En sån där dag

När komplikationerna med Ruth & Astrid startade i den tidiga graviditeten tänkte jag inte att det skulle gå så illa. Hur skulle det alls gå ett föreställa sig! Jag minns att jag läste Finnjonnas blogg och hur hon låg sig igenom sin. Jag beredde mig på det värsta, värsta tänkbara då, och kollade höj- och sänkbara sängar jag kunde spendera minst 4 månader i.

När det värst tänkbara verkligen hände, förbi höjbara sänggavlar och långt förbi en försumbar tid till sängs, tänkte jag att just den dagen måste vara skapad av självaste Fan. En dag som klämt sig in mellan tisdag och onsdag och som djävulen strösslat in utan inbördes ordning just den veckan. Idag var en sådan dag, men utan att komma i närheten av den värsta dagen i mitt liv då en Ruth och en Astrid dog.

Den startade redan i sängen där jag vaknade med ett svettigt ryck, som om jag försovit mig och missat mötet med den där nämnden där sådana där synpunkter kring de där besparingarna skulle ventileras. Ledig dag men försoven likväl. I duschen blev jag arg på gamla oförätter och ville hämnas mina svikare där jag svor högt mellan strålarna. Oförklarligt arg och sen i starten tog jag mig inte tid att gosa med kattpojkarna som jag tillslut snubblade över i sina försök till närhet. Sura miner från minst tre håll.

Tvättdag och utan strumpor. Vattenlåset som byttes i måndags gick ej att rubba. Skiftnyckel, greppvänlig handske och tillslut några fina strålar i ansiktet. Rörmokaren skrattade och sa att kranen redan var öppen till max. Hundöron och tappad tvättlust. Städlusten tog vid. Ny dammsugarpåse med väldoft-kulor och katter bakom stängd dörr. Jag hade glömt något! Vad var det jag skulle komma ihåg idag? Ringde det inte på dörren nyss? Pianot!

Vi har två pianon som min duktige pianist till make använder. I brist på förvaringsutrymmen och trött på den stora bruna pjäsen, gick han med på att spara bara ett. Pianon är svåra att sälja, inte minst då transporten kräver sin Hulk. Några desperata telefonsamtal senare ringde dörrklockan repeat. In kom tre före detta drogmissbrukare att hämta pianot till välgörenhet. Det fattades tänder, ryckte konstigt i armar och ristades fina repor i parketten samtidigt som den mest tilltygade skrek: "Min rygg, jag dör...jag dööör".

Jag dog också när han blottade sin åkomma. Ett brutet nyckleben som aldrig blivit lagat och som stack upp likt en kapad vinge bakom skinnet. Pipan rörde sig fram och tillbaka under huden där han skrattade trasigt. Jag började må illa. Önskade pianot in i skåpbilen som redan förstört gräsmattan på vår fuktiga tomt. Jag tog tag i ena änden av pianot och lyfte högt, spyfärdig och ilsk. Ut och bort med Bill, Bull och Den Fule.

En bortglömd räkning och en påminnelse senare ringde jag Kärleken för tröst. Mitt i samtalet kom jag på att PMS (alltid lika obegriplig) härjar i kroppen och jag mindes även att jag slutat snusa för tre dagar sedan. Den här dagen hade inte något alls med den djävul att göra som infogade en dödsdag mitt i veckan för snart ett år sedan. Det var bara en sån där dag...

.