Inget bredband i sikte...och surfa på jobbet är ingen hit. Efter att jag postat mina inlägg vill jag bara hem! Här är stort, ruggigt och låter konstigt utan personal och besökare. Men saknar att läsa vad ni skriver! Hoppas hinna imorgon...
Kram så länge!
onsdag 28 januari 2009
Spillda stygn
Jag syr stora saknadsstygn med grov nål, rakt över och genom hjärtat. Jag tänker på Ruth och Astrid, låg och sömnlös. Jag önskar jag kunde sy samman fyra krossade hjärtan till ett pulserande helt men jag är kass på broderier. De tankar som gör att jag brister och rinner ut på golvet har flyttat in under tråden och stygnen håller dem i ett fast grepp trots perforeringen. Men jag läcker ibland.
Jag svämmar över när jag tänker på de fantastiska morgnar då jag vaknade med en liten sparkande fot snett nedåt höger och en annan som puffade snett åt vänster. Buff, buff, nu ska mamma vakna! Jag log och kände livet i mig. Två små barn! Det överrumplar mig fortfarande. Sörjer att minnet av dessa mirakulösa buffar blir allt mer suddiga och overkliga. Hur kan jag glömma det?
Jag plaskar tårlöst omkring i mig själv när jag minns hur vattnet gick och hur det kändes att veta att "nu är det kört". Förbi räddning. Ingen sade orden, men jag visste. Fullständigt och grymt utlämnad i väntan på döden. Våra döttrars! Att vänta på att de små fötterna ska sluta buffa...svagare...buff, buff...svagare...buff ... Hur väntar man på det?
Jag gråter mig överbord när jag minns att jag inte ville/kunde/vågade hålla mina egna döttrar och knappt titta på dem när de hade förlösts. När jag äntligen sansat mig efter lustgasen, som för länge sedan slutat vara lustig, och såg våra döttrar för första gången försvann all rättvisa på jorden. När jag dessutom såg vår Astrid försöka andas med lungor som klibbade igen, då övergav min del av jorden sin omloppsbana. Den snurrar inte längre. Att inte kunna rädda sitt barn, hålla det nära under det sista modiga andetaget! Det blir inte lättare att bära.
Jag spiller de sista dropparna på den övergivna plats vårt hem blev efter flickornas in- och uttågande. Vi kom tomhänta hem till förlorade drömmar. Förlorade för alltid. Med känslan av att det bästa redan hänt. Nästan 22 veckor av bubblande liv. Våra barn, det bästa i livet, som redan hänt. Vad drömmer vi härnäst?
Jag syr mina feta stygn och det gör ont. Jag är barn-, sömn- och drömlös, hur kan det inte göra ont?
.
Jag svämmar över när jag tänker på de fantastiska morgnar då jag vaknade med en liten sparkande fot snett nedåt höger och en annan som puffade snett åt vänster. Buff, buff, nu ska mamma vakna! Jag log och kände livet i mig. Två små barn! Det överrumplar mig fortfarande. Sörjer att minnet av dessa mirakulösa buffar blir allt mer suddiga och overkliga. Hur kan jag glömma det?
Jag plaskar tårlöst omkring i mig själv när jag minns hur vattnet gick och hur det kändes att veta att "nu är det kört". Förbi räddning. Ingen sade orden, men jag visste. Fullständigt och grymt utlämnad i väntan på döden. Våra döttrars! Att vänta på att de små fötterna ska sluta buffa...svagare...buff, buff...svagare...buff ... Hur väntar man på det?
Jag gråter mig överbord när jag minns att jag inte ville/kunde/vågade hålla mina egna döttrar och knappt titta på dem när de hade förlösts. När jag äntligen sansat mig efter lustgasen, som för länge sedan slutat vara lustig, och såg våra döttrar för första gången försvann all rättvisa på jorden. När jag dessutom såg vår Astrid försöka andas med lungor som klibbade igen, då övergav min del av jorden sin omloppsbana. Den snurrar inte längre. Att inte kunna rädda sitt barn, hålla det nära under det sista modiga andetaget! Det blir inte lättare att bära.
Jag spiller de sista dropparna på den övergivna plats vårt hem blev efter flickornas in- och uttågande. Vi kom tomhänta hem till förlorade drömmar. Förlorade för alltid. Med känslan av att det bästa redan hänt. Nästan 22 veckor av bubblande liv. Våra barn, det bästa i livet, som redan hänt. Vad drömmer vi härnäst?
Jag syr mina feta stygn och det gör ont. Jag är barn-, sömn- och drömlös, hur kan det inte göra ont?
.
Bättre fly än illa sova
Jag skulle överdriva om jag sa att det var bra just nu. Halvbra vissa stunder på dan. Jag undrar ibland vad som är hönan och ägget. Jag sover fortfarande uselt och verkar aldrig komma så långt som till djupsömnen, ändå håller jag mig förvånansvärt frisk och det centrala nervsystemet håller ihop. Den mentala styrkan sviker mig dock vilket borde tyda på att REM-sömnen uteblir under mina desperata sovförsök. Jag behöver bearbeta saker och ting men har mist förmågan.
Det jag istället begåvats med är UH-sömn. Mina nätter är i sanning unihemiskfäriska! Hemska, förfärliga! Jag väntar omedvetet på världens alla faror och då behöver jag minst en vaken hjärnhalva för att kunna fly! Den vakna hjärnhalvan gör också att jag inte glömmer andas mellan de tvära kasten. Vad jag flyr är sömnen. Jag mår givetvis extra dåligt när jag sovit extra dåligt, som nu, och jag förstår att det har inverkan på mitt vakna jag med svårigheter att koncentrera mig, uträtta ärenden, tänka, planera, vara trevlig...jag orkar inte ens tänka på flickorna och det gör mig förtvivlad.
Vet inte om det är sorgen som gör att jag inte kan sova, eller sömnbristen som gör att jag inte orkar sörja?
Bättre fly...
.
Det jag istället begåvats med är UH-sömn. Mina nätter är i sanning unihemiskfäriska! Hemska, förfärliga! Jag väntar omedvetet på världens alla faror och då behöver jag minst en vaken hjärnhalva för att kunna fly! Den vakna hjärnhalvan gör också att jag inte glömmer andas mellan de tvära kasten. Vad jag flyr är sömnen. Jag mår givetvis extra dåligt när jag sovit extra dåligt, som nu, och jag förstår att det har inverkan på mitt vakna jag med svårigheter att koncentrera mig, uträtta ärenden, tänka, planera, vara trevlig...jag orkar inte ens tänka på flickorna och det gör mig förtvivlad.
Vet inte om det är sorgen som gör att jag inte kan sova, eller sömnbristen som gör att jag inte orkar sörja?
Bättre fly...
.
måndag 26 januari 2009
Dubbelkoll i mörkret
Ensam hemma i ett hus jag inte känner. Hemma! Ensam! Det är lite mörkare än jag är van vid, lite tystare. Det är kallt! Elementen fungerar inte som vi är vana vid och M vill spara på oljan som är dyr. Jag fryser och höjer tempen i smyg. Jag tänder, M släcker, jag fryser, M svettas, jag är morgontrött, M morgonpigg. Vi är vi och nu ska vi bli ett med den nya boningen på 150 kvm och hoppas att byggnaden står på bådas sida.
Kakelsättaren mötte upp i vårt ännu obrukbara badrum och det verkar som vi får tvaga oss när- och därhelst vi finner vatten! Vi väntar uthärdligt för det ser lovande ut. Har torrduschat i smyg på det golvvärmevarma golvet, tittat och dragit mina fingrar över de glatta kakelytorna som växer fram över väggarna. Den kroniska tröttheten har gjort våra kroppar ont, men vi ler ibland och skrattar högt likaså. I ett eget hus ska man ha roligt! Det borde bara kännas mer fantastiskt...bus i trappan! Buset uteblir och vi tar ner det sprudlande skrattet på jorden. Vet inte vad jag förväntade mig? Det irriterar mig att jag blivit så fadd, gnistlös och tråkigt jordnära. Allt kan hända och därför kan jag inte tillåta min naiva sida det utrymme den är värd. Saknar min barnsliga hängivenhet och den lyriska glädje jag haft förmågan att känna. Ge tillbaka genast!
Några skojiga egenheter med huset har upptäckts:
-I fredags skulle det städas på övervåningen där vi tänker sova tills byggarna och deras damm slutat lägga sig i. Jag stack i kontakten och allt svartnade! Moderna apparater slår ut säkringarna och vi måste "säkra upp" för att slippa dammsuga med ficklampa.
-Den 60 år gamla värmepannan låter som ett storkok i ett storkök, och vi blir lika rädda varje gång. I tanken går pannan varm och exploderar! Vi väntar ihärdigt på ok från kommunen för jordvärme.
-Efter att ha hämtat all kyl- och frysmat ser vi att kyl och frys slutat fungera! Trötta och hungriga ställde vi maten i en kartong som vi lämnade på den plusgradiga balkongen. Efter ett desperat samtal med förra ägarna tillsammans med konstaterandet att de är skyldiga att se till att maskinerna fungerar, hoppade vi i säng. När vi vaknade tog vi oss för att dubbelkolla alla säkringar. Vi litade dock inte på att det stod rätt till, åkte och köpte upp varenda säkring i närmaste affär, bytte rubbet och såg till vår glädje att kylen gick igång! Kall mat är bra mat!
Ikväll har jag jagat upp mig. M sover på hotell för att orka ta emot städfirman i lägenheten tidigt på morgonen. Jag är mörkrädd, och har alltid varit. Inte så mycket för mörkret som för vad som kan gömma sig däri! Byggplast täcker öppningen till vissa rum och jag inser att jag darrat till ett par skräckfilmer för mycket! Tänker mig händer som sträcker sig efter mig genom plasten, kladdiga blodstänk och saftiga knivar som hugger på måfå. Skadad! Jag är rädd och måste sluta vara det för att kunna sova. Imorgon ska plasten bort!
.
Kakelsättaren mötte upp i vårt ännu obrukbara badrum och det verkar som vi får tvaga oss när- och därhelst vi finner vatten! Vi väntar uthärdligt för det ser lovande ut. Har torrduschat i smyg på det golvvärmevarma golvet, tittat och dragit mina fingrar över de glatta kakelytorna som växer fram över väggarna. Den kroniska tröttheten har gjort våra kroppar ont, men vi ler ibland och skrattar högt likaså. I ett eget hus ska man ha roligt! Det borde bara kännas mer fantastiskt...bus i trappan! Buset uteblir och vi tar ner det sprudlande skrattet på jorden. Vet inte vad jag förväntade mig? Det irriterar mig att jag blivit så fadd, gnistlös och tråkigt jordnära. Allt kan hända och därför kan jag inte tillåta min naiva sida det utrymme den är värd. Saknar min barnsliga hängivenhet och den lyriska glädje jag haft förmågan att känna. Ge tillbaka genast!
Några skojiga egenheter med huset har upptäckts:
-I fredags skulle det städas på övervåningen där vi tänker sova tills byggarna och deras damm slutat lägga sig i. Jag stack i kontakten och allt svartnade! Moderna apparater slår ut säkringarna och vi måste "säkra upp" för att slippa dammsuga med ficklampa.
-Den 60 år gamla värmepannan låter som ett storkok i ett storkök, och vi blir lika rädda varje gång. I tanken går pannan varm och exploderar! Vi väntar ihärdigt på ok från kommunen för jordvärme.
-Efter att ha hämtat all kyl- och frysmat ser vi att kyl och frys slutat fungera! Trötta och hungriga ställde vi maten i en kartong som vi lämnade på den plusgradiga balkongen. Efter ett desperat samtal med förra ägarna tillsammans med konstaterandet att de är skyldiga att se till att maskinerna fungerar, hoppade vi i säng. När vi vaknade tog vi oss för att dubbelkolla alla säkringar. Vi litade dock inte på att det stod rätt till, åkte och köpte upp varenda säkring i närmaste affär, bytte rubbet och såg till vår glädje att kylen gick igång! Kall mat är bra mat!
Ikväll har jag jagat upp mig. M sover på hotell för att orka ta emot städfirman i lägenheten tidigt på morgonen. Jag är mörkrädd, och har alltid varit. Inte så mycket för mörkret som för vad som kan gömma sig däri! Byggplast täcker öppningen till vissa rum och jag inser att jag darrat till ett par skräckfilmer för mycket! Tänker mig händer som sträcker sig efter mig genom plasten, kladdiga blodstänk och saftiga knivar som hugger på måfå. Skadad! Jag är rädd och måste sluta vara det för att kunna sova. Imorgon ska plasten bort!
.
Summan av mina ögonblick
Jag ser världen genom mitt egna nyckelhål. Precis som ni. Min nyckel är min att bära och den öppnar det som är summan av mina ögonblick. Ögonblick jag kan säga något om. Jag är långt från flygolyckor, tsunamivågor och Gaza-remsans trasiga lemmar. Jag är långt ifrån men ändå känns det som jag varit där. Jag blev summan av alla katastrofer den 24/9.
Jag har varit med om något unikt i mitt liv. Precis som ni. Men jag har slutat gråta. Tårar fyller inte längre någon funktion och jag är öken. Ett utrotningshotat djur på språng genom Serengeti, med en svulten lejonhona i hasorna. Blodtörstig. Jag är sjuk och bräcklig, det har hon förstått. Jag springer ikapp med det gula dammet och tårar fyller ingen funktion i kampen om arternas överlevnad.
.
Jag har varit med om något unikt i mitt liv. Precis som ni. Men jag har slutat gråta. Tårar fyller inte längre någon funktion och jag är öken. Ett utrotningshotat djur på språng genom Serengeti, med en svulten lejonhona i hasorna. Blodtörstig. Jag är sjuk och bräcklig, det har hon förstått. Jag springer ikapp med det gula dammet och tårar fyller ingen funktion i kampen om arternas överlevnad.
.
Det bästa i livet
Som om någon dragit en grå-beige nylonstrumpa över husets alla ytor, ett längtanslager av krossade drömmar och gammalt murbruk som glömde att fästa. Där i dammet hasar jag i skitiga skor och saknar min man och mina barn. Bara jag. Mina barn dog och Kärleken tog in på hotell. Mulen massiv saknad en dag lika grå som havregrynsgröt. Smog över Picadilly Circus.
En flytt är mycket att likna vid en cirkus. Den bjuder både skratt och gråt och ett antal knepiga positioner med akrobatiska inslag för att få alla pinaler på plats. Det är med tillförsikt de nya ytorna bebos och med ett uns vemod de gamla skalas nakna, lager för lager. Jag undrar alltid om det är rimligt att två personer har såhär mycket saker. Får panik och vill ursäkta mitt hamstrande. Har lurat mig att rensa och lämna bort när jag i verkligheten rensat, lämnat och återköpt ännu mer av de saker som andra i sin tur lämnat. Hämtar bara tillbaka andras roliga skit!
Vi anlitade flyttgubbar denna gång. Tre "goa gubbar" som skämtade om saker jag aldrig drömt om kunde vara roliga. "Ska pianot högst upp? Hö, hö, hö..." Ett muntert litet gäng som försäkrade oss om att vi inte hade mycket saker. De lyckades ändå inte stilla min oro då jag har svårt att lita på kroniskt skämtande gubbar som för länge sedan växt ur det charmiga med att titta under lugg. Önskade bara att dagen skulle ta slut, vilket den också gjorde. Med mig och Kärleken i ett fast grepp. Saknade det radband av goda vänner som hjälpt oss vid våra tidigare flyttar, den glättiga stämning som brukade infinna sig, snack om inflyttningsfest och middagar. Fester och middagar som inte alltid blev av i vår desperata jakt efter barn och den utmattning det innebar. Två döda flickebarn senare undrar jag om vi någonsin mer kan få en fest eller middag att bli rolig? Rolig på riktigt!
Vi har flyttat nu, till det hus vi drömt om. Ett alldeles vanligt hus i ett vanligt kvarter i en vanlig stad med vanliga människor där vanliga händelser utspelar sig en vanligt grå-mulen dag i januari. Precis som vi ville. Bara våra drömmar är ovanliga. Den första natten, efter att vi vant oss vid den smärtsamt svarta men vackra tystnaden runt huset, drömde jag om våra flickor för allra första gången! En levande skön dröm som skänkte en känsla av förälskelse. Flickorna såg ut som på kvällen efter förlossning då vi såg dem för första gången ute i världen. Hela, perfekta, vackra. Vi snackade lite om ditt och datt och jag sa till dem att jag älskade dem och önskade livet annorlunda...Minnet sviker och jag vill att drömmen återuppstår i sin helhet igen. Men det bästa i livet händer bara en gång, så även med de vackraste av drömmar. M drömde att vi var spontant gravida och hade fullt upp med att ljuga ihop för anhöriga att vi VISST hade gjort IVF. Allt för att stilla allas konfunderade miner. Men det bästa i livet händer kanske bara en gång?
Vi har flyttat och jag kunde vara gladare, för det bästa i livet har redan hänt.
En flytt är mycket att likna vid en cirkus. Den bjuder både skratt och gråt och ett antal knepiga positioner med akrobatiska inslag för att få alla pinaler på plats. Det är med tillförsikt de nya ytorna bebos och med ett uns vemod de gamla skalas nakna, lager för lager. Jag undrar alltid om det är rimligt att två personer har såhär mycket saker. Får panik och vill ursäkta mitt hamstrande. Har lurat mig att rensa och lämna bort när jag i verkligheten rensat, lämnat och återköpt ännu mer av de saker som andra i sin tur lämnat. Hämtar bara tillbaka andras roliga skit!
