Jag hade förståndet i behåll ganska länge.
Nog förvånades jag över hur efter omständigheterna enkelt det kändes att vara glad. Psyket styrde jag med lätthet bort från realismens käftar mot naivitetens blåa himlar och tänkte tankar jag verkligen trodde på, sådana jag aldrig skulle drömma om att ta i med tång! Självaste gubben Gud kunde inte sagt det med större självklarhet: Vi ska få barn. Vi SKA få barn. Det där "ska" har jag inte tålt sedan barnlöshetens begynnelse, och i bebisvecka 16 kom de första jobbiga symptomen från min intolerans.
Sammandragningarna - som förvisso inte gör ont men får mig att vikas lätt framåt i kramp. Precis som med flickorna, som vi aldrig fick veta varför de dog. Vissa dagar är värre än andra men fri är jag aldrig. I mitt fall vet man inte om dessa kramper är ofarliga Braxton Hicks, eller om de faktiskt utplånar min livmoderhals. När jag inte vet står jag inte kvar med min moderliga blick mot den blå himlen. Den vrids sakta inåt. Än så länge är allt ok och jag kollas noga av min allra bästa Spec.mvc-läkare en gång i månaden, ibland varannan. Vi ska dit idag.
Under tiden passar jag på att berätta för Mille hur älskad h´n är, in mot den osäkra verkligheten uttalar jag orden högt och tydligt för att nå min älsklings nyutvecklade hörsel. Jag berättar om den blå himmel jag vill visa nerifrån jorden. Den där Milles systrar kanske bor.
.
onsdag 27 oktober 2010
tisdag 26 oktober 2010
Under den vita månen
Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.
Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.
Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.
Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.
Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.
.
lördag 9 oktober 2010
Receptet
En sorts sammanfattning av min frånvaro känns på sin plats, men också ett recept! Mitt andra i den här bloggen, för en etikett rymmande bara ett recept duger inte. Ni ska få ta del av Rrrrreceptet utan dess like!
Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
lördag 25 september 2010
Rapport från häret och nuet
Det har passerat 4 månader av liv sedan jag sist hörde av mig. Jag trodde inte tiden kunde gå så fort! Den överraskar ständigt. Kanske borde jag be om ursäkt för min oanmälda frånvaro och kanske borde jag ha satt sista punkten vid senaste inlägget. Kanske borde jag, men gjort är alltid gjort och jag är inte färdig.
Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.
Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.
Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.
.
Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.
Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.
Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.
.
torsdag 20 maj 2010
Den äkta maken, blixten och svarta skuggan
- Men har du sett! Det blommar ju här, precis just här! Pekar den euforiske äkta maken där en Förgätmigej nästlat sig genom plattorna för att stolt stå i kvällens sista solstrimma. Den lilla ljusblå står mitt framför flickornas trollhasselträd, med de krulliga nyspruckna löven som nyfikna åskådare.
Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.
De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?
En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
.
Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.
De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?
En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.
.
måndag 17 maj 2010
Ett ständigt böljande flöde
Terapin handlar om blod, tårar och svett. Man måste utmana sig själv för att ta sig till nästa steg, och nästa. För mig handlar det om att verbalisera mina smärtor och dess orsaker, våga berätta om och sedan titta på helvetet utifrån. Först små skrämda ögonkast och sedan med mer fokus i linsen. Jag ser hur det var, hur det verkligen är och jag får prata om hur det skulle ha varit men inte blev, hur det kan komma att bli...
Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.
Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.
Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.
Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.
Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.
.
Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.
Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.
Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.
Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.
Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.
.
tisdag 11 maj 2010
Undantagen
Jag läser precis om habitueringseffekten i en bok skriven av Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi. Den heter Lycka & lidande och förklarar på ett tvärvetenskapligt sätt vad det ena och det andra är för något, vilka faktorer som bestämmer vår lycka och hur vårt psyke påverkar vårt välbefinnande. Den är resultatet av det nya forskningsområdet happiness studies, och den är riktigt intressant om än lite maffig på ett professorligt forskningsrapportmässigt vis.
Habitueringseffekten då?
