Dagens utropstecken

Nya fönster och balkongdörrar, nu med glas ända ner, i två rum!

Kissarna är tappra trots instängdhet, toa på fel ställe och vansinnigt, öronskärande kattläskiga ljud!

Dexter, som är gängledare och katt som i Katten kröp liten upp i knät med spinn och ett fång blöta pussar för mig att torka!

De hantverkande hantverkarna ska vara med i vårens avsnitt av Bygglov. Jag har alltså träffat småkändisar innan de blivit upptäckta!

Chefen ringde och meddelade att den kommun jag jobbar inom ska spara astronomiska summor 2010. Nämnden har påpekat att tjänster ska diskuteras och organisationens verksamhet, eller prel. avsaknad av, ska konsekvensbeskrivas. Jag är som vanligt sist in men först ut! Och arbetar som vanligt med sparbetingad kultur!

Jag fick löneförhöjning!

Insåg att mina starta-eget-drömmar kan bli av!

En underlig dam ringde från hemligt nummer och sökte min M. Jag blev svartsjuk i onödan för första gången på länge. Det kändes läskigt uppfriskande!

Jag fann mig ett kompetent verktyg att snida min ångest med!

Ringde Carlanderska för att meddela IVF-behandlings-start om 20 dagar!

Torkat bajs från Charlies tass, sedan sviterna av hans dansanta tassföring i rummet!

Det som är kvar av dagen ska handla om dammsugning, byte av värdelös kattlåda som lovade mer än den höll, visa kissarna nya läskiga fönstren, köpa present till finaste nyförlösta vännen med familj, lämna bil på verkstad, ta rätt buss hem, äta chips, läsa bloggar och bok! Vad är klockan?

Livgiv

När livet springer igenom sitt tighta skinn och släpper blött är normalitet inte längre en självklarhet. Plötsligt står frågorna i en aldrig sinande kö av likadana. Vad är normalt? Vad är liv? Vad blir det av mitt? När små barn dör vränger sig skinnet. Frågorna uppstår och utan att finna svaren lägger de sig i omloppsbana kring det man inte längre vet vad det är.

Livet, att inte förstå sig på det längre. Att inte riktigt leva. Det är svårare än själva förlusten av vickande tvillingflickors tår, händer, ögonfransar och mungipor som aldrig skrattar mer. Hur något kan bli värre! Men för mig är det svåraste det som skett i efterhand, för livet har blivit utan. Det är inte sällan livsomvälvande ögonblick skapar existentiella frågeställningar. Jag tror det handlar om överlevnad och livsberättigande. Ett nytt liv i det gamla. Frågorna är främlingar som lovar kakor eller tortyr, följ med får du se...

Hur man förändras som människa när små barn dör är lika individuellt som svårt att beskriva, eller ens se. Kanske syns det när sorgen tagit sig förbi ett antal stulna födelsedagar och gjort sig mer greppbar. Jag tror tiden gör det jobbet, men inte utan människan i den. Inte utan att reflektera och fundera. Omskapa och synliggöra.

Jag försöker göra just det för att skapa mig ett nytt liv där fler drömmar kan bo. Jag vill acceptera att jag levt förbi mina barn och att den J som efterlever är en bättre variant än den som trodde sig ha lämnat IVF-träsket med dess troll för alltid. Men jag har från och till hamnat i ett existensvakuum och lämnat mig kvar där. Det har handlat om oförklarlig ångest, brist på kontroll och svårt att höra hemma. Telefoner som ringer men utan att jag svarar, utan att veta varför. Varför till för-, huvud-, och efterrätt.

Jag är säkert inte den enda änglaföräldern som letat efter ett slagkraftigt verktyg till hjälp att leva i skuggan av ångest och rädsla. Jag har undrat vem som dör härnäst och hur, undrat hur två kattungar kan få grepp om all världens samlade oro i en kropp? Det är irrationellt och jag har letat efter ett begrepp, en tankekedja som kan dra mig tillbaka från den snurriga omloppsbanan. Jag fann mitt verktyg idag!