Vi anlitade flyttgubbar denna gång. Tre "goa gubbar" som skämtade om saker jag aldrig drömt om kunde vara roliga. "Ska pianot högst upp? Hö, hö, hö..." Ett muntert litet gäng som försäkrade oss om att vi inte hade mycket saker. De lyckades ändå inte stilla min oro då jag har svårt att lita på kroniskt skämtande gubbar som för länge sedan växt ur det charmiga med att titta under lugg. Önskade bara att dagen skulle ta slut, vilket den också gjorde. Med mig och Kärleken i ett fast grepp. Saknade det radband av goda vänner som hjälpt oss vid våra tidigare flyttar, den glättiga stämning som brukade infinna sig, snack om inflyttningsfest och middagar. Fester och middagar som inte alltid blev av i vår desperata jakt efter barn och den utmattning det innebar. Två döda flickebarn senare undrar jag om vi någonsin mer kan få en fest eller middag att bli rolig? Rolig på riktigt!
Vi har flyttat nu, till det hus vi drömt om. Ett alldeles vanligt hus i ett vanligt kvarter i en vanlig stad med vanliga människor där vanliga händelser utspelar sig en vanligt grå-mulen dag i januari. Precis som vi ville. Bara våra drömmar är ovanliga. Den första natten, efter att vi vant oss vid den smärtsamt svarta men vackra tystnaden runt huset, drömde jag om våra flickor för allra första gången! En levande skön dröm som skänkte en känsla av förälskelse. Flickorna såg ut som på kvällen efter förlossning då vi såg dem för första gången ute i världen. Hela, perfekta, vackra. Vi snackade lite om ditt och datt och jag sa till dem att jag älskade dem och önskade livet annorlunda...Minnet sviker och jag vill att drömmen återuppstår i sin helhet igen. Men det bästa i livet händer bara en gång, så även med de vackraste av drömmar. M drömde att vi var spontant gravida och hade fullt upp med att ljuga ihop för anhöriga att vi VISST hade gjort IVF. Allt för att stilla allas konfunderade miner. Men det bästa i livet händer kanske bara en gång?
Vi har flyttat och jag kunde vara gladare, för det bästa i livet har redan hänt.
torsdag 22 januari 2009
Om ni undrar varför jag dröjer
Innan min sorti från en vacker men färdigbodd lägenhet och ett Göteborg jag bär i hjärtat, vill jag ge mina väktare på bloggen en varm hälsning och ett OBS! Jag kommer vara webb-fri januari ut då bredbandet dröjer, men...jag ska försöka posta några inlägg efter jobbet samt försöka svara på lästa men ännu obesvarade mail och kommentarer. Vill hinna kolla vad NI skriver inne hos ER också! Lovar att göra mitt bästa för det ligger staplar med ord och trängs med alla funderingar...avskyr oreda!
Det är oändligt stora möten som sker i den djupsvarta rymden!
Det är oändligt stora möten som sker i den djupsvarta rymden!
Ni kan kalla mig Läckberg
Sitter inklämd bland kartonger och stora gråa råttor av damm försöker nafsa mig i byxlinningen. Jag är trött, så trött! Har sällan varit tröttare. Men jag kisar med mina blå för att lyckas med ett inlägg till innan det är dags för sängen och därefter ett tidigt flyttlass. Tre starka karlar kan vi räkna med imorgon och en lastbil som rymmer 4 rum och kök på 94 kvm. Innehållet i dessa 4 rum tar aldrig slut och jag är så sliten att jag för länge sedan slutat bry mig. Jag skulle till och med känna lättnad om vi blev rånade på vägen! Jag stänger liksom av när stressnivån nått mig upp till hakan, allt för att undvika en sönderkokt hjärna. Den behövs imorgon.
Sitter i köket som totalrenoverades för 2 år sedan till följd av en läcka. Störtflod är mer korrekt! Tom nostalgi. Jag satt och väntade på M för att gå till kiosken och stirrade lite förstrött på diskmaskinen som snart diskat klart. Woooosch, och syndafloden var ett konstaterande! Jag stirrade ett tag till av ren förskräckelse och snart satte försvarsmekaniken på automatläget. Lugn som en filbunke sa jag till M att det sprutar vatten. Jag satt alldeles stilla och följde fascinerad vattnets väg genom stommar och lådor. Vattnet dracks snabbt upp av parketten och på ytan syntes inte ett spår men gick vi på golvet kunde jag ana hur det skulle kännas att timra stockar på älven. Det rörde sig under fötterna!
Vattnet avtog men bytet av golv var ett faktum. Ett "Faktum" fanns det även på IKEA och köket blev väldigt fint. Så pass fint att nya ägarna tänker renovera rubbet! Det verkar så vansinnigt onödigt, men låt gå köket är deras. Sommaren därefter sprang toaletten läck och en hel del avloppsvatten rann efter grannens väggar innan brandkåren sågade loss dörren och fick stopp på eländet. Vi var på semester...
Vad mitt oanade lugn gör för nytta i katastroflägen är jag inte riktigt säker på, men läckor stoppar det inte!
.
Sitter i köket som totalrenoverades för 2 år sedan till följd av en läcka. Störtflod är mer korrekt! Tom nostalgi. Jag satt och väntade på M för att gå till kiosken och stirrade lite förstrött på diskmaskinen som snart diskat klart. Woooosch, och syndafloden var ett konstaterande! Jag stirrade ett tag till av ren förskräckelse och snart satte försvarsmekaniken på automatläget. Lugn som en filbunke sa jag till M att det sprutar vatten. Jag satt alldeles stilla och följde fascinerad vattnets väg genom stommar och lådor. Vattnet dracks snabbt upp av parketten och på ytan syntes inte ett spår men gick vi på golvet kunde jag ana hur det skulle kännas att timra stockar på älven. Det rörde sig under fötterna!
Vattnet avtog men bytet av golv var ett faktum. Ett "Faktum" fanns det även på IKEA och köket blev väldigt fint. Så pass fint att nya ägarna tänker renovera rubbet! Det verkar så vansinnigt onödigt, men låt gå köket är deras. Sommaren därefter sprang toaletten läck och en hel del avloppsvatten rann efter grannens väggar innan brandkåren sågade loss dörren och fick stopp på eländet. Vi var på semester...
Vad mitt oanade lugn gör för nytta i katastroflägen är jag inte riktigt säker på, men läckor stoppar det inte!
.
tisdag 20 januari 2009
Provocerande sorg
Mitt förra inlägg fick mig att inse hur orättvist hård jag kan vara mot min omgivning. Hur mycket kan man begära av människor som har sina egna problem och funderingar där JAG sätter foten i rävsax ibland, på grund av MIN okunskap? Ren välvilja kan gå illa! Jag är dock övertygad om att det är skillnad på min nonsens och osmidighet innan och efter infertilitetsdiagnosen och våra döda flickor. Om än fortfarande lite bitter så har jag nått en generösare ödmjukhet. En välkommen ingrediens i mitt nyare jag.
När jag nu ursäktat min tidigare hårdhet tänker jag ge mig på en ny längre variant, och där är jag inte lika ödmjuk!
När jag varit på besök hos medbloggare kan alla möjliga kommentarer gällande sorgen efter döda barn födda innan en viss vecka dyka upp. De kan handla om att vi som mist våra barn i sent missfall/prematur födsel inte borde ha rätt att sörja, ge barnen namn, att vi bara "jamsar" och hittar på och borde inse att foster stöts bort för att de inte är menade att leva. Vi borde heller inte få begrava våra barn eller hålla värdiga avsked etc...etc...ja, se här på kommentaren postad av Amélie! Tänkte först behandla kommentaren som den förorenade luft den är, men när jag ändå är i en bitterfittas dagsform och värnar om miljön kan jag inte låta bli!
Våra barn var vare sig sjuka eller deformerade, det var min kropp som inte pallade. Därpå var vi givetvis tvungna att omhänderta våra älskade barn och ordna med begravning. Skulle andra föräldrar göra det istället? Döda människor får inte läggas var som helst utan där gäller, som för alla andra, minneslundar med aska eller gravar i olika skepnader. Man spolar inte ner färdiga 24 centimeters barn i toaletten!!!
När jag sörjer mina barn som föddes mycket nära vecka 22, där "foster" blir kallade barn, är det mycket kring förlusten jag sörjer. Det är barnen primärt men även sorgen över en kropp som svikit, drömmar om framtiden som ryckts undan och vetskapen om att det här kanske var våra enda barn i livet! Jag sörjer en egen familj och det utanförskap jag upplever, trots fantastiska vänner i min närhet. Jag sörjer det uteblivna livet!
När börjar kärleken till ett barn? Det kan bara den som känner livet inom sig avgöra. Livet! För det slutar inte att vara ett liv även om någon väljer att kalla det för foster i vecka 27! Om det inte är liv, vad är det i så fall? Sorgen handlar heller inte om vad vi väljer att kalla det liv som blev och stannade en stund. Benämningen gör inte sorgen mindre efter två förlorade pytte-människor. Självklart är det upp till var och en att känna eller inte känna för ett barn i magen, men det förvånar mig hur lättvindigt en del avfärdar detta barn som ett hedersvärt liv bara för att det döljs av några centimeter hud och membran! Inte är det väl mängden tid tillsammans eller avståndet i centimeter som avgör sorgen efter mänsklig förlust? Jag tror det handlar om den kärlek vi hinner känna för den som avlider.
Huruvida en del väljer att hålla barnkalas eller ej för sitt avlidna barn är upp till var och en och handlar kanske mest om symbolik som får representera längtan eller saknad. Inga sätt är mer eller mindre rätta! Själv önskar jag släppa två ballonger mot skyn på flickornas dag, födelse- och dödsdag. Det är en högst symbolisk gest av nytta för mig själv. Barnen finns ju inte! Jag är inte sinnesberövad av sorg och kan skilja mellan fantasi och verklighet, precis som innan. De vi mist finns uppenbarligen inte kvar, skulle vi alls sörja om så vore? Men det hindrar inte det vackra i att se två ballonger sväva fritt bland molnen för att lindra saknaden och ge en annars håglös änglamamma en rolig uppgift!
Att få skapa en låtsasvärld tillsammans med barnen tyder inte heller på sinnesrubbning. Benämningen "änglamamma" är också en del av min fantasivärld. För jag vet inte om jag kan tro på änglar och samtidigt ta avstånd från Gud? Men det låter vackert och jag hoppas änglar finns, det är skäl nog! Det är i mitt fall så enkelt att fantasierna blir en rolig kontrast till den råa verkligheten. Precis som när jag fantiserar om upplägget till en potentiell barnbok eller om det finns liv på Mars. En fantasivärld är på låtsas även för en sörjande tvåbarnsänglamor! Drömmer inte alla människor ibland? Jag dör hellre än mister mina, oavsett om de handlar om två påhittat fräkniga flickor i en myllrande regnskog eller hur accepterat det kommer att vara att prata om misslyckanden år 3009. Fantasier, bara ljuvliga fantasier...
Åsiktsfrihet i all ära. Men det ligger större ära i respekt, ödmjukhet och betänksamhet. Inte minst i frågor som gäller liv och död! Ballonger spricker tids nog, så var inte oroliga ni oförstående. De spricker för oss alla...
.
När jag nu ursäktat min tidigare hårdhet tänker jag ge mig på en ny längre variant, och där är jag inte lika ödmjuk!
När jag varit på besök hos medbloggare kan alla möjliga kommentarer gällande sorgen efter döda barn födda innan en viss vecka dyka upp. De kan handla om att vi som mist våra barn i sent missfall/prematur födsel inte borde ha rätt att sörja, ge barnen namn, att vi bara "jamsar" och hittar på och borde inse att foster stöts bort för att de inte är menade att leva. Vi borde heller inte få begrava våra barn eller hålla värdiga avsked etc...etc...ja, se här på kommentaren postad av Amélie! Tänkte först behandla kommentaren som den förorenade luft den är, men när jag ändå är i en bitterfittas dagsform och värnar om miljön kan jag inte låta bli!
Våra barn var vare sig sjuka eller deformerade, det var min kropp som inte pallade. Därpå var vi givetvis tvungna att omhänderta våra älskade barn och ordna med begravning. Skulle andra föräldrar göra det istället? Döda människor får inte läggas var som helst utan där gäller, som för alla andra, minneslundar med aska eller gravar i olika skepnader. Man spolar inte ner färdiga 24 centimeters barn i toaletten!!!
När jag sörjer mina barn som föddes mycket nära vecka 22, där "foster" blir kallade barn, är det mycket kring förlusten jag sörjer. Det är barnen primärt men även sorgen över en kropp som svikit, drömmar om framtiden som ryckts undan och vetskapen om att det här kanske var våra enda barn i livet! Jag sörjer en egen familj och det utanförskap jag upplever, trots fantastiska vänner i min närhet. Jag sörjer det uteblivna livet!
När börjar kärleken till ett barn? Det kan bara den som känner livet inom sig avgöra. Livet! För det slutar inte att vara ett liv även om någon väljer att kalla det för foster i vecka 27! Om det inte är liv, vad är det i så fall? Sorgen handlar heller inte om vad vi väljer att kalla det liv som blev och stannade en stund. Benämningen gör inte sorgen mindre efter två förlorade pytte-människor. Självklart är det upp till var och en att känna eller inte känna för ett barn i magen, men det förvånar mig hur lättvindigt en del avfärdar detta barn som ett hedersvärt liv bara för att det döljs av några centimeter hud och membran! Inte är det väl mängden tid tillsammans eller avståndet i centimeter som avgör sorgen efter mänsklig förlust? Jag tror det handlar om den kärlek vi hinner känna för den som avlider.
Huruvida en del väljer att hålla barnkalas eller ej för sitt avlidna barn är upp till var och en och handlar kanske mest om symbolik som får representera längtan eller saknad. Inga sätt är mer eller mindre rätta! Själv önskar jag släppa två ballonger mot skyn på flickornas dag, födelse- och dödsdag. Det är en högst symbolisk gest av nytta för mig själv. Barnen finns ju inte! Jag är inte sinnesberövad av sorg och kan skilja mellan fantasi och verklighet, precis som innan. De vi mist finns uppenbarligen inte kvar, skulle vi alls sörja om så vore? Men det hindrar inte det vackra i att se två ballonger sväva fritt bland molnen för att lindra saknaden och ge en annars håglös änglamamma en rolig uppgift!
Att få skapa en låtsasvärld tillsammans med barnen tyder inte heller på sinnesrubbning. Benämningen "änglamamma" är också en del av min fantasivärld. För jag vet inte om jag kan tro på änglar och samtidigt ta avstånd från Gud? Men det låter vackert och jag hoppas änglar finns, det är skäl nog! Det är i mitt fall så enkelt att fantasierna blir en rolig kontrast till den råa verkligheten. Precis som när jag fantiserar om upplägget till en potentiell barnbok eller om det finns liv på Mars. En fantasivärld är på låtsas även för en sörjande tvåbarnsänglamor! Drömmer inte alla människor ibland? Jag dör hellre än mister mina, oavsett om de handlar om två påhittat fräkniga flickor i en myllrande regnskog eller hur accepterat det kommer att vara att prata om misslyckanden år 3009. Fantasier, bara ljuvliga fantasier...
Åsiktsfrihet i all ära. Men det ligger större ära i respekt, ödmjukhet och betänksamhet. Inte minst i frågor som gäller liv och död! Ballonger spricker tids nog, så var inte oroliga ni oförstående. De spricker för oss alla...
.
söndag 18 januari 2009
Punkterad och stress-förklarad
Oförstående och ogenomtänkta kommentarer är vanligt förknippade med IVF. Här har jag samlat ett par som lämnat mig lite trasigare i kanterna. Med en känsla av att vara mindre värd de få chanser jag har.
Akupunktur är något som visat sig fördelaktigt i samband med IVF. Flera medicinska rapporter, gjorda på riktiga (!) sjukhus, har visat att chanserna att få barn efter akupunkturbehandling ökar med några procent. För en desperat låtsasmamma är "några procent" väldigt bra och inget att direkt fundera på. Likaså folsyran, inget att direkt fundera på. Ändå har jag hört hånfulla kommentarer som "sånt tror inte jag på" mitt framför näsan på mig där jag förväntansfullt tryckt mina nålfyllda öron morgon, middag, kväll. "Sånt"! Som om vi hade med jättar och troll att göra! Det har för längesedan slutat handla om tro, och personliga övertygelser har väldigt lite att göra med chanserna att lyckas. Jag gör det för att jag behöver de där extra procenten och för att jag kan ha allt att förlora på duktiga övertygelser. Om placebo funkar är det väl lysande!
Stress är en annan sådan sak. "Är du stressad kanske?" Nej, inte mer än vanligt tack! Och så fortsätter de tala om faran i att stressa...Under IVF-tiden har jag stressat lika mycket eller lite som de som ställt frågan, och inte har de haft svårare att bli gravida för det. Jag tror stress är en enkel diagnos för sjukdomar man inte har en aning om, eller ens vill försöka få en aning om. De vill så gärna ha rätt! Stress är tyvärr något som alla känner till och tror de kan något om. Ont i magen? Stress. Svårt att sova? Stress. Svårt att få barn? Stress. Jag har i andras ögon aldrig varit mer stressad än då. Jag stressar tydligen till den milda grad att Kärlekens spermier får dåndimpen och självdör!
