Över haven hem

.
Med stark tro och stora galoscher kan man segla över Atlanten.


.


Det är så det känns när jag håller vår son varsamt mot huden, nuddar hans fjuniga huvud och känner en kall liten fot som sakta halkar ned längs sidan av min mage. Skälver till. Vi har seglat så länge på öppna vatten. Precis över ytan och nått vår strand. Mille suckar med ett lätt kvitter i utandningen och jag svindlar.

Med olyckan måste man tala allvar. Och vi har hunnit snacka en del och så har vi seglat, seglat, seglat...över alla haven och hem.

Det är du som är hemma.
Vi får finnas där för dig.
Och som vi finns!

Kom min son och ta min hand, det finns en värld jag behöver få visa dig.



Mille = en på miljonen (som bara heter Mille ibland och inte för alltid) föddes 2 veckor för tidigt den 10/2-11 kl 11.25 med akut snitt. 2990 g, 46 cm. Frisk, alert och precis sådär vackrast i världen som han är. Jag berättar mer om det hela när Mille tycker det är ok.

Bara en glimt då vi inte frågat Mille om han vill figurera på helbild ute i vida webb-världen, precis som vi inte frågat hans döda storasystrar om de vill synas, precis som Kärleken M inte vill synas...men de både fanns och finns!


Mina största kärlekar.

Vattenavgång

.

Vattenavgång 03.45 den 10:e Februari i ett stilla snöfall.

Vattenavgång. Önskar det fanns ett mjukare ord för Milles sipprande vatten.

Snart får vi möta vår son.

V å r s o n!

Det låter så vackert och jag svävar...

Kärleken gräver fram bilen. Förvirrad men lycklig.



(vid ev snitt dröjer vi på BB några dagar)

Ess i stavar

Jag har tappat min magi.

Inte magin som i Harry Potter utan den som gör att jag är just jag. Min "-ness" som man skulle säga i Staterna eller min "-het" här i Svealand. Jag är i starkt behov av att återfinna min Johburness!

Egenskaper som fantasifullhet, kraftfullhet och beslutsamhet sitter klistrade som "most wanted" på mina väggar, som för övrigt är väldigt vita. Jag ser hur alla vackra loppisfynd kunde växa i ett roligt pusselmönster över ytorna, alla tyger, alla tavlor, alla glada lampor...men de sitter inte där! Har inte suttit där på flera år. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte klarar av det. Välja ut, rensa bort, skarva, mäta, sätta, ångra, göra om.

Jag vill till toppen av berget i ett enda kliv, inser att jag aldrig varit särskilt vig och tappar lusten. Små steg och jag är snart uppe. Inga steg ingen utsikt. Så enkelt är det och visst är det så klyschigt att vägen är målet. Problemet är min handlingskraft, och att tanken på resultatet tar över och blir för stor. ---Tanken på--- Tänka en tanke, det kan man också ägna sig åt, men själva tanken skriver inga barnböcker och den spikar definitivt inte upp några tavlor eller stickar färdigt mina sjalar!

Hemma hos magiska vännen blev jag spådd i kort. Och trots att jag inte riktigt tagit ställning till den sortens magi gled frågan fram och landade i kortleken på 78 välblandade kort...skulle jag snart återfinna min -het, min -ness, min magi?

Jag drog ess i stavar! Esset står för början av en ny energicykel där något nytt tar fart. Eldens kraft, äventyr, stark energi och motivation. Det är det största förändringskortet, något som gör att man växer och skriver om sitt liv. Det är alltid ett bra och positivt kort. Stavarna representerar aktivitet, initiativ och handlingskraft.

Så drog jag yttersta domen och tänkte att det var väl själva f-n när det börjat så bra! Vad jag inte visste var att det betyder uppvaknande, transformation, förändring, utvärdering. Jag får belöning för tidigare händelser eller möter en tid då jag får ta konsekvenserna av tidigare val och når nya insikter. Det är viktigt vad man väljer, för det skapar konsekvenser. Jag köper det.

Sedan kom vi till kortet Dåren som tydligen också visar sig stå för en ny början! Det handlar om framtidstro, lättsinne och aningslöshet. Symbolen för vårt inre barn. Spontanitet, tillit, glädje och att livet ligger framför mig. Kortet representerar också kreativitet. För att överleva själsligt måste man ta en risk och hela universum stödjer och hjälper till här.