Vi vänjer oss tydligen vid det mesta; nya jobb, bostäder, vinster och partners och vi är medvetna om att de tillhörande lyckoeffekterna är kortvariga. Vi anpassar oss helt enkelt och är snart tillbaka på den tidigare lyckonivån. Samma sak vid negativa händelser, bortsett från riktigt traumatiska händelser. Sorgen blir mer långvarig vid plötsliga förluster samt om man förlorar sin livskamrat eller ett barn, än om förlusten handlar om en förälder, vän eller syskon. Även upprepning bär en betydande roll vad gäller ångest- och depressionskänslor eller den motsatta lyckoupplevelsen.
Studier visar vidare att välbefinnandet blir större när vi umgås med våra vänner och bara hyfsat bra (!) tillsammans med släkt, partner eller våra barn! De som är gifta är lyckligare än ogifta (förutsatt ett lyckligt äktenskap givetvis), män mår generellt sämre av att leva singel än kvinnor...och så barnen.
Döm om min lilla förvåning när jag läser att ett av de största lyckliga ögonblicken är att få barn, men inte att ha dem! Gifta par med barn är något mindre lyckliga än par utan barn! Lyckligast är föräldrarna när barnen flyttat hemifrån (förutsatt en god kontakt)! Sämst mår föräldrar till barn under fem och par med barn oroar sig mer samt får fler äktenskapliga problem än de som lever utan...nej, stopp å belägg!
Jag letar bland raderna och finner att det givetvis finns undantag även inom lyckoforskning! En suck och en känsla av sammanhang och lättnad. Jag hör hemma i de där ständiga undantagen, och tillslut vänjer man sig.
Habitueringseffektiv!
Habitueringseffekten då?
Vi vänjer oss tydligen vid det mesta; nya jobb, bostäder, vinster och partners och vi är medvetna om att de tillhörande lyckoeffekterna är kortvariga. Vi anpassar oss helt enkelt och är snart tillbaka på den tidigare lyckonivån. Samma sak vid negativa händelser, bortsett från riktigt traumatiska händelser. Sorgen blir mer långvarig vid plötsliga förluster samt om man förlorar sin livskamrat eller ett barn, än om förlusten handlar om en förälder, vän eller syskon. Även upprepning bär en betydande roll vad gäller ångest- och depressionskänslor eller den motsatta lyckoupplevelsen.
Studier visar vidare att välbefinnandet blir större när vi umgås med våra vänner och bara hyfsat bra (!) tillsammans med släkt, partner eller våra barn! De som är gifta är lyckligare än ogifta (förutsatt ett lyckligt äktenskap givetvis), män mår generellt sämre av att leva singel än kvinnor...och så barnen.
Döm om min lilla förvåning när jag läser att ett av de största lyckliga ögonblicken är att få barn, men inte att ha dem! Gifta par med barn är något mindre lyckliga än par utan barn! Lyckligast är föräldrarna när barnen flyttat hemifrån (förutsatt en god kontakt)! Sämst mår föräldrar till barn under fem och par med barn oroar sig mer samt får fler äktenskapliga problem än de som lever utan...nej, stopp å belägg!
Jag letar bland raderna och finner att det givetvis finns undantag även inom lyckoforskning! En suck och en känsla av sammanhang och lättnad. Jag hör hemma i de där ständiga undantagen, och tillslut vänjer man sig.
Habitueringseffektiv!
lördag 8 maj 2010
Sömn på burk - vällagrad
Morgonen den kom, och ännu en. Inget konstigt med det. Men tänk er hur en morgon , eller flera eftervarandraliggande (!) ser ut när man inte sover utan "vilar" sig igenom de drömlösa nätterna med svetten som en plastfilm kring kroppen. Jag sovtränar uselt.
Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.
Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:
"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."
Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.
.
Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.
Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:
"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."
Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.
.
fredag 7 maj 2010
Imorgon skriver jag det här inlägget
Jag håller på med ett inlägg om trötthet, men är för trött för att skriva det.
Ögonlocken går som en vågrörelse på var sida om näsan som andas allt tyngre. Det konstiga med min trötthet är att ju tröttare, dessdå svårare har jag att sova! En sorts übertrötthet där jag kan sitta och stirra med mina egna böljande blå på inget, kapabel till inget.
När jag påbörjade mitt tillfälligt sparade inlägg om trötthet läste jag att tröttheten kan ha en triljard orsaker och jag måste därför gratulera den doktor som får äran att utreda min! Vi får hoppas att han/hon sovit.
Jag är inte kapabel till något mer än så och fortsätter därför mitt inlägg om stora tröttheten imorgon, om jag orkar. Varför jag alls skriver i denna stund är märkligt med tanke på att jag inget orkar. Radera är just en sådan sak. Publicera går fortare.
Berusad utan sprit.
Jetlag utan resa.
Imorgon skrift.
Nu vila.
.
Ögonlocken går som en vågrörelse på var sida om näsan som andas allt tyngre. Det konstiga med min trötthet är att ju tröttare, dessdå svårare har jag att sova! En sorts übertrötthet där jag kan sitta och stirra med mina egna böljande blå på inget, kapabel till inget.
När jag påbörjade mitt tillfälligt sparade inlägg om trötthet läste jag att tröttheten kan ha en triljard orsaker och jag måste därför gratulera den doktor som får äran att utreda min! Vi får hoppas att han/hon sovit.
Jag är inte kapabel till något mer än så och fortsätter därför mitt inlägg om stora tröttheten imorgon, om jag orkar. Varför jag alls skriver i denna stund är märkligt med tanke på att jag inget orkar. Radera är just en sådan sak. Publicera går fortare.
Berusad utan sprit.
Jetlag utan resa.
Imorgon skrift.
Nu vila.
.
söndag 2 maj 2010
Då börjar man undra vad som händer inombords
Förvirrad i en vår som bara blir grönare och skönare. Vet inte var jag ska göra av mig eller riktigt hur det är med mig. En dag upp, två dagar ner och när jag befinner mig i antingen eller gör jag det med besked. Jag verkar sakna växlarna emellan. De mellan 1 och 5, om man räknar växlarna på min vackra Skeppshultare. Har ni försökt cykla en långtur med bara den tyngsta och den lättaste växeln någon gång? Man blir trött.
Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...
Pre psy kos.
Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.
Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...
Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...
Pre psy kos.
"Att vara prepsykotisk innebär att man har svårare att tolka och förstå upplevelser. Alla känslor blir starkare. Man får ett ändrat tankeflöde och man får ett nytt sätt att finna ord. Då börjar man undra vad som händer inombords. Den kan gå över snabbt men kan också pågå i flera veckor." (Om Schizofreni)
Jag kom att tänka på termen för det är lite så jag känner, tillsammans med en hjärtklappande ångest , och lite framtidstro. Visste ni att alla som varit förälskade varit prepsykotiska! Det och mycket mer fick jag lära mig under en bemötande-kurs på Göteborgs Stadsmuseum för en tid sedan.Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.
Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...
Detalj från min lätt psykotiske bordsgranne, "Samuel L. Jackson", som berättade att han fått IVF-tvillingar, men inte utan problem...
Bergman lever vidare...
(ingmarbergman.se)
tisdag 20 april 2010
Istället för tabletter
När Ruth och Astrid försvann (då hade de på sin höjd försvunnit, inte dött) blev texter otroligt viktiga. Nästan övernaturligt viktiga. Var texterna bra kunde de dämpa den värsta ångesten när jag höll mig koncentrerad mitt i ett livgivande stycke ordkonst. Så fort jag slutade läsa eller skriva var det över mig igen...mitt undermedvetnas försök att få mig att förstå att jag aldrig skulle uppleva mina döttrar igen. Inte ens deras död! Så jag samlade citat, artiklar, böcker, dikter, musiktexter, medicinska rapporter och forum-inlägg...som jag intog istället för att skära mig, istället för tabletter.
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
söndag 18 april 2010
Vindar
Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
måndag 5 april 2010
Passerad
Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon har gått före in i döden men också hur livet segrar över den under påsknatten. I alla fall om man är övertygad i sin Gudstro, och pratar man hebreiska betyder påsken "passera" eller "gå förbi". Jag förstår inte riktigt kopplingen mellan betydelsen och händelsen...men kanske syftar den på att så många gick förbi den sårade och svikne sonen utan att stanna till?