Jag behärskar knappt den stora konsten att stressa, men blir genast omyndigförklarad och samlad i gemensam mapp när jag hävdar mig i frågan. Klart barnlöshet handlar om stress! Ibland kan den givetvis göra det men oftast är barnlösa precis som vanligt folk med tidiga mornar, lugna söndagar, deadlines på jobbet, glädje, dagliga bestyr, sovmorgnar och ett eller annat besök till vårdcentralen. Vi får inte mindre självkännedom bara för att vi går under behandling! Barnlöshet kan bero på en mängd olika medicinska faktorer, vissa manliga och andra kvinnliga. Att säga till en kvinna som är barnlös på grund av manlig faktor att de misslyckas för att hon stressar är en ekvation som förbryllar! Oförstående kommentarer däremot ökar stressnivån en aning.
Tack och lov är ovanstående medmänniskor inte många, och de flesta med empatin i behåll lyssnar ödmjukt eller vet att bita sin tunga.
.
Akupunktur är något som visat sig fördelaktigt i samband med IVF. Flera medicinska rapporter, gjorda på riktiga (!) sjukhus, har visat att chanserna att få barn efter akupunkturbehandling ökar med några procent. För en desperat låtsasmamma är "några procent" väldigt bra och inget att direkt fundera på. Likaså folsyran, inget att direkt fundera på. Ändå har jag hört hånfulla kommentarer som "sånt tror inte jag på" mitt framför näsan på mig där jag förväntansfullt tryckt mina nålfyllda öron morgon, middag, kväll. "Sånt"! Som om vi hade med jättar och troll att göra! Det har för längesedan slutat handla om tro, och personliga övertygelser har väldigt lite att göra med chanserna att lyckas. Jag gör det för att jag behöver de där extra procenten och för att jag kan ha allt att förlora på duktiga övertygelser. Om placebo funkar är det väl lysande!
Stress är en annan sådan sak. "Är du stressad kanske?" Nej, inte mer än vanligt tack! Och så fortsätter de tala om faran i att stressa...Under IVF-tiden har jag stressat lika mycket eller lite som de som ställt frågan, och inte har de haft svårare att bli gravida för det. Jag tror stress är en enkel diagnos för sjukdomar man inte har en aning om, eller ens vill försöka få en aning om. De vill så gärna ha rätt! Stress är tyvärr något som alla känner till och tror de kan något om. Ont i magen? Stress. Svårt att sova? Stress. Svårt att få barn? Stress. Jag har i andras ögon aldrig varit mer stressad än då. Jag stressar tydligen till den milda grad att Kärlekens spermier får dåndimpen och självdör!
Jag behärskar knappt den stora konsten att stressa, men blir genast omyndigförklarad och samlad i gemensam mapp när jag hävdar mig i frågan. Klart barnlöshet handlar om stress! Ibland kan den givetvis göra det men oftast är barnlösa precis som vanligt folk med tidiga mornar, lugna söndagar, deadlines på jobbet, glädje, dagliga bestyr, sovmorgnar och ett eller annat besök till vårdcentralen. Vi får inte mindre självkännedom bara för att vi går under behandling! Barnlöshet kan bero på en mängd olika medicinska faktorer, vissa manliga och andra kvinnliga. Att säga till en kvinna som är barnlös på grund av manlig faktor att de misslyckas för att hon stressar är en ekvation som förbryllar! Oförstående kommentarer däremot ökar stressnivån en aning.
Tack och lov är ovanstående medmänniskor inte många, och de flesta med empatin i behåll lyssnar ödmjukt eller vet att bita sin tunga.
.
Försvinnande annorlunda
Lite före och efter-bilder som kanske visar den påstådda förändring som skett. Jag har fått höra att jag "ser annorlunda ut kring ögonen" samt att jag "håller på att försvinna" och tittar jag på bilder från tiderna som var anar jag vad det handlar om...
Jag puffar glatt med hormonspray inför vårt första IVF-försök, oktober 2005:
Jag sprallar med festglitter nyår 2006:
. 
Två pyttiga hjärtan började slå i maj 2008:
På pic-nic den 24/8, på dagen 4 veckor innan förlossning och en mage som växte långt mer än den på bild den återstående månaden:
. 
Vi hjälps åt att förlösa våra döttrar med blod, svett och tårar:
Vi bäddar flickorna bland mängder av minnessaker och under ett hav av blommor. Tysta.
. 
Vill inte släppa:
Jag ger mig i kast med ett leende några månader efter, och undrar hur jag ska ta mig igenom julen:
Jag puffar glatt med hormonspray inför vårt första IVF-försök, oktober 2005:
Jag sprallar med festglitter nyår 2006:
. 
Två pyttiga hjärtan började slå i maj 2008:
På pic-nic den 24/8, på dagen 4 veckor innan förlossning och en mage som växte långt mer än den på bild den återstående månaden:
. 
Vi hjälps åt att förlösa våra döttrar med blod, svett och tårar:
Vi bäddar flickorna bland mängder av minnessaker och under ett hav av blommor. Tysta.
. 
Vill inte släppa:
Jag ger mig i kast med ett leende några månader efter, och undrar hur jag ska ta mig igenom julen:
Ett glädjefyllt sätt att svälta
Idag har jag känt mig relativt frisk, frisk nog att närvara på jobbet imorgon. Det enda som rullar över mig likt en stridsvagn är huvudvärken. En sån som gör att det vänder sig i magen och händerna automatsikt skyndar till huvudet. Lite god natts sömn (börjar nästan skratta) med hjälp av en halv sömntablett kommer göra susen.
Funderar på mitt förra inlägg och på vad det är som driver människor att utsätta sig för en liknande plåga gång efter annan. Där man riskerar vänskaper, äktenskap, sin hälsa och töms på gnistor. När jag en gång började längta barn fann jag mig tillhöra gruppen av "föräldrar", barnlös eller ej var det så jag ville leva mitt liv. Vi hade tagit ett beslut och började tänka in våra liv i vår blivande familj. Vi hittade på en. Att alla runtomkring också hade tagit beslutet blev vi väl påminda om och plötsligt fanns inga andra livsstilar än den som utgör just "familjen". Ibland undrar jag om jag invaggats i falska förhoppningar och blivit allvarligt hjärntvättad av den rådande normen. Jag vet inte vad för sorts sjukt liv jag lever längre, eller vems? För inte är det mitt!
Kan det finnas fler vägar att bli lycklig? Blir jag verkligen lyckligare av att få barn och bilda familj? Var tog mina tidigare år vägen? Vad sysslade jag med? Var jag inte lycklig då? Är hela mitt forna liv bortkastat om det bara visar sig vara en lång förberedelse inför det ultimata föräldraskapet, som i vårt fall uteblev? Jag har svårt att få ihop då och nu. Då tog jag tillvara dagen med glädjefull iver, där och då. Här och nu är jag olycklig och förvirrad. Kanske lever jag genom omvärldens glasögon? Detta eviga jämförande med andra. Kanske är det just där skon klämmer? För visst finns det människor som lever i tvåsamhet eller ensamhet och är lyckligare än vilken barnfamilj som helst. Det handlar väl om att göra det som är bra för just mig, mig och Kärleken.
Visst finns det fler vägar att bli lycklig, men när man inte hittar ut ur normen och allt man gör blir till grus? Lyckan är vår att föra dit vi vill ha den, men jäklar vad svår den är på att följa! Som vi lever nu är inte sunt och vi måste finna ett sätt att vara lyckliga under tiden vi smyger kring den heta gröten som bara gör oss hungrigare. Ett glädjefyllt sätt att svälta! Receptet är det gamla vanliga, leva här och nu och se de små små sakerna i tillvaron. Jag tror sannolikhet tillsammans med ett envetet hopp är det som gör att vi tillåter oss alla upprepade misslyckanden. För hur troligt är det att just vi inte ska lyckas?
Misslyckas gör vi mellan kl 07.00 och 24.00. Resten av tiden sover vi skavfötters med våra drömmar. Äta, sova, älska, skratta. De små, små sakerna...
Jag är närsynt!
.
Funderar på mitt förra inlägg och på vad det är som driver människor att utsätta sig för en liknande plåga gång efter annan. Där man riskerar vänskaper, äktenskap, sin hälsa och töms på gnistor. När jag en gång började längta barn fann jag mig tillhöra gruppen av "föräldrar", barnlös eller ej var det så jag ville leva mitt liv. Vi hade tagit ett beslut och började tänka in våra liv i vår blivande familj. Vi hittade på en. Att alla runtomkring också hade tagit beslutet blev vi väl påminda om och plötsligt fanns inga andra livsstilar än den som utgör just "familjen". Ibland undrar jag om jag invaggats i falska förhoppningar och blivit allvarligt hjärntvättad av den rådande normen. Jag vet inte vad för sorts sjukt liv jag lever längre, eller vems? För inte är det mitt!
Kan det finnas fler vägar att bli lycklig? Blir jag verkligen lyckligare av att få barn och bilda familj? Var tog mina tidigare år vägen? Vad sysslade jag med? Var jag inte lycklig då? Är hela mitt forna liv bortkastat om det bara visar sig vara en lång förberedelse inför det ultimata föräldraskapet, som i vårt fall uteblev? Jag har svårt att få ihop då och nu. Då tog jag tillvara dagen med glädjefull iver, där och då. Här och nu är jag olycklig och förvirrad. Kanske lever jag genom omvärldens glasögon? Detta eviga jämförande med andra. Kanske är det just där skon klämmer? För visst finns det människor som lever i tvåsamhet eller ensamhet och är lyckligare än vilken barnfamilj som helst. Det handlar väl om att göra det som är bra för just mig, mig och Kärleken.
Visst finns det fler vägar att bli lycklig, men när man inte hittar ut ur normen och allt man gör blir till grus? Lyckan är vår att föra dit vi vill ha den, men jäklar vad svår den är på att följa! Som vi lever nu är inte sunt och vi måste finna ett sätt att vara lyckliga under tiden vi smyger kring den heta gröten som bara gör oss hungrigare. Ett glädjefyllt sätt att svälta! Receptet är det gamla vanliga, leva här och nu och se de små små sakerna i tillvaron. Jag tror sannolikhet tillsammans med ett envetet hopp är det som gör att vi tillåter oss alla upprepade misslyckanden. För hur troligt är det att just vi inte ska lyckas?
Misslyckas gör vi mellan kl 07.00 och 24.00. Resten av tiden sover vi skavfötters med våra drömmar. Äta, sova, älska, skratta. De små, små sakerna...
Jag är närsynt!
.
Boot Camp
Om vi säger att en normal graviditet varar ca 40 veckor blir det ca 9 månaders längtan och förberedelser. Jag och M har längtat och förberett oss i ca 51 månader, med start år 2004. Våra mentala förberedelser inför "barnet" har i det närmaste liknat Boot Camp, med stenhårda träningspass avsedda att ge energi, motivation och självförtroende. Hur det blivit med de sistnämnda kvalitéerna kan diskuteras (elimineras!) däremot har lagandan förbättrats till perfektion!
IVF-behandlingarna har rent medicinskt varit snälla mot oss. Jag har nedreglerats, satts i klimakteriet, med stil och plockats fri från ägg utan smärta. Trots att den tjocka nål som kräver morfin innan den punkterar slidväggen för att nå äggstockarna ser ut som en mindre harpun, är en sådan! Nej, IVF blev jobbigt först efter de två första kaxiga återföringarna då vi trodde att vi är de som lyckas på första...på andra...Den eviga väntan på plus, alla graviditetsstickor som kissats på med de största av förhoppningar, den magiska känslan efter en embryotransfer och 14 dagar därefter när mensen antastar som ett blodigt slag på käften.
Nej, IVF handlar inte så mycket om behandlingen som den eftervarande tiden. Den psykiska misshandeln. Vad det handlar om är olidlig väntan, känslan av det största av misslyckande, dyra pengar, blod svett & tårar, förskönade drömmar som suddas ut, förintad livsgnista, bråk, avskärmande, svart-vita lögner, naturmedicin, akupunktur, vitamin A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V X Y Z Å Ä Ö, kissfest, minus, mindre värd, semesterdagar i väntrum som luktar död, hopp, förtvivlan, hopp, desperation, tunga ögonlock, oförstående kommentarer, sömnlöshet, tysta telefoner och...det där hoppet igen.
Efter 51 månader i Boot Camp, där Air Force och US Army ligger steget efter, är vi nu överkvalificerade för ett levande barn.
.
IVF-behandlingarna har rent medicinskt varit snälla mot oss. Jag har nedreglerats, satts i klimakteriet, med stil och plockats fri från ägg utan smärta. Trots att den tjocka nål som kräver morfin innan den punkterar slidväggen för att nå äggstockarna ser ut som en mindre harpun, är en sådan! Nej, IVF blev jobbigt först efter de två första kaxiga återföringarna då vi trodde att vi är de som lyckas på första...på andra...Den eviga väntan på plus, alla graviditetsstickor som kissats på med de största av förhoppningar, den magiska känslan efter en embryotransfer och 14 dagar därefter när mensen antastar som ett blodigt slag på käften.
Nej, IVF handlar inte så mycket om behandlingen som den eftervarande tiden. Den psykiska misshandeln. Vad det handlar om är olidlig väntan, känslan av det största av misslyckande, dyra pengar, blod svett & tårar, förskönade drömmar som suddas ut, förintad livsgnista, bråk, avskärmande, svart-vita lögner, naturmedicin, akupunktur, vitamin A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V X Y Z Å Ä Ö, kissfest, minus, mindre värd, semesterdagar i väntrum som luktar död, hopp, förtvivlan, hopp, desperation, tunga ögonlock, oförstående kommentarer, sömnlöshet, tysta telefoner och...det där hoppet igen.
Efter 51 månader i Boot Camp, där Air Force och US Army ligger steget efter, är vi nu överkvalificerade för ett levande barn.
.
fredag 16 januari 2009
Det blommar hos familjen Bad Luck
Efter Ruth och Astrids in- och uttågande i våra liv har det blommat i familjen Bad Lucks hem. Några små fetbladsväxter som inte blommat på över ett år slog ut i små stänglar av pytteblomster i vitt och grönt, de vägrade att ge sig! Så till den grad att växternas skräck tröttnade för ett par dagar sedan och slängde prakten. Inte klok tänker ni! Levande och därtill blommande växter! Tänk er vilken mamma det skulle bli av mig: "Måste den där jobbiga saken ha mat också!"
Till mitt försvar har jag själv aldrig ansett mig riktigt klok och strävar heller inte efter den egenskapen. Hellre klok som i motsats till dum! Till saken hör att jag aldrig gillat just dessa växter, dels på grund av dess konstanta (dagliga) vattenbehov som skapar en känsla av att vara bunden vid hemmet, dels för att de inte tilltalar mig rent estetiskt. Anledningen till växtvalet är en annan femma. Jag har inget emot saker som växer och minst av allt barn, så finns det ett barn för oss någon gång/någonstans kan jag garantera frekvent utfodring and a whole lot of love!
Jag tänker ofta på en fantastisk person som hjälpte oss i en av de svåraste stunderna efter förlusten. G vid Sjukhuskyrkan. G som ordnade röd kista och urna. G som varje dag höll ett öga på en ståtlig röd ros som blommade frenetiskt utanför kontorsfönstret. Jag minns att jag i mitt chocktillstånd tyckte hon berättade vackert om rosen, det fanns hopp i den kärlekshistorien. Fantastiskt att jag ens minns den där rosen! G som hjälpte oss att hålla den värdiga minnesceremonin för våra flickor och som förberedde oss på att flickorna skulle se annorlunda ut när vi fick möta dem för sista gången.
De hade sjunkit ihop till skinn och ben och det gick knappt att se skillnad på dem om vi inte tittade noga på händer och fötter. Ruth med sina långa tår och Astrid med sina kraftiga hälar. De låg fortfarande tätt ihop men alldeles för långt borta, från livet och oss. Som två tonåringar som precis flyttat hemifrån och helst vill reda sig själva, med övergivna medelålders föräldrar som förvirrat och oroligt undrar vad de ska syssla med om kvällarna. Har de tillräckligt med kött på benen?
Efter minnesceremonin slutade två andra växter blomma, medan den tredje av samma sort blommar ännu. Tror de kallas Flaskhals. De har fått lika mycket kärlek alla tre! Den tredje ger inte upp och motvilligt erkänner jag önskan om en tro på symbolik. Två utblommade växter och en blommande av samma art. Är det hopp om framtiden jag söker och tror mig se i den orangea härligheten? Någon som väntar?
Så är det med mig, det är allt eller inget. Ibland däremellan. Men däremellan har en tendens att irritera i min strävar efter harmoni. Säkert har världen lika mycket nytta av en som är allt eller inget som en som är däremellan eller mil därifrån.
.
Till mitt försvar har jag själv aldrig ansett mig riktigt klok och strävar heller inte efter den egenskapen. Hellre klok som i motsats till dum! Till saken hör att jag aldrig gillat just dessa växter, dels på grund av dess konstanta (dagliga) vattenbehov som skapar en känsla av att vara bunden vid hemmet, dels för att de inte tilltalar mig rent estetiskt. Anledningen till växtvalet är en annan femma. Jag har inget emot saker som växer och minst av allt barn, så finns det ett barn för oss någon gång/någonstans kan jag garantera frekvent utfodring and a whole lot of love!
