Jag ser världen genom mitt egna nyckelhål. Precis som ni. Min nyckel är min att bära och den öppnar det som är summan av mina ögonblick. Ögonblick jag kan säga något om. Jag är långt från flygolyckor, tsunamivågor och Gaza-remsans trasiga lemmar. Jag är långt ifrån men ändå känns det som jag varit där. Jag blev summan av alla katastrofer den 24/9.
Jag har varit med om något unikt i mitt liv. Precis som ni. Men jag har slutat gråta. Tårar fyller inte längre någon funktion och jag är öken. Ett utrotningshotat djur på språng genom Serengeti, med en svulten lejonhona i hasorna. Blodtörstig. Jag är sjuk och bräcklig, det har hon förstått. Jag springer ikapp med det gula dammet och tårar fyller ingen funktion i kampen om arternas överlevnad.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar