Trädsättning

Efter att vi trillat över de krulliga träden intill flickornas kyrkogård, köptes de på inrådan av det mysiga tvillingpar som äger gravblomsterhandeln. Ett tvillingpar som hade passerat och dessutom kommit ihåg Ruth och Astrids plats! De hade till och med stannat vid stenen efter en promenad längs den nyare delen av den vackra gamla kyrkogården! Våra små döda tvillingar mitt emot ett par som fick leva...jag tycker om den inre synen av mötet. Ödmjukhet och stillhet.

Efter sammanträffandet med tvillingar och träd gjorde jag och flickornas mormor såhär:

1. Luckrade upp, rensade och vände på jorden i en befintlig rosenrabatt, väl synlig från många håll. Gräv djupt!

3. Ställde träden i hinkar med vatten 20 minuter.

4. Grävde större gropar än jordklumpen med rötter.

5. Hällde vatten i groparna och lät sjunka undan. Upprepade.

6. Satte ner plantorna så att översta lagret hamnade i jämnhöjd med övriga rabattytan (inte under), men efter att ha strösslat en näve jord, samlad från flickornas grav, i botten på varje hål.

7. Öste jord med extra näring kring jordklumparna, tryckte till men inte för hårt. Kolla att jorden är av rätt typ för trädsorten!

8. Fyllde med vatten och lät sjunka undan igen.

9. Fyllde helt med jord, utan att trycka till för att underlätta vattning. Det översta jordlagret kom också från graven och ska få spridas i vinden och hamna precis där den vill hamna...

10. Lade stenar runt de späda stammarna samt förstärkte desamma med stöd i form av varsin bambupinne mot blåsten.

11. Vattna ofta den första tiden. Många liter vatten vid torka för att nå rötterna.















































Planteringen blev ett kärt minne för två mödrar, en mormor, tre döttrar och två barnbarn.

Corylus Avellana 'Contorta' x 2

Förr i tiden bodde hustomten eller gårdens vättar under det träd som skulle bära släktens lycka och välgång. Det var ofta stora utmärkande lövträd som utsågs till vårdträd. Ibland planterades ett ungt träd för att fira att ett barn blivit till och trädet skulle ha som uppgift att vaka över barnet under dess livstid.

Våra barns livstid har redan passerat och stora utmärkande träd är det som utgör hela vår trolliga skogsträdgård. Några hustomtar har jag ännu inte skymtat under ett enda av dem. Men vi ville ändå fira att våra döttrar blev till och planterade två stammade Trollhasselträd ( eg. Ormhassel men det står Troldhassel på den danska etiketten och det är ett namn som tilltalar mer) intill den stora trygga granen. Flickornas mormor hjälpte till att vända jorden i det som innan var en bråkig och trist rosenrabatt, utan rosor men med meterlånga rötter i sick-sack under spadtagen. Vi spadade och drog oss svettiga en solig eftermiddag, den då Ruth och Astrid återfördes till min trånande livmoder för ett år sedan.

Flickorna fick ett trollträd var som förhoppningsvis ska trivas och bli 2-3 meter höga och breda med snurriga burriga grenar som försvinner in i varandras. I den vita vintern kommer de vridna grenarna att bilda bruna skojiga snurror mot snön. En bonus är att de blommar med gula hängen i februari, tjejernas beräknade födelsemånad. Tillsammans med de hjärtformade bladens guloranga höstfärger blir hängena ett gyllene tårregn till minne av det som borde ha blivit...kunde, skulle ha blivit!

Jag kan se träden från alla de rum som vetter mot trädgården och allra närmast från sovrummets eviga God Natt. Sedan de planterades har ett större lugn sänkt sig över huset och mamma Johbur. Flickorna känns närmare nu och turerna till den avlägsna graven blir mindre kravfyllda. Ett litet rådjur av obestämt material, kvarlämnat av förra ägarna, ligger och vilar snett bakom träden. Jag har ännu inte vågat lägga den trasiga gravstenen där. Dels är jag rädd att det ska verka kusligt och dels vill jag inte att platsen skall bli gravlik. Flickorna har redan en vacker grav. Nej, platsen skall vara busig och livfull. Den skänker redan hopp och mod i mitt sjungande trollmorshjärta.

Flickorna är numera ägare till två afrikanska träd, förvaltare av en regnskog i Costa Rica och lyckobringare genom två Trollhasselträd hemma hos mamma och pappa Saknad. Hoppas de har tid att leka!