Jag tänker ofta på en fantastisk person som hjälpte oss i en av de svåraste stunderna efter förlusten. G vid Sjukhuskyrkan. G som ordnade röd kista och urna. G som varje dag höll ett öga på en ståtlig röd ros som blommade frenetiskt utanför kontorsfönstret. Jag minns att jag i mitt chocktillstånd tyckte hon berättade vackert om rosen, det fanns hopp i den kärlekshistorien. Fantastiskt att jag ens minns den där rosen! G som hjälpte oss att hålla den värdiga minnesceremonin för våra flickor och som förberedde oss på att flickorna skulle se annorlunda ut när vi fick möta dem för sista gången.
De hade sjunkit ihop till skinn och ben och det gick knappt att se skillnad på dem om vi inte tittade noga på händer och fötter. Ruth med sina långa tår och Astrid med sina kraftiga hälar. De låg fortfarande tätt ihop men alldeles för långt borta, från livet och oss. Som två tonåringar som precis flyttat hemifrån och helst vill reda sig själva, med övergivna medelålders föräldrar som förvirrat och oroligt undrar vad de ska syssla med om kvällarna. Har de tillräckligt med kött på benen?
Efter minnesceremonin slutade två andra växter blomma, medan den tredje av samma sort blommar ännu. Tror de kallas Flaskhals. De har fått lika mycket kärlek alla tre! Den tredje ger inte upp och motvilligt erkänner jag önskan om en tro på symbolik. Två utblommade växter och en blommande av samma art. Är det hopp om framtiden jag söker och tror mig se i den orangea härligheten? Någon som väntar?
Så är det med mig, det är allt eller inget. Ibland däremellan. Men däremellan har en tendens att irritera i min strävar efter harmoni. Säkert har världen lika mycket nytta av en som är allt eller inget som en som är däremellan eller mil därifrån.
.
Kärlekssoldaten
Marcus Birro gjorde entré i mitt liv under den sista IVF-behandlingen, den som ledde till Rutan och Lill-Astrid. Jag läste hans "Svarta Vykort" gång efter annan och insåg att människor tog sig fram trots att de överlevde svårare öden än vi. Det var sorgligt vackert och hoppfullt.
När vi miste våra efterlängtade döttrar sov jag med boken som filt, huvudkudde och ögonmask. Den fanns med överallt och höll mig sysselsatt, det vill säga vid liv! Såhär lyder beskrivningen:
När vi miste våra efterlängtade döttrar sov jag med boken som filt, huvudkudde och ögonmask. Den fanns med överallt och höll mig sysselsatt, det vill säga vid liv! Såhär lyder beskrivningen:
Svarta Vykort är egentligen en dikt av Tomas Tranströmer.
Jag lånade titeln till den här boken.
Det är en bok om sorg, tröst, värdighet,
heder och tolerans.
Det är en bok om att överleva.
Svarta Vykort är min tionde bok.
Jag hoppas den kan vara till nytta för
någon.
Att skriva den har hur som helst räddat
mitt liv. Bokstavligen.
Litteratur har den förmågan.
(Birro, Marcus. Svarta Vykort, 2007)
Jag lånade titeln till den här boken.
Det är en bok om sorg, tröst, värdighet,
heder och tolerans.
Det är en bok om att överleva.
Svarta Vykort är min tionde bok.
Jag hoppas den kan vara till nytta för
någon.
Att skriva den har hur som helst räddat
mitt liv. Bokstavligen.
Litteratur har den förmågan.
(Birro, Marcus. Svarta Vykort, 2007)
Ingen skriver tydligen lika passionerat om italiensk fotboll som Birro, och skriver han sina fotbollsinlägg såhär vackert framöver lovar jag bort mig själv till sommarens alla matcher i detta nu!
.
.
torsdag 15 januari 2009
Mitt livs krydda
Dagsform: huvudvärken ställer till det men mindre febrig. Inget att lägga större vikt vid. Lite rosig i hyn, som efter ett för långt pass i solariet. Jag ser mer levande ut med feber än utan, så levande som efter ett besök på indisk restaurang!
Jag funderar på mitt utgångna jag och mitt dagsfärska och hur sorgen påverkat mig i olika skeden i livet. Jag har aldrig haft far- eller morföräldrar att sörja då kontakten varit bristfällig av olika anledningar, utan kan mest referera till Kärlekens mamma som försvann och lämnade oss med gapande hjärtan. Och den fantastiska kvinna som jag kallar "styv-mormor-farmor-allra bästa tant" som fanns i våra liv sedan barnsben, från att bo grannar till att följa oss genom livet. Dessa två kvinnor som jag i min tur följde genom död och begravningar och som efterlämnade en vidöppen saknad, men också beundran och glädje att få känna.
Därtill kommer döda högt älskade marsvinen Knubbe och Lina, kaninerna Fia, Filippa och Linus och några hjärtesorger. De jag själv förorsakat och de som förorsakats mig. Tro mig att jag sörjt varje en av dem! Men när jag ger mig på den onödiga konsten att jämföra ter sig ovanstående inte ens som sorg med den koffert av tjära jag nu släpar på.
En av hjärtesorgerna kommer jag att tänka på. Han som var anledningen till att jag och Kärleken träffades. Kanske just därför tänker jag på honom och vilken tur att han var en sådan skitstövel! Ofta har uppbrott från kärlekar satt mig i förlamande lite tillgjort dramatiska tillstånd, liknande något som liknar sorg. Då trodde jag naivt att dessa uppbrott var det värsta en människa kunde klara av! Jag såg den här hjärtekrossaren som en vän och förstod inte riktigt hans försök att uppvakta, men varför inte ge det ett försök?
Vi försökte och jag blev något som liknar förälskad. Förälskad nog att slänga mig iväg på en resa till Dubai, ett av de sju emirat som utgör Förenade Arabemiraten. Han var trainee för ett större företag och jag såg min chans att fördjupa både resvana och förhållande. Jag landade i ett land med världens största av allt! Världens största konstgjorda öar, världens tre högsta hotell, världens största inomhusskidbackar och lyxigaste golfbanor. Ett kontrasternas paradis där kamelkaravaner korsade fyrfiliga motorvägar och där motorburna gondoler korsade floden som glittrade av spegelklädda skyskrapor. Där fanns kvarter fulla med enbart guldaffärer och män gick hand i hand bredvid tungt beslöjade kvinnor. Det var varmt och öknen bredde ut sig mot öst i rand med Persiska viken.
Jag bodde gratis i förälskelsens lägenhet med pool på taket och levde lyx tills jag fick reda på att han varit upprepat otrogen med, jag vet inte hur många flickor! Jag reagerade med att klottra hans dagbok full med skymfer och sprang ut ensam i den oförutsägbara skymningsstaden. Där springer man inte 26 år gammal, blåögd och baraxlad utan otäcka blickar som gensvar! Jag lekte drama queen men trodde det var på riktigt. Jag satte mig på ett cafe, köpte ett stort cigarettpaket av obestämt märke, eftersom han hatade cigarettrök, och rökte upp allihop i sällskap av en liten kaffe som bestod av sump. Sedan snirklade jag mig upp på terassen till huset där vi bodde och fyllde poolen med tårar...
Några veckor efter hemkomst träffade jag Kärleken!
Tänk så mycket fel som kan gå rätt! Och tänk så mycket rätt som kan gå fel! När jag tänker efter inser jag att mitt liv varit lite av ett skådespel. En efterapning av det allra svåraste som bara nuddat vid ytan. Alla svårigheter jag mött har varit fejk och de hjärtan som gått itu har bara fått små blåmärken. Nästan osynliga i jämförelse. Blå för att jag önskat den färgen. Nu är det svärta men knappast önskad, och jag vet hur smärta känns i den mest kryddade formen.
Jag önskar inte att jag behöver låtsas längre utan brinner på riktigt. I den mest kryddade formen.
The Bollywood Burner - planetens starkaste curryrätt!
.
Jag funderar på mitt utgångna jag och mitt dagsfärska och hur sorgen påverkat mig i olika skeden i livet. Jag har aldrig haft far- eller morföräldrar att sörja då kontakten varit bristfällig av olika anledningar, utan kan mest referera till Kärlekens mamma som försvann och lämnade oss med gapande hjärtan. Och den fantastiska kvinna som jag kallar "styv-mormor-farmor-allra bästa tant" som fanns i våra liv sedan barnsben, från att bo grannar till att följa oss genom livet. Dessa två kvinnor som jag i min tur följde genom död och begravningar och som efterlämnade en vidöppen saknad, men också beundran och glädje att få känna.
Därtill kommer döda högt älskade marsvinen Knubbe och Lina, kaninerna Fia, Filippa och Linus och några hjärtesorger. De jag själv förorsakat och de som förorsakats mig. Tro mig att jag sörjt varje en av dem! Men när jag ger mig på den onödiga konsten att jämföra ter sig ovanstående inte ens som sorg med den koffert av tjära jag nu släpar på.
En av hjärtesorgerna kommer jag att tänka på. Han som var anledningen till att jag och Kärleken träffades. Kanske just därför tänker jag på honom och vilken tur att han var en sådan skitstövel! Ofta har uppbrott från kärlekar satt mig i förlamande lite tillgjort dramatiska tillstånd, liknande något som liknar sorg. Då trodde jag naivt att dessa uppbrott var det värsta en människa kunde klara av! Jag såg den här hjärtekrossaren som en vän och förstod inte riktigt hans försök att uppvakta, men varför inte ge det ett försök?
Vi försökte och jag blev något som liknar förälskad. Förälskad nog att slänga mig iväg på en resa till Dubai, ett av de sju emirat som utgör Förenade Arabemiraten. Han var trainee för ett större företag och jag såg min chans att fördjupa både resvana och förhållande. Jag landade i ett land med världens största av allt! Världens största konstgjorda öar, världens tre högsta hotell, världens största inomhusskidbackar och lyxigaste golfbanor. Ett kontrasternas paradis där kamelkaravaner korsade fyrfiliga motorvägar och där motorburna gondoler korsade floden som glittrade av spegelklädda skyskrapor. Där fanns kvarter fulla med enbart guldaffärer och män gick hand i hand bredvid tungt beslöjade kvinnor. Det var varmt och öknen bredde ut sig mot öst i rand med Persiska viken.
Jag bodde gratis i förälskelsens lägenhet med pool på taket och levde lyx tills jag fick reda på att han varit upprepat otrogen med, jag vet inte hur många flickor! Jag reagerade med att klottra hans dagbok full med skymfer och sprang ut ensam i den oförutsägbara skymningsstaden. Där springer man inte 26 år gammal, blåögd och baraxlad utan otäcka blickar som gensvar! Jag lekte drama queen men trodde det var på riktigt. Jag satte mig på ett cafe, köpte ett stort cigarettpaket av obestämt märke, eftersom han hatade cigarettrök, och rökte upp allihop i sällskap av en liten kaffe som bestod av sump. Sedan snirklade jag mig upp på terassen till huset där vi bodde och fyllde poolen med tårar...
Några veckor efter hemkomst träffade jag Kärleken!
Tänk så mycket fel som kan gå rätt! Och tänk så mycket rätt som kan gå fel! När jag tänker efter inser jag att mitt liv varit lite av ett skådespel. En efterapning av det allra svåraste som bara nuddat vid ytan. Alla svårigheter jag mött har varit fejk och de hjärtan som gått itu har bara fått små blåmärken. Nästan osynliga i jämförelse. Blå för att jag önskat den färgen. Nu är det svärta men knappast önskad, och jag vet hur smärta känns i den mest kryddade formen.
Jag önskar inte att jag behöver låtsas längre utan brinner på riktigt. I den mest kryddade formen.
The Bollywood Burner - planetens starkaste curryrätt!
.
onsdag 14 januari 2009
Gå till huset med balkong
Man ser det inte från stora vägen, vårt hus. Det ligger inbäddat i grönska och slingriga vägar kantar fasaden uppe på kullen. Vi letade i flera år efter ett sådant, men antingen var Kärleken missnöjd eller jag. Eller så såg vi båda gröna mögelkällare och helöppna planlösningar. Sådana man blåser omkull i! Vi var till och med i samma område dit vi nu flyttar, samma kvarter, på visning för ett par år sedan. Någonstans känns det hemma trots vår obefintliga koppling till staden, och varför gå i motsatt riktning från ett till känslan vinnande koncept?
Den olycksbådande 11 september var visningen, ett datum som hade passerat sitt bäst före datum på många sätt. Räntorna var skyhöga och lågkonjunkturen flåsade i nacken. Bara galna tvillinggravida budar då! Vi såg en chans i allt det mörka att äntligen få vårt drömboende och såg därför till att vinna. Våra barn var på väg att flytta ut, 13 dagar senare. Vi hann aldrig måla in våra flickor där och idag är jag lite glad för att huset bara andas mig och Kärleken. Det är vårt att forma och skapa nya drömmar i, sådana som inte svartnar för våra ögon. Jag anar mig till äventyr och galna upptåg, men framförallt lugn. En liten oas mitt i villakvarteret, som det stod i beskrivningen.
Renoveringar pågår för fullt, och det gamla otäta badrummet håller på att förvandlas till en svan i detta nu. Förhoppningen är att det blir klart till den 23:e när vi flyttar in, trots sena leveranser, trasiga leveranser och ångrade leveranser. Därefter skall 80-talets flärdfulla struktur ångas ned från väggarna och målas i miljövänlig färg. Var inne på äldre tiders linoljefärg tills jag insåg att det behövdes både svinborstpenslar, många tunna lager och en budget bara Knösus Sork förunnad! Bergvärmen är också på gång och under tiden lever vi som de hemlösa, i och bland kartonger...
Det slog mig i helgen när vi "åkte hem" och flanerade i den 1400 kvm stora trädgården, att den vackra granen med mustaschprydda grenar är vår! Och lusthuset, och rosenrabatter och alla andra vackra träd! Jag ser fram emot våren och vad som döljer sig i gömmorna, ser fram emot att rensa takrännor och riva vedskjul. Kanske skaffar vi de katter vi drömt om, eller hönorna Gittan, Odny, Britta och Pia. Plockar ägg, återför embryon, ser livet frodas i några celler och väntar syskon till våra förstfödda...
Kanske.
Den olycksbådande 11 september var visningen, ett datum som hade passerat sitt bäst före datum på många sätt. Räntorna var skyhöga och lågkonjunkturen flåsade i nacken. Bara galna tvillinggravida budar då! Vi såg en chans i allt det mörka att äntligen få vårt drömboende och såg därför till att vinna. Våra barn var på väg att flytta ut, 13 dagar senare. Vi hann aldrig måla in våra flickor där och idag är jag lite glad för att huset bara andas mig och Kärleken. Det är vårt att forma och skapa nya drömmar i, sådana som inte svartnar för våra ögon. Jag anar mig till äventyr och galna upptåg, men framförallt lugn. En liten oas mitt i villakvarteret, som det stod i beskrivningen.
Renoveringar pågår för fullt, och det gamla otäta badrummet håller på att förvandlas till en svan i detta nu. Förhoppningen är att det blir klart till den 23:e när vi flyttar in, trots sena leveranser, trasiga leveranser och ångrade leveranser. Därefter skall 80-talets flärdfulla struktur ångas ned från väggarna och målas i miljövänlig färg. Var inne på äldre tiders linoljefärg tills jag insåg att det behövdes både svinborstpenslar, många tunna lager och en budget bara Knösus Sork förunnad! Bergvärmen är också på gång och under tiden lever vi som de hemlösa, i och bland kartonger...
Det slog mig i helgen när vi "åkte hem" och flanerade i den 1400 kvm stora trädgården, att den vackra granen med mustaschprydda grenar är vår! Och lusthuset, och rosenrabatter och alla andra vackra träd! Jag ser fram emot våren och vad som döljer sig i gömmorna, ser fram emot att rensa takrännor och riva vedskjul. Kanske skaffar vi de katter vi drömt om, eller hönorna Gittan, Odny, Britta och Pia. Plockar ägg, återför embryon, ser livet frodas i några celler och väntar syskon till våra förstfödda...
Kanske.
"...gå till huset med balkong
där järnvägsbommen ringer
under den varma, svarta plåten
har jag lämnat några drömmar
en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren
jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken
om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån..."
(Lars Winnerbäck: En tätort på en slätt)
.
Trångt liv
Pilar åt fel håll döljer vägen för världen. Men vi söker oss mot vattnet och drar söderöver, där tallarna möter månen med mustaschprydda gipor. En kulle med ett hus, en boning som ska leda till något nytt. Som när ett liv blir två, blir tre. Jag hoppas drömmen kan bli verklig där under månen.
Det är ett stort liv. Det är stort för det känns trångt. Trångt av något som vill fram, ut, hit, till oss. Vi vet inte vad. Men det är stort och jag häpnar över den maktlösa hoppfullhet som slingrar kring knutarna, upp mot himlarna där ni leker ifred. Fridfulla fräkniga stigar i oceaner av slättlandskap på vingar. Ni flyger allt längre bort. Bort men vänder tillbaka till oss. Hem till hemma i en ny storslagen form. Jag lämnar öppna dubbeldörrar obevakade, där ni kan krypa in obemärkta och hemliga för världen. Ni låter oss veta.
.
