Minnesverktyg

Långt innan mina döttrar föddes och dog läste jag om sorg. Innan min vandring över den vassa IVF-spikmattan. Varför denna vurm för sorg? Kanske skulle det jag läst och lärt behövas en dag?

IVF-helvetet stängde av och nålade fast mig i en ekande tystnad och en övergiven känsla av ensamhet. Mina döttrars död blev därefter den vackraste och mest smärtsamma upplevelsen i mitt nuvarande liv. En grymhet som öppnade hjärtat på vid gavel. Medan sorgen av ofrivillig barnlöshet viskade och isolerade skriker kärleken till Ruth och Astrid med blottad puls.

Det är inte vanligt att tala om sorg men om kärlek. Inte för att kärlekens motsats måste vara sorg. Kärlek ÄR sorg! Även när den är som ljuvast är den smärtsam och skruvad. Tröttsamt oförutsägbar. Så även kärleken till mina döttrar. Vansinnig på alla vis. Kärleken leder mig ofta till tankar om överlevnad och kärleken överlever alltid. Den överlever allt. Men att överleva är inte detsamma som att leva, för livet har stannat och jag finns över.

Den första intensiva smärtan, sedan djup saknad som i vissa fall går över... ibland aldrig.

Att den aldrig går över har inget med ofullkomligt sorgearbete att göra utan med sorgens karaktär. Kan sorgen efter ett förlorat barn någonsin gå över? Kan sorgen efter två?
Jag har gått igenom alla sorgens faser. En gång. Om igen. Två gånger. Om igen.
Utan att få berätta om det stora, mitt stora, skulle det stora packas i trånga lådor och skeppas till Shanghai. Långt, långt bort. Ett land där matlagning oftast utförs av mannen. Det är tyvärr inte mitt land! Utan att få berätta skulle mina döttrar, våra döttrar, andras döttrar, aldrig blivit verkliga för världen.

Vad som skiljer mig från de som inte vill prata om sorg? Inget! För jag vill inte heller men jag måste. Det är måstet som skiljer oss åt. Man tvingas tänka sig en tillvaro utan den man inte kan tänkas vara utan. Finnas mitt i den. Däri ligger tragedin och däri ligger behovet av att synliggöra densamma. Bara att säga deras namn eller höra dem sägas gör verklighet av det ofattbara. "De dödas sätt att finnas till är att bli ihågkomna" (okänd). Närvaro lindrar min sorg. Antingen tror jag ord eller tystnad behövs för att förklara och klara den. Tystnad när orden inte gör någon skillnad och ord när bekräftelsen är behövd. Genom orden blir det svåra mer gemensamt, för jag tror sorg är allmänmänskligt där den följer oss som en hungrig byracka.

" Det är som om vi skulle bli vänner för alltid
på promenaderna av sorg och försäkringar,
i vad det nu kan finnas för vårdhem för själen..."
(Douglas Dunn)

Jag tror minnen är bra verktyg för att hantera sorg. För mig är det så. Minnen av det som var och minnen av det jag fantiserade. För minnena får mig att känna att jag ännu lever. Jag talar gärna om dessa svåråtkomliga minnen för de får mig att leva.

.