Trotsåldern

Från: Veckobrev@vardguiden.se
Ämne: Gravid vecka 6

Mejlets innehåll

Jag: Ledsen och bortgjord. Skammen igen! Jag hade i min vilda glädje över Glottis fått för mig att ta ut lyckan i förskott. Tänka som de uppmanande barnmorskorna; gå hem, vara glad för graviditeten, sluta läsa "det-gick/kan-gå-snett-trådar" på nätet och visualisera ett levande barn i kammaren. Trots att jag vet för mycket för att slänga mig med den sortens naivitet, hade jag beslutat mig för något uppfriskande och nytt. Trots!

Vi: Jag och Kärleken hojtade saligt att "vi SKA HA barn", "du SKA BLI pappa", "du SKA BLI mamma", " vi SKA FÅ BARN kring den 9:e juli". Vi hade aldrig provat förut och vad kunde hända? Det var förbjudet och roligt, tills vi olåvandes prenumererade på ett veckobrev avsett för andra...

Men jag ska begå mina misstag igen. Tvinga ett embryo kvar i det rosa flickrummet med hjälp av mjuk auktoritet och överbeskyddande utegångsförbud. Nu är det du som överlever och vi som köper klossar! Slutdiskuterat! Vädrets alla makter och himlens alla gudar till trots så SKA vi bli föräldrar till ett barn vi inte överlever!

Trotsåldern startar vid 3 och igen vid 34.

.

På kalas med en korg citroner

Andras graviditeter, de som till synes bara blir och som leder till levande barn. De enda jag ser när jag är olycklig med andra ord. De är som ett knytkalas. Enkelt och smidigt. Det behövs inga större förberedelser och man kan sitta lugnt till ro och njuta av sällskapet ända in på småtimmarna. Efterrätten bjuder sig själv under jubelrop.

Mina graviditeter sker alltid mellan plus och minus. Start och stopp. Jag står som vanligt kvar på förlorarsidan och spekulerar kring meningen med livet när andra lever sitt. Jag förbannar, förlorar hopp och bitar av mig själv till varje tappat barn. Jag hänger mig åt avundsjuka och tar bittra citroner till kalaset.

Jag undrar var skammen kommer ifrån?

Efter Ruth och Astrids död vågade jag knappt slänga sopor av rädsla att bli upptäckt. Tom och misslyckad. Som om jag lurats med kuddar under tröjan: - Ta daaa, jag bara skojade! Så kände jag länge men hur eller varför skammen uppstod vet jag inte. Samma med blastocysten Glottis, efteråt kände jag mig både lurad och som en lurendrejare. Vad skulle svärfar tro när han ena dagen får besked om ett möjligt barnbarn och andra dagen ett missfall? Skulle alla orka de tvära kasten? Jag menar, nu igen! Plötsligt står andras potentiella känsloliv i fokus och det är helt absurt!

Jag tänker att jag kanske borde väntat med beskedet till efter den magiska v 12. Det är väl så de flesta gör? Men när behandlingen är ett faktum går svaret inte att dölja. Och varför ska man? varför väntar man? Är jag glad för en Glott i v 4+5 så kan jag väl få vara det och delge min glädje! Men samtidigt finns den oskrivna 12-veckors regeln med hänsyn till omgivningen. Tror gemene man att barn föds levande och friska per automatik från och med v 13?

Från minuten då Glottis fördes på plats blev h*n ett barn i en dröm, i en framtid, i ett lindrigare liv tillsammans med hundratals färgglada klossar. De där jämrans klossarna...när ska de bli våra?

”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje framskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”

– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”

Ps. Calle skriver så bra om skam, bortviftad oro, mödravårds-klubben, idiotiska svägerskor och tystnaden efter ett missfall här.

Sorg är ur modet, men inte Dr Martens

Jag var aldrig inställd på att hamna i kris. Nu pratar jag om våra döda döttrar. Vilken modern människa är det? Vi ska lyckas och vara lyckade, därför blir muren kring "mig" och "dem" allt högre i vår strävan mot stora L. Jag tror sorger blir alltför privata i den skuggan.