Tårar i Februari

Twilight

På mitt boksprängda nattduksbord ligger vampyrromanen Om jag kunde drömma fortfarande oläst. Filmen, Twilight, som baseras på boken blev sedd igår. Om det är som de säger att böckerna brukar vara bättre än dito filmer ska jag ge mig i kast med boken snart, för filmen blev mest ett romantiskt "åhåå". Tonårig äckelromantik a la Titanic, och jag blev fast! Är man romantiskt lagd och vurmar för vampyrer blir det lätt så.

På omslaget till boken finns två händer som håller ett rött äpple - den förbjudna frukten. Och jag funderar på om min önskan att få ett levande barn är min förbjudna frukt? Min omöjliga kärlek? Inte riktigt meningen, men kanske kan det hända...ska vi...nej...men nu då...nästan...och sen...Ja, hur ska det gå? Får mamman och pappan ett levande barn tillslut?

I dunklet av Twilight hörde jag en intervju med författarinnan Stephenie Meyer. Flerbarnsmodern som berättade hur otroligt svårt och frustrerande det var att få tid att skriva med ett barn här, två barn där och som sedan färdigställde hela romanen på bara tre månader! Hon fortsatte med hur överväldigande boken togs emot och hur framgångssagan blev ett faktum, hur det kändes att hamna på New York Time´s bestsellerlista med efterföljande strålkastarljus längs familjeuppfarten, vilken grej det var att befinna sig i allt det där stora för: "hemma är jag ju bara mamma!"

Hemma är jag ju bara mamma...

Orden fick mig att se den tydliga skillnaden mellan jag och andra. Mellan norm och annat. Mellan det förgivet tagna och det ouppnåliga. Mellan vitt och svart, dröm och verklighet. Många som själva har barn kan säkert känna igen sig i att bara vara mamma för att bli mamma är något man bara blir. Därute i den vindstilla normen. Det är karriären, drömmarna om något större, som drar längst. Det är högst vanligt att bli mamma, ingen berömmelse i det. Det är högst vanligt att bli mamma, vara mamma och längta efter annat. Bort. Vanligt och därmed bara.

I den dunkla skymningen går mina strålkastare andra vägar. De söker sig mot en önskad familj som inte finns. För mig kan ingen karriär mäta sig med det stora i att bli mamma. Det är dit jag vill rikta ljusen. Det är där berömmelsen finns. Jag räds "det vanliga" som tar udden av "det unika", det som gör att människor som lever normen längtar bort från det mest magiska som finns i sina barns tillblivelse. Bara är för mig en förminskande term.

I den dunkla skymningen längtar jag bara efter ett barn, inget märkvärdigare än så! Jag biter i det sura äpplet trots att jag minns hur det drar i käkarna och önskar att jag kunde göra mer än drömma. Jag önskar jag kunde sluta drömma! Jag förstår yrvaket att det som är svårfångat är allas förbjudna frukt.

Twilight Sweden, om någon vill veta mer.

Brännmärkt

Hösten är död men jag glömmer den aldrig. Gång på gång skall ni dö för mig. Höst efter höst efter tusen fallna löv...

Döden är det yttersta uppbrottet och kärleken dess brännmärke. Det osar sockervadd och het fuktig jord. Outhärdlig sötma. Älsklingsorden klibbar runt munnen och gör vokalerna otydliga. Men de uttalas med tålamod mellan allt och inget.

Kärleken är söt och farlig. Den dör ibland. Någonstans längs tiden så bara det händer. Gång på gång skall ni dö för mig. Men aldrig kärleken inom mig, den är brännmärkt. Ett R och ett A tatuerade längs pulsådern, jag finner den alltid. Behöver aldrig leta.

Karlssons klister

Ibland är det svårt att förstå hur kärleken ska orka. Hålla ut och ihop. Nog finns det en gräns för vad som är hållbart? Det låter så fint när människor nära gränsen för det som är uthärdligt berättar hur det oerhörda svetsat samman och stärkt. Men när det oerhörda aldrig tar slut? När den första stora sorgen följs av den andra. När den andra av den tredje. Eller när det oerhörda följs av det makabra och helvetiska? De där paren som "gått stärkta ur det hela"...hur starka hade de varit efter den tredje? Man hör sällan om sådana par.

Att klistra förlorade drömmar på pappret, när det man förlorat givit plats för en ny vinst, det kan man lära sig. Det är svårt men det går, med ömsesidig vilja och hårt arbete. Men när det starka klistret hårdnat i kanterna, utan att drömmarna fått nytt fäste, då får man dutta lite här och extra där. Det ger till slut ett osammanhängande collage som ser ganska slarvigt och kladdigt ut. Och det går inte att göra ogjort eller på nytt, det kan bara bli annorlunda. Tänk om annorlunda inte längre existerar...

