Det bästa i livet

Som om någon dragit en grå-beige nylonstrumpa över husets alla ytor, ett längtanslager av krossade drömmar och gammalt murbruk som glömde att fästa. Där i dammet hasar jag i skitiga skor och saknar min man och mina barn. Bara jag. Mina barn dog och Kärleken tog in på hotell. Mulen massiv saknad en dag lika grå som havregrynsgröt. Smog över Picadilly Circus.

En flytt är mycket att likna vid en cirkus. Den bjuder både skratt och gråt och ett antal knepiga positioner med akrobatiska inslag för att få alla pinaler på plats. Det är med tillförsikt de nya ytorna bebos och med ett uns vemod de gamla skalas nakna, lager för lager. Jag undrar alltid om det är rimligt att två personer har såhär mycket saker. Får panik och vill ursäkta mitt hamstrande. Har lurat mig att rensa och lämna bort när jag i verkligheten rensat, lämnat och återköpt ännu mer av de saker som andra i sin tur lämnat. Hämtar bara tillbaka andras roliga skit!

Vi anlitade flyttgubbar denna gång. Tre "goa gubbar" som skämtade om saker jag aldrig drömt om kunde vara roliga. "Ska pianot högst upp? Hö, hö, hö..." Ett muntert litet gäng som försäkrade oss om att vi inte hade mycket saker. De lyckades ändå inte stilla min oro då jag har svårt att lita på kroniskt skämtande gubbar som för länge sedan växt ur det charmiga med att titta under lugg. Önskade bara att dagen skulle ta slut, vilket den också gjorde. Med mig och Kärleken i ett fast grepp. Saknade det radband av goda vänner som hjälpt oss vid våra tidigare flyttar, den glättiga stämning som brukade infinna sig, snack om inflyttningsfest och middagar. Fester och middagar som inte alltid blev av i vår desperata jakt efter barn och den utmattning det innebar. Två döda flickebarn senare undrar jag om vi någonsin mer kan få en fest eller middag att bli rolig? Rolig på riktigt!

Vi har flyttat nu, till det hus vi drömt om. Ett alldeles vanligt hus i ett vanligt kvarter i en vanlig stad med vanliga människor där vanliga händelser utspelar sig en vanligt grå-mulen dag i januari. Precis som vi ville. Bara våra drömmar är ovanliga. Den första natten, efter att vi vant oss vid den smärtsamt svarta men vackra tystnaden runt huset, drömde jag om våra flickor för allra första gången! En levande skön dröm som skänkte en känsla av förälskelse. Flickorna såg ut som på kvällen efter förlossning då vi såg dem för första gången ute i världen. Hela, perfekta, vackra. Vi snackade lite om ditt och datt och jag sa till dem att jag älskade dem och önskade livet annorlunda...Minnet sviker och jag vill att drömmen återuppstår i sin helhet igen. Men det bästa i livet händer bara en gång, så även med de vackraste av drömmar. M drömde att vi var spontant gravida och hade fullt upp med att ljuga ihop för anhöriga att vi VISST hade gjort IVF. Allt för att stilla allas konfunderade miner. Men det bästa i livet händer kanske bara en gång?

Vi har flyttat och jag kunde vara gladare, för det bästa i livet har redan hänt.