar i höga tallen, i mitt hjärta, de är vattnet som flyter intill vårt hus. De är påsken och allt det gula, fräknar på kind. De är vemodig tango och skratten från husen intill. De är mina, våra och våren.
De är överallt och ingenstans.











tisdag 7 april 2009

Smulor av en familj

Att stå vid tröskeln till mitt nya kök och mötas av okänd mark med dofter av passerad närvaro. Pulverkaffet på bänken har jag köpt. Torrmjölk i skåpet. Inget där verkar passa ihop, är inte riktigt mitt. En doft, en färg ett träslag, alla har de tillhört någon annan, flera andra. Familjer i strävan att nå harmoni med begränsad budget. Det har funkat för ett tag men nu gör tiden det tiden alltid gör, lossar, repar, tar sönder och över. Jag har inte fått välja att inget passar ihop och det stör min eviga morgontrötthet. Vill sälla mig till tiden och rasera. Sätta foten i sandslottet! Men köket är för nytt och de som gjort valen har inte hunnit långt nog, hasar i stegen, vill men kan inte stanna.

Jag stiger över tröskeln som gömmer familjesmulor i springorna. Jag kan känna deras närvaro under mina tofflor, min pansar. Familjer är min oönskade fiende, i synnerhet min egen, den drömda aldrig bortglömda. Precis som tiden blir jag nyfiken och kikar under ytan. Pillar undan den översta spy-grön-gul-gråa våden och möts av blommor på en kvist. En bräcklig sådan med röda hemliga knoppar längs sidorna. Var de lyckliga de som levde här? Tiden håller upp fliken och jag träder in i stillhet och värme. Känner vördnad och längtan, blir ett med blomman och doften av ros. Jag kan känna den! Jag brister snart, men inte i blom. Släpper all iver och står blickstilla, en fot över tröskeln. Tofflorna på. Andas.

Dagen är ny och allt är sömndrucket. Träden utanför rör sig med en suck och sträcker ut. Skakar fram fåglar ur ärmarna. De hamnar förvånat på pinnarna längst ut och burrar fjädrarna tätare omkring sig. Tittar, vänder och vickar. Ivrigt hungriga. De små uppenbarelserna blir till praktfulla rörliga insynsskydd för mitt fönster. Än är det tyst, andäktigt. Så stilla att jag förnimmer en kylig droppe som letar sig nedåt längs kylskåpets eviga ansträngning. Hör den landa.

Solen letar färg och spränger på ett ögonblick fåglarna i sång. Grön-gula körer där sångarna ständigt byter plats för att undgå fjolårets skuggande höstlöv, de få som ännu vägrar släppa sin gren. Jag känner med löven, vill greppa den hösten och stanna där. Men de lyriska körsångarna säger med irriterad ton att jag måste fortsätta någonstans. Vrider och väcker mitt avstannade liv. Jag griper en mugg och häller pulver däri. Min mugg. Mitt kaffe. Mitt främmande kök. Jag undrar om de blev lyckliga här? Jag undrar om vi, och vart? Inget passar längre ihop.

.

söndag 5 april 2009

Socialt kapital

Ni som läser här och är mina vänner, ni är just det, och er krattar jag aldrig undan eller utsätter för ett ovänligt inlägg likt det nedan. Kategorin där får mig att spinna vidare i termer av sanningar, ödmjukhet och respekt. Ni har allt det även om vi inte alltid tycker lika, tack och lov!

Jag tror Ruth och Astrid lär mig mer om att vara människa, att se både mig och andra i ett nytt sken som hjälper mig omvärdera och utvärdera med fluffigare riktlinjer. Se värdet i alla galna häftiga olikheter. Omtänksamhet är givetvis lättare att göra till sin om man står på en trygg grund, en sådan jag önskade ge mina flickor. Aldrig skulle jag göra skillnad på barnen i termer av kärlek men lyfta deras egenheter och se dem för den Ruth och Astrid de skulle blivit. Operfekt perfekta!

Självklart är det svårare att stötta om man själv är rädd och osäker, men det är inte alltid avgörande. Det viktiga är konsten att kunna möta en situation inbjudande, inte sätta egna synpunkter först när de inte är efterfrågade eller kärleken kräver det. Man måste balansera på en mycket fin lina och vara medveten om att den när som helst kan rubba vem som helst ur balans.