Jag är inte övertygad, men ändå intresserad av historierna kring vår vedertagna tro. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad på den gudomlige som inte gör något åt världens orättvisor, men så tänker jag efter...hur kan jag bli arg på någon jag väljer att inte tror på? Svårt att förklara det där. Men jag nästan vill att Gud ska finnas så att jag får vara ursinnig! Det måste vara svårt att inte vara arg på Gud även om man tror!
Jag passerar många gravar på min väg fram till flickornas. Jag stannar ofta till. I det nyanlagda gravområdet ligger många barn en meter under jord, där ovan står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakler. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra ligger kvar.
Den här Guden förresten...han var tydligen en grym, hänsynslös, hämndlysten våldshärskare med dubbelnatur etc. Det kom författaren Eva Moberg fram till efter att ha studerat Gamla Testamentet för att teckna ett porträtt av Gud. Den heliga texten är tydligen späckad av blodiga massakrer, straff, lydnad, förbud mot rasblandning, herrefolksmentalitet och nästan inget av förlåtelse och medkänsla! Och jag undrar med tanke på ovanstående, vilket som egentligen vore värst? Att Gud finns eller att Gud inte gör det?
Uppståndelse tack!
Påsk vid graven
Jag är inte övertygad, men ändå intresserad av historierna kring vår vedertagna tro. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad på den gudomlige som inte gör något åt världens orättvisor, men så tänker jag efter...hur kan jag bli arg på någon jag väljer att inte tror på? Svårt att förklara det där. Men jag nästan vill att Gud ska finnas så att jag får vara ursinnig! Det måste vara svårt att inte vara arg på Gud även om man tror!
Jag passerar många gravar på min väg fram till flickornas. Jag stannar ofta till. I det nyanlagda gravområdet ligger många barn en meter under jord, där ovan står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakler. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra ligger kvar.
Den här Guden förresten...han var tydligen en grym, hänsynslös, hämndlysten våldshärskare med dubbelnatur etc. Det kom författaren Eva Moberg fram till efter att ha studerat Gamla Testamentet för att teckna ett porträtt av Gud. Den heliga texten är tydligen späckad av blodiga massakrer, straff, lydnad, förbud mot rasblandning, herrefolksmentalitet och nästan inget av förlåtelse och medkänsla! Och jag undrar med tanke på ovanstående, vilket som egentligen vore värst? Att Gud finns eller att Gud inte gör det?
Uppståndelse tack!
Påsk vid graven
När livet är svaret
Barn är fantastiska sorgbearbetare stod det någonstans. Små terapeuter. Det tycker många som varit med om stora tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.
Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!
Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?
Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)
Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?
Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.
Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.
Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...
.
Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!
Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?
Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)
Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?
Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.
Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.
Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...
.
måndag 15 mars 2010
Ganska lustigt när jag tänker efter
Känt mig krasslig i helgen och efter gårdagens vårpromenad blev det inte bättre. Om vi därtill adderar den nyfunna takläckan som runnit längs bjälkarna för att ta sig ut i köket, droppande intill ett eluttag, och att lusthusets tak rasat från tyngden av blöt snö...så blev det aningen värre.
Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...
Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.
Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.
Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter
Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...
Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.
Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.
Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter
söndag 14 mars 2010
Längs Strömvirvelvägen
När jag passerat kvarterets rödteglade 60-talsvillor och senare det stora trädet med en stam likt ett dinosauriepansar, det som man måste klappa barken på när man passerar, hörde jag den först. Sedan med ansiktet vänt mot den smilande mars-solen, med händerna stödda mot räcket och till ljudet av triangelformade isflak som pratade klick-klock i en djupgående strömvirvel, fångar i en nedåtgående spiral. Där hördes den igen.
Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky-tacky,
Little boxes, little boxes,
Little boxes, all the same.
There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...