Det är ett stort liv. Det är stort för det känns trångt. Trångt av något som vill fram, ut, hit, till oss. Vi vet inte vad. Men det är stort och jag häpnar över den maktlösa hoppfullhet som slingrar kring knutarna, upp mot himlarna där ni leker ifred. Fridfulla fräkniga stigar i oceaner av slättlandskap på vingar. Ni flyger allt längre bort. Bort men vänder tillbaka till oss. Hem till hemma i en ny storslagen form. Jag lämnar öppna dubbeldörrar obevakade, där ni kan krypa in obemärkta och hemliga för världen. Ni låter oss veta.
.
Fylleglad och odresserad
Jag blev så fantastiskt glad! Har legat febrig och med huvudvärkarnas huvudvärk halva dagen och går nu på alvedon och en liten (inte liter!) Ballantines. Jobbet får vänta till nästa vecka när jag är kry. Gick in på en bloggsysters sida för att se lite nytt under solen och såg att föräldrarna till "grabbarna i graven bredvid" skickat hälsningar till våra tvillingänglar där!
Det är alldeles otroligt vilka möten små berövade liv kan skapa, och fortsätter skapa. Den glädje och ödmjukhet som sorgsna änglaföräldrar orkar bringa i allt kaos. Jag blev glad och vet inte riktigt om det kanske var en liter jag fick i mig trots allt?
I feberfyllans och varandets stund ska jag sätta in 600 kr för insamling till minne av Antonia och Gabrielle, till förmån för forskning kring spädbarnsdöd och omhändertagande. En hundralapp för vardera småtting: Ruth, Astrid, Simon, Philip, Antonia och Gabrielle! Sedan ska jag skriva lite till på min lilla kompis i lågornas sken. Det blir spännande att se vad en febrig Johbur kan åstadkomma...
Ps. Tack alla närmare 200 besök om dagen här hos mig! Var kommer ni ifrån?! Min marknadsföring är i det närmaste obefintlig. Kanske är det en och samma person som kikar alla gångerna, tack till dig i så fall! Kommentera gärna mina inlägg, de lyfter mig, trots att jag fortfarande är dålig på att höra av mig tillbaka. Svårt att lära gammal Johbur sitta...
Sitt Johbur, sitt!
.
Det är alldeles otroligt vilka möten små berövade liv kan skapa, och fortsätter skapa. Den glädje och ödmjukhet som sorgsna änglaföräldrar orkar bringa i allt kaos. Jag blev glad och vet inte riktigt om det kanske var en liter jag fick i mig trots allt?
I feberfyllans och varandets stund ska jag sätta in 600 kr för insamling till minne av Antonia och Gabrielle, till förmån för forskning kring spädbarnsdöd och omhändertagande. En hundralapp för vardera småtting: Ruth, Astrid, Simon, Philip, Antonia och Gabrielle! Sedan ska jag skriva lite till på min lilla kompis i lågornas sken. Det blir spännande att se vad en febrig Johbur kan åstadkomma...
Ps. Tack alla närmare 200 besök om dagen här hos mig! Var kommer ni ifrån?! Min marknadsföring är i det närmaste obefintlig. Kanske är det en och samma person som kikar alla gångerna, tack till dig i så fall! Kommentera gärna mina inlägg, de lyfter mig, trots att jag fortfarande är dålig på att höra av mig tillbaka. Svårt att lära gammal Johbur sitta...
Sitt Johbur, sitt!
.
tisdag 13 januari 2009
Blindskrift
Av mina inlägg att döma kan man tro att jag befinner mig i den mest akuta sorgefasen ännu, och det stämmer väl delvis. Jag har lärt mig att tycka om att skriva när smärtan drabbar och därav kan vissa inlägg se otrevligt mörka ut trots att jag inte befinner mig där 24 - 7. Vissa inlägg är fragment av dagar eller delar av en timma, ibland en hel vecka. Akut är sorgen alltid när den drabbar, men den skrämmer mig inte lika mycket. Jag blir smygande ett med de mest grundläggande komponenterna av att vara människa, här och nu. "Lyckad" och "lycklig" är inga tillstånd jag hysteriskt strävar efter även om jag glatt tar emot en dos av desamma, och uppskattar portionerna när de serveras. Kanske blir svåra förluster en sorts medicin mot samhällets lyckoterror, tar ner oss på jorden. Är jag oartig om jag struntar i att tacka?
Jag har lärt mig ta sorgen i hand, se den i ögonen och veta min plats. Den bestämmer diktatoriskt och till skillnad mot problem jag kan jobba med, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi, finns det inga direkta verktyg med vars hjälp jag kan jobba mig igenom det här, förutom att skriva! Det handlar inte om kvalitet, kvantitet, coola uttryck, mest läsare, banbrytande idéer, korrekta verbformer eller "dem" versus "dom", utan om den djupandning skrivandet i rätt stund ger. Känslan av att leva! Som att dra med känsliga fingertoppar över blindskrift, känna in alla ord fysiskt. Resten av tiden andas jag, nästan.
Blir några av raderna sedan betydelsefulla för en enda person, ja då är det fantastiskt! Jag tror sorgen finns där för att lidas och den bästa hjälpen är att få tillåtelse att göra just det. Lida. Skrivandet är en terapi god som någon och ger utrymme för det svarta där det verbala förrådet tryter, i mitt fall. Det tillåter mig att se min sorg från vinklar och genom tillstånd jag inte kan verbalisera och hjälper mig, inte långt men längre.
Så jag skriver tills jag skrivit klart.
Ni som läser läser tills ni läst klart.
.
Jag har lärt mig ta sorgen i hand, se den i ögonen och veta min plats. Den bestämmer diktatoriskt och till skillnad mot problem jag kan jobba med, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi, finns det inga direkta verktyg med vars hjälp jag kan jobba mig igenom det här, förutom att skriva! Det handlar inte om kvalitet, kvantitet, coola uttryck, mest läsare, banbrytande idéer, korrekta verbformer eller "dem" versus "dom", utan om den djupandning skrivandet i rätt stund ger. Känslan av att leva! Som att dra med känsliga fingertoppar över blindskrift, känna in alla ord fysiskt. Resten av tiden andas jag, nästan.
Blir några av raderna sedan betydelsefulla för en enda person, ja då är det fantastiskt! Jag tror sorgen finns där för att lidas och den bästa hjälpen är att få tillåtelse att göra just det. Lida. Skrivandet är en terapi god som någon och ger utrymme för det svarta där det verbala förrådet tryter, i mitt fall. Det tillåter mig att se min sorg från vinklar och genom tillstånd jag inte kan verbalisera och hjälper mig, inte långt men längre.
Så jag skriver tills jag skrivit klart.
Ni som läser läser tills ni läst klart.
.
söndag 11 januari 2009
Mamma, storasyster och jag
I mitten av veckan bjöds mamma in till vårt kråkslott. Inte bara för packningens och orkeslöshetens skull utan för att jag saknade henne. Så det gjorde ont! Hon kom med en ny livlina, krage nr 2 som ni ser på bild. Hon är bra min mor. Bra på att vara just mamma och den vänaste mest osjälviska människa jag känner. Hon är tuff också! Tog sig in på HDK väv/textillinje när hon gick mot de 50 och har fått många fina uppdrag och uppslag i offentliga miljöer och tidningar. Jag har redan paxat en fantastiskt fin matta till nya huset och hoppas på att mattan ynglar av sig...
Hon kan livet också. Hon inte bara förstår vad det betyder att mista ett barn, hon vet! En dotter i fullgången tid gick förlorad en gång och ligger begraven vid den kyrka där jag och min bror sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningarna. Men det är inte min historia att berätta. Den tillhör inte mig. Vår förlust river stora välbekanta sår i mina föräldrar, sår som aldrig blev ompysslade då. På den tiden blev man snabbt hemskickad utan att få se sitt döda barn, man trodde det var bättre att gömma och glömma. Ingen terapi, inga sömntabletter, ingenting. Ser man det inte har det inte hänt!
Kanske är det så den oförstående omgivningen ser på förlusten av små barn? Har de inte sett barnet har det aldrig riktigt funnits, och då har vi kvarlämnade föräldrar ingen riktig orsak att sörja. Glöm, ta er till jobbet och skaffa fler! Att uppleva en barnbegravning vänder på den föreställningen. Mina föräldrar tvingades begrava min storasyster utan namn och utseende till hjälp att minnas de nio månader av sjudande liv och drömmar. Minnen bakom skynken och stängda dörrar. De minns som vore det igår. Hjälplöst.
Jag har tänkt en del under åren på min lilla storasyster som jag snabbt växte förbi. Jag har pratat med henne också, i de böner jag ogenomtänkt hasplat ur mig under svåra perioder. När jag fortfarande trodde att de kunde göra någon skillnad. Jag talade med henne som den storasyster hon hade varit om hon fått stanna, undrade var hon tog vägen och hur livet hade sett ut med både storebror och storasyster. Jag minns att jag har känt längtan efter henne och känt av henne på något vis. Tagit hennes hand och sett hennes vuxna anletsdrag. Hon var vacker i bilderna! Jag är inte säker på att jag hade funnits om hon hade fortsatt sitt liv och tanken skänker en känsla av ödmjukhet och överväldigande. Inför livet och henne själv. Lilla storasyster!
Jag blev du på något vis.
.
Hon kan livet också. Hon inte bara förstår vad det betyder att mista ett barn, hon vet! En dotter i fullgången tid gick förlorad en gång och ligger begraven vid den kyrka där jag och min bror sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningarna. Men det är inte min historia att berätta. Den tillhör inte mig. Vår förlust river stora välbekanta sår i mina föräldrar, sår som aldrig blev ompysslade då. På den tiden blev man snabbt hemskickad utan att få se sitt döda barn, man trodde det var bättre att gömma och glömma. Ingen terapi, inga sömntabletter, ingenting. Ser man det inte har det inte hänt!
Kanske är det så den oförstående omgivningen ser på förlusten av små barn? Har de inte sett barnet har det aldrig riktigt funnits, och då har vi kvarlämnade föräldrar ingen riktig orsak att sörja. Glöm, ta er till jobbet och skaffa fler! Att uppleva en barnbegravning vänder på den föreställningen. Mina föräldrar tvingades begrava min storasyster utan namn och utseende till hjälp att minnas de nio månader av sjudande liv och drömmar. Minnen bakom skynken och stängda dörrar. De minns som vore det igår. Hjälplöst.
Jag har tänkt en del under åren på min lilla storasyster som jag snabbt växte förbi. Jag har pratat med henne också, i de böner jag ogenomtänkt hasplat ur mig under svåra perioder. När jag fortfarande trodde att de kunde göra någon skillnad. Jag talade med henne som den storasyster hon hade varit om hon fått stanna, undrade var hon tog vägen och hur livet hade sett ut med både storebror och storasyster. Jag minns att jag har känt längtan efter henne och känt av henne på något vis. Tagit hennes hand och sett hennes vuxna anletsdrag. Hon var vacker i bilderna! Jag är inte säker på att jag hade funnits om hon hade fortsatt sitt liv och tanken skänker en känsla av ödmjukhet och överväldigande. Inför livet och henne själv. Lilla storasyster!
Jag blev du på något vis.
.
Utan
Den hårda dagen avlöser en annan, och en annan, och snart blir det svårt att veta var utgången till de upplysta områdena finns. Some ljus bitte! Sönderdag. Vi gick i bitar till frukostmackans sönderfall i munnen och därefter har vi varit trasiga hela dagen. Jag och Kärleken har talat ut, eller in. Som sagt, svårt att veta var i det svarta vi befinner oss och vad som är ut eller in. Vi har pratat om våra rädslor. Rädslan att husflytten med pågående renoveringar tar för mycket kraft i anspråk, främst med tanke på sorgen som aldrig lämnar vår sida och behöver pysslas om, och därtill arbetsplatser att närvara vid. 8 timmar om dagen. Helst i kombination med någon slags effektivitet. Vi har blivit robotar som utför, enarmade prototyper som inte finns på marknaden just på grund av den saknade hävarmen. Och det fattas pengar för att vidareutveckla projektet...
Vi är rädda för att våra "jag" inte är några sådana då vi inte längre gör något kreativt för självet. Allt har hittills handlat om barnlöshet, behandlingar, väntan, utanförskap, trötthet, död och djup sorg. Vi har blivit ett med allt det klibbiga och det är bara att beklaga. Men det finns inga vägar kring allt detta. Man får ge sig in i leken och tåla den, leva den, för den är alldeles på riktigt! Beklagat har vi gjort. Undrat över den välkända "meningen med livet" och konstaterat att blir det inte bättre än såhär tar vi oss inte fram med förståndet i behåll. Vi klarar oss inte med varandra i behåll! Vi har nuddat vid minor som att leva barnlösa livet ut. Det är ett alternativ lika gott eller härsket som något! Barnlösa förresten, vi fick två barn som dog. Är vi barnlösa då? Jag känner mig i alla fall mer barnlös nu än någonsin förr, så barnlös får det bli i den bemärkelsen att barnen inte lever och vi har blivit "lösta", fråntagna. Vi har även nuddat vid vårt äktenskap och den gnista som fattats oss under dessa år. Utan syre vissnar allt och det behövs mer än konstanta nederlag för att inspirera kärleken. Terapi hjälper inte längre, möjligen trolleri.
En sammanfattning av dagens sönderfall blir: Kärlek utan lycka? Glädje utan inspiration? Liv utan barn? Liv utan varandra? Liv, lycka, glädje, barn, kärlek, inspiration och varandra. Visst låter det vackert, men hur låter det med "utan"?
Barn utan liv.
.
Vi är rädda för att våra "jag" inte är några sådana då vi inte längre gör något kreativt för självet. Allt har hittills handlat om barnlöshet, behandlingar, väntan, utanförskap, trötthet, död och djup sorg. Vi har blivit ett med allt det klibbiga och det är bara att beklaga. Men det finns inga vägar kring allt detta. Man får ge sig in i leken och tåla den, leva den, för den är alldeles på riktigt! Beklagat har vi gjort. Undrat över den välkända "meningen med livet" och konstaterat att blir det inte bättre än såhär tar vi oss inte fram med förståndet i behåll. Vi klarar oss inte med varandra i behåll! Vi har nuddat vid minor som att leva barnlösa livet ut. Det är ett alternativ lika gott eller härsket som något! Barnlösa förresten, vi fick två barn som dog. Är vi barnlösa då? Jag känner mig i alla fall mer barnlös nu än någonsin förr, så barnlös får det bli i den bemärkelsen att barnen inte lever och vi har blivit "lösta", fråntagna. Vi har även nuddat vid vårt äktenskap och den gnista som fattats oss under dessa år. Utan syre vissnar allt och det behövs mer än konstanta nederlag för att inspirera kärleken. Terapi hjälper inte längre, möjligen trolleri.
En sammanfattning av dagens sönderfall blir: Kärlek utan lycka? Glädje utan inspiration? Liv utan barn? Liv utan varandra? Liv, lycka, glädje, barn, kärlek, inspiration och varandra. Visst låter det vackert, men hur låter det med "utan"?
Barn utan liv.
.
Lyrisk förbannelse
Från vägg till träd spänner den, där hänger jag. Stelfrusen och bortglömd i en visslande vintersvart natt. Mitt liv hänger där, svänger där. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ljudlös. En trasig skjorta någon målat svarta väggar i. En sån där jävla fondvägg! Jag har blivit svartmålad och baktalad och byket blev kvarglömt på strecket. Stärkt av nattliga lustar i mörkröd rymd. Stjärnor överallt. Frost i armhålen. Ställer man mig på mossan inunder står jag själv, det har natten sett till.
Jag har doppats i lut, varit varm en gång. Nu festar jag på taggtråd utmed höga murar och natten är sig lik. Likgiltig och likvärdig den natt jag hängdes. Det var längesedan då, men nya smärtor knastrar ikapp. Inte en fågel blir rädd för mig längre! Rädsla fastnar inte från vägg till träd, men däremellan. Där hänger jag. Avskild. Fan vad det är kallt! Jag har blottats för den blinda vinden för länge för att minnas det jag en gång kom ihåg. Jag biter ihop och gnisslar för allt vad det stela tyget håller. Om det håller.
.
Jag har doppats i lut, varit varm en gång. Nu festar jag på taggtråd utmed höga murar och natten är sig lik. Likgiltig och likvärdig den natt jag hängdes. Det var längesedan då, men nya smärtor knastrar ikapp. Inte en fågel blir rädd för mig längre! Rädsla fastnar inte från vägg till träd, men däremellan. Där hänger jag. Avskild. Fan vad det är kallt! Jag har blottats för den blinda vinden för länge för att minnas det jag en gång kom ihåg. Jag biter ihop och gnisslar för allt vad det stela tyget håller. Om det håller.
.
lördag 10 januari 2009
På väg men tillbaka
En frånvarande vecka i all bemärkelse. Och upprepande. Frånvaron har handlat om bortkopplad livslust och avsaknad av gnistor att tända den där lågan med. Upprepningen om ältande, tänkande, kännande. Jag och M är utbrända trots att vi inte längre kan göra eld. Vi gnider våra små pinnar mot barken och händerna är blåsfyllda och röda. Vi är skavda. M har för mycket med jobbet, stundande flytten, packandet, barnen, självet och mig! Han menar att det är som att gå med en brant fallande klippvägg framför sig. Jag i min tur har för mycket av detsamma och går som mellan två lika branta klippväggar. Kobenta jättar. I en smal passage, på väg men tillbaka.
Jag tänker på förlossningen. Mitt trasiga moderskap.
