Den ständiga striden av dödsfall kring mig och Kärleken är sanslös! Gamla rostiga sår poleras blanka och gör att vi snart inte ser för vem eller vad vi gråter och går sönder längre. Vi bara brister och att samla ihop bitarna har blivit till en eländig livsstil. Ohållbar.
Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?
Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...
Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.
Till och med grävaren...
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Finns här om du vill vräka ur dig om livets orättvisor -ja, annars också... Herregud...
Jag hoppas innerligt att eländet är bakom er nu och att resten av detta år ska vara så fritt som möjligt från en massa olycka!
En dag i taget och glöm inte andas!
Kram på er!
Ingegerd
Usch ja va livet känns orättvist ibland.Vi var oxå inne i en sån hemsk mardrömstid för några år sedan.Först råkade jag ut för en bilolycka sen dog båda mina svärföräldrar sen blev min dotter jättesjuk o när vi nästan fick upp näsan ovanför vattenytan då dog två nära kompisar inom kort.....Önskar jag kunde göra nåt för dig men du finns i mina tankar. Kram på dig o ta hand om er!Lilla jag
Fina du!! De är med en klump i halsen man läser om allt elände! Kan liksom inte förstå varför allt hopar sig för vissa och andra inte får känna av nått hemskt.
Otur, de är ett stort ord...otur...de e just va ni har varit med om, otur att mamma blev sjuk, otur att 2 fina fina flickor inte fick vara med er i livet, otur med ifertiliteten, otur att pappa blev sjuk. Och grävare...men ser ett mönster och jag hoppas hoppas så att oturen snart vänder...för man FÅR inte ha otur hela livet. Nu har ni fått jobba med det på jorden, nu är det dax att få lite tur!!!
Hoppas ni snart får ett andrum med lite lycka.
Många tankar och kramar till er!!!
Visst var det så att efter regn kommer sol. Inte mycket till tröst men man undrar ibland varför. Jo då det finns säkerligen de som har det värre men vad hjälper det dig just nu?
En styrkekram kan du väl ta emot.
Hejsan! Har ingen tröst att ge gällande barnlösheten. Vi var oförklarligt barnlösa i 7 år när det gick vägen. Det blev 1 mf av det hela - vi sörjde så vi inte längre hade några ord kvar. Sen tog det 1 år, sen blev det en fin pojke. Som senare visade sig ha ett allvarligt hjärtfel... Det fanns ingen rättvisa när man hade längtat så och så blev det så. I mina svarta stunder är jag glad för dom barnlösa dagarna -jag visste vad jag hade men inte hur det skulle bli. Hundarna var små surrogat för det barn vi inte hade men ville ha. Ingen vill utsätta sitt barn för flera hjärtoperationer. Vi har inget val.
Med det vill jag säga att livet inte slutar vara fullt av svårigheter. Det är bäst att vara tacksam för det man har medans man har det. Jag tror att jag delat dina känslor, även om jag har ett barn idag. Stor kram.
Tack alla! Så glad att ni finns och orkar stötta, trots att jag knappt orkar själv...
Melissa, kanske ringer jag och vräker snart, eller startar en "offerkofta-blogg" ;)
Orchid, kom på att jag ofta glömmer andas...ska genast sluta med att inte göra det!
"Lilla jag", bara att höra om andra i mardrömslika situationer hjälper, på så vis att jag känner mig mindre ensam. Så tack, trots att jag inte önskar någon ett elände.
Nilwas mamma, hoppas verkligen på turen utan O. Även för er...för såhär kan det inte få fortsätta!
Kjersti, tar fatt i alla styrkekramar jag får. Kram!
Marianne, 7 hela år är en livstid mellan hopp och förtvivlan...så ledsen för er sjuka pojke...
Jo, som du säger kanske det är dags att finna glädjen i det man har när man fortfarande har det...förstår vad du menar. Livet har aldrig lovat oss något, vad jag minns...
Stor kram!
Johbur
Skicka en kommentar