Medan katterna är instängda och stora fönsterpartier byts ut, drar jag tyst ur tidningshögen SvD Kultur från 29/8. Där läser jag en artikel om Kerstin Ekman vars magiska bok, Händelser vid vatten, njuts sent om kvällarna. Jag läser i en av frågorna och svaren gällande nya romanen Mordets praktik:

Söderberg skriver: Liv, jag förstår dig inte...Du möter honom med: Kanske går våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser.

- ...Han tror att liv är att ha kontroll. Även om jag kommer hem efter en resa, som jag gjorde nyss, och ser att huset är överväxt bortom min kontroll och blir förtvivlad, inser jag att det här, det är liv. Det är det oförutsägbara som ger oss liv - och relationen till andra, att vi kan älska och bli älskade.
(SvD Kultur 29/8-09)

"Det är det oförutsägbara som ger oss liv..." som att stå framför en kär gammal vän. En som gör att jag vågar möta den fuktiga jorden och stanna där, i det oförutsägbara som är mitt.

.

Vad döljer sig bakom kurvorna?

Här är exempel på erbjudanden jag får men inte vill ha! Inte nog med att Clearblue redan ruinerat mig! Det blir lätt så när IVF blivit:

I Vardag med Förhinder
I Värsta Fall
I Vår Förlorade värld
Inatt Vi Föll
IllaVarslande Förlopp
Inte Vara Fri
IllVillig Fan
I Ve och Fasa
Idag Var Förut
...

"Hej

Det råkade bli lite fel med länkarna i förra mailet. Viktigast av allt var att du skulle kunna komma till våra fina ägglossningskalendrar, men det gick inte. Men nu har vi fixat till detta och hoppas att du vill titta in och göra din egen personliga kalender.

Välj mellan en gullig version som är så fin att du kan ha den på väggen eller en pedagogisk som är mer rakt på sak. Eller varför inte välja den romantiska versionen som ger dig kärleksfulla tips eller den hemliga som bara du kan tolka. Klicka dig fram dag för dag och se vad som händer under menstruationscykeln och när du har som störst chans att bli gravid.

Kombinerar du dessutom med Clearblues ägglossningstester ökar chansen ännu mer att bli gravid.

Vi hoppas att du kommer att få stor nytta av vår ägglossningskalender.

Hälsningar från oss på Clearblue"

Min biologiska klocka är soldriven och det har varit mörkt länge nu. Den är minst av allt ställbar. Därför behöver jag ingen pedagogisk, gullig, eller romantisk ägglossningskalender. Möjligtvis en hemlig där bara jag vet vad som döljer sig bakom kurvorna...

.

Gravfrid

När Ruth och Astrids gravplats skulle bestämmas trodde vi det var bråttom. Vi trodde allt var bråttom när det gällde döda människors omhändertagande. Speciellt små sköra bebisars. Vi såg ju hur de förändrades efter hand vi besökte deras tomma skal i sjukhusets Aurora-rum. Det är dit de små plastvagnarna med avlidna barn rullas in för att föräldrarna ska få hålla om och viska avsked. De blev många och varje gång blev det svårare att ta i våra barn då deras hud blev kinesiskt papper som veckades av den lättaste smekning. I slutet satt vi mest och tittade med sorgsen beundran.

Bästa G vid Sjukhuskyrkan bedyrade att det inte var så bråttom med avsked och ceremoni. Vi fick ta vår tid. Men när det kom till val av gravplats och gravsten var vi osäkra. Våra flickor kremerades och det fjäderlätta stoftet lades i en klarröd urna och först nu har jag läst mig till att urnor kan bevaras i upp till ett år innan de måste gravsättas. Kanske hade vi väntat om vi visste, kanske inte. I ena stunden av sorgens alla faser kan val verka så självklara för att i nästa tyckas överilade och ogenomtänkta.

Jag har undrat ibland om det är möjligt att flytta flickornas urna. Det dåliga samvetet över uteblivna besök tillsammans med inre syner av förfall har skapat mina frågetecken. Vi visste att det skulle bli långt men visste också att vi valt gravplats omsorgsfullt utifrån kärleksfulla minnen från den aktuella stadsdelen. Den är så mycket vi och därför så mycket Ruth och Astrid. Vad jag inte insåg i skuggan av död var att den nya staden dit vi flyttade kort efter flickornas födsel också blir vi, kanske ett mer långvarigt vi och att vi därför skulle sakna flickornas viloplats nära.

