Ganska lustigt när jag tänker efter

Känt mig krasslig i helgen och efter gårdagens vårpromenad blev det inte bättre. Om vi därtill adderar den nyfunna takläckan som runnit längs bjälkarna för att ta sig ut i köket, droppande intill ett eluttag, och att lusthusets tak rasat från tyngden av blöt snö...så blev det aningen värre.

Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...

Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.

Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.


Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter

Längs Strömvirvelvägen

När jag passerat kvarterets rödteglade 60-talsvillor och senare det stora trädet med en stam likt ett dinosauriepansar, det som man måste klappa barken på när man passerar, hörde jag den först. Sedan med ansiktet vänt mot den smilande mars-solen, med händerna stödda mot räcket och till ljudet av triangelformade isflak som pratade klick-klock i en djupgående strömvirvel, fångar i en nedåtgående spiral. Där hördes den igen.

Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky-tacky,
Little boxes, little boxes,
Little boxes, all the same.

There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...

Om inte annat känner ni säkert igen melodin från Tv-serien Weeds, jag fick den till mig för första gången när jag pluggade engelska på Humanisten i Göteborg. Jag minns samtidigt en flyktig flirt med en 8 år yngre och upptagen kille. Jag var 27 och minst lika upptagen! Jag vet inte varför sången följde mig på vårens första värmande promenad efter en krasslig helg, men där ekade den klar och tydlig efter alla dessa år och skapade minnen längs vägen. Hårdlagrade, ljuva och sådana jag helst ville glömma.

Jag passerade uggleliknande formationer av soldyrkande åldringar tryckta mot de varma huskropparna. De log sina stela leenden. Ville synas i sina skrymslen. Jag tittade som vanligt ned i marken eller åt annat håll där de stoltserade på första parkett. Som om de haft världens tur med platsbiljetterna. Vet inte varför jag alltid gör så eller tänker så? Samma sak med gravida och barnvagnsfolk. De ser så fånigt stolta ut där de måste möta mig med blicken. Jag ignorerar, min avundsjuka trogen.

...And there's doctors and there's lawyers
And business executives,
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...

Jag tog mig fram längs drypande vägar där solen borde få betalt för att torka upp och närmade mig finkvarteren i Puttinuttgränd, alltså slutet på Strömvirvelvägen. Där är samtliga hus vitslammade med svanenmärkt miljögegga och storfamiljerna satt klistrade likt strösslade mjukglassar mot de vackert åldrade bänkarna och lapade Steltons klassiska termoskaffe, termosen med det unika snäpplocket, tillsammans med Muscovadosockrade bakverk från egen ugn. Bara dörrarna vittnade om egna färgval. Jag såg hur melodin hörde hemma där...There's a green one and a pink one, And a blue one and a yellow one, And they're all made out of ticky-tacky, And they all look just the same.

Varje gång jag passerar den perfekta husbyn vill jag bo där, och lika snabbt vill jag därifrån. Idag såg husen ut som folie i solen. Som om de klätts med silverpapper runtom. De mörka fönstergluggarna blev så svarta bakom fasadglansen och jag undrade vad som försiggick där. Skogen bak husen stod i ogästvänlig givakt och allt var kuliss. Förbi passerade en mystisk figur med otäcka ögon. Jag tänkte att han påminde om en seriemördare ur en otäck thriller och planerade snabbt min flykt! När han vände och plockade fram sövningsmedlet om si sådär fem steg, skulle jag hastigt sträcka ut benet i en vig ninja-pos och fälla honom till marken i ett snyggt svep...

...And they all play on the golf-course,
And drink their Martini dry,
And they all have pretty children,
And the children go to school...

När fantasin gjort sitt och min presumtive mördare vänt ansiktet i ett leende mot solen tillsammans med resten av ugglorna, kunde jag inte längre stå emot...från sida till sida spred sig en värme och jag log, något skelettliknande men ett leende! Jag ville möta folk med blicken och förstod att våren skulle skynda att packa upp de snövita boxarna längs vägarna. Vi förstod det allihop: ugglor, Stelton-snobbar, hypotetiska mördare och lyckosökare.

I den milda vårsolen hörde jag isflaken mingla i sin strömvirvel och jag nynnade min melodi. Lutad mot det röda teglet, precis som grannen mot sitt, med ansiktet vänt mot solen, kände jag mig som om jag haft världens tur med platsbiljetten.

...And they all get put in boxes,
Little boxes, all the same...

.

1 år 5 månader och 4 dagar senare

Morgontrött: Det blev ingen riktig morgon. Om man räknar bort den trötta halvminut under vilken jag önskade Kärleken en fin resa till landet långt därborta, där en bouppteckning ska upprättas och fördelas mellan sorgsen bror och syster under veckan.

Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.

Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.

Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.

Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?

Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.

Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...

Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!

Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.

Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...

"Nu är Bagar Bengtsson död

Han har bränt sig på ett bröd

Och här ligger han begraven i en limpa".

Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...

En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.