Jag tror det går att vara sann sig själv utan att slänga sig med sanningen. För vad är egentligen sant? För att äga sanningar måste man vara säker på de verkliga förhållandena. Säker hur och verkliga för vem? Den som tycker att något är sant ser ofta att motsatsen är falsk. Själv tror jag att sanningar kan vara många. De talar ett språk baserat på tycken och smak ur filosofisk synvinkel. Ett fånigt exempel är färger. "Den som gillar vitt är rädd för färg"? Underförstått "tråkig". Sant och falskt så till vida att:

Jag målar vitt för att grannen gör det.
Jag målar vitt för att det matchar min bleka personlighet.
Jag målar vitt för att mitt sinne får lugn.
Jag målar vitt för att jag vill få andra färger att framträda.
Jag målar vitt för att alla andra målar grönt.
Jag målar vitt för att jag hade en burk hemma.
Jag målar vitt så att min starka personlighet framträder.
Jag målar vitt för att jag inte orkar välja.
Jag målar vitt för att allt som är vitt det tycker jag är vackert...

Samma (0)sanningar gäller förmodligen varje annan färg och (o)lämpligt påstående. Det måste man kanske betänka.

Nej, egentligen måste man inget alls! Men man kan, om man vill. Om man vill kan man handla så kärleksfullt att den andre blir till genom att nollställd möta upp. Det är vad Ruth och Astrid försöker lära mig om dagarna. Att inte gå solo på linan, att inte blicka ner på den som trillat i valfri färgburk och att veta att jag inte kan kunna allt. Att med snusförnuftig ton mena att jag inte äger patent på sanningar och har mycket kvar att lära, aldrig blir färdig. Aldrig vill bli.

De lär mig så mycket stort mina små!
.

Ovänskaper

Mellan vårvarm sol mot kinden och sista okrattade lövet i vinden, hann jag fundera en del kring vänskap och ödmjukhet. Tankarna bar mig omkring i ett myller av människor jag mött, lärt känna, älskat, gillat och gillat mindre. Människor jag fäst mig vid för en tid men som senare visat sig ovärdiga, skräpat ner i min hemliga trädgård. Kanske har jag skräpat ner i deras?

De vänner jag fäster mig särskilt vid är de som inte räds att visa sårbarhet. Snälla, ödmjuka, tillåtande, operfekta själar som just därför är perfekta. De som inte tränger mig i några hörn och tjatar om vilken evighet det var sedan vi sågs. Vi ses ju nu! Och vi umgås som om tiden däremellan gjort vare sig från eller till. För det har den sällan. Vänskap utan kravfylld tidsfrist.

De jag destruktivt fastnade vid i tanken där jag svingade min kratta var de som gjort mig illa, gjort sig mäktiga på min bekostnad. Eller försökt. Jag rensade under dagen bort sådana som:

  • Hånat mina försök att maximera chanserna att bli gravid, exempelvis genom akupunktur och vitamintillskott (i deras ögon häxkonster och placebo). De kunde ha stöttat utan att sätta sin egen trosuppfattning i främsta rummet, satt sig in i desperationen sprungen ur ofrivillig barnlöshet. De kunde ha frågat och lyssnat. Bara suttit nära. Klapp på axeln. Tipsat vidare om något som får en oönskad väntan att gå snabbare, bli uthärdlig. I vissa skeden i livet handlar det inte längre om tro, dessdå mer om tröst och viljan att förstå.
  • Ansträngt sig för att bli kompis och när de lyckats vänt mig ryggen. Bokstavligen! Jag minns en som påfrestande friade till min uppmärksamhet och sedan kom sig för att leta brister. Som hon givetvis fann! Jag bjuder gärna på just dessa, något hon irriterade sig vidare på. Härmade minspel, hånskrattade när mina ord inte passade hennes trångsinthet, vände ryggen till på kalas! Hon kunde aldrig vara tre utan att med en kirurgs presition snärja den hon bestämde var mest intressant. Ville alltid verka viktig och bra. Puttade ut, letade och grävde. En vuxenmobbare med tydliga härskarfasoner som ville att jag skulle vara vek. Det var jag inte och hon försvann från mig långt innan hon själv tog avstånd. Det förstod aldrig hon, men alla vi andra. Jag hade en till sådan bekantskap under min tid i Spanien. Någon jag nästan glömt. Det blir lätt så med fega stackare som trycker ner. De glöms bort.
  • Äcklat ut mig med tycke- och smakregler. De som himlar med ögonen om "fel låt" spelas i andras högtalare, eller "fel människor" befinner sig på andras fester. Jag har särdeles svårt för smakpoliser. Dels för att de högljutt, alternativt med ett överaktivt kroppsspråk, har mage att värdera en annan människas livsstil. Dels för att de verkar tro att de besitter "högre" kunskap om bra och dåligt, fult och snyggt. Och dels för att de alltid kan konsten att argumentera självklart för sin subjektiva sak. Vill göra den till sanning. Samma människor kan slänga rakt i ansiktet: "vad tråkig hon/han är" om mina vänner! Magstarka människor med hybris. Det som irriterar mig mest med dessa människoslaktare är att jag aldrig finner en vettig replik till försvar, för de duger ju aldrig! Så jag tassar runt den heta gröten, tagen på sängen och funderar på slagkraftiga motargument...nästa gång...

lördag 4 april 2009

Stalker

Jag är förföljd! På vippen att jag ringer ett akutnummer. Den dyker upp som gubben i lådan och kränker mig, drar tag i hjärtat, mobbar sönder och hånar min ihåliga mage. I headern på min privatmail, när jag kollar filmrecensioner, söker på sökmotorer...Den vet givetvis inte att den gör mig allt detta. Om den så gjorde vore den elak och om den var elak skulle den ha ett smutsigt samvete. Den är fullständigt samvetslös.