I efterhand har jag undrat men svaret är nej. En gravplats kan svårligen flyttas av respekt för gravfriden. Jag förstår det. Men jag förstår även de änglaföräldrar som ångrat de val som gjordes i sorgens första mörker. Som läst här. Avsked från döda barn är definitiva även om de är många. Avsked måste få ta tid. Val måste få ta tid. Sorg. Aldrig bråttom. Rester av splittrade hjärtan kan hamna fel och avlägset gömda. Definitivt.

Graven är nu höstpyntad och en änglamor och -mormor har funnit lite gravfrid. Här knyter flickornas mormor silverhjärtan i trollgrenens mitt och jag sätter kattvakt över rester av splittrade hjärtan.

Operation Beaver

Jag var på besök i mitt föräldrahem. Där brukar jag hitta mig själv när jag gått vilse. Även denna gång fanns jag. Det är skönt att komma hem ibland även om rollerna knappt tycks förändras. Jag blir alltid lite tonårig, pappa en viktigpetter och mamma en bullmamma som vill för väl. Det är fantastiskt! Tänk att resan hemåt kan bli en sorts återgång till svunna tider, att minnas igen.

Jag började rensa bland gamla papper och högar med sparade saker. Jag fann kärleksbrev från trånande pojkvänner jag gjort slut med, ett neongrönt skärp från 80-talet, en väska med plastsmycken, fem romantiska affischer med motiv föreställande Mirós näckrosdamm, Bon Jovi, gråtande Harlequin, snygg kille, snygg kille till och en solnedgång. Jag fann djuplodade alster från min tid på folkhögskola med inriktning konst, en burk med slöjdsaker och en tidskriftsamlare med 14 år gamla kurskataloger och sommarjobbserbjudanden samt tillhörande ansökningar...

Jag hade ringat in några, på den tiden, intressanta arbeten jag ville uppleva. Det var då...när jag kunde och ville bli allt och mina föräldrar nervöst kippade efter luft när ryggsäcken skakades fri från damm:

Internationella Arbetslag, Stockholm
Lägerverksamhet under sommarhalvåret i Asien, Afrika och Europa

Universale, Italy
Arbete som glassförsäljare, campingvakt, servitris m m i Italien

Princess Cruises, L.A
Arbete på kryssningsfartyg

ESAC, Greece
Lärare i engelska

Willing Workers on Organic Farms, Australien
Jordbruk, snickeriarbeten

Frontiers Foundation/Operation Beaver, Canada
Volontärplatser inom arkeologi

Galentinas, Greece
Sommarjobb som hushållerska eller chaufför

Isländsk Atvinnumdlun
Arbete av tufft slag inom fiskeindustrin. Cirka 14 timmar per dag men hög lön.

Jag hamnade först på Kibbutz och sedan högskola i Spanien.

Jag visste inte då hur 14 år framåt i tiden skulle se ut, lika lite som jag nu vet hur 14 år till ska forma mig. Var jag kommer befinna mig. Även om livet är ett arbete av tufft slag som pågår mer än 14 timmar om dygnet. Även om lönen inte på långt är värd mödan. Även om barn dör och aldrig återuppstår är allt som varit en del av mitt liv. Ett innehåll. Jag hoppas på 14 års innehåll till och att det en dag är jag som står och flämtar mellan Willing Workers, Operation Beaver och den eviga tonåringen...

.

Snart

11 månader utan

utanför

snart

ett år med utan och utanför

förlossningen ska genomlidas igen
begravningen
alla minutiöst tillverkade minnesblad
vi och röda urnan på café i mamma-pappa-barnavdelningen
blöta gravkransar
ett-års-kalaset...vem snodde det?

blod som fryser till klingande skälvande is
minnen av er i en djupröd höst

snart kan bli närsomhelst
precis som det blev men inte skulle

.