Inom loppet av en och en halv timma fick vi två barn! Lika lång tid som en film som inte heter "Sagan om ringen" varar! Två människor som nog hade tänkt sig att bli något äldre med tanke på den febrila aktivitet som rådde fram till förlossningen. Jag kommer inte ihåg bilderna från det allra sista ultraljudet den morgonen, hur mycket jag än försöker visualisera flickornas svart-vita skepnader. Jag visste att det var för sent och autopiloten tog över. Från kl 09.00 handlade det om överlevnad. Två barn! Ett som dog på vägen ut, banande vägen för syster. Ett som gjorde det sista försöket att andas någon timma efter sin entré. En gång fick jag se min ena dotter leva ute i världen. En gång! Den sista. Sparkar som sparkades hela vägen och där ute tog livet slut i några få ansträngda andetag. Jag känner alla intryck i en hårt pressad form.
När jag står framför mig och tittar in på händelsen, hälsar på i helvetet, ser jag den bara i suddiga filmsekvenser och det verkar som kroppen, eller sinnet, gör sitt bästa för att leverera tragedin i små flöden. Små nog att klara av med förståndet i behåll. Men jag tackar inte kroppen för besväret. Och inte Gud. De har svikit mig gränslöst! Gud är en feg stackare och mitt skal ska inte få lyckas med sitt försök att lindra! Jag ska hämnas genom att häda och mista mitt förstånd... Det är en svår insikt. Att mitt egna jag tog avstånd från det jag önskade mest! Det är lika svårt att förstå sig på som kaviar i kaffet!
.
Jag tänker på förlossningen. Mitt trasiga moderskap.
Inom loppet av en och en halv timma fick vi två barn! Lika lång tid som en film som inte heter "Sagan om ringen" varar! Två människor som nog hade tänkt sig att bli något äldre med tanke på den febrila aktivitet som rådde fram till förlossningen. Jag kommer inte ihåg bilderna från det allra sista ultraljudet den morgonen, hur mycket jag än försöker visualisera flickornas svart-vita skepnader. Jag visste att det var för sent och autopiloten tog över. Från kl 09.00 handlade det om överlevnad. Två barn! Ett som dog på vägen ut, banande vägen för syster. Ett som gjorde det sista försöket att andas någon timma efter sin entré. En gång fick jag se min ena dotter leva ute i världen. En gång! Den sista. Sparkar som sparkades hela vägen och där ute tog livet slut i några få ansträngda andetag. Jag känner alla intryck i en hårt pressad form.
När jag står framför mig och tittar in på händelsen, hälsar på i helvetet, ser jag den bara i suddiga filmsekvenser och det verkar som kroppen, eller sinnet, gör sitt bästa för att leverera tragedin i små flöden. Små nog att klara av med förståndet i behåll. Men jag tackar inte kroppen för besväret. Och inte Gud. De har svikit mig gränslöst! Gud är en feg stackare och mitt skal ska inte få lyckas med sitt försök att lindra! Jag ska hämnas genom att häda och mista mitt förstånd... Det är en svår insikt. Att mitt egna jag tog avstånd från det jag önskade mest! Det är lika svårt att förstå sig på som kaviar i kaffet!
.
En frånvarande summering
Vi har haft premiär av den 15 timmar långa uppsättningen "Dagen Död". Den har spelats en gång per dag med start kl 09.00 den 7/12. Urpremiären hölls den 24/9 och några i publiken ville ha mer. Repetitionerna de senaste månaderna har osat svett och framkallat tårar på grund av styckets komplexa karaktär och regissörens skoningslösa krav och dominanta infall.
En ensam sjukhussal utgör scenografin, utan väggar och utan tak. Regnet öser över det redan hala golvet och blandar Bloody Marys i varje öppet kärl. En kostsam effekt. Inga scenbyten. På urpremiären tvingades vi bryta flera gånger på grund av det hala farliga golvet och fallskador, men den 15 timmar långa scenen hanns igenom innan publiken gav upp. Fel, två i publiken fick nog och lämnade alldeles för snabbt sina förbokade dyra platser. Blev trötta på de spontana pauserna. Deras svaga viskningar tydde på att de ville vi skulle bryta. Något var åt helvete fel med ljudet! De tyckte därtill att det var påfrestande med så mycket skrikande smärta och menade att det blir tråkigt i så många timmar. Man måste se att huvudpersonerna vill leva också!
Under repetitionerna har vi därför tränat på att låta livet få utrymme i scenen. Kanske har vi lyckats? Känslorna ackompanjerades inte heller denna gång av musik. Utan av hjärtslag. Fyra olika snabba hjärtslag som synkroniserades i en pulserande kanon. Da dam, da dam, da dam.
Den långa raden utomordentliga skådespelare ger föreställningen den självklarhet som behövs för att pjäsen skall skära ända in i hjärtat. Huvudpersonerna svävar hela tiden på gränsen mellan barn och vuxen. En skör skyddslöshet. Deras förtvivlan är total och omedelbar när själva livet förnekar och förkastar dem. Kastar dem mellan osynliga väggar av obarmhärtighet. Ett febrigt fanatiskt lidande. Dramat som gestaltar detta inkapslade tillstånd följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet.
Skådespelerskan är en frånvarande summering.
.
En ensam sjukhussal utgör scenografin, utan väggar och utan tak. Regnet öser över det redan hala golvet och blandar Bloody Marys i varje öppet kärl. En kostsam effekt. Inga scenbyten. På urpremiären tvingades vi bryta flera gånger på grund av det hala farliga golvet och fallskador, men den 15 timmar långa scenen hanns igenom innan publiken gav upp. Fel, två i publiken fick nog och lämnade alldeles för snabbt sina förbokade dyra platser. Blev trötta på de spontana pauserna. Deras svaga viskningar tydde på att de ville vi skulle bryta. Något var åt helvete fel med ljudet! De tyckte därtill att det var påfrestande med så mycket skrikande smärta och menade att det blir tråkigt i så många timmar. Man måste se att huvudpersonerna vill leva också!
Under repetitionerna har vi därför tränat på att låta livet få utrymme i scenen. Kanske har vi lyckats? Känslorna ackompanjerades inte heller denna gång av musik. Utan av hjärtslag. Fyra olika snabba hjärtslag som synkroniserades i en pulserande kanon. Da dam, da dam, da dam.
Den långa raden utomordentliga skådespelare ger föreställningen den självklarhet som behövs för att pjäsen skall skära ända in i hjärtat. Huvudpersonerna svävar hela tiden på gränsen mellan barn och vuxen. En skör skyddslöshet. Deras förtvivlan är total och omedelbar när själva livet förnekar och förkastar dem. Kastar dem mellan osynliga väggar av obarmhärtighet. Ett febrigt fanatiskt lidande. Dramat som gestaltar detta inkapslade tillstånd följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet.
Skådespelerskan är en frånvarande summering.
.
tisdag 6 januari 2009
När slumpen krigat klart
Vi är vår egen krigsfilm. Tuggar våra naglar och undrar viskande "Hur ska det gå"? "Vem vinner?" "Överlever de...det kommer aldrig gå vägen!!!" En film med lyckligt slut var IVF-tiden innan vi plussade med Ruth och Astrid, därefter gjorde sig filmen omöjlig att förutsäga ända tills det olyckliga slutet blev framrullat i en plastbalja, bäddad med lakan från Alingsås tvätteri. "Neeeej!!!" Händerna för ansiktet och slaget var förlorat.
Jag kan inte säga att jag alls ser fram emot en till sådan film, ändå ligger kroppen i hårdträning inför nästa IVF-scenarium. Svårt att förklara. Men graviditeten gav ett beroende och jag har blivit missbrukare, vill ha mer! Det jag vill ha mer av är självklart Ruth och Astrid, samma igen. Ett potentiellt småsyskon skrämmer mig i bitar och jag märker att jag har svårt att finna kärleken till detta obarn. Kan inte ens föreställa mig det. Bilderna som kommer till mig är två vackra tvillingflickor tätt tillsammans. Ändå är jag besatt av syskontankar. Ett syskon blir älskat för sin egen skull, men tänk om det inte duger? Jag har ju bara den totala smärtan efter en tvillingmage att jämföra med och hur kan något mäta sig med det?
Vi måste snart ta ett beslut och det beslutet måste tas med hänsyn till tiden omkring oss. Både längden och djupet av den. Ska vi IVF:a vidare bör det ske snart då vi annars riskerar att bli för gamla för att adoptera ett litet barn. Adoptionen ja...jag undviker att prata om den då jag tärs av dåligt samvete. Vi som hade bestämt oss...
Jag tror kroppen säger mig att jag måste våga, våga vinna! För vinner vi inte detta krig vinner vi inget! Jag måste läka mitt sår med ett nytt, sedan ligger världen för våra fötter igen. När rustningen åter blivit blodad men utan några döda på kullen då är vi redo. Då adopterar vi.
Man bör kanske undvika att bestämma sig innan slumpen krigat klart? Eller värre, var vår medverkan i dödsfilmen slumpens sätt att lära oss en läxa, att hålla oss till det vi en gång bestämt?
.
Jag kan inte säga att jag alls ser fram emot en till sådan film, ändå ligger kroppen i hårdträning inför nästa IVF-scenarium. Svårt att förklara. Men graviditeten gav ett beroende och jag har blivit missbrukare, vill ha mer! Det jag vill ha mer av är självklart Ruth och Astrid, samma igen. Ett potentiellt småsyskon skrämmer mig i bitar och jag märker att jag har svårt att finna kärleken till detta obarn. Kan inte ens föreställa mig det. Bilderna som kommer till mig är två vackra tvillingflickor tätt tillsammans. Ändå är jag besatt av syskontankar. Ett syskon blir älskat för sin egen skull, men tänk om det inte duger? Jag har ju bara den totala smärtan efter en tvillingmage att jämföra med och hur kan något mäta sig med det?
Vi måste snart ta ett beslut och det beslutet måste tas med hänsyn till tiden omkring oss. Både längden och djupet av den. Ska vi IVF:a vidare bör det ske snart då vi annars riskerar att bli för gamla för att adoptera ett litet barn. Adoptionen ja...jag undviker att prata om den då jag tärs av dåligt samvete. Vi som hade bestämt oss...
Jag tror kroppen säger mig att jag måste våga, våga vinna! För vinner vi inte detta krig vinner vi inget! Jag måste läka mitt sår med ett nytt, sedan ligger världen för våra fötter igen. När rustningen åter blivit blodad men utan några döda på kullen då är vi redo. Då adopterar vi.
Man bör kanske undvika att bestämma sig innan slumpen krigat klart? Eller värre, var vår medverkan i dödsfilmen slumpens sätt att lära oss en läxa, att hålla oss till det vi en gång bestämt?
.
Försent
Att försöka älska någon tillbaka till livet.
Finns det liv är det aldrig försent!
Men när livet är försent?
Jag bäddar kärlek i råa minnen.
De doftar mjukmedel.
Tumlade minnen.
Jag förälskar mig i minnet av livet.
Finns det bara minnen är det alltid försent...
.
Finns det liv är det aldrig försent!
Men när livet är försent?
Jag bäddar kärlek i råa minnen.
De doftar mjukmedel.
Tumlade minnen.
Jag förälskar mig i minnet av livet.
Finns det bara minnen är det alltid försent...
.
Extremsport i dödsriket
När allt var lite mindre trasigt än nu, när vi blev "infertila" och anhöriga dog i svåra sjukdomar, då kokade allt över. Vi var ensammast i världen och alla nya nederlag trampade våra fötter hårt. Vi skrek mycket och insåg inte att det var vi själva som stod på varandra och tillfogade ontet, och jag minns att jag tänkte att det kanske var tur att det inga barn blev. Då var det sorgligaste då i våra liv, och vi var tvungna att få hjälp för att landa på någon slags mark. Nu är sorgligare än då och jag och Kärleken fungerar mirakulöst nog bättre ihop! Inga nya nederlag trampar oss längre på fötterna, för det finns inga värre. Inga småsyskonaktiga utbrott har längre någon verkan, fullständigt meningslöst. Att vissa vänskaper försvunnit är vi glada för idag och det har vi vår "mindre trasiga tid" att tacka för. Vi har den att tacka för mycket!
Den hjälp vi behövde under IVF-tiden var nödvändig för att vi alls skulle kunna ta oss fram i vår växande omgivning, med varandra i kärleksfullt behåll. Familj efter familj blev till och vi var de som fortfarande gick på krogen efter terapi-timmens slut. Högst motvilligt men vi gjorde det för att vi kunde! En protest utan plakat. En efter en droppade av festligheterna och vi ville inte heller leka tonåring längre, men hur lever man familjeliv utan barn? Vi låtsades, då också. Lekte mamma-pappa-barn och avverkade obarn efter obarn: Egon, Alice, Märta, Otto, Erik, Ottilia, Ingrid...Vi har haft roligare med våra obarn än våra barn!
Tiden då blir plötsligt ganska banal, men det är givetvis i jämförelse med att vi slagit i botten. Det går inte att undvika att förstå när man slagit i. Det är stenhårt även när man sover! Att gå vidare med IVF och utsätta oss för påfrestande behandlingar och olidlig väntan hade slutligen blivit en slags vardag, lika god eller halvgod som någon. Den var åtminstone just det, en vardag att manövrera och ta befälet över! En sådan vi fick redskap att hantera bäst vi kunde. Som vi snickrade! Med döda barn i bagaget kommer vardagen på morgonen som en spark i huvudet, och ingen hjälp i världen kan få såren att läka. Det är kroppens uppgift och jag kan bara hänga med. Blöda igenom. Kuratorbesök gör vare sig från eller till för det finns inget att jobba med! Inga bandage som håller mot vätan. Hur jobbar man med döden? Finner en lösning på döda barn? Vi förhåller oss till det för det finns inget val.
På ett sätt är bristen på val när det kommer till döden en terapi god som någon. Vi lever här och nu med sekunder och minuter, och känner det vi känner för valet att inte känna har aldrig funnits. Vi har landat i oss själva fast långt under vad som går att programmera sig till. En underjord där ett fåtal upptäckare satt sin flagg och dit sällan besökare hittar. Under jord behöver man inte bry sig om vad som händer på ytan. Vi klär oss mer praktiskt för vi blir blöta därnere. Inte kan bli, utan blir! Vi reser inte jorden runt för resan är redan gjord. Vi åkte jorden runt på några få timmar den 24/9 och det gick alldeles för fort! Nej, resan inåt är god nog för den mest luttrade äventyraren och önskas extremsport kan jag rekommendera en nedstigning till dödsriket. Den ultimata upplevelsen där är att överleva utan valfrihet. Foten dras likt en magnet till en smal klippsats, där hamnar du och blir kvar tills ett nytt magnetfält skapats. Dit tar man sig inte, man tas...den ena diktatoriska dystopin efter den andra uppenbarar sig. Och spänningen är olidlig!
.
Den hjälp vi behövde under IVF-tiden var nödvändig för att vi alls skulle kunna ta oss fram i vår växande omgivning, med varandra i kärleksfullt behåll. Familj efter familj blev till och vi var de som fortfarande gick på krogen efter terapi-timmens slut. Högst motvilligt men vi gjorde det för att vi kunde! En protest utan plakat. En efter en droppade av festligheterna och vi ville inte heller leka tonåring längre, men hur lever man familjeliv utan barn? Vi låtsades, då också. Lekte mamma-pappa-barn och avverkade obarn efter obarn: Egon, Alice, Märta, Otto, Erik, Ottilia, Ingrid...Vi har haft roligare med våra obarn än våra barn!
Tiden då blir plötsligt ganska banal, men det är givetvis i jämförelse med att vi slagit i botten. Det går inte att undvika att förstå när man slagit i. Det är stenhårt även när man sover! Att gå vidare med IVF och utsätta oss för påfrestande behandlingar och olidlig väntan hade slutligen blivit en slags vardag, lika god eller halvgod som någon. Den var åtminstone just det, en vardag att manövrera och ta befälet över! En sådan vi fick redskap att hantera bäst vi kunde. Som vi snickrade! Med döda barn i bagaget kommer vardagen på morgonen som en spark i huvudet, och ingen hjälp i världen kan få såren att läka. Det är kroppens uppgift och jag kan bara hänga med. Blöda igenom. Kuratorbesök gör vare sig från eller till för det finns inget att jobba med! Inga bandage som håller mot vätan. Hur jobbar man med döden? Finner en lösning på döda barn? Vi förhåller oss till det för det finns inget val.
På ett sätt är bristen på val när det kommer till döden en terapi god som någon. Vi lever här och nu med sekunder och minuter, och känner det vi känner för valet att inte känna har aldrig funnits. Vi har landat i oss själva fast långt under vad som går att programmera sig till. En underjord där ett fåtal upptäckare satt sin flagg och dit sällan besökare hittar. Under jord behöver man inte bry sig om vad som händer på ytan. Vi klär oss mer praktiskt för vi blir blöta därnere. Inte kan bli, utan blir! Vi reser inte jorden runt för resan är redan gjord. Vi åkte jorden runt på några få timmar den 24/9 och det gick alldeles för fort! Nej, resan inåt är god nog för den mest luttrade äventyraren och önskas extremsport kan jag rekommendera en nedstigning till dödsriket. Den ultimata upplevelsen där är att överleva utan valfrihet. Foten dras likt en magnet till en smal klippsats, där hamnar du och blir kvar tills ett nytt magnetfält skapats. Dit tar man sig inte, man tas...den ena diktatoriska dystopin efter den andra uppenbarar sig. Och spänningen är olidlig!