Om inte annat känner ni säkert igen melodin från Tv-serien Weeds, jag fick den till mig för första gången när jag pluggade engelska på Humanisten i Göteborg. Jag minns samtidigt en flyktig flirt med en 8 år yngre och upptagen kille. Jag var 27 och minst lika upptagen! Jag vet inte varför sången följde mig på vårens första värmande promenad efter en krasslig helg, men där ekade den klar och tydlig efter alla dessa år och skapade minnen längs vägen. Hårdlagrade, ljuva och sådana jag helst ville glömma.
Jag passerade uggleliknande formationer av soldyrkande åldringar tryckta mot de varma huskropparna. De log sina stela leenden. Ville synas i sina skrymslen. Jag tittade som vanligt ned i marken eller åt annat håll där de stoltserade på första parkett. Som om de haft världens tur med platsbiljetterna. Vet inte varför jag alltid gör så eller tänker så? Samma sak med gravida och barnvagnsfolk. De ser så fånigt stolta ut där de måste möta mig med blicken. Jag ignorerar, min avundsjuka trogen.
...And there's doctors and there's lawyers
And business executives,
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...
Jag tog mig fram längs drypande vägar där solen borde få betalt för att torka upp och närmade mig finkvarteren i Puttinuttgränd, alltså slutet på Strömvirvelvägen. Där är samtliga hus vitslammade med svanenmärkt miljögegga och storfamiljerna satt klistrade likt strösslade mjukglassar mot de vackert åldrade bänkarna och lapade Steltons klassiska termoskaffe, termosen med det unika snäpplocket, tillsammans med Muscovadosockrade bakverk från egen ugn. Bara dörrarna vittnade om egna färgval. Jag såg hur melodin hörde hemma där...There's a green one and a pink one, And a blue one and a yellow one, And they're all made out of ticky-tacky, And they all look just the same.
Varje gång jag passerar den perfekta husbyn vill jag bo där, och lika snabbt vill jag därifrån. Idag såg husen ut som folie i solen. Som om de klätts med silverpapper runtom. De mörka fönstergluggarna blev så svarta bakom fasadglansen och jag undrade vad som försiggick där. Skogen bak husen stod i ogästvänlig givakt och allt var kuliss. Förbi passerade en mystisk figur med otäcka ögon. Jag tänkte att han påminde om en seriemördare ur en otäck thriller och planerade snabbt min flykt! När han vände och plockade fram sövningsmedlet om si sådär fem steg, skulle jag hastigt sträcka ut benet i en vig ninja-pos och fälla honom till marken i ett snyggt svep...
...And they all play on the golf-course,
And drink their Martini dry,
And they all have pretty children,
And the children go to school...
När fantasin gjort sitt och min presumtive mördare vänt ansiktet i ett leende mot solen tillsammans med resten av ugglorna, kunde jag inte längre stå emot...från sida till sida spred sig en värme och jag log, något skelettliknande men ett leende! Jag ville möta folk med blicken och förstod att våren skulle skynda att packa upp de snövita boxarna längs vägarna. Vi förstod det allihop: ugglor, Stelton-snobbar, hypotetiska mördare och lyckosökare.
I den milda vårsolen hörde jag isflaken mingla i sin strömvirvel och jag nynnade min melodi. Lutad mot det röda teglet, precis som grannen mot sitt, med ansiktet vänt mot solen, kände jag mig som om jag haft världens tur med platsbiljetten.
...And they all get put in boxes,
Little boxes, all the same...
.
Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky-tacky,
Little boxes, little boxes,
Little boxes, all the same.
There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...
Om inte annat känner ni säkert igen melodin från Tv-serien Weeds, jag fick den till mig för första gången när jag pluggade engelska på Humanisten i Göteborg. Jag minns samtidigt en flyktig flirt med en 8 år yngre och upptagen kille. Jag var 27 och minst lika upptagen! Jag vet inte varför sången följde mig på vårens första värmande promenad efter en krasslig helg, men där ekade den klar och tydlig efter alla dessa år och skapade minnen längs vägen. Hårdlagrade, ljuva och sådana jag helst ville glömma.