Snäpplös

Den trögrodda ångesten vill inte ge med sig och nu har jag ont både i bröst och mage. Oftast i samband med katterna. Det svider lite överallt om jag tänker efter! Kanske är det det som är felet, jag tänker för mycket! Jag har alltid tänkt mycket. Redan på fritids, där jag vinglade omkring med likasinnade kring målarpapper, varm choklad och limpa med ost, uppmärksammades min belamrade tankeverkstad. I en sång som fröknarna skapade om alla barnen löd sista strofen: "...och mellan kritor och spel drömmer hon sig bort."

Jag önskar att jag kunde bli mer av en som gör istället för tänker. Men jag ska alltid krångla till det lite extra. Tänka snäppet längre, men där mellan "tänka" och "längre" blir inget snäpp. Bara tänk. Jag är snäpplös! Det skulle hjälpa mig i min ångest att få saker gjorda, men hamnar jag i grubblerier är det inte sällan där jag stannar. Nu handlar grubblet om alla farligheter därute. De där ärrade farorna med rävsaxar rasslande i de valkiga alfa-händerna, de där hårda fordonen på alla hårda vägar där mjukt och vackert krossas, de där lömska snåriga snåren med giftkapslar som tränger igenom den mjuka snällheten. Tar död på allt jag vågar älska.

Den utan motsvarighet bästa terapeut jag fått äran att betala under den tröstlösa IVF-tiden, innan Ruth och Astrid, menade att om jag lade undan en hel hög av min känslosamma sida, skulle jag ändå uppfattas känslosam. Och inget fel i det, men jag kunde gott släppa taget utan att rädas ett personlighetsbyte. Människor som talar i termer av "känner" istället för "hör" eller "ser" är inte sällan grubblare. Det är bara det att jag behöver ta semester i KännaMindre-Town för att sedan åka vidare till Cape-GörDetNuDå!

Kärleken gav sig tillslut in den ångestladdade leken och drog fram ett bra exempel från SIN bästa terapeut. Ett tag hade vi samma, men hon var bara bäst för mig. I Metro förra veckan hade Kärleken läst att man skulle ta en veckas oros-ledigt. Man ska kortfattat tänka att det ordnar sig...eller som hans terapeut menade: Du sätter dig vid ratten i en buss. Påträngande passagerarna Stress, Oro och Ångest stiger på. De får gärna hänga med, men du tänker inte köra bussen dit de vill. Det är du som kör!

"Tänk på den där bussen, du vet."

Jag lovar att tänka på den där bussen...det är bara det att jag riskerar att bli dödspolare med mina stackars passagerare!

Med händerna på styret

Jag är synnerligen glad för att så många läser om min saknad, sorg och ångest. Att ni vill ta del av den största händelsen i mitt liv, mina tappade flickor, och att ni genom att finnas där hjälper mig att hjälpa mig själv. Hålla händerna på styret och se mig omkring längs den vindlande vägen.

Jag är så tacksam!

Min blogg är fortfarande ful och saknar finnesser. Ful är den utan min vilje, för jag skulle älska att se den i ett annat sken* men saknar html-kunskaper. Finesser saknar den med vilje då jag vill att texten ska vara det primära, utan onödigt brus. Mer behöver jag inte. Men att ni är så många som bortser från fantasilösheten och avsaknaden av brus är en ära.

Snart ska jag besöka era sidor, ni som hjälper mig att leva lite bättre. Men först ska jag ta mig själv på minisemester. Tillbaks på måndag och förhoppningsvis ska jag orka lite mer med bloggen framöver...

*någon som vet? Nytt men enkelt...

Tillägg

Så de stannar*...

*Med reservation för fega ändringar.

Ångestfasen

Bloggledig och full av katt har jag saknat er och tangentbordet. Er mer och orden mindre. A till Ö har gömt sig bakom den andnödda ångest som drabbade mig i samband med de mjuka brödernas intåg. Intrång! För så har det känts från och till. Jag har sett mig instängd i ett rum, ett hus, ett kvarter, ett land där två katters väl och ve har hamnat över mitt eget.

