Övergång

Jag och en vän, som är en av många ofrivilligt barnlösa, talade om min och Kärlekens eventuellt eventuella, möjligen möjliga, potentiellt potentiella graviditet som kanske, kanske, i bästa fall kan leda till ett barn som andas och mår någorlunda bra. Det är svårt att ens tala om saken som annat än "kanske" och "om"... Min vän är för övrigt oändligt mycket mer än ofrivilligt barnlös. Hon är bland de finaste människor jag vet! Just därför är jag rädd att den där avlägsna miljonvinsten till graviditet och levande fött barn ska komma att skada vår vänskap. Rädslan att inte orka hela vägen. Vi vet för väl hur det känns att stå övergivna bland blöjsnackande, nyfrälsta småbarnsföräldrar. Med rädslan att bli alldeles ensam kvar utan tillstymmelse till förståelse eller viljan att...

Därtill kommer rädslan att det ska tyckas synd om. För hur hur mycket man än intalar sig, och arbetar för att ett liv utan barn kan bli ett bra liv finns tankarna där... att när timman är slagen och alla går till sitt tycks det synd om. Att välja livet barnlöst är inte trovärdigt, och särskilt inte om valet gjorts efter en lång tids IVF-försök med återvändsgränd framför näsan! Det hade varit enklare att inte ha någon barnlängtan alls. Vara något av de par som ställer sig utanför för att de vill. De blir aldrig offer, på sin höjd "konstiga". Vi talade om det.

Och vi talade om att vi måste vara ärliga mot varandra i vår värld av svallande, oresonliga känslor kring barn. Kanske klarar vi oss på den? Hon svarade:

"Jag skäms nästan att jag är så ärlig mot dig och låter dig veta mina svartaste känslor. Det är så svårt bara, har varit med så många gånger nu, där jag står kvar på fel sida livet. Jag är rädd för det där dubbla, jag vill dela allt med vänner även när de blir gravida, men orkar oftast inte hela vägen ut. Jag känner mig utanför den där hemliga glädjen som man vet att de har hemma och som jag inte vet något om och inte kan dela. Att det tycks synd om mig när man kommer hem till sitt och sin gravidbubbla...

Jag har blivit sårad av vänner som på något vis bara kör sitt race, som man också ska göra när man är gravid, samtidigt som jag på något vis önskar den där ödmjukheten för livet och min situation. Då drar jag mig undan istället i mitt skal, där livet blir mer hanterbart och kontrollerbart...och där jag förhoppningsvis än en gång inte ska tappa tilltron till livet och människor.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du och M ska få bli mamma och pappa och att vi kan hitta ett sätt att fortsätta vara vänner på! Jag är övertygad om att vårt första möte på övergångsstället betydde något mer än det år som gått! "

Ärlighet, ödmjukhet, tilltro och delade tårar...kanske klarar vi oss på det? Ett magiskt möte på ett övergångsställe vid en busskur betyder mycket mer. Så jag hoppas och försöker mitt bästa, precis som jag vet att du gör min vackra vän. Vi får tala om saken...