.
måndag 5 januari 2009
Maktförhållande
.
Att bli fråntagen lyckan när man tror sig äga den.
Vet inte vilket som är värst.
Bli fråntagen eller tro sig äga?
.
Att bli fråntagen lyckan när man tror sig äga den.
Vet inte vilket som är värst.
Bli fråntagen eller tro sig äga?
.
Stilla gatan
På Stilla gatan 8-14 parkerade jag gratis en hel timma! Det var krispigt som knäckebröd under fötterna där jag gick och min del av världen gnistrade frostnupen och strålande. Jag älskar att vara ledig när ingen annan är ledig och idag såg jag med barnaögon fram emot den nya dagen. Att finnas på ödsliga platser där människor vanligtvis kryllar är som att vakna ett sommarlov och inse att hela den varma dagen ligger där bortom frukost. Att vakna efter flera dagars tung sorg är som ett isbad. Först sågande kyla, rädsla, kokhett domnande lemmar och sedan snabbt upp, fippla med våta tändstickor och dansa runt min egen åkerbrasa! Det finns en tjusning i att skapa brasor på egen hand...att vandra långt med sig själv som ryggsäck.
Vid dagens höjdpunkt satt två änglar och solade med kinderna uppåtvända. Det såg varmt och behagligt ut. Jag tände de sedvanliga ljusen och fotograferade den stilla härligheten. Idag vaknade jag men i en annan skepnad... jag förstod plötsligt vad jag skulle göra med senvintern och den stundande våren! Att jag ska skynda långsamt och få gräs mellan tårna innan jag sågar ner buskarna i nya trädgården, att jag ska så ett frö och se var det växer bäst, i vilken jord, innan jag häller ner hela påsen...
Metaforer å sido, en vanlig dag kan bli väl så minnesvärd om man bara tänker efter...Jag bokade tid för diabetesuppföljning och därefter klippning. Jag körde påtittad med tjutande fläktrem genom halva stan för att besöka mina döttrars fridfulla viloplats. Vilade själv tills kylan pillade loss mina naglar! Jag tröttnade på skriket vid höger framaxel och svängde förbi mekanikern som reparerade gratis! Tror han flirtade lite, med en grå-platt skepnad som denna! Köpte mat för två veckor och tulpanerna fick jag nästan gratis då prislappen försvunnit. Nästan gratis vår! M blev glad för min rotmos-middag och blommorna. Gjorde en islykta inspirerad av Orchid´s vackra sådana, och sedan sköna samtal med Kärleken om framtiden...
På Stilla gatan fann jag förankring i ny-gamla mig. Gratis vila för trasigt fordon och en mamma i närheten av de hon älskar högst, där ordnar sig det mesta. Fråga Tiger!
.
Vid dagens höjdpunkt satt två änglar och solade med kinderna uppåtvända. Det såg varmt och behagligt ut. Jag tände de sedvanliga ljusen och fotograferade den stilla härligheten. Idag vaknade jag men i en annan skepnad... jag förstod plötsligt vad jag skulle göra med senvintern och den stundande våren! Att jag ska skynda långsamt och få gräs mellan tårna innan jag sågar ner buskarna i nya trädgården, att jag ska så ett frö och se var det växer bäst, i vilken jord, innan jag häller ner hela påsen...
Metaforer å sido, en vanlig dag kan bli väl så minnesvärd om man bara tänker efter...Jag bokade tid för diabetesuppföljning och därefter klippning. Jag körde påtittad med tjutande fläktrem genom halva stan för att besöka mina döttrars fridfulla viloplats. Vilade själv tills kylan pillade loss mina naglar! Jag tröttnade på skriket vid höger framaxel och svängde förbi mekanikern som reparerade gratis! Tror han flirtade lite, med en grå-platt skepnad som denna! Köpte mat för två veckor och tulpanerna fick jag nästan gratis då prislappen försvunnit. Nästan gratis vår! M blev glad för min rotmos-middag och blommorna. Gjorde en islykta inspirerad av Orchid´s vackra sådana, och sedan sköna samtal med Kärleken om framtiden...
På Stilla gatan fann jag förankring i ny-gamla mig. Gratis vila för trasigt fordon och en mamma i närheten av de hon älskar högst, där ordnar sig det mesta. Fråga Tiger!
.
söndag 4 januari 2009
Rut m.fl.
Idag har Ruth haft namnsdag hela dagen, men vad spelar det för roll när hon inte finns hos oss? Ännu en förbannad dag på en skitvecka som tagit slut för att starta en ny.
Har panikångest och kan inte skriva, än mindre göra något alls.
Jag lägger ner.
Saknar.
Gråter.
Förbannar.
Ser ni mig alls ute bär jag ofta en nött rosa påse det står Rut m.fl. på...men vem gör inte det? Har ni dessutom sett mig utan jacka ser ni rutor på näthinnan ännu!
. 
Kram till alla levande och döda Rutor!
Speciellt min.
Ps. Ruth har fått en ny mer passande melodi här. En riktig bossanova!
.
Har panikångest och kan inte skriva, än mindre göra något alls.
Jag lägger ner.
Saknar.
Gråter.
Förbannar.
Ser ni mig alls ute bär jag ofta en nött rosa påse det står Rut m.fl. på...men vem gör inte det? Har ni dessutom sett mig utan jacka ser ni rutor på näthinnan ännu!
. 
Kram till alla levande och döda Rutor!
Speciellt min.
Ps. Ruth har fått en ny mer passande melodi här. En riktig bossanova!
.
lördag 3 januari 2009
Bryta ihop och gå vidare
Idag har jag städat bland Ruth och Astrids grejer. De har legat utspridda och blivit riktigt många! Vi har två stora röda lådor för bröllopsminnen. Skrattlådor! Kort, planering, foton, albumet som aldrig blir färdigt...jag fann en presentask med två gamla bebis-amoriner i! En av dessa röda lådor fick etiketten Ruth & Astrid. Gråtlådan. Det tog tid att sortera och flytta över och under arkiveringens gång blev jag sittandes med ett fotoalbum från möhippan. Längst bak hade vännerna sammanställt frågor:
Vem såg vem först?
J: Exakt precis samtidigt...han såg mig först!
M: Jag såg J först.
När blev ni ihop?
J: Dagen efter, nej med en gång!
M: Den kvällen den...juli.
M/J har en dröm, vilken är den?
J: Han har många drömmar...men vänta nu, osttillverkare i Frankrike och resa runt med en dockteater i hela världen. Min dröm är att ha en dockteater med M, skriva barnböcker, bilda familj med M...
M: J vill frälsa världen. Jag har ingen dröm.
Hund eller katt?
J: Båda katt.
M: J svarar hund. Jag svarar katt.
Vilken känd person skulle M/J vilja vara?
J: M skulle vilja vara Dean Martin. Jag skulle vilja vara Stevie Wonder.
M: J skulle vilja vara Ghandi. Jag kan inte komma på någon.
Hur många barn vill M/J ha?
J: M vill ha 2 barn. Jag vill ha 2 barn.
M: J vill ha 3 barn. Jag vill ha 2 barn.
Vad gör ni om 3 år?
J: Vi gör dockor och det ligger en gnällig Egon i vaggan bredvid oss.
M: Jag byter blöjor. Har hus på landet, västkusten eller utomlands. J sover.
Några dockmakare har vi ännu inte blivit, barnboken finns i huvudet, vi fortsätter vara som hund och katt och två barn kom till oss...men inte som vi önskade. Längre ner i högen av minnessaker fann jag en Mina-Vänner-Bok som gästerna fyllde i. Där finns en vän som när han var liten ville bli stor, men blev arkitekt. En informationsspecialist som är riktigt bra på att spela kastanjetter. En ordningsvakt som ville bli dagisfröken. En konsult som ville bli bondmora och som tyckte trollkarlen på scen blev för naken! En som bara ville "kiss u very long time" och en musiker som tyckte det spelades riktigt minnesvärda poplåtar under kvällen. Dataanimatören blev inte zoohandlare men bra på att rapa och musikern/dansaren/musikalartisten/halvfärdige arkitekten höll en trolleri-show utan dess like! Längre bak i boken tänkte bror fluffiga och formlösa tankar och vår jordnära vän veterinären menade att: "Det är bara att bryta ihop och gå vidare."
Vi, ville bli en familj. En tvåbarnsfamilj med katter och många långa fluffiga drömmar om att frälsa världen. Istället bryter vi ihop, och försöker gå vidare...
.
Vem såg vem först?
J: Exakt precis samtidigt...han såg mig först!
M: Jag såg J först.
När blev ni ihop?
J: Dagen efter, nej med en gång!
M: Den kvällen den...juli.
M/J har en dröm, vilken är den?
J: Han har många drömmar...men vänta nu, osttillverkare i Frankrike och resa runt med en dockteater i hela världen. Min dröm är att ha en dockteater med M, skriva barnböcker, bilda familj med M...
M: J vill frälsa världen. Jag har ingen dröm.
Hund eller katt?
J: Båda katt.
M: J svarar hund. Jag svarar katt.
Vilken känd person skulle M/J vilja vara?
J: M skulle vilja vara Dean Martin. Jag skulle vilja vara Stevie Wonder.
M: J skulle vilja vara Ghandi. Jag kan inte komma på någon.
Hur många barn vill M/J ha?
J: M vill ha 2 barn. Jag vill ha 2 barn.
M: J vill ha 3 barn. Jag vill ha 2 barn.
Vad gör ni om 3 år?
J: Vi gör dockor och det ligger en gnällig Egon i vaggan bredvid oss.
M: Jag byter blöjor. Har hus på landet, västkusten eller utomlands. J sover.
Några dockmakare har vi ännu inte blivit, barnboken finns i huvudet, vi fortsätter vara som hund och katt och två barn kom till oss...men inte som vi önskade. Längre ner i högen av minnessaker fann jag en Mina-Vänner-Bok som gästerna fyllde i. Där finns en vän som när han var liten ville bli stor, men blev arkitekt. En informationsspecialist som är riktigt bra på att spela kastanjetter. En ordningsvakt som ville bli dagisfröken. En konsult som ville bli bondmora och som tyckte trollkarlen på scen blev för naken! En som bara ville "kiss u very long time" och en musiker som tyckte det spelades riktigt minnesvärda poplåtar under kvällen. Dataanimatören blev inte zoohandlare men bra på att rapa och musikern/dansaren/musikalartisten/halvfärdige arkitekten höll en trolleri-show utan dess like! Längre bak i boken tänkte bror fluffiga och formlösa tankar och vår jordnära vän veterinären menade att: "Det är bara att bryta ihop och gå vidare."
Vi, ville bli en familj. En tvåbarnsfamilj med katter och många långa fluffiga drömmar om att frälsa världen. Istället bryter vi ihop, och försöker gå vidare...
.
Hon går genom tavlan in i bilden
Jag såg en glimt av mig själv framför tavlan jag ännu inte skapat. Den tavla med djup ram där det finns plats för två låtsasänglar och två riktiga. Ett vackert foto på våra tvillingdöttrar i mitten, med samlingen av höstlöv, från deras höst, som busigt virvlar uppåt. Där är färgglatt och vackert och jag står där och tittar, men inte ensam!
Jag håller en pekglad 1-åring i famnen! Fingret alltid redo. En krabat med kal hjässa och några guldstrån som kikar fram längst upp. Lite avskavt i nacken från goda nätters sömn. När jag berättar om hans storasystrar hojtar han livligt "Dä!" och pekar på det redan kladdiga glaset. Det är en han, och jag trycker näsan mot nacken och andas in hans doft. Det luktar varmt och nybadat med en nypa surt. Det blir varmt på handen efter en liten rap och vi skrattar och kladdar vidare framför systrarna. De är trygga för lillebrors fingrar därinne. Alldeles för trygga...
Jag undrar hur det känns att borra näsan i en egen liten nacke som sjuder av liv? Visst har jag snosat på andras barn, men hur känns doften från mitt? Hur känns det att insupa en del av sig själv, en del av min nya familj? Doften av oss? Det är klart att jag har en aning, varför längtar jag annars hjärtat ur kroppen? De som menar att "Har man inga barn vet man inte vad det är att vara förälder" har fel. Vi har alla varit barn och tagit del av en familj. De flesta av oss. Många är vi som fått kärlek och värme. Längtan efter en familj, sådan vi känner den, är beviset för att vi vet vad det innebär att bli föräldrar. En aningslös längtan finns inte. Vi vet, och därför längtar vi. Få är de som kastar sig handlöst ut i rymden...
En mjuk nacke som doftar vi, en familj som andra men vår. Den tavlan vill jag köpa!
.
Jag håller en pekglad 1-åring i famnen! Fingret alltid redo. En krabat med kal hjässa och några guldstrån som kikar fram längst upp. Lite avskavt i nacken från goda nätters sömn. När jag berättar om hans storasystrar hojtar han livligt "Dä!" och pekar på det redan kladdiga glaset. Det är en han, och jag trycker näsan mot nacken och andas in hans doft. Det luktar varmt och nybadat med en nypa surt. Det blir varmt på handen efter en liten rap och vi skrattar och kladdar vidare framför systrarna. De är trygga för lillebrors fingrar därinne. Alldeles för trygga...
Jag undrar hur det känns att borra näsan i en egen liten nacke som sjuder av liv? Visst har jag snosat på andras barn, men hur känns doften från mitt? Hur känns det att insupa en del av sig själv, en del av min nya familj? Doften av oss? Det är klart att jag har en aning, varför längtar jag annars hjärtat ur kroppen? De som menar att "Har man inga barn vet man inte vad det är att vara förälder" har fel. Vi har alla varit barn och tagit del av en familj. De flesta av oss. Många är vi som fått kärlek och värme. Längtan efter en familj, sådan vi känner den, är beviset för att vi vet vad det innebär att bli föräldrar. En aningslös längtan finns inte. Vi vet, och därför längtar vi. Få är de som kastar sig handlöst ut i rymden...
En mjuk nacke som doftar vi, en familj som andra men vår. Den tavlan vill jag köpa!
.
Kaffe utan mjölk
Till frukost idag serverades torrt sötat bröd, lite hård ost och kaffe utan mjölk. Ingen typ av frukt har sett våra skålar på några dagar, och ingen av oss har lust att handla. Vissa veckor tar vi oss igenom kyl, frys och skafferi tills det är tomt. Inte en smula kvar! Nu måste vi snart till affären den stora och kryssa mellan trötta men lyckliga familjer som köper 7 liter mjölk...
Några andra som är tomma är vi. Inte mycket kvar av oss heller. Och smulorna av mat som håller sig någorlunda färska kommer att räcka ett tag till med de små magar vi skaffat oss. 9 kg lättare men med oändligt tyngre sinnen. Konstigt att vågen inte märker av vår tungsinthet? Inatt har M svettats, och drömt, och sparkats. Han kände sig febrig vid frukostbordet och jag, jag var utom mig. Inte som den vanliga ångesten. Värre! M satt grå och kallsvettig framför sin gråtande fru som gång på gång ursäktade det vemodiga sällskapet. Morgnar är fortfarande värst. Inte för att jag längre tror att allt varit en dröm men för att en ny betydelselös dag tagit form, där 7 liter mjölk lyser med sin frånvaro i det irriterande solljuset! Dagar som kommer och går utan tillstymmelse av spår...
Bland julkorten som trängs på hyllan intill bordet finns flera med glada levande barn och ett med fridfulla döda. Jag trivs med att vila blicken på det sistnämnda. Det står stolt och rakryggat i första ledet! Vackert men oändligt sorgligt, och jag gråter lite till. Det som ger mest hopp är kortet från Guddotter, med två stora guldgula änglar som heter Ruth och Astrid, tillverkat på barntimman. Jag ser framför mig hur hon och E knåpat och limmat. Det är så galet limmigt!
Jag blir livrädd att alla ska försvinna! Mina vänner, min familj...att det ska hända dem hemska saker. Har funderat på övervakningskameror så att jag kan förvarna, men M lovar att de klarar sig. De klarar sig...och jag landar tryggt med en klunk till av det varma svarta kaffet. Jag får M att lova mig en sak till, att det ska springa tipp-tapp-fötter på golvet i nya huset. Jag gråter inte längre.
En frukost som många andra.
.
Några andra som är tomma är vi. Inte mycket kvar av oss heller. Och smulorna av mat som håller sig någorlunda färska kommer att räcka ett tag till med de små magar vi skaffat oss. 9 kg lättare men med oändligt tyngre sinnen. Konstigt att vågen inte märker av vår tungsinthet? Inatt har M svettats, och drömt, och sparkats. Han kände sig febrig vid frukostbordet och jag, jag var utom mig. Inte som den vanliga ångesten. Värre! M satt grå och kallsvettig framför sin gråtande fru som gång på gång ursäktade det vemodiga sällskapet. Morgnar är fortfarande värst. Inte för att jag längre tror att allt varit en dröm men för att en ny betydelselös dag tagit form, där 7 liter mjölk lyser med sin frånvaro i det irriterande solljuset! Dagar som kommer och går utan tillstymmelse av spår...
Bland julkorten som trängs på hyllan intill bordet finns flera med glada levande barn och ett med fridfulla döda. Jag trivs med att vila blicken på det sistnämnda. Det står stolt och rakryggat i första ledet! Vackert men oändligt sorgligt, och jag gråter lite till. Det som ger mest hopp är kortet från Guddotter, med två stora guldgula änglar som heter Ruth och Astrid, tillverkat på barntimman. Jag ser framför mig hur hon och E knåpat och limmat. Det är så galet limmigt!