Så, ska dåren finna sin -ness med hjälp av den yttersta domen och ett ess?

.

Hur glad

Har jag berättat hur glad jag är över att se så många kära läsare kvar här hos mig?

som en lärka om våren
som en våffelstrut fylld till brädden med glass, grädde och jordgubbssylt
som när jag andats heliumballong och sjunger snapsvisor
som ett vågskvalp kring foten
en tidsresa i rymden
som en
som en...gravid i väntan på sin älsklings första skrik

Så glad.

.

Foga sig

Vår son vill inte vända sig för allt smör i Småland! Och vill han inte har han säkert fog för det. Ca 3% av barnen sitter i säte när det beger sig och jag kan inte påstå att vi blev det minsta förvånade. Vi befinner oss ofta på den lilla sidan procenten.

Läkaren, som hade bästa intentionerna och en stark tro på att verkligen lyckas vända Mille, lyckades alltså inte. Hon både svettades och stånkade i vånda över den lille rackarens bångstyrighet. Hon fick ett bra tag kring Milles rumpa och huvud (ty jag har "en nätt liten mage och bär en nätt liten bebis") men när han tryckts halva varvet vek huvudet undan som en nickedocka. Tre tappra försök klarade vi av.

Vändningsförsöket var allt annat än behagligt. Först fick jag en dos Bricanyl, astmamedicin, i armen med påföljden hjärtklappning och allmän ångestkänsla. Som bakfylla. Bricanyl ges för att minska förvärkar och om man har ordentliga sammandragningar där man misstänker påverkan på livmoderhalsen. Jag minns hur jag bönade och bad om denna medicin under graviditeten med flickorna, men vägrades.

Vid ett vändningsförsök skulle sammandragningar göra jobbet omöjligt. Då jag vanligtvis har en ständigt sammandragen livmoder bjöd därför resten av dagen på ovanligt lugn i den regionen. Bricanylen var alltså inte det värsta, utan det alltför kraftiga trycket mot den jag älskar som mest. Inte ofta man kan se konturen av hela bebisen under skinnet, manglas framåt i tunga knådningar. Inte ofta och inte igen.

Mille ligger gott i sitt säte.
Vi fogar oss därefter.

.

Huvudstupa

Jag sneglar mot en spjälad liten säng som ännu känns främmande. Den lockar till sig drömmar som aldrig blivit drömda och ser ut att lova saker, men tilliten till dess löften uteblir. Jag tror på saker när jag ser dem, när de hänt, när de visar sig, och löften finns det egentligen inga sanna.

Sorgen, den syns i mina ögon varje gång jag minns min förlust och den ärvda sängen i mjukt trä triggar olika sorters tårar på kinderna. Mest handlar de om förhoppning, förväntan och de varma bilder som passerar mitt trötta vaken-sen-fyra-på-morgonen-huvud. Men sorgen, den finns också där. Alltid där, så nära inpå. Intill allt som är jag.

Kalufsen som en tovad boll där mitt sömnlösa huvud misshandlat kudden. Jag undrar om den där sängen som står bredvid makens plats i vår stora, verkligen är vår? Får den det? Alla grejerna däri? De ser så övergivna ut i väntan på sin pyttiga härskare. Jag fyllde 35 när härskaren flyttade in. Nu har även härskaren fyllt 35. Vi är båda 35 + där vi ligger. En sover en är vaken. Kanske undrar och drömmer vi båda kring den där sängen bredvid makens plats i sängen. Kanske är självaste maken vaken och undrar han också?

Han har flyttat våningen upp nu. Maken. Sängen rymmer inte alla tre tillsammans med sex kuddar och det hoprullade täcket som stöttar och lindrar hård mage, krampande ben, onda fogar och mardrömmar. Inatt har oron över morgonens stundande vändningsförsök härjat i den redan överfulla sängen. Härskaren ligger med huvudet upp! Tror han föredrar ljudet av mitt längtande hjärta framför den oroliga magen en bit ner, där hans huvud borde befinna sig. Jag klandrar honom inte men önskar för allas vårt bästa att nedåt är nu.

Imorgon fyller han om mig härskaren och blir förhoppningsvis 36 huvudstupa veckor.
Jag tror det knappt och ser mig om efter någon som kan intyga att den där spjälade lilla sängen är vår. I väntan på någon slags sömn och infriade löften.

.