Jag passerade uggleliknande formationer av soldyrkande åldringar tryckta mot de varma huskropparna. De log sina stela leenden. Ville synas i sina skrymslen. Jag tittade som vanligt ned i marken eller åt annat håll där de stoltserade på första parkett. Som om de haft världens tur med platsbiljetterna. Vet inte varför jag alltid gör så eller tänker så? Samma sak med gravida och barnvagnsfolk. De ser så fånigt stolta ut där de måste möta mig med blicken. Jag ignorerar, min avundsjuka trogen.
...And there's doctors and there's lawyers
And business executives,
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...
Jag tog mig fram längs drypande vägar där solen borde få betalt för att torka upp och närmade mig finkvarteren i Puttinuttgränd, alltså slutet på Strömvirvelvägen. Där är samtliga hus vitslammade med svanenmärkt miljögegga och storfamiljerna satt klistrade likt strösslade mjukglassar mot de vackert åldrade bänkarna och lapade Steltons klassiska termoskaffe, termosen med det unika snäpplocket, tillsammans med Muscovadosockrade bakverk från egen ugn. Bara dörrarna vittnade om egna färgval. Jag såg hur melodin hörde hemma där...There's a green one and a pink one, And a blue one and a yellow one, And they're all made out of ticky-tacky, And they all look just the same.
Varje gång jag passerar den perfekta husbyn vill jag bo där, och lika snabbt vill jag därifrån. Idag såg husen ut som folie i solen. Som om de klätts med silverpapper runtom. De mörka fönstergluggarna blev så svarta bakom fasadglansen och jag undrade vad som försiggick där. Skogen bak husen stod i ogästvänlig givakt och allt var kuliss. Förbi passerade en mystisk figur med otäcka ögon. Jag tänkte att han påminde om en seriemördare ur en otäck thriller och planerade snabbt min flykt! När han vände och plockade fram sövningsmedlet om si sådär fem steg, skulle jag hastigt sträcka ut benet i en vig ninja-pos och fälla honom till marken i ett snyggt svep...
...And they all play on the golf-course,
And drink their Martini dry,
And they all have pretty children,
And the children go to school...
När fantasin gjort sitt och min presumtive mördare vänt ansiktet i ett leende mot solen tillsammans med resten av ugglorna, kunde jag inte längre stå emot...från sida till sida spred sig en värme och jag log, något skelettliknande men ett leende! Jag ville möta folk med blicken och förstod att våren skulle skynda att packa upp de snövita boxarna längs vägarna. Vi förstod det allihop: ugglor, Stelton-snobbar, hypotetiska mördare och lyckosökare.
I den milda vårsolen hörde jag isflaken mingla i sin strömvirvel och jag nynnade min melodi. Lutad mot det röda teglet, precis som grannen mot sitt, med ansiktet vänt mot solen, kände jag mig som om jag haft världens tur med platsbiljetten.
...And they all get put in boxes,
Little boxes, all the same...
.
måndag 1 mars 2010
1 år 5 månader och 4 dagar senare
Morgontrött: Det blev ingen riktig morgon. Om man räknar bort den trötta halvminut under vilken jag önskade Kärleken en fin resa till landet långt därborta, där en bouppteckning ska upprättas och fördelas mellan sorgsen bror och syster under veckan.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
onsdag 24 februari 2010
Kanske
Det står i tidningen att glada människor är friskare än andra.
De kanske är glada för att de är friska!
(G. Dahlgren)
De kanske är glada för att de är friska!
(G. Dahlgren)
tisdag 23 februari 2010
Tänk om
Jag funderar ofta på när det är dags att ta farväl av drömmen och hur jag avskedar den? När vi ska få, eller ta oss ro och skapa en verklig värld som åtminstone är trevlig att vistas i till hälften. Jag funderar ofta på det.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
måndag 15 februari 2010
Fragment ur en vargvintervecka
Torsdag 4: Att överleva dagen
I en dikt berättar Werner Aspenström om den sällsynta gråsparven som har ett stort projekt på gång, nämligen att överleva dagen och sedan natten, därpå ytterligare en dag. (ur recension till "Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga"). Mitt stora projekt skiljer sig denna dag inte nämnvärt från gråsparvens projekt, att överleva en stund, och ännu en.