Det hjälper att veta att man inte är ensam. När jag hör om och känner igen kan jag lättare lyfta blicken från mig själv och bryta självcentreringen. Det är tröst. Jag har kommit att avsky "det ska nog ordna sig". Det? Ska nog? En sådan tröst är ingen tröst, den är ett hån som förminskar min upplevelse.

Allt ordnar sig inte. Allt går inte att förändra. Möjligen ändrar sorgen karaktär och blir enklare att handskas med men att tro att allt ska ordna sig är en skymf mot livet, det oförutsägbara i att leva. En axelryckning.
Livet är större än så.

När man inte längre väntar på att lampan ska tändas har man börjat samleva med mörkret. Gråten är slut och det som finns är en tom korridor full av ekande steg. Dr Martens med stålhätta går där. God tröst, den som inte skymmer, förnekar eller försöker ta bort det onda gör den sortens korridorsliv lättare att leva.

Jag blev lika glad för er goda tröst, som för er glädje, kära läsare och vänner! Nu pratar jag om Glottis. Ni har plockat några stenar från den höga snygga muren.
Ibland är framsteg att rasera...

.

Varföralltgåråtpipan

Jag ville låta M vara lycklig en stund till. Sedan:

Älskade!

Jag tror vi måste glömma vår lilla Glott...

Igår kväll kände jag mig inte gravid längre, det var så påtagligt. Och imorse såg jag blodet. Det kommer en del. Magen är platt och kroppen känns som vanligt. Trodde inte jag skulle palla att jobba, men jag är här och det går. Ledsen såklart, och förbannad, börjar bli van...

Ledsen att göra dig ledsen min käre. Vill att du ska vara lycklig. Tror det är något fel på mig, invändigt. Kanske vill någon av de två gluttarna i frysen stanna...men tror ingenting just nu.
Vill bara göra, inte känna. Svårt.

Varm kram till dig min finaste! Lite vin ikväll? Och kattlek och gos...

Din J

Svar från ledsen och därmed sarkastisk M:

Älskade!

Vi är vana. Är vi? Jobbigt. Men så är det, vi vet hur sånt går till. Vi klarar uppenbarligen av det. Sagt av de som inte har en aning.

Det har inget med dig att göra, sånt händer, som folk säger. Ibland funkar det, ibland inte. Det kanske är så att av 1'000 födslar så krävs 200'000 missfall. Bara att ingen registrerar det. Inte så vanligt att barn föds, så kanske det är? Födseln är ett undantag.

Är du säker?

Har du möjlighet att gå förbi apoteket kanske? Köpa ett test? ifall ifall?
Så fixar jag vin, ifall ifall.

Ta det lugnt, det blir bra. Vi har två kvar, därefter ett försök till, om vi orkar. Vad vet jag. inte mycket just nu.

Ses ikväll
Superkramar
Din M

Jag:

Blev så ledsen förut. Fina Melissa ringde när jag stod i lånedisken och undrade hur det var med mig och så bara brast det. Masken jag satte på imorse. Satt på toa och hulkade...behövde det. Känner mig alltid lika lurad, antar att du också.

Vill vara hemma med dig i helgen. Skriva på bloggen. Kolla nya glasögon till dig. Köpa många nya lekisar till kissarna och kanske måla stolar. Vad vet jag. Pratade med en vänlig kattexpert igår. Hon gav mängder med tips som jag ska berätta om i helgen...

Ledsna Kramen!
J

Kärleken:

Ja, lurad och hånad av livet och alla andra, har jag känt ett tag.

T o m när man ligger på marken och fått sin andra omgång med sparkar kommer det fler sparkar, en efter en, oupphörligt, som ett urverk. Till slut får man väl vänja sig och kalla det för liv. Som om nån gick med en dygnet runt och slog en hela tiden. "Ja, det här är min pryglare. Har inte du en?", kan man säga till folk.