Jag blir livrädd att alla ska försvinna! Mina vänner, min familj...att det ska hända dem hemska saker. Har funderat på övervakningskameror så att jag kan förvarna, men M lovar att de klarar sig. De klarar sig...och jag landar tryggt med en klunk till av det varma svarta kaffet. Jag får M att lova mig en sak till, att det ska springa tipp-tapp-fötter på golvet i nya huset. Jag gråter inte längre.
En frukost som många andra.
.
fredag 2 januari 2009
Vattenfast bottennapp
Det är en ny Johbur som står i solen och önskar snöstorm, det är så det tycks men skenet bedrar. Det är samma Johbur som alltid gillat oväder och innemys, samma Johbur som inte får tummen ur att ringa frissan och envisas med hårklämmor och taskigt fall. Samma gamla som står och kisar med vattenfast mascara på oregerliga fransar och längtar efter att måla väggar i nya huset. Vattenfast färg! Alltid vattenfast.
Skillnaden på mig och mig är att jag har blivit mer grundläggande. Flickorna har hjälpt mig dit. Jag är på botten, där alla fiskar är lika fula och jag börjar se nyttan med den kletiga vassen. Allt jag någonsin tänkt, tyckt och känt har trillat av mig, och nu har jag chans att bygga nytt av bättre material. Nytt bygger jag på ytan och gammalt tar jag med mig nere från dyn, med hjälp av stora fiskstim. Nytt blir gammalt, gammalt blir nytt.
Vi hamnar på botten när vi sörjer och där är alla lika. Vi kan kika upp mot ytan som glänser ikapp med solen och se våra spegelbilder. Omvända, förvrängda. Ytan blir en spegelsal på ett nöjesfält med skrattspeglar som bryter mig i delar. Men jag skrattar sällan. Fiskarna omkring mig blir bara vackrare och all ilska försvinner. Ingen har bett om förvandlingen, ingen har blivit lovad något, ingen har rätt till något...utom till oss själva.
När jag faller till botten blir jag en djupare kopia av mig, en fulare fisk men en bättre, en ledsnare lax men en ödmjukare, ett bräckligare ben men ett tålmodigt. Jag har fått simblåsa och strömlinjeformad kropp och börjar anpassa mig till vattnet!
Skillnaden på mig och mig är att jag har blivit mer grundläggande. Flickorna har hjälpt mig dit. Jag är på botten, där alla fiskar är lika fula och jag börjar se nyttan med den kletiga vassen. Allt jag någonsin tänkt, tyckt och känt har trillat av mig, och nu har jag chans att bygga nytt av bättre material. Nytt bygger jag på ytan och gammalt tar jag med mig nere från dyn, med hjälp av stora fiskstim. Nytt blir gammalt, gammalt blir nytt.
Vi hamnar på botten när vi sörjer och där är alla lika. Vi kan kika upp mot ytan som glänser ikapp med solen och se våra spegelbilder. Omvända, förvrängda. Ytan blir en spegelsal på ett nöjesfält med skrattspeglar som bryter mig i delar. Men jag skrattar sällan. Fiskarna omkring mig blir bara vackrare och all ilska försvinner. Ingen har bett om förvandlingen, ingen har blivit lovad något, ingen har rätt till något...utom till oss själva.
När jag faller till botten blir jag en djupare kopia av mig, en fulare fisk men en bättre, en ledsnare lax men en ödmjukare, ett bräckligare ben men ett tålmodigt. Jag har fått simblåsa och strömlinjeformad kropp och börjar anpassa mig till vattnet!
Inkommande
Jag är nu en officiell "upptänkare"! En i mängden fast med min egen unika önskan. Jag präntade ner den alldeles nyss på inkommande.se . Det blir så bra det bara kan bli när vanligt folk tillåts dela och ta del av annat vanligt folks tankar. Precis som i bloggvärlden. Utan vanliga jordbors ovanligt vanliga synsätt skulle jag tråkas ihjäl. Nu har jag spenderat en halvtimme och nästintill skrattat mig ihjäl! Ni kan kalla mig död hur som haver. För efter att mitt skratt klingat ut är det dött det känns, resten av tiden...den är ganska lång som död...
Inkommande hjälpte mig en halvtimme fram på det nya bräckliga året. Någon önskade färgglada baciller så att vi kan hoppa undan för läskiga sjukdomar, någon annan önskar en spruta som ger en tredje uppsättning nya tänder! Där fanns fördumnings-piller, framgångsmaskiner och aktiv tystnad för Ipod. Där fanns riktigt fina önskningar som den att finna en given uppgift för ensamma åldringar som gått i pension, eller den att få skapa en kolonilott ovanpå familjegraven som ändå mest består av gräsmatta.
Jag önskade följande (på allvar):
Inkommande hjälpte mig en halvtimme fram på det nya bräckliga året. Någon önskade färgglada baciller så att vi kan hoppa undan för läskiga sjukdomar, någon annan önskar en spruta som ger en tredje uppsättning nya tänder! Där fanns fördumnings-piller, framgångsmaskiner och aktiv tystnad för Ipod. Där fanns riktigt fina önskningar som den att finna en given uppgift för ensamma åldringar som gått i pension, eller den att få skapa en kolonilott ovanpå familjegraven som ändå mest består av gräsmatta.
Jag önskade följande (på allvar):
Personlig ombesörjare vid sorg
Jag önskar...en tjänst som innebär att människor i stor sorg kan få välja 1 person som ombesörjer den sörjande tiden efter en bortgång, olycka, sjukdomsbesked etc. Denna ombesörjare skall vara bra på matlagning, terapeutiska samtal, begravningsplanering, fotografering, gravskötsel, bilkörning, telefonkontakter, att sitta tyst i nära samvaro med den som sörjer, ta initiativ vid akuta chocktillstånd och ordna kalas...allt den sörjande önskar. Det krävs dessutom ett nära samarbete med sjukvård, arbetsplats, skolor, begravningsentreprenör, stenhuggeri etc. En sorgens"allt-i-allo" i en hushållsnära tjänst.
Med en sådan tjänst att tillgå ges den sörjande sin rättmätiga tid att sörja, vilket i nuläget är en omöjlighet. Alla har inte underbara vänner eller familj, men vid sorg behöver de flesta experthjälp inom en uppsjö av områden.
Jag önskar...en tjänst som innebär att människor i stor sorg kan få välja 1 person som ombesörjer den sörjande tiden efter en bortgång, olycka, sjukdomsbesked etc. Denna ombesörjare skall vara bra på matlagning, terapeutiska samtal, begravningsplanering, fotografering, gravskötsel, bilkörning, telefonkontakter, att sitta tyst i nära samvaro med den som sörjer, ta initiativ vid akuta chocktillstånd och ordna kalas...allt den sörjande önskar. Det krävs dessutom ett nära samarbete med sjukvård, arbetsplats, skolor, begravningsentreprenör, stenhuggeri etc. En sorgens"allt-i-allo" i en hushållsnära tjänst.
Med en sådan tjänst att tillgå ges den sörjande sin rättmätiga tid att sörja, vilket i nuläget är en omöjlighet. Alla har inte underbara vänner eller familj, men vid sorg behöver de flesta experthjälp inom en uppsjö av områden.
Jag hade önskat mig någon att prestera i mitt ställe, i en värld som fortsätter sin kravfyllda bana med mig i pausläge.
Vad önskar du?
_
Vad önskar du?
_
torsdag 1 januari 2009
Att ta farväl...
Efter att både kärleken och jag fallit hårt fanns inget annat att göra än att plåstra om våra sår i soffan. Mjukt inlindade i varandra och filten. Nyårsrepriser på TV. Gamla avsnitt av Friends välkomnades ända till sista avsnittet. Det med alla farväl. Rachel ska till Paris och tar farväl av sin Ross men ångrar sig och de tu får varandra, igen. Monica och Chandler tar farväl av sin lägenhet och livet som barnlösa, till fördel för hus och tvillingar! Joey blir med kyckling- och ankunge och tvingas slå sönder sitt fotbolls-bord för att få ut de små rymlingarna. Han och Chandler tar ett storstilat farväl av bordet...
Vi, vi tar farväl varje dag. Av en Ruth och en Astrid. Våra förstfödda barn, och kanske de enda. Vi säger hej då tills vi spyr. När lågor slutar brinna är det farväl, när fåglar flyger förbi vårt fönster är det farväl, när vi går sakta från graven är det farväl, varje gummisnodd som hittas i gamla byxor är farväl och när jag måste tvätta örngottet med röda hjärtan som alltid ligger under min kudde, samma som det flickorna bäddades i för sin sista vila, är det farväl...
Varje tår är far...väl....
Minnesstunden som hölls för de små var ett stort sådant avsked. Alla grät och jag hörde min far kvida "det gör så ont" gång efter gång under tårarna. Mamma höll hårt i minnesbladet jag fixat med till långt in på nätterna. Vi bäddade flickorna, som blivit utmärglade och fläckiga, i en röd liten kista tätt tillsammans. Vi var tvungna att bära handskar på grund av såren från obduktionen. Fick inte pussa eller hålla tätt i famnen. Vi bäddade varligt och tysta i en timma. De fick små mössor skapade ur avklippta sockar, jag antar att det var för att höstkylan gjort sig påtaglig och vi ville hålla dom varma. Det gjorde vare sig från eller till på de kalla kropparna, men vi fick lite till att pyssla med.
Vi spelade två visor av Nick Drake. Först Things behind the sun för allt det stora i livet, därefter From the morning för allt det vackra...De fick blommor och höstäpplen med sig på färden och vi bäddade ner mängder av minnessaker, allt ifrån foton på oss till mjukdjur, deras pappas musik, glitterstenar, delar av en virkning, en bok om färger jag gjort till "fröcken" på dagis...Ett stort farväl för stora små flickor! När vi hade skruvat den sista skruven på kistlocket skulle vi aldrig få se våra döttrars små ansikten igen. Jag bär den där allra sista "levande" bilden tatuerad bakom ögonlocken och jag blundar varje gång jag tar mina avsked.
Vi, vi tar farväl varje dag. Av en Ruth och en Astrid. Våra förstfödda barn, och kanske de enda. Vi säger hej då tills vi spyr. När lågor slutar brinna är det farväl, när fåglar flyger förbi vårt fönster är det farväl, när vi går sakta från graven är det farväl, varje gummisnodd som hittas i gamla byxor är farväl och när jag måste tvätta örngottet med röda hjärtan som alltid ligger under min kudde, samma som det flickorna bäddades i för sin sista vila, är det farväl...
Varje tår är far...väl....
Minnesstunden som hölls för de små var ett stort sådant avsked. Alla grät och jag hörde min far kvida "det gör så ont" gång efter gång under tårarna. Mamma höll hårt i minnesbladet jag fixat med till långt in på nätterna. Vi bäddade flickorna, som blivit utmärglade och fläckiga, i en röd liten kista tätt tillsammans. Vi var tvungna att bära handskar på grund av såren från obduktionen. Fick inte pussa eller hålla tätt i famnen. Vi bäddade varligt och tysta i en timma. De fick små mössor skapade ur avklippta sockar, jag antar att det var för att höstkylan gjort sig påtaglig och vi ville hålla dom varma. Det gjorde vare sig från eller till på de kalla kropparna, men vi fick lite till att pyssla med.
Vi spelade två visor av Nick Drake. Först Things behind the sun för allt det stora i livet, därefter From the morning för allt det vackra...De fick blommor och höstäpplen med sig på färden och vi bäddade ner mängder av minnessaker, allt ifrån foton på oss till mjukdjur, deras pappas musik, glitterstenar, delar av en virkning, en bok om färger jag gjort till "fröcken" på dagis...Ett stort farväl för stora små flickor! När vi hade skruvat den sista skruven på kistlocket skulle vi aldrig få se våra döttrars små ansikten igen. Jag bär den där allra sista "levande" bilden tatuerad bakom ögonlocken och jag blundar varje gång jag tar mina avsked.
Snubbeltråd
Mina känslor kastar sig framför fötterna på mig, och jag snubblar på min egen tråd. Ner och upp, ner och upp. För visst måste jag upp, annars kan jag inte trilla! Jag tar nya tag varje dag och varje dag faller jag hårt. Tråden är osynlig och gör att jag kippar nervöst efter luft där jag hasar fram. Luften är alltid slut innan fallet men jag dör aldrig. Tänk att jag aldrig egentligen dött fast jag är dödare än dödast! Jag är skal och Liemannen borde uppdatera!
Man kan tro att det blir en vana tillslut. Att smärtan drar fram likt en tandborstning. Men inte hos mig. Jag slungas mellan väggarna i mitt eget isslott, varje gång lika förvånad över den skada det vållar. Jag glömmer fullständigt hur man andas! Mitt nya hem blir ett syrerikt luftslott.
De vi möter kan förändra oss, ibland så djupt att vi aldrig blir desamma mer. Andra människor. Vi. Det är detta nya folk vi måste förlika oss med, komma fram till vilka de är och vad de gör här. Alla som omgärdar vår olycka har blivit annorlunda i mina ögon, särskilt jag. Jag hatar mitt nya jag och jag hatade mitt gamla. Hatet började i samma stund jag visste det var försent. Mitt gamla jag pallade fysiskt inte trycket och det är fegt och svagt. Mitt nya har fått en förgörande uppgift, den enda hon kan! Att sörja två döttrar som ville leva, utplånade av det jag hon brukade vara. I mötet med mig själv blir jag aldrig densamma igen...
Man kan tro att det blir en vana tillslut. Att smärtan drar fram likt en tandborstning. Men inte hos mig. Jag slungas mellan väggarna i mitt eget isslott, varje gång lika förvånad över den skada det vållar. Jag glömmer fullständigt hur man andas! Mitt nya hem blir ett syrerikt luftslott.
De vi möter kan förändra oss, ibland så djupt att vi aldrig blir desamma mer. Andra människor. Vi. Det är detta nya folk vi måste förlika oss med, komma fram till vilka de är och vad de gör här. Alla som omgärdar vår olycka har blivit annorlunda i mina ögon, särskilt jag. Jag hatar mitt nya jag och jag hatade mitt gamla. Hatet började i samma stund jag visste det var försent. Mitt gamla jag pallade fysiskt inte trycket och det är fegt och svagt. Mitt nya har fått en förgörande uppgift, den enda hon kan! Att sörja två döttrar som ville leva, utplånade av det jag hon brukade vara. I mötet med mig själv blir jag aldrig densamma igen...
Vårt stora år
Jag lyckades ta mig igenom årets sista dag, det år våra döttrar föddes och som jag nu tvingas lägga bakom mig. Jag gjorde det, men inte utan hjälp! Vi bjöds på middag och sköna samtal av våra goda vänner uppe på berget. Samma par som smög in en livräddande kladdkaka innanför dörren i trapphuset, dagarna efter att vi förlorat våra döttrar. De räddade oss även igår!
Lite mer levande tog vi oss halkande uppför ett nytt berg och hela staden förvandlades till en glittrande uppenbarelse framför oss. Jag var glad men också ledsen. Glad över det perfekta sällskapet men ledsen över att aldrig någonsin få dela allt det härliga glittret med våra döttrar. Vi strödde guldglitter ner i graven över urnan vid begravningen! Hoppas det fortfarande glimmar i mörkret. Jag blev plötsligt väldigt ensam i den tjoande folkmassan, som att se sig själv på håll, liten och osynlig. Människor i slow motion runt omkring, förtjusta och leende finklädda par och grupper med livet gnistrande i ögonvitorna. Jag undrar hur mina döttrars ögon skulle ha gnistrat? Jag tror deras ögon var blå.
Saknaden skar mig i tjocka skivor när jag tänkte på året som gått. Året då precis allt hände. Det var vårt stora år och det enda år vi alltid kommer att tänka på som vårt STORA år! Det kommer inga fler av den sorten eller den storleken. Livet och döden fladdrade förbi, i rasande fart, och vi hann inte med eller ens ikapp! Vi är ännu inte framme och behöver knappast skynda längre, allt har redan gått förlorat...
Ett hoppfullt år tog sitt slut, ett hopplöst har börjat.
Lite mer levande tog vi oss halkande uppför ett nytt berg och hela staden förvandlades till en glittrande uppenbarelse framför oss. Jag var glad men också ledsen. Glad över det perfekta sällskapet men ledsen över att aldrig någonsin få dela allt det härliga glittret med våra döttrar. Vi strödde guldglitter ner i graven över urnan vid begravningen! Hoppas det fortfarande glimmar i mörkret. Jag blev plötsligt väldigt ensam i den tjoande folkmassan, som att se sig själv på håll, liten och osynlig. Människor i slow motion runt omkring, förtjusta och leende finklädda par och grupper med livet gnistrande i ögonvitorna. Jag undrar hur mina döttrars ögon skulle ha gnistrat? Jag tror deras ögon var blå.
Saknaden skar mig i tjocka skivor när jag tänkte på året som gått. Året då precis allt hände. Det var vårt stora år och det enda år vi alltid kommer att tänka på som vårt STORA år! Det kommer inga fler av den sorten eller den storleken. Livet och döden fladdrade förbi, i rasande fart, och vi hann inte med eller ens ikapp! Vi är ännu inte framme och behöver knappast skynda längre, allt har redan gått förlorat...
Ett hoppfullt år tog sitt slut, ett hopplöst har börjat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
