Ess i stavar

Jag har tappat min magi.

Inte magin som i Harry Potter utan den som gör att jag är just jag. Min "-ness" som man skulle säga i Staterna eller min "-het" här i Svealand. Jag är i starkt behov av att återfinna min Johburness!

Egenskaper som fantasifullhet, kraftfullhet och beslutsamhet sitter klistrade som "most wanted" på mina väggar, som för övrigt är väldigt vita. Jag ser hur alla vackra loppisfynd kunde växa i ett roligt pusselmönster över ytorna, alla tyger, alla tavlor, alla glada lampor...men de sitter inte där! Har inte suttit där på flera år. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte klarar av det. Välja ut, rensa bort, skarva, mäta, sätta, ångra, göra om.

Jag vill till toppen av berget i ett enda kliv, inser att jag aldrig varit särskilt vig och tappar lusten. Små steg och jag är snart uppe. Inga steg ingen utsikt. Så enkelt är det och visst är det så klyschigt att vägen är målet. Problemet är min handlingskraft, och att tanken på resultatet tar över och blir för stor. ---Tanken på--- Tänka en tanke, det kan man också ägna sig åt, men själva tanken skriver inga barnböcker och den spikar definitivt inte upp några tavlor eller stickar färdigt mina sjalar!

Hemma hos magiska vännen blev jag spådd i kort. Och trots att jag inte riktigt tagit ställning till den sortens magi gled frågan fram och landade i kortleken på 78 välblandade kort...skulle jag snart återfinna min -het, min -ness, min magi?

Jag drog ess i stavar! Esset står för början av en ny energicykel där något nytt tar fart. Eldens kraft, äventyr, stark energi och motivation. Det är det största förändringskortet, något som gör att man växer och skriver om sitt liv. Det är alltid ett bra och positivt kort. Stavarna representerar aktivitet, initiativ och handlingskraft.

Så drog jag yttersta domen och tänkte att det var väl själva f-n när det börjat så bra! Vad jag inte visste var att det betyder uppvaknande, transformation, förändring, utvärdering. Jag får belöning för tidigare händelser eller möter en tid då jag får ta konsekvenserna av tidigare val och når nya insikter. Det är viktigt vad man väljer, för det skapar konsekvenser. Jag köper det.

Sedan kom vi till kortet Dåren som tydligen också visar sig stå för en ny början! Det handlar om framtidstro, lättsinne och aningslöshet. Symbolen för vårt inre barn. Spontanitet, tillit, glädje och att livet ligger framför mig. Kortet representerar också kreativitet. För att överleva själsligt måste man ta en risk och hela universum stödjer och hjälper till här.

Så, ska dåren finna sin -ness med hjälp av den yttersta domen och ett ess?

.

De förgängliga Systrarna Körsbär

Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...

Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.

Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)

Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...

I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.

När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.

Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.

Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid

No hope day

Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.

Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.

Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.


Short hair day on a No hope day

.

Felis silvestris catus

Det doftar stearinljus och mandarin...eller clementin, vet ingen skillnad. Och avlopp. Från brunnarna i källaren eller det orensade tvättstället fyllt med katthår. Våra katter älskar vatten! Utanför dörren far en boll som låter pingis fram över nystädade golv, och jag förstår att bröderna som låter skapa ljudet och jakten njuter med full spänning. Jag ser framför mig de svarta sökande pupillerna, svansföringen, de eleganta hoppen och mungiporna som verkar dras uppåt som i små leenden.

Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.

Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.

Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.

Felis silvestris catus - tamkatt.


.

Mer än ord

Jag skulle skriva om den gränslösa kärleken till två döda barn, hur det som görs av kärlek alltid sker bortom gott och ont. Jag skulle skriva om hur fylld av mening en obesvarad kärlek ändå kan vara och varför hjärtan med tappade slag orkar fortsätta slå...

Istället hamnade jag hos Honungspojken med de nya lockarna och sedan vidare genom ett minnesprojekt som fick mig att tappa andan av beundran. Mina storvulna kärleksord rann ut i överflödet och försvann. Jag har tittat i en timma och tänkt på hur jag och Kärleken dokumenterade varje minut vi fick tillsammans med döttrarna efter döden. Hur oersättliga de bilderna är.

Tillsammans med de vibrerande fotografierna, små kärlekssagor med hörbar puls, fastnade en rad skriven av fotografen:

"...inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat" (Juliana Wiklund)
.

Sorg är ur modet, men inte Dr Martens

Jag var aldrig inställd på att hamna i kris. Nu pratar jag om våra döda döttrar. Vilken modern människa är det? Vi ska lyckas och vara lyckade, därför blir muren kring "mig" och "dem" allt högre i vår strävan mot stora L. Jag tror sorger blir alltför privata i den skuggan.

Det hjälper att veta att man inte är ensam. När jag hör om och känner igen kan jag lättare lyfta blicken från mig själv och bryta självcentreringen. Det är tröst. Jag har kommit att avsky "det ska nog ordna sig". Det? Ska nog? En sådan tröst är ingen tröst, den är ett hån som förminskar min upplevelse.

Allt ordnar sig inte. Allt går inte att förändra. Möjligen ändrar sorgen karaktär och blir enklare att handskas med men att tro att allt ska ordna sig är en skymf mot livet, det oförutsägbara i att leva. En axelryckning.
Livet är större än så.

