söndag 11 januari 2009

Mamma, storasyster och jag

I mitten av veckan bjöds mamma in till vårt kråkslott. Inte bara för packningens och orkeslöshetens skull utan för att jag saknade henne. Så det gjorde ont! Hon kom med en ny livlina, krage nr 2 som ni ser på bild. Hon är bra min mor. Bra på att vara just mamma och den vänaste mest osjälviska människa jag känner. Hon är tuff också! Tog sig in på HDK väv/textillinje när hon gick mot de 50 och har fått många fina uppdrag och uppslag i offentliga miljöer och tidningar. Jag har redan paxat en fantastiskt fin matta till nya huset och hoppas på att mattan ynglar av sig...



Hon kan livet också. Hon inte bara förstår vad det betyder att mista ett barn, hon vet! En dotter i fullgången tid gick förlorad en gång och ligger begraven vid den kyrka där jag och min bror sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningarna. Men det är inte min historia att berätta. Den tillhör inte mig. Vår förlust river stora välbekanta sår i mina föräldrar, sår som aldrig blev ompysslade då. På den tiden blev man snabbt hemskickad utan att få se sitt döda barn, man trodde det var bättre att gömma och glömma. Ingen terapi, inga sömntabletter, ingenting. Ser man det inte har det inte hänt!

Kanske är det så den oförstående omgivningen ser på förlusten av små barn? Har de inte sett barnet har det aldrig riktigt funnits, och då har vi kvarlämnade föräldrar ingen riktig orsak att sörja. Glöm, ta er till jobbet och skaffa fler! Att uppleva en barnbegravning vänder på den föreställningen. Mina föräldrar tvingades begrava min storasyster utan namn och utseende till hjälp att minnas de nio månader av sjudande liv och drömmar. Minnen bakom skynken och stängda dörrar. De minns som vore det igår. Hjälplöst.

Jag har tänkt en del under åren på min lilla storasyster som jag snabbt växte förbi. Jag har pratat med henne också, i de böner jag ogenomtänkt hasplat ur mig under svåra perioder. När jag fortfarande trodde att de kunde göra någon skillnad. Jag talade med henne som den storasyster hon hade varit om hon fått stanna, undrade var hon tog vägen och hur livet hade sett ut med både storebror och storasyster. Jag minns att jag har känt längtan efter henne och känt av henne på något vis. Tagit hennes hand och sett hennes vuxna anletsdrag. Hon var vacker i bilderna! Jag är inte säker på att jag hade funnits om hon hade fortsatt sitt liv och tanken skänker en känsla av ödmjukhet och överväldigande. Inför livet och henne själv. Lilla storasyster!

Jag blev du på något vis.



.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Så vackert...så ödmjukt... ja, du har då allt en liten storasyster ;.) Och hon busar nog med flickorna tills vi kommer!

Ps. DU har en förmåga att få mig att le mitt i alltet... satanistläger? Ja, visst, jag är tydligen Satans idol... eller så känns det just nu...Ds

Kristina Birkesten sa...

Jag hoppas din mamma, som också vet hur det är att mista ett barn, kan pyssla om det sår som rivs upp i henne.
Du lider och sörjer och hon kan livet.
Hon kan stödja dig men du kan också stödja henne. Inte genom att åstadkomma något, utan genom att just leva i din oerhörda sorg och förlust.
Varm kram!

IVF-Karusell sa...

Du skriver så himla fint! Men lessamt att höra om din storasyster. Precis som din mamma skriver så busar de nog allihopa tillsammans nu.

Det värmer så att ni tänt ett ljus för vår skull, rara ni!
Tänk att ni också hade namnet Egon, sammanträffande!

Jag skulle vilja fråga mer om dig, men kanske inte i en kommentar. Kan jag mejla? Stor kram!