Vi är hemma. Koncentrerar oss på kissarna.
Vi kan köpa vin imorgon annars. Har ju alltid den däriga Bristol Cream som B skulle få. Det blir nog inte av på ett tag att se henne. Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet.

Uppgivna kramar. Undrande 'varförgåralltåtpipan' känslor.

Din M

---

Nej, Glottis fick aldrig bli mer än Glottis. H*n finns inte mer än som sipprande blod och ledsna tårar. Vi är ett övergivet kråkslott på en ofruktsam slätt. Jag är ledsen men också glad att ni, vackra läsare, lät oss veta er glädje för vår kortvariga lycka. Sann och intensiv. Rörd till tårar.

Jag har de bästa av kollegor och därför kunde jag jobba idag. Tacksam för det, och för katterna som tröstar förbehållslöst. Mellan plus och minus rämnar en hel värld. Jag undrar var skammen kommer ifrån? Vi var glada och lät världen veta. Vi trodde och såg en framtid.

Alltid på fel sida procenttalet...j-a tjuvar!

.

Vem är Glottis?

Någonstans i mitten av vår IVF-mardröm, när vi förlorat det första modiga hoppet och satt apatiska och grälsjuka om kvällarna. När vi aktivt dragit oss undan vår omvärld för att alls orka överleva den ofrivilliga avundsjukan och de repeterade besvikelserna, och när vi hade tappat lusten för nästan allt. Våra vänner och bekantas första barn hade gjort storslagna och okomplicerade entréer och vår barnlöshet började bli en livsstil. En som kanske alltid skulle vara det. Naiviteten hade runnit ut över golven där den hånlog sitt påklistrade smil mellan tiljorna. Visst kunde vi fortsätta gå på krogen och bli fulla, om vi bara hade velat! Men vi ville bli familj och vi levde det livet tillsammans med alla fantiserade obarn. Någonstans där fann vi Glottis!

Jag hade visserligen sett honom tidigare hemma hos bror, men aldrig upplevt honom tillsammans med Kärleken och aldrig i en lika svårmodig situation som den efter alla fruktlösa återföringar och evighetslånga väntan och längtan. Inte många förstod den där sorgen. Heller.

Som jag minns honom var Glottis rund nog att fylla ett garage och högljudd nog att överrösta Askersunds manskör. En gul bilälskande demon. Han var snäll och lite besvärlig. Glottis var en skön karaktär i ett äventyrsspel som spelades hos Familjen Saknad de där mörkaste kvällarna. När inget ljus i världen kunde styra blicken från barnrelaterade orättvisor, då spelade vi oss glömska. Då grälade vi inte, skrattade ibland. I den där trånga hallen med den höga bokhyllan till vänster om de två hårda pinnstolarna framför databordet i hörnet. Där spelades Grim Fandango när andra vyssjade sina nyammade kärleksbebisar trötta. Jag med sur önskemjölk i tuttarna.

Som rättvisetänkande lieman i aztekernas dödsrike fann vi oss fram i en film-noir av korruption, bedragare och mördare på De Dödas Dag, för att göra rätt av fel bland alla döda återvändare. Med Glottis som bullrig och ständig följeslagare. Det var Glottis då, innan två döttrars död och innan livet efter döden blev en verklighet för två pölar till mamma och pappa. Nu är Glottis en blastocyst på många hundra celler, och en del av både då och nu. H*n är på riktigt och ska med turens hjälp förvandlas till någon vi ännu ej vet namnet på.

För nuvarande är h*n Glottis då smeknamnet får oss att le och minnas livsviktiga skratt. H*n finns och h*n lever. Ännu.

Ute faller den första snön.

.

Glottis

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10









Plus nr 2, test nr 3 den 31/10









Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11









Innehåll: Glottis












Vilken resa! Glad, trött och rädd.