När man inte längre väntar på att lampan ska tändas har man börjat samleva med mörkret. Gråten är slut och det som finns är en tom korridor full av ekande steg. Dr Martens med stålhätta går där. God tröst, den som inte skymmer, förnekar eller försöker ta bort det onda gör den sortens korridorsliv lättare att leva.

Jag blev lika glad för er goda tröst, som för er glädje, kära läsare och vänner! Nu pratar jag om Glottis. Ni har plockat några stenar från den höga snygga muren.
Ibland är framsteg att rasera...

.

Är dom farliga?

Jag undrar det ibland. Och ibland, när man undrar som mest, får man oväntad hjälp till förståelse och tröst. Orchid delade med sig av sin erfarenhet som änglamormor en av alla de gånger jag undrat varför tystnaden lagt sig som ett lock kring våra tappade barnen.

Något förkortat:

ÄR ÄNGLARNA FARLIGA ?

Min dotter har en ängel. Jag har ett barnbarn, som är en ängel! Han hette Marcus och var född med HLHS, hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, vilket innebär att vänster kammare i hjärtat var underutvecklad med förträngda ådror runt omkring. Han var ett litet Hjärtebarn! Tänk bara ett så vackert ord! Han var ganska liten. Läkarna gav honom nästan ingen chans till operation, men han mådde så pass bra, att dom till slut beslöt att operera honom. Han klarade operationen fint, men fick en liten propp i hjärtat två veckor senare och dog i sin mammas armar.

Jag hade förmånen att få vara med om allt detta! Fast egentligen var det kanske så, att jag tog mig rätten att vara med, dels som stödperson för hans föräldrar och dels för att få träffa honom så mycket som möjligt! Jag har träffat honom, både levande och död och det är det största och viktigaste jag någonsin har gjort här i livet.

Sorgen pågår lång, lång tid därefter, släpper nog aldrig riktigt. Vi har talat mycket med varandra i telefon, sorgen har stundtals varit fruktansvärt svår. Otaliga tårar har rullat utför våra kinder. Man surfar runt på Internet bland hjärtebarnsänglar och andra små änglar, som av någon anledning dött alldeles för tidigt. Då har jag någon gång sett kommentaren att ”mormor och farmor eller andra släktingar förstår inte att vi sörjer vår lilla ängel”! ”Omgivningen vill inte prata om min ängel!” Hur är det möjligt?

Räknas inte de allra minsta som dött i så tidig ålder, några till och med innan dom fötts fram till vår värld? Räknas dom inte för att omgivningen inte hann träffa dom? Räknas dom inte för att dom var för små, då många inte ens var fullgångna små barn, d v s hade någorlunda normal födelsevikt? Var barnen inte ”på riktigt” då? Känner dom inte sorgen hos sitt eget barn, som förlorat sitt lilla barn? Saknar dom inte det egna barnbarnet, som dom aldrig får hålla intill sig och läsa sagor för? Har dom någonsin sett hur tidigt i livet ett litet barn ”ser färdigt ut”? Redan med några hektos vikt har de små både fingrar, tår och anletsdrag, det är ”bara” tillväxten kvar!...

...Är det så att omgivningen är rädd för de små änglarna? Klarar dom runt omkring oss inte av att hantera sorg? Är det enklast att dra sig undan och inte prata om den lilla ängeln? Att låtsas som om ängeln aldrig funnits? Hurtigt förklara att du får snart ”ett nytt barn”? Föräldrarna vill inte ha ”ett nytt barn”, möjligen ett barn till! Inget annat barn kan ersätta ängeln, man kan bara få flera barn!

Om ni någonsin skulle få en person i er bekantskapskrets, som har eller får en liten ängel, så kom ihåg att ängeln betyder minst lika mycket som dom andra barnen i familjen. Ängeln är visserligen inte med kroppsligt men i allra högsta grad i deras hjärtan! Fråga litet om deras ängel, föräldrarna berättar så gärna om det dyraste de har! Be att få titta på kort, det är inte farligt!...

...Det är när sådana här svåra saker händer, som man får reda på vem eller vilka som är ens riktiga vänner, dom där pålitliga som alltid kommer att finnas kvar. Några ”vänner” försvinner, dom orkar inte med att ta del av en liten ängel. Andra människor kommer nya, kanske någon som man inte hade en aning om, som kan och vill ta del av en ängels historia. Dessa personer är otroligt viktiga! Man har ingenting att förlora, jag lovar! Man vinner en vänskap, som ger en så mycket för livet. Man utvecklas själv, får en livserfarenhet, som inte alla har, och blir en bättre lyssnare. Man växer som medmänniska!...

...Jag hoppas att ni också någon gång kan stödja en änglafamilj. Den familjen har så väldigt mycket att ge tillbaka! Och man får vänner för livet! Och kom ihåg, det är fult att inte bry sig om!

Vandra på månstrålar

Mina nätter har knappt sovits. Om orsaken siar de vise, men själv tror jag de starka hormonpreparaten är en av gycklarna, mina restless legs som debuterade i tonåren en annan, och så månen...han som lyst smörgul och rund utan min vetskap.