De klarar sig
De klarar sig
De klarar sig

Jag har hört det nu. Men inte min ångest. Den kan aldrig veta att något alls klarar sig. Inget klarar sig egentligen men fram till det nalkande slutet kan jag älska och istället roa mig. Oroa mig om jag vill. Men vill jag? Det är frågan om valmöjlighet. Här eller där? Jag ska träna mig på här genom bröderna för där vill jag inte låtsas vara! Dessa veckor har handlat om att jag antingen lindrar min ångest genom att katterna flyttar, eller gör mig av med den genom att de stannar. Jag har en dragning åt svåra situationer och här har jag försatt mig i en som jag faktiskt kan förändra. Så de stannar och ödet får kväljningar.

Jag har tagit semester från mig själv vilket inneburit att bloggen stått tom. Dels då den riskerade att bli sprängfylld av kattinlägg och därför ändra riktning och dels då jag behövt leva utanför cyber ett tag. Bli mer av den jag var innan, den jag var med kärleken och den som tog sig för att upptäcka världen för att se att den var något att ha. Något att önska mer av. Det kräver numera stor koncentration och fullt engagemang. Jag har med förskräckelse sett den orimliga kattångesten ta över sorgen efter våra döda flickor, och så kan vi inte ha det! Katterna är värda alla kattinlägg i världen, och tro att det kommer fler (!), men bloggen är först och främst min och flickornas och den väldiga sorgens. Jag vill skriva för att berätta om den.

Kanske är min nyfunna ångest en sorgefas man glömt att tala om? Den där sista som väcker livet till ny morgon med en knäpp på näsan. Chockfasen överlevde jag med hjälp av sömntabletter och ett växelspel mellan apati och galenskap. Under reaktionsfasen projicerade jag mina varför och min ilska på vårdpersonal, läkare och oförstående omgivning. Jag stapplade mig sakta fram i ett liv som dött. Bearbetningsfasen innebar sjukskrivning då acceptansen över förlusten slog än hit än dit. Jag behövde få vila i det stora att inse hur annorlunda livet blivit och alltid skulle komma att vara. Nyorienteringen lämnade ärr att vara stolt över och jag började fungera tillsammans med andra utan hävd och med rakare rygg. En sargad rygg. En bra rygg. En rygg som höll. En jag tyckte bättre om i efterordet.

Ångestfasen vet jag ännu lite om. För lite för att påstå att den ens hör dit. Men ett är säkert. Den hårdtränar mina orediga grubblerier. Jag förväntar mig fara och förbereder mig på hot. Fryser mig illamående. Jag har ångest utan att veta varför och tar hjälp av två katter och en spikmatta för att hålla den på mattan. Oro och rädsla ska bli mod och rikedom.

Jag klarar mig
Jag klarar mig
Jag klarar mig

.

Mitt guld

Katterna slösar kärlek i varma vågor och jag...jag släpper loss ångest för dem att jaga! Med brödernas intåg blev allt så förbannat svårt igen. Jobbigt, härligt, jobbigt, mjukt tillsammans med en oro som återvänder likt en bumerang. Jag knockas när den slungar tillbaka och vill krypa ur mitt blåslagna fodral.

Ena stunden tar jag i hand på att inte överge bröderna. Det sker oftast när jag gråter och då pojkarna genast smyger intill med sina blöta nosar för att trösta. De känner min oro och spinner sin tröst. De gör det så bra! När jag sedan inser vad jag håller på med, att jag för mina hjärtan bakom ryggen med en annons jag inte ens kan stå för, då känns den plötsligt berättigad! För vilken fostermor är villig att lämna sina redan utsatta hjärtebarn i händerna på främlingar? Så gör man inte! De förtjänar ett hederligt hem.

Varför är jag då beredd att svika? Vi har haft bästa ängla-förälder-vännerna på besök i några dagar och de har hjälpt mig utreda de dåliga fasonerna. Jag är helt enkelt rädd att kissarna inte ska klara sig, bli olyckliga, och jag vill inte - orkar inte - ställas till svars för det. Jag orkar inte mer förluster även om jag vet att många återstår mig...dig...ju äldre vi blir. Kunde jag bara glädjas åt det vackra som sker på vägen fram till förlusten...

