tisdag 20 januari 2009

Provocerande sorg

Mitt förra inlägg fick mig att inse hur orättvist hård jag kan vara mot min omgivning. Hur mycket kan man begära av människor som har sina egna problem och funderingar där JAG sätter foten i rävsax ibland, på grund av MIN okunskap? Ren välvilja kan gå illa! Jag är dock övertygad om att det är skillnad på min nonsens och osmidighet innan och efter infertilitetsdiagnosen och våra döda flickor. Om än fortfarande lite bitter så har jag nått en generösare ödmjukhet. En välkommen ingrediens i mitt nyare jag.

När jag nu ursäktat min tidigare hårdhet tänker jag ge mig på en ny längre variant, och där är jag inte lika ödmjuk!

När jag varit på besök hos medbloggare kan alla möjliga kommentarer gällande sorgen efter döda barn födda innan en viss vecka dyka upp. De kan handla om att vi som mist våra barn i sent missfall/prematur födsel inte borde ha rätt att sörja, ge barnen namn, att vi bara "jamsar" och hittar på och borde inse att foster stöts bort för att de inte är menade att leva. Vi borde heller inte få begrava våra barn eller hålla värdiga avsked etc...etc...ja, se här på kommentaren postad av Amélie! Tänkte först behandla kommentaren som den förorenade luft den är, men när jag ändå är i en bitterfittas dagsform och värnar om miljön kan jag inte låta bli!

Våra barn var vare sig sjuka eller deformerade, det var min kropp som inte pallade. Därpå var vi givetvis tvungna att omhänderta våra älskade barn och ordna med begravning. Skulle andra föräldrar göra det istället? Döda människor får inte läggas var som helst utan där gäller, som för alla andra, minneslundar med aska eller gravar i olika skepnader. Man spolar inte ner färdiga 24 centimeters barn i toaletten!!!

När jag sörjer mina barn som föddes mycket nära vecka 22, där "foster" blir kallade barn, är det mycket kring förlusten jag sörjer. Det är barnen primärt men även sorgen över en kropp som svikit, drömmar om framtiden som ryckts undan och vetskapen om att det här kanske var våra enda barn i livet! Jag sörjer en egen familj och det utanförskap jag upplever, trots fantastiska vänner i min närhet. Jag sörjer det uteblivna livet!

När börjar kärleken till ett barn? Det kan bara den som känner livet inom sig avgöra. Livet! För det slutar inte att vara ett liv även om någon väljer att kalla det för foster i vecka 27! Om det inte är liv, vad är det i så fall? Sorgen handlar heller inte om vad vi väljer att kalla det liv som blev och stannade en stund. Benämningen gör inte sorgen mindre efter två förlorade pytte-människor. Självklart är det upp till var och en att känna eller inte känna för ett barn i magen, men det förvånar mig hur lättvindigt en del avfärdar detta barn som ett hedersvärt liv bara för att det döljs av några centimeter hud och membran! Inte är det väl mängden tid tillsammans eller avståndet i centimeter som avgör sorgen efter mänsklig förlust? Jag tror det handlar om den kärlek vi hinner känna för den som avlider.

Huruvida en del väljer att hålla barnkalas eller ej för sitt avlidna barn är upp till var och en och handlar kanske mest om symbolik som får representera längtan eller saknad. Inga sätt är mer eller mindre rätta! Själv önskar jag släppa två ballonger mot skyn på flickornas dag, födelse- och dödsdag. Det är en högst symbolisk gest av nytta för mig själv. Barnen finns ju inte! Jag är inte sinnesberövad av sorg och kan skilja mellan fantasi och verklighet, precis som innan. De vi mist finns uppenbarligen inte kvar, skulle vi alls sörja om så vore? Men det hindrar inte det vackra i att se två ballonger sväva fritt bland molnen för att lindra saknaden och ge en annars håglös änglamamma en rolig uppgift!

Att få skapa en låtsasvärld tillsammans med barnen tyder inte heller på sinnesrubbning. Benämningen "änglamamma" är också en del av min fantasivärld. För jag vet inte om jag kan tro på änglar och samtidigt ta avstånd från Gud? Men det låter vackert och jag hoppas änglar finns, det är skäl nog! Det är i mitt fall så enkelt att fantasierna blir en rolig kontrast till den råa verkligheten. Precis som när jag fantiserar om upplägget till en potentiell barnbok eller om det finns liv på Mars. En fantasivärld är på låtsas även för en sörjande tvåbarnsänglamor! Drömmer inte alla människor ibland? Jag dör hellre än mister mina, oavsett om de handlar om två påhittat fräkniga flickor i en myllrande regnskog eller hur accepterat det kommer att vara att prata om misslyckanden år 3009. Fantasier, bara ljuvliga fantasier...

Åsiktsfrihet i all ära. Men det ligger större ära i respekt, ödmjukhet och betänksamhet. Inte minst i frågor som gäller liv och död! Ballonger spricker tids nog, så var inte oroliga ni oförstående. De spricker för oss alla...
.

4 kommentarer:

Unknown sa...

SÅ BRA SKRIVET! Jag gillar när du är en bitterfitta;.)

Har också funderat på ballongerna... tänker mig även såpbubblor... änglaballonger liksom.

Nej, vi kan fundera ett tag till på våra barns Himlakalas... än är vi inte där, men vi är på väg... på gott och ont.

Orchid sa...

Jag har läst och läst! Även kommentaren av Amélie, som ger mig rysningar utefter ryggraden.
Förr skulle/fick man inte sörja små döda barn, men nu är det tillåtet. Gudskelov för det! Tänk så många som inte fick sörja utan bara var tvungna att glömma! Vadå, glömma? Hur mådde dom efteråt? Det sätter nog större spår i livet än om man får sörja fritt, vilket är naturligt!
Om man verkligen tillåts sörja, så tar man sig igenom det hela på ett annat sätt! Hur många som en gång fick döda barn och aldrig fick sörja är bittra idag för att dom var tvungna att tränga undan sin sorg!
Alla som får/fått små änglar är blåsta på ett helt liv med det barnet. Vi som har änglar begriper det, men kanske inte andra!
Stå på dig!
Ingegerd

Julia sa...

Jag har läst och jag kan inte förstå hur denna människa är funtad. Vet inte om jag ska bli arg eller ledsen. Har inte ens ork att kommentera henne, för mina ord räcker inte till. Och då är jag bara rädd att jag kommer sänka mig lika lågt som hon.

Nej, kan man inte acceptera någon annans sorg så är det tragiskt.

Måste hålla med om att ballonger låter vackert.

Lilla J sa...

Fy f-n vad bra skrivet! Du har så så rätt...