Termen "mångalen" kanske är myt men man vet att månens och solens dragningskraft, tillsammans med jordens och månens rotation, gör att oceanernas vatten stiger och sjunker, vid fullmåne kraftigt. Man vet också att människokroppen består till 72% av vatten. Om stora hav och floder påverkas av Den Gule är nog ett vattendjur inget undantag.

När månen är full börjar benen värka till bristningsgräns och jag sprattlar runt i en svettig måndans kring min egen kropp. Som växtvärk i märgen brukar jag förklara det. Min mor lider av samma åkomma och det är genom henne jag oftast får veta vad mångubben haft för sig om nätterna. Ibland kan jag inte ligga alls utan måste upp och gå en runda på parketten, det lindrar ibland. Likaså spikmattan.

Ni ska inte tro att jag är spirituell och tror på övernaturliga krafter bara för att jag är kräfta i Zodiaken, påverkas av månens dragningskraft, äger spikmatta, dricker té och fantiserar om änglar. Nej, jag tror på naturens storhet och hon övergår dagligen mitt förstånd. Fullmånen har inget magiskt inflytande på mig men visst önskar jag ibland att mina nattpromenader kunde vandras på gyllene månstrålar, upp, upp bland stjärnorna...där änglarna bor.

Jag minns en skön musikfilm jag såg när månen stod full och sorgen efter flickorna var en utdragen drunkningsolycka. Att vandra på månstrålar lät som den rätta vägen för mig att nå två döda barn och den fantasin levdes tårögt i ljudet av ett soundtrack på repeat. För mig heter den "Walking on moonbeams". Så ihärdigt jag promenerade och sökte i stjärnströsslet den där svarta, rastlösa natten...

"Once" Original Soundtrack, Track: 06 - Gold (Interference med Glen Hansard)

Övergång

Jag och en vän, som är en av många ofrivilligt barnlösa, talade om min och Kärlekens eventuellt eventuella, möjligen möjliga, potentiellt potentiella graviditet som kanske, kanske, i bästa fall kan leda till ett barn som andas och mår någorlunda bra. Det är svårt att ens tala om saken som annat än "kanske" och "om"... Min vän är för övrigt oändligt mycket mer än ofrivilligt barnlös. Hon är bland de finaste människor jag vet! Just därför är jag rädd att den där avlägsna miljonvinsten till graviditet och levande fött barn ska komma att skada vår vänskap. Rädslan att inte orka hela vägen. Vi vet för väl hur det känns att stå övergivna bland blöjsnackande, nyfrälsta småbarnsföräldrar. Med rädslan att bli alldeles ensam kvar utan tillstymmelse till förståelse eller viljan att...

Därtill kommer rädslan att det ska tyckas synd om. För hur hur mycket man än intalar sig, och arbetar för att ett liv utan barn kan bli ett bra liv finns tankarna där... att när timman är slagen och alla går till sitt tycks det synd om. Att välja livet barnlöst är inte trovärdigt, och särskilt inte om valet gjorts efter en lång tids IVF-försök med återvändsgränd framför näsan! Det hade varit enklare att inte ha någon barnlängtan alls. Vara något av de par som ställer sig utanför för att de vill. De blir aldrig offer, på sin höjd "konstiga". Vi talade om det.

Och vi talade om att vi måste vara ärliga mot varandra i vår värld av svallande, oresonliga känslor kring barn. Kanske klarar vi oss på den? Hon svarade:

"Jag skäms nästan att jag är så ärlig mot dig och låter dig veta mina svartaste känslor. Det är så svårt bara, har varit med så många gånger nu, där jag står kvar på fel sida livet. Jag är rädd för det där dubbla, jag vill dela allt med vänner även när de blir gravida, men orkar oftast inte hela vägen ut. Jag känner mig utanför den där hemliga glädjen som man vet att de har hemma och som jag inte vet något om och inte kan dela. Att det tycks synd om mig när man kommer hem till sitt och sin gravidbubbla...

Jag har blivit sårad av vänner som på något vis bara kör sitt race, som man också ska göra när man är gravid, samtidigt som jag på något vis önskar den där ödmjukheten för livet och min situation. Då drar jag mig undan istället i mitt skal, där livet blir mer hanterbart och kontrollerbart...och där jag förhoppningsvis än en gång inte ska tappa tilltron till livet och människor.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du och M ska få bli mamma och pappa och att vi kan hitta ett sätt att fortsätta vara vänner på! Jag är övertygad om att vårt första möte på övergångsstället betydde något mer än det år som gått! "

Ärlighet, ödmjukhet, tilltro och delade tårar...kanske klarar vi oss på det? Ett magiskt möte på ett övergångsställe vid en busskur betyder mycket mer. Så jag hoppas och försöker mitt bästa, precis som jag vet att du gör min vackra vän. Vi får tala om saken...

Snäpplös

Den trögrodda ångesten vill inte ge med sig och nu har jag ont både i bröst och mage. Oftast i samband med katterna. Det svider lite överallt om jag tänker efter! Kanske är det det som är felet, jag tänker för mycket! Jag har alltid tänkt mycket. Redan på fritids, där jag vinglade omkring med likasinnade kring målarpapper, varm choklad och limpa med ost, uppmärksammades min belamrade tankeverkstad. I en sång som fröknarna skapade om alla barnen löd sista strofen: "...och mellan kritor och spel drömmer hon sig bort."