Min förföljare blottar sig utan att jag hinner sänka ögonlocken, visar sig i sin fulla skrud och jag får spyreflexer och andas som fisken på land. Den där lilla som inte går att äta och kastas för snabbt och hårt tillbaka i sjön. Mister andningsreflexen med långsam död till följd.

Bilden på teststickan (flera dussin avverkade) blinkar till och snabbt framträder det magiska plusset (andra förunnat): "Det är aldrig för sent att skaffa If Gravidförsäkring...Börjar gälla direkt."

Var var denna plåga när jag som bäst behövde den?

.

fredag 3 april 2009

Likgiltig

Jennifer Aniston är djupt olycklig för att hon är "för tjock"! Det fick jag höra på radion idag. Jag inser genast att i jämförelse med min egen olycka är hennes värre! En yta utan dess like, eller snarast en yta som gör lik av bäraren.

Endast lik är gott nog för vissa.
Själv har jag två.

Jag blev plötsligt stolt över min olycka.

Memento mori

Det ligger något laddat i att visa bilder på de vackra två. Är inte på det klara med varför ännu. Kanske handlar det om en änglamammas enda sätt att beskydda sina änglar. Kan inte skydda mer än mot främmande blickar på varsamt tagna foton. Akta de små uppenbarelserna från ovänligt vassa ögon. Tror väl inte att dessa rör sig här inne, men om. Den här cybervärlden är inte att lita på och äckel som utnyttjar det som utnyttjas kan ges möjlighet att härja nästan fritt på heliga domäner. Vill inte ge dem en chans att utnyttja, speciellt inte mina barn!

Kanske gör jag det inte då jag tycker att de borde få ett ord med i leken. Välja själva om de vill synas för allmänheten. Nu kan små spöken inte välja, men jag kan välja för dem och tar därför det säkra före det osäkra. Kanske är jag bara nojig. Den enklaste förklaringen på bristen av bildbevis lyder så. Galen av sorg så till den grad att jag börjat tro på icke befintliga konspirationsteorier med siktet inställt på mig och döttrarna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, alltså får det bero.

Jag kan visa bilder på ultraljud (levande bevis) och kista, grav och en sörjande Johbur, resten av de vackra bilderna på våra döda Ruth och Astrid får bara vänner se, om de vill. Då visar jag glatt och gärna det för mig vackraste. Mängder av detaljerade bilder! Jag förstår att många tycker det är svårt att se döda människor. De döda är särdeles dåliga på att agera annat än just döda och de påminner oss om livets bräcklighet. Små avlidna barn i synnerhet.

Jag minns från mina extraknäck inom vården att jag tvekade i stegen innan jag besökte de rum som hyste en avliden åldring. Jag tvekade men ville ta farväl av de människor jag mött och som lämnat avtryck hos mig. Jag steg med vördnad fram, lade en slät pulserande hand på en rynkig kall och viskade några valda ord på vägen. Jag brukade stå blickstilla efteråt, betraktande och känna in det lugn de avlidna visade i sina sista ansiktsuttryck, tycka det var vackert. Sorgligt vackert. Jag skapade en värdig sista bild för mitt inre. Så vill jag att de som vilar sin blick på flickorna ska uppleva det. Vackert och fridfullt. Men det är svårt att titta på liv som slutat leva, knappt börjat, det förstår jag.

Jag minns också en film som kommit att betyda mycket. Den första film jag och Kärleken såg när vi pirrigt rörde varandras händer. Förbjuden lycka. Jag var redan upptagen, inte han. Biljetten ligger kvar i sin plånboksficka. Att den var bra registrerade jag först andra gången den sågs på dvd. En oförutsägbar spökhistoria som skrämde skiten ur mig på ett ljuvligt sätt. Ni har säkert också sett The Others både en och flera gånger och förstår vad jag talar om. Någonstans i filmen hittas "The book of the dead" med fotografier på döda barn och familjer, arrangerade som om de levde. Jag fick kalla kårar och minns att jag undrade vem som skulle vilja ha ett sådant album hemma, och ännu värre visa!

Jag glömde att dessa böcker fungerade som minnesgömma för de som levt men förlorats, särskilt för föräldrar som mist sina barn och vars bild skulle bli det enda minnet som fanns kvar av den första lyckan. En "post-mortem" eller "memento mori" som bilden också kallades. Jag glömde men fick snart besök av det livsviktiga värdet i dessa bilder. Som filmens "tagline" lyder: "Sooner or later, they will find you."