Första dosen ångest får jag på Fertilitetscentrum, mitt under ett närgånget ultraljud. Min livmoder brukade vara full av två trassliga tvillingflickor när jag såg den så nära senast, men nu var den alldeles tom och övergiven. Eländig och grundlurad. Jag drabbas av panik, förbannar mitt värdelösa fortplantningsorgan, och börjar gråta på parkeringen.
Andra kommer på IKEA (läs föregående inlägg). Där handlar det inte längre om viljan att överleva, mer om den att försvinna. Envis och i behov av förvaring tar jag mig ändå fram likt en ensam dominobricka petad och puffad i pilarnas riktning av gravidmagar och storfamiljer med pyttebebisar (nej, det fanns inga andra än just vi där). Jag smälter några av mina ofrivilliga härskare till pölar längs vägen, genom att möta dem med mina ledsna hundögon!
Tredje slaget kommer från ett ögonkast i almanackan. Den 4/2 var Ruth och Astrid beräknade. Mina sällsynta gråsparvar som inte överlevde natten... Jag undrar om det alltid kommer vara så, att flickornas datum ska göra sig påminda utan min direkta vetskap? Göra så ont!
Fredag 5: Mersmak
Nu ska jag äntligen få hjälp med att inte bara överleva dagen, utan lära mig leva den! Efter gårdagens ångest inser jag på större allvar vikten av min noggrant inbokade psykoterapi. Kl 13.00. Kvart i tar jag nervöst plats i väntrummet och kvart över förstår jag att jag är bortglömd. Ingen där. Förolämpad knackar jag på alla 5 dörrar samtidigt med mina 5 armar. Jag behöver prata, nu!!! Den snälla terapeuten ursäktar missen och jag gråter mig igenom en konstig och dyr halvtimma. Jag får mersmak.
Söndag 7: Stor kostym
Jag inser att jag lever med känslorna utanpå kroppen. En sfär som både skyddar och hindrar mig. Jag promenerade i den blåvita snön längs nya stigar, längre och längre in i skogen. Plötsligt stod jag öga mot gren med en björk vars arkformade grenar pryddes av hundratals gnistrande prismor. Den plötsliga solen lyste så perfekt genom ishängena, och i den lätta pudersnön från en gren jag stött till började jag gråta medan jag viskade allvar med den vackra vinterskogen.
Jag bär en alldeles för stor kostym!
Måndag 8: Carl-Anders
Blastocyst nr 14 eller15 från IVF nr 4 återförs till min livmoder. Av två nedfrysta 100-cellare överlevde en. Vi tog emot den magiska cellklumpen på rutin samtidigt som Kärleken berättade att en kollega kommit på det perfekta namnet för vårt önskade barn: Carl-Anders från Carlanderska! Vi skrattade och såg vår hjulbente son som hastigast skymta förbi i ögonvrån...
Onsdag 10: Vargavinter
10.00 - Möte med representant från Musik i Väst. Utan budget ingen musik...
14.00 - Deckarklubb. Nästan inställd då ledaren är allergisk mot kyla och måste stanna inomhus när temperaturen sjunker under -3. Tänk att samma år som en köldallergiker håller deckarklubb på biblioteket har vi en riktig vargavinter!
18.30 - Skrivcirkel. En av deltagarna ringer återbud. Hennes dotter har nyss fått tvillingar och har nu fem barn...hon måste hjälpa till...jag försökte men lyckades inte säga grattis, och svalde hårt innan jag tog på mig rollen som cirkelledare. Givetvis fick deltagarna prova på att skriva poesi! Uråldrig japansk sådan. Vi hade så roligt att klockan blev 21.00 på ett par minuter! Nästa träff ska vi skapa ett digert persongalleri med hjälp av dörrar och liknelser...