Jag önskar att jag kunde bli mer av en som gör istället för tänker. Men jag ska alltid krångla till det lite extra. Tänka snäppet längre, men där mellan "tänka" och "längre" blir inget snäpp. Bara tänk. Jag är snäpplös! Det skulle hjälpa mig i min ångest att få saker gjorda, men hamnar jag i grubblerier är det inte sällan där jag stannar. Nu handlar grubblet om alla farligheter därute. De där ärrade farorna med rävsaxar rasslande i de valkiga alfa-händerna, de där hårda fordonen på alla hårda vägar där mjukt och vackert krossas, de där lömska snåriga snåren med giftkapslar som tränger igenom den mjuka snällheten. Tar död på allt jag vågar älska.

Den utan motsvarighet bästa terapeut jag fått äran att betala under den tröstlösa IVF-tiden, innan Ruth och Astrid, menade att om jag lade undan en hel hög av min känslosamma sida, skulle jag ändå uppfattas känslosam. Och inget fel i det, men jag kunde gott släppa taget utan att rädas ett personlighetsbyte. Människor som talar i termer av "känner" istället för "hör" eller "ser" är inte sällan grubblare. Det är bara det att jag behöver ta semester i KännaMindre-Town för att sedan åka vidare till Cape-GörDetNuDå!

Kärleken gav sig tillslut in den ångestladdade leken och drog fram ett bra exempel från SIN bästa terapeut. Ett tag hade vi samma, men hon var bara bäst för mig. I Metro förra veckan hade Kärleken läst att man skulle ta en veckas oros-ledigt. Man ska kortfattat tänka att det ordnar sig...eller som hans terapeut menade: Du sätter dig vid ratten i en buss. Påträngande passagerarna Stress, Oro och Ångest stiger på. De får gärna hänga med, men du tänker inte köra bussen dit de vill. Det är du som kör!

"Tänk på den där bussen, du vet."

Jag lovar att tänka på den där bussen...det är bara det att jag riskerar att bli dödspolare med mina stackars passagerare!

Knockad i 10 månader

När glädjen över graviditeten med Astrid och Ruth övergick i oron att gå miste om den köpte Kärleken tillfällig bot. Eftersom soffan blev mitt läger när illamående och sammandragningar löpte amok behövdes tillfällig glädje och någon form av träning. Vi blev med Nintendo Wii och ägde plötsligt gottgörare i form av Wii Fit och Wii Sports och senare, när min mobilitet liknade förlamning, Super Mario Galaxy och The legend of Zelda.

Det här var för 10 månader sedan. Spelglädjen dog tillsamman med döttrarna.

Jag läste senare i säkerhetsinformationen att man ska rådgöra med läkare om man är gravid eller tror att man är gravid och bör ta det lugnt med fysisk aktivitet, tillika vid sjukdomar som diabetes, att man kan drabbas av illamående och överansträngning, till och med epilepsianfall!

10 månader sedan.

Jag var såpass orörlig att min största ansträngning blev att korva mig ur soffan, därför kunde jag med gott samvete slippa samvetskvalet att flickornas död berodde på skadligt tv-spelande! En skuldfaktor mindre på listan över minst hundra. Jag behövde ändå förlika mig med det geniala spelet, eller förlika mig med det faktum att jag inte längre behövde förhålla mig till varningstexten, och med hjälp av våra goda vänner lyckades jag! I två dagar har vi utmanat varandra i balans, bowling, golf, baseball och boxning. Att gå vilda ronder i boxningsringen kl två på natten blev ett svettigt äventyr...

10 månader.

Det är lång tid att vara långsint och förlamad. Hellre knockad i ringen än utspridd överallt, därför tänker jag fortsätta med spelandet under tiden som följer. Genom IVF-behandling fram till återföring av potenciellt embryo. Jag tror det kan hjälpa mig slappna av och inte minst komma i form inför vad som kan bli ännu en mardröm. I förebyggande syfte ska jag bunkra med Little King's Story där jag får lov att vara en ynklig, olycklig liten kung som tar kommando över kraften för att slutligen nå framgång och rikedom...

Nu hojtar Kärleken att Wii Sports Resort släpps imorgon, och att vi då behöver ett par extra Motion Plus för våra Wii Remotes!

.

När saknaden blir någon att hålla i hand

Skrapar jag lite på dödens yta finner jag en undervärld av nyanser jag aldrig tidigare mött. Jag finner nya färggranna vänner och nygamla som överraskar i godhet och pålitlighet. Jag finner att jag övergivit mindre smickrande sidor hos mig själv precis som jag övergivit vänner som aldrig riktigt var några sådana. Och jag är tacksam! Där under översta lagret död finner jag mer av värme och tacksamhet än den bittra smärta som genomsyrade livet länge efter döttrarnas födelse- och dödsdag.

Jag finner ett trauma som jag överlevt och blivit ett med. Traumat har förvandlats till en erfarenhet jag bär med stolthet. Även med dimmig blick kan jag sträcka på axlarna och känna mamman i mig, se omvärlden på ett sätt som bara Ruth och Astrids tillblivelse kunnat visa mig och jag häpnar varje dag. Jag finner även att det blir enklare att leva med de dubbla nyanserna av allt. Två döda döttrar och en sorg som sträcker sig förbi jordens blå himlar, en sorg jag aldrig önskade, och samtidigt har jag lärt och blivit något och någon jag aldrig vill vara utan! Som att tilldelas en upplevelse kantad av glas och lyckas slipa de vassa eggarna till len, gnistrande mosaik. Den vackraste jag sett!