Jag har ett enormt kontrollbehov över situationer omkring mig och jag är van att kunna hantera dem. Med flickorna misslyckades jag. Två katter kan inte och ska inte kontrolleras och jag står naken och främmande inför deras bräcklighet. Den jag bestämt åt dem för att kunna hantera den. För att lura mig till att greppa det ogripbara. Den är falsk och de klarar sig undan döden till matte. Jag är deras största hot!

Ibland undrar jag om mina svulstiga känslor inför mjukvara alltid kommer höra samman med förlusten av våra förstfödda? Jag kan inte längre skilja på vad jag är ledsen för när eller varför. Flickorna är en enkel ursäkt...men jag får passa mig för att koppla hela min existens till den mest olyckliga omständigheten i mitt liv. Det finns omständigheter som inte lämnar mig med öppna blödande sår i en grop med hungriga vargar. Kanske är katterna en sådan? Och blöder jag inte överlever jag. Överlevnad är rikedom.

Jag borde skratta åt mitt guld!



.

Jag har tänkt

I takt med att kärleken växt sig stark för de mjuka bröderna har ångesten slagit läger. I en vecka har den gått bärsärk inuti och jag har gråtit så fort katterna kommit på tal eller så fort de börjat spinna i mitt knä. Så fort jag har kastat ett ynkligt öga åt deras håll har jag fått panik och velat smyga källarvägen ut. Ont i bröst och mage. På helspänn och inte vetat. Bloggen har fått vänta.

Kanske låter det underligt? Det tycker i alla fall jag. Kissarna skulle bli ett roligt och lugnande inslag på vår väg mot ett levande barn och en helare själ. Istället har världen tippat över och jag har tänkt...

Jag har tänkt på den bundenhet husdjur innebär, vilket var en av anledningarna till mina återkommande kalla fötter kring åtagandet. Jag har tänkt att jag skulle lyssnat mer på min tveksamhet. Jag har tänkt på alla giftiga växter som fräter små katters svalg. Samtliga av våra är sådana växter! Och givetvis vill just våra katter knapra! Myten om de nio liven är bara myt när man är liten, ivrig och mjuk. Jag har tänkt på grannars råttgift och fortkörare och på vem som ska ge mat och kärlek till bröderna om vi adopterar och tvingas spendera några månader utomlands. Det hela går dåligt ihop.

Jag har tänkt på vår stundande IVF och hur risken för Toxoplasmos ökar med kattungar som blir utekatter...och där tänkte jag färdigt. Risken att drabbas är lika liten som den att få uppleva en tvillinggraviditet, prematur födsel med dödlig utgång, diabetes eller njursten. De blev alla vår verklighet men hur liten risken än är att smittas med viruset är det -blir det- en risk som tripplar vår oro om en ny graviditet finner oss. Behöver vi mer?

Jag har tänkt att allt det där borde vi tänkt på, och även om vi kände den vetskapen i periferin skulle vi tagit den till oss och synat den mindre naivt. Jag tänkte färdigt mellan dåligt samvete och växande kattkärlek. Nu finns Dexter och Charlie till vidare försäljning (!) och jag önskar labilt att ingen vill ha dem. Då tvingas de stanna för att visa att oro och rädsla måste övervinnas. I annonsen har jag satt skyhöga kriterier för ett eventuellt nytt hem, och med den har jag ångrat mig tillbaka igen. Det enda vi måste är att ge två fantastiska kissar ett värdigt kattliv med vind i pälsen, myror mellan klorna och en trygg famn att stanna vid.

Jag har tänkt på hur konstigt det är att inte klara av oron kring två katter men vara redo till tänderna för den oro ett levande barn skapar! Hur konstigt starka känslor de bringar. Jag får inte ihop mitt eget pussel. Men hur som helst och med eller utan måste min trasiga logik lagas igen. Jag ska släppa taget, om någon, något och på något slags vis...

(Tack för era fina kommentarer men i stundens kattvånda känner jag mig usel...hur lämnar man det här?)