Kanske omvärderar jag så småningom valet att inte visa mina flickor på bloggen, för när det kommer till kritan tycker jag det är modigt och vackert och mycket lärorikt när med-änglaföräldrar visar stolta bilder på sina förlorade barn. Vackert. Fridfullt. Oändligt sorgligt. Jag är inte lika bra på att visa hur vacker döden kan se ut. Jag är dödligt överbeskyddande.

Memento mori - "Be mindful of death"

**

.

Konserverad kärlek

Våra döttrar blir aldrig längre än 25 respektive 24 cm långa. Ganska långa om man beräknar den korta tiden i livet och samtidigt kastar ett öga på 25-cm-strecket på måttstocken. Längre än så blir de aldrig. Inte ens i drömmen, eller i utdömda försök att måla en framtidsvision av det som inte fick bli, går det att se döttrarna i en vuxnare skepnad. Jag håller i Ruth ibland. Plockar fram ett tetrapack ekologiska linser á 380 g, väger i min hand. Nästan så vägde vår förstfödda. Astrid som en burk laxfilé i tomat- och basilikasås á 190 g tillsammans med en grekisk burk anchovis i vegetabilisk olja á 100 g. Jag håller och blundar, ser en sista rörelse. Grammen överensstämmer aldrig.

Ibland när jag tittar på pappa M i profil, där han sover med det tjocka bruna virvelhåret på den vita kudden, kan jag för mitt inre ana en liten Astrid som vuxit. En Astrid med känslig vattenblå blick mot ett tjockt glänsande brunt hår. Lite blek. Speciell. Henne kan jag ana mig till men det är svårt med Ruth. Hon ser för alltid ut som den för lilla bebis hon blev. Vacker och egen. Min nyfikenhet går bortom förståndet, och jag letar efter Ruth i alla de människor jag möter. En förnimmelse av det som skulle, borde, drömdes. Den rinner alltid undan. Finns ingen som hon.

Jag tänker på föräldrar som förlorat sina barn i vågen. I Khao Lak. I ett monsunregn i Bangladesh. Armar som sträcks i desperation, röster som bryter i smärta och blir överröstade av det oförklarliga, ofattbara. En liten hand som glider undan och tappar fästet. Skräckslagna blickar som inte vill ta farväl, eller ens vet vad farväl innebär, hänger kvar i luften. Bara en förnimmelse av små fingertoppar kvar mot handflatan. Borta. De som blev kvar blev så grymt kvar, så uppenbart levande att smärtan kunde klyvas i kompakta skivor. Halva människor fast i en evighet de aldrig önskade.

Vattnets styrka är övermäktig. Det lärde jag den 24:e september när vattnet gick. När vatten forsar med flodens styrka rinner livet undan, det visste jag. Jag hade inga små fingrar att greppa utom de redan kända och jag gav upp alla räddningsförsök. Jag koncentrerade mig på att föda fram våra döttrar i det sipprande varma vattnet som dränkte alla drömmar. Våra liv. Öppen 5 cm, öppen 7. Vatten gör det oundvikliga mer oundvikligt. I stormen som rasar därefter famlar jag efter okända grenar att hålla mig fast i, och bristen på minnen efter små levande fingrar i min handflata är det enda som skiljer mig från klyvna människor i Khao Lak. Bara våra egna skräckslagna blickar riktade mot öppet rasande hav. Farväl är för alltid.

Så jag plockar med mina burkar och letar rätt tyngd, rätt rundning på burken mot handflatan. Vill stoppa magen full med Ruth och Astrid. In med kärleken! Men det blir fel, kallt och inte i närheten. Sparar, lagrar, hamstrar som efter ett skeppsbrott uppspolad på ej kartlagd mark.

.

torsdag 2 april 2009

Html-tålamod

Det här duger inte! Måste göra något åt bloggen. Hur den ser ut, eller INTE ser ut! Behöver piffa och snygga till men har inget tålamod med html-koder och annat svårt. Enkelt är bra, men enkelt hur? Har givetvis kastat långa ögat på gratis bloggdesign, men inte fastnat för någon. Ska vara svart, vitt, rött...eller brunt...Ruth och Astrid...någon bild...äh! Finns det någon kunnig med html-tålamod här inne?

Gillar den här rubriktexten. Kanske brun?

Och enkelheten här, kan jag nog klara.

Också bra.

Väldigt gratis också!

En Jan Stenmarkare borde finnas med.

Som den änglamor jag är...

Den här bakgrunden skulle passa perfekt! Men hur? Kan en gratis wallpaper bli bloggbakgrund?

Mycket fin, kanske bäst, men behöver ljusas upp.

Jag?


Hjälp!

.