Jag märker att jag slängt mycket av min stolthet. Jag har redan förlorat allt, sovit skavfötter med det värsta. Längre kan jag inte sjunka och det finns något befriande i det. När allt förlorats är vara det enda man kan. Varandet är märkligt och stort. Jag jagar inte till eller från, jag bryr mig inte längre om ovesäntligheter eller att passa in, för in passar jag inte! Jag slutade passa in redan för fem år sedan när IVF-försöken startades och nu har jag slutat ens försöka. Två döda barn har hjälpt mig med det. En ofrivillig börda har släppt sitt grepp och kanske har det att göra med att jag faktiskt fick bli mamma. En ovanlig variant av tvåbarnsmor och ibland, i mina bästa stunder, kan jag tycka att det är lite häftigt. Aldrig deras död, men allt som blivit och formats genom flickorna.

Saknaden har blivit någon att hålla i hand.

.

Semesterparadis

Jag och Kärleken lever just nu i en parallellvärld. Under dagarna stiger vi upp i ottan, utför vårt dagsverke och håller oss inom ramarna. Under eftermiddagar och kvällar underhåller vi våra två utländska gäster med vin och middagar, rundvisningar, rena handukar, svåra trespråkiga samtal, skratt och annat som långväga gäster behöver.

Parallellismen uttrycker samma sak fast med andra ord, och vi gör det dessutom på tre olika språk! När vi äter låter det: " det här var gott", "det smakar bra", " det var utsökt"... innebörden i samma företeelse återkommer i tre versioner genom morgon, middag och kväll. Tillsammans, där vi sitter kring matbordet, bildar vi ett lustigt parallellogram vars motsatta sidor är identiska med varandra. Kulturkrocken är ett faktum och om vi är D-sidorna är gästerna A. Vi varierar kraftigt i ålder, ståndpunkt och sätt att vara, tala. Det är inte helt lätt! Men trots det komiskt dråpligt och intressant. Annat som är tre är de stinkande ostar som pryder våra kylskåpshyllor. I mina drömmar vandrar de självmant iväg...

Jag tycker om att pyssla om mina gäster, varav den ene är min svärfar. Den andra är hans nyfunna internet-kärlek och det känns som om vi har två 70-åriga tonåringar i huset, som inte kan slita varandra med blicken. De ska stanna i två veckor till av tre totalt och vi undrar lite försiktigt hur vi ska orka med tanke på hur utmattade och svaga vi var redan innan de kom. Det hade varit en enkel sak om vi kunde förklara vår situation och få förståelse för densamma, men tyvär befinner vi oss kommunikationsmil ifrån gästerna som dessutom har en annan generations sätt att se på det mesta.

Vid middagsbordet igår, när det mesta sagts x 3, kom vi in på laddat område. Våra döttrar som vi sörjer och saknar. Jag gick igång mellan tredje glaset rött och den danska Havarti som luktar ända till Kroppefjäll! Efter en del förklaringar, känslostämningar och funderingar kring vår framtid med ett eventuellt levande barn utbrister svärfars förälskelse: "But J, loosing children is quite normal!!! I know X, Y and Z and they have all lost children, it´s something natural...you should not loose faith because of that..." Sagt av en kärleksfull trebarnsmor med fem barnbarn. Hennes tonfall var allt annat än ingående och gav smak på det jag avskyr, att vår högst verkliga, levda och oförställda sorg bör förminskas. Ruth och Astrid borde sörjas "light".

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det var något slags försök till okänslig tröst. Jag hoppas att det jag lite berusat försökte förmedla uppfattades något mildare än det är i verkligheten. Jag hoppas att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Och jag hoppas att kulturkrocken gjorde sitt i försöken att missförstå. Om inte tvingas jag se henne som mindre upplyst. Tycka synd om. För inte är det "normalt" att mista barn när över 90% föder levande barn efter 12:e graviditetsveckan! Och visst tusan tappar man hoppet när 5 års ofrivillig barnlöshet passerat tillsammans med ett par döda tvillingflickor och ett tidigt missfall!

Hur kan en trebarnsmor tycka att sina barns liv är värda så lite att det blir "normalt" att förlora desamma? Ibland önskar jag elakt att sådana människor miste ett barn så att jag kunde kontra med deras egna uttryck: "Men du, det är normalt att mista barn!"

Det stinker, och i mina drömmar vandrar hon självmant iväg...

.

Look fine all nine

I den tröstlösa sörjan packade jag upp den sista kartongen med kläder och tyger från det avlägsna flyttlasset. Jag visste mycket väl vad som lurade däri. I mitten, varsamt inklämd mellan roliga loppistyger och en bunt mjuka sjalar, låg påsen med mammakläder. Jag vibrerade när jag plockade fram jeansen, snyggtröjan, festblåsan, linnena, tightsen...alla med mammaetiketter och tomma tygmagar. Den oöppnade förpackningen med tights blev för mycket.