Fredag 12: Gripa efter strån
Jag tänker mycket på cellklumpen i magen. Jag bestämmer mig för att vara glad och upprepar likt ett mantra att "idag blöder jag inte, har inte missfall, och en liten blastocyst kan bli ett levande barn. Vårt barn." Jag tänker på symboler för kärleken. Rött för kärleken och rött som kraft och styrka. Jag kom på att jag bar röda trosor. Det måste ju betyda något bra! Jag tänker på de tabletter jag ordinerats sedan återföringen, Trombyl, i form av pyttiga små hjärtan. Det måste ju betyda något bra! Sedan ser jag att mina jeans har en broderad silverstjärna vid sidan av ena knät...en stjärna...det måste ju betyda något bra!
Söndag 14: Den sköra tråden
Hos mor och far. Jag blir ompysslad och bortskämd med OS, Schlager och kycklinggryta. Sover gott. Jag får lära mig att sticka två halsdukar på den opålitliga stickmaskinen. Mamma textilkonstnärinnan visar. De blir fina och jag är glad! Men någonstans mellan maska 64 och varv 1400 går något galet...
Jag börjar blöda.
.
lördag 13 februari 2010
Restresa
Jag är inte fysiskt försvunnen, bara mentalt.
Tar bloggsemester ett par dagar till, men tillbaka på måndag! Då får ni en svidande lång sammanfattning...
Så ett djupt andetag och några kramar tills dess!
Och ni, fall inte för djupt i kommersens dag på söndag...
/J
Tar bloggsemester ett par dagar till, men tillbaka på måndag! Då får ni en svidande lång sammanfattning...
Så ett djupt andetag och några kramar tills dess!
Och ni, fall inte för djupt i kommersens dag på söndag...
/J
torsdag 4 februari 2010
Utan förr eller senare
Jag orkar inte alla stolta *som vore vi de enda på jorden* - mammor och pappor till minikomlingar. Egentligen är de vanligast i världen! Jag orkar egentligen ingenting, men minst av allt föräldrar till levande barn, eller levande barn till stolta föräldrar. Inte nu. Lika mycket som deras lycka är just deras är vår sorg just vår, och där tror jag vi stannar. Förståelse och engagemang uteblir när världar flyter i olika rymder. Ni slipper, vi slipper, allt gott.
Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...
Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.
Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.
Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.
Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.
Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...
Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...
Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.
Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.
Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.
Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.
Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...
De förgängliga Systrarna Körsbär
Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...
Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.
Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.
Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)
Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...
I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.
När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.
Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.
Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid
Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.
Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.
Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)
Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...
I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.
När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.
Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.
Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid
onsdag 3 februari 2010
Förnuftet
Varför kan vi kasta ut en fråga
längre än vi kan håva in ett svar?
Sagt av någon, någonstans, i någon form. Av vem, varför och var har jag som vanligt glömt men jag funderar ofta över innebörden...
onsdag 27 januari 2010
En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)
Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
söndag 24 januari 2010
No hope day
Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.
Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.
Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.
Short hair day on a No hope day
.
Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.
Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.
Short hair day on a No hope day
.
Och grävaren!
Den ständiga striden av dödsfall kring mig och Kärleken är sanslös! Gamla rostiga sår poleras blanka och gör att vi snart inte ser för vem eller vad vi gråter och går sönder längre. Vi bara brister och att samla ihop bitarna har blivit till en eländig livsstil. Ohållbar.
Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?
Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...
Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.
Till och med grävaren...
.
Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?
Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...
Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.
Till och med grävaren...
.
tisdag 12 januari 2010
Sjuklingen
"...djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor,
vid alla tillfällen..."
Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".
Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.
Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.
Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.
.
vid alla tillfällen..."
Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".
Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.
Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.
Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.
.
Den mjuka lyckan
Det kunde ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver. En som funderar över varför hon fryser så om de raggsocksklädda fötterna instoppade under elementet. En som precis diskat fram familjens kladdiga kastruller och pannor under resterna av dagens ärtsoppa och gårdagens wok. En sådan mamma som kastar en varm blick på den dåsande, trassliga familjen i soffan och snart tränger sig tätt intill den mjuka lyckan framför tevens blåa sken.
Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.
Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.
Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.
.
Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.
Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.
Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.
.
fredag 1 januari 2010
Lika gott eller bättre
Ett bättre nytt år, önskar jag er som behöver ett! Annars får ni ha ett lika gott...
Familjen X är bara på låtsas
Upprörd och ledsen, igen. Det hela började med julkorten.
Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.
Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.
Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...
Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.
Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.
Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