Jag drog mig länge från att vistas bland mammor och blivande diton i butiker avsedda för desamma. Jag såg det som ett dåligt omen och lite kaxigt av mig att finnas där, för hur skulle jag veta att de där kläderna skulle komma till användning? Med mina komplikationer dessutom! Magvolymen gjorde det tillslut nödvändigt att beträda de förbjudna zonerna och jag fann mig närmast lyrisk efter det första köpet. Ett par baggy-jeans som satt snyggare än alla brallor i den befintliga garderoben! Jag kunde inte sluta och gick så långt som att köpa en snygg svart nyårsblåsa (i augusti!) för extra stor tvillingmage.

I efterhand, när allt blev svart på vitt och kläderna varsamt hopvikta i en liten våt hög, kunde jag tänka att jag inte borde rört mig så mycket, skulle inte böjt mig så mycket, skulle inte köpt den där festklänningen...vad hade hänt om jag bara legat still? Vad hade hänt...Jag har äntligen slutat tänka maniskt på vad som hade kunnat ske annorlunda om jag istället gjort si eller så. Det spelar ingen roll och jag får aldrig veta. Jag köpte de där kläderna för mammor och var lycklig, då och där.

Nu och här har jag lagt en vacker mammatröja i toppen av tröjhögen som fyller mittersta garderobshyllan. Det är en töjbar prickig variant som jag kan bära utan mage. Etiketten är det enda som avslöjar dess härkomst. Men tänker man på saken är jag faktiskt mamma, och tröjan är ju för mammor. Den ska användas! Har jag sett ut som ett spöke de senaste nio månaderna kan jag gott ta skepnad av ett småprickigt sådant de månader som följer. Och kanske, bara kanske, kan ett blivande frö få växa sig stort och starkt under de töjbara cirklarna.

Tröstebrödet

Den 4:e juni kl 5.28 föddes våra vänners dotter, vars liv berövats dagarna innan.

En liten som tvingades lämna här och nu alldeles för tidigt. Jämte sorgen för våra vänner, för den lilla vi aldrig fick lära känna, smög sig sorgen från vår egen olycka fram i säker och tilltagande styrka. Två sorger i samma skål gjorde smet av Johbur och jag har jäst över kanten en och flera gånger. Det blev kladdigt och har tagit tid att skrubba rent.

Det är förbanne mig inte rättvist i min del av världen! Säkert inte i andra delar av densamma heller, men min sorg begränsar mig i mitt vidseende och jag ser och känner alldeles tillräckligt av det som sker i min närhet. Mer får inte plats. Jag har inte orkat mycket dessa dagar, mer än torka upp tårarna jag lämnat i pölar kring fötterna.

Jag önskar jag kunde göra något mer påtagligt för våra vänner i nöd, mer än bara finnas där om de skulle behöva mig och Kärleken. Men allt blir så futtigt och banalt i tankarna. Inget förutom den tickande tiden hjälper ju egentligen. Jag minns väldigt väl den tröstfyllda kladdkakan de smög in i vår trappuppgång efter våra flickors för tidiga födsel. Det var på den tiden vi var i fullständig chock och pendlade mellan gråt, förtvivlan, ilska och tomgång. Vi pendlade också till och från sjukhuset för att hålla, pussa och viska kärlek i våra döda döttrars färdiga öron. Varje morgon blev ett blodigt slagfält och jag minns hur jag avskydde att vakna till den bistra sanningen morgon efter morgon efter morgon...

Deras kladdkaka värmde mer än jag kunde föreställa mig där vi fann den efter ett av de otaliga sjukhusbesöken, och den gjorde att vi inte kände oss fullt så ensamma i vår ensliga vrå. Vi hade plötsligt något som faktiskt smakade något (!) att bjuda våra förkrossade besökare på. Den gav oss också annat att tänka på och prata kring än döden x 2.

Jag hoppas de fått och får samma goda hjälp och stöd som vi. Kurator Marie, bästa Gudrun vid Sjukhuskyrkan, Doktor Sporrong... Jag hoppas de slipper gå hem med den värkande klumpen till hjärta utan uppföljning och mycket stöd, utan ödmjuka nära och kära. Jag tror inte det men jag oroar mig trots allt, för när det kommer till mänskliga förluster sker inte sällan mänskliga fel. I utsatta lägen är det svårt för de som drabbas att ta dessa brister, vi halkar bara längre ner och plattas till alternativt förvandlas till rabiata drakar som vill bränna allt i vår väg. Men det är också mänskligt.

Vi finns här och tar deras sorg precis för vad den är. På blodigt allvar och deras att styra riktningen på. Men vi väntar en stund. Kanske kan vår egen tröstlösa smet snart förvandlas till något ätbart, tröstande, eller bara till något annat att prata om. Jag jäser vidare, för våra vänner och liten som inte fick fortsätta bli.

.

Familjelycka

Ibland i sina försök till någon slags tröst, riktad till mig som ofrivilligt barnlös, har jag under åren fått veta att allt inte är glimrande fantastiskt bara för att man har barn! Nej, det är tydligen väldigt jobbigt och tid för varandra eller sig själv är en bristvara. För att inte tala om sexlivet! Ibland sover man knappt och blir så förbannad att man blir rädd. Man är orolig hela tiden och mycket mindre spontan. Frihetsbegränsad.
Är den upplysningen inget försök till tröst borde det vara ett slags ursäkt för den egna familje(o)lyckan, eller så tror desamma att jag är oupplyst, naiv eller rent av dum och vill förse mig med verklig fakta. Eftersom jag vet att jag inte är det sistnämnda och hoppas att det inte handlar om att förminska den egna lyckan, väljer jag att tro på tröst. En egendomlig variant.

Jag tror inte barn och familj löser några dilemman med jaget. Har aldrig trott. De får man arbeta med på egen hand. Jag tror inte barn serveras på silverbricka utan är fullt beredd att jobba hårt för att skapa harmoni och trygghet. Jag har varit beredd länge, troligen längre än många andra. Troligen har jag haft tid att förbereda mig och utvärdera min roll som förälder längre än de flesta och ändå kan dessa försök till tröst leda till att jag känner behov att hävda mig i frågan. Jag längtar likt förbannat efter en egen, minst lika jobbig familj! Men, jag väljer att tänka och tala kring min dröm i termer av lycka. Det är den jag sneglar på mest. Jag har under mina ofrivilliga barnlöshetsår hunnit gräva alldeles för långt ner i familjeträsket för att tro att jag ska få leva en rosa dröm. Eller ens vilja!

Ofrivilligt barnlösa har också ingått/ingår i en familj och vet vad det innebär, det är just därför vi längtar! Efter den där oförutsägbara, irriterande ljuvliga och kärleksrusiga känslan. Skulle någon alls längta om de inte hade en aning? Kasta sig handlöst ut i fullkomlig osäkerhet? Det brukar inte höra till det vanliga att extremsportare bildar familj. Ofrivilligt barnlösa lever också en sorts familjeliv, med sina obarn. Dessa obarn tar lika mycket tankekraft och bringar lika mycket oro (över att de någonsin ska få bli just barn) som vilka barn som helst. De fantiseras om dag som natt, längtas efter i sin frånvaro vecka efter månad efter år... Ofrivilligt barnlösa kan gå oftare på krogen om vi vill, men likt de flesta som bildar familj har lusten avtagit. Vi kan ge oss ut på äventyrliga och obekväma resor, en gång till, men den största resan är en hägring.

Att informeras om att familjeliv inte bara är härligt och lyckligt är som att berätta för en nyseparerad singel, som eländet till trots längtar efter en svårfunnen livskamrat, att det kan vara jobbigt med förhållande! Att hänsyn måste tas, egentiden krymper och att det tjafsas om ekonomin...Det blir så överflödigt och dumt. Längtan finns för att vi sniffat drogen och vill ha mer. Att bli tröstad som ovan i skepnad av Ruth och Astrids mamma, blir ännu mer fel. Under det senaste halvåret har både vaken och sovande tid gått oavkortat till flickorna. Dygnets alla tickande sekunder.

Jag har oroat mig för avsked, skapat minnen, ordnat minnen, valt kista, begravit mina största små kärlekar, beställt gravsten, gråtit, varit arg, känt glädje och stolthet, förälskelse, varit bitter och avundsjuk på andras ofrihet, skrivit över 180 inlägg kring barnen, legat sömnlös, fått viktproblem, diabetes, läst åtskilliga böcker om barnförlust och sorgbearbetning, blivit medlem i barnrelaterade föreningar, gått på ängla-färäldramöten, blivit vän med andra änglafamiljer, flyttat till hus med trädgård inköpt dagarna innan förlossning, oroat mig för vad vi ska fylla flickornas rum med istället, fått dåligt samvete för att jag vare sig hinner eller orkar träffa mina vänner som jag brukat, blivit ompysslad av närmsta familjen, gjort matlådor i brist på energi i köket, fått energibrist i kärlekslivet, förlossningsdepression, blivit utbränd, fått frikort på vårdcentralen, tagit brist-på-levande-barn-ledighet, haft mindre pengar kvar i månaden pga kostnad för resor till och från en avlägsen grav samt dekorationer och minskad arbetstid, knappt druckit alkohol under ett år, blivit slapp och otränad och älskat förbehållslöst...

Jag har fullt upp med att vara mamma till en Ruth och en Astrid, och till drömda obarn. Det är inte alltid glimrande fantastiskt, ibland sover jag knappt!

"...om någon av oss varit hennes mamma, så hade denna mamma mitt i sin berusning, sin kättja, sin glädje, sorg eller ilska, hela tiden tänkt på henne och undrat var hon var. Modersinstinkten hade oavbrutet roterat som en sökande radarantenn, registrerande minsta rörelse från den lilla. Det är så det fungerar, det vet jag nu när jag själv har barn. Barnet finns där alltid, i ögonvrån, i tankarna, i sömnen. När man ska koppla av och vet att barnet är i trygghet hos någon annan roterar radarn lika fullt. Den går inte att stänga av. Det är det som är den förbannade ofriheten."

(Hermanson, Marie: Musselstranden)
.

Kärlekssoldaten

Marcus Birro gjorde entré i mitt liv under den sista IVF-behandlingen, den som ledde till Rutan och Lill-Astrid. Jag läste hans "Svarta Vykort" gång efter annan och insåg att människor tog sig fram trots att de överlevde svårare öden än vi. Det var sorgligt vackert och hoppfullt.

När vi miste våra efterlängtade döttrar sov jag med boken som filt, huvudkudde och ögonmask. Den fanns med överallt och höll mig sysselsatt, det vill säga vid liv! Såhär lyder beskrivningen:

Svarta Vykort är egentligen en dikt av Tomas Tranströmer.
Jag lånade titeln till den här boken.
Det är en bok om sorg, tröst, värdighet,
heder och tolerans.
Det är en bok om att överleva.

Svarta Vykort är min tionde bok.
Jag hoppas den kan vara till nytta för
någon.
Att skriva den har hur som helst räddat
mitt liv. Bokstavligen.

Litteratur har den förmågan.

(Birro, Marcus. Svarta Vykort, 2007)

Ingen skriver tydligen lika passionerat om italiensk fotboll som Birro, och skriver han sina fotbollsinlägg såhär vackert framöver lovar jag bort mig själv till sommarens alla matcher i detta nu!
.

Mamma, storasyster och jag

I mitten av veckan bjöds mamma in till vårt kråkslott. Inte bara för packningens och orkeslöshetens skull utan för att jag saknade henne. Så det gjorde ont! Hon kom med en ny livlina, krage nr 2 som ni ser på bild. Hon är bra min mor. Bra på att vara just mamma och den vänaste mest osjälviska människa jag känner. Hon är tuff också! Tog sig in på HDK väv/textillinje när hon gick mot de 50 och har fått många fina uppdrag och uppslag i offentliga miljöer och tidningar. Jag har redan paxat en fantastiskt fin matta till nya huset och hoppas på att mattan ynglar av sig...



Hon kan livet också. Hon inte bara förstår vad det betyder att mista ett barn, hon vet! En dotter i fullgången tid gick förlorad en gång och ligger begraven vid den kyrka där jag och min bror sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningarna. Men det är inte min historia att berätta. Den tillhör inte mig. Vår förlust river stora välbekanta sår i mina föräldrar, sår som aldrig blev ompysslade då. På den tiden blev man snabbt hemskickad utan att få se sitt döda barn, man trodde det var bättre att gömma och glömma. Ingen terapi, inga sömntabletter, ingenting. Ser man det inte har det inte hänt!

Kanske är det så den oförstående omgivningen ser på förlusten av små barn? Har de inte sett barnet har det aldrig riktigt funnits, och då har vi kvarlämnade föräldrar ingen riktig orsak att sörja. Glöm, ta er till jobbet och skaffa fler! Att uppleva en barnbegravning vänder på den föreställningen. Mina föräldrar tvingades begrava min storasyster utan namn och utseende till hjälp att minnas de nio månader av sjudande liv och drömmar. Minnen bakom skynken och stängda dörrar. De minns som vore det igår. Hjälplöst.

Jag har tänkt en del under åren på min lilla storasyster som jag snabbt växte förbi. Jag har pratat med henne också, i de böner jag ogenomtänkt hasplat ur mig under svåra perioder. När jag fortfarande trodde att de kunde göra någon skillnad. Jag talade med henne som den storasyster hon hade varit om hon fått stanna, undrade var hon tog vägen och hur livet hade sett ut med både storebror och storasyster. Jag minns att jag har känt längtan efter henne och känt av henne på något vis. Tagit hennes hand och sett hennes vuxna anletsdrag. Hon var vacker i bilderna! Jag är inte säker på att jag hade funnits om hon hade fortsatt sitt liv och tanken skänker en känsla av ödmjukhet och överväldigande. Inför livet och henne själv. Lilla storasyster!

Jag blev du på något vis.



.

Tända ljus för förlorade barn

"Sedan några år tillbaka startades en tradition på internet att tända ljus på julafton kl. 15.00. för alla saknade och älskade barn. Ljusen kan tändas hemma framför Kalle Anka, vid graven eller vart man råkar befinna sig. När ljusen tänds är vi tillsammans i tanken och känner gemenskapen med alla familjer som mist barn."

http://www.spadbarnsfonden.se/

Vi tänder givetvis ljus för våra saknade döttrar och behöver knappast bli påminda. Ljusen står och fladdrar i grupper om två där vi befinner oss. Ljusen gör saknaden mer levande och tröstar i mörkret, och ibland ser vi hur de vinkar i värmen. Rutan och Astrid.
Ljuständning ger stor gemenskap för oss mammor och pappor till änglar, men även mellan oss och anhöriga som ges möjlighet att ta del och visa sitt stöd. Det behövs inte mer än en liten låga!

Jag har bett en annan änglamamma med hjälp vid flickornas grav. Tvillingpojkarna Philip och Simons mamma som jag hoppas kan tända de nya ljus vi ställt i flickornas lyktor... en liten julklapp finns hos pojkarna! Nu hoppas jag bara hon sett min lilla vädjan...

The hardest part

Till alla er som förlorat något som inte går att ersätta. Till er vars tårar rinner. För er som försöker ert bästa men utan att lyckas, ni som pusslar med förlorade bitar.Vi som tycker att det svåraste var att släppa taget, inte att ta del...

Det finns nyanser därute, skiftningar i periferin.
Det är dit vi måste gå för att leta,
och finna...