När vet man att allt är så trasigt att annorlunda inte gör någon skillnad?

Det är fint när människor håller samman i motvind. Det är fint när människor kopplar grepp i storm. Det är fint när människor inser att de gör varandra bäst utan, när de vet att ge upp, och det är vackert när människor har gjort allt för att stormen ska misslyckas slita rötter ur jorden och står kvar på darrande ben. Krumma. Blottade.

Annorlunda gör fortfarande skillnad i vårt kladdiga collage. Det är inte finare än någon annans, men det är vilja och ett sjuhelvetes Karlssons klister. Ännu.

.

I hallongrottan

Fredagen den 15/5-08 startade så livet för tvillingflickorna Ruth och Astrid. Om jag ska vara petig startade det redan den 13/5-08, dagen för äggaspiration och dagen då två ägg injicerades via microinjektion med Kärlekens riddare. Ska jag vara ännu petigare startade det 5 veckor tidigare då äggen påbörjade sin tillväxt. Och jag är precis så petig! En av fördelarna med att bli behandlad för sjukdomen infertilitet är att vi vet exakt när det nya livet tar sin början, på dagen...ja, timmen!

Det är häftigt, och jag slutar aldrig tycka det. Behandling efter behandling har vi följt våra ägg och den efterföljande Zygoten som är den första cell som kommer ur befruktningen. Morulan, som Zygoten kallas när den påbörjat den ivriga celldelningen, ser ut som ett runt hallon, där kärnrummen är cellerna. Ruth och Astrids första arbetsnamn blev "bären". Sedan följde vi våra hallon mot att bli Blastocyster, ihåliga cellklumpar som helst ska vilja bädda ner sig i den snälla livmoderslemhinnan. När bären äntligen fastnade och blev ett med mig tog de sig det medicinska namnet embryon.

I våra drömmar kallades de annat. De hette Otto och Klara, Turid och Rosa, Willy och Märta, Frans och Melker, Hedvig och Nils, Tilda och Annie, Mary och Ester...för att slutligen landa på Ruth och Gunnar för en längre tid. Men lille Gunnar han var en Astrid!

Livs levande små drömda barn där två blev verkliga.

Varför det snöar i maj

Det har snöat i en vecka.

De små svävande astronauterna jag berättade om tidigare i veckan har blivit fler och skapat stora landade drivor längs dikesrenen. Det kommer ständigt nya virvlar och hela grannskapet har undrat vad det är för naturfenomen som kastar fjäderlätta dunkapslar ut i majluften. Rent logiskt handlar det givetvis om träd men i mitt drömmande hjärta fantiserar jag om annat.

När fjädersnön började falla på riktigt var i fredags, 15/5, den dag vi återfick två små flickor i form av befruktade ägg för ett år sedan. Det har verkat som våra små strösslat lyckofjädrar från höga höjder och gjort sig omöjliga och lite bråkiga. Ett riktigt kuddkrig änglarbarn emellan. Det yrde så kraftigt under dagen att det inte gick att vistas utomhus men även inne hade de svävande dunen funnit sitt luftrum. Jag har nyst, viftat och skrattat av förundrar. Och jag har önskat att fyra ivriga pekfingrar hade fått jaga miljoner av vilsna astronauter omkring oss. Fått uppleva snö i maj.

Ett år har 365 dagar

I en intervju med Carl Bildt för DN svarar han på frågan vad han tror ska hända under 2009:

- "Då händer det jättemycket, det är ju ett helt år, 365 dagar. "

Ett år är många dagar med lika många överraskningar och omvälvande händelser, mellan vara och icke. Under ett år:

• Stals Patrik Johanssons bil i Luleå fyra gånger.

• Erbjuder Internationella Programkontoret elever i gymnasiets årskurs 1 och 2 möjlighet att studera i Frankrike

• Vill Moderaterna att svenskarnas telefonsamtal, sms och e-post ska sparas till förmån för polisens brottsförebyggande arbete.

• Lovar en nyutvecklad ultrahögfrekvensvibrometer att hålla mobilbatteriet laddat.

• Efter att cyklonen över Burma gjorde att 140.000 människor dog, har människor fortfarande levt under extrema förhållanden samtidigt som flera katastrofer, glömda av världen, pågår i landet.

• Ska olika förvaltningar och intressegrupper smida nya planer för handelsområdet Knalleland i Borås.

Under ett helt år skall jag påminnas om min egen mikrovärld och tillhörande lycka och olycka, det största för mig. I min röda almanacka har jag redan börjat passera viktiga årsdagar som alla hör ihop med mina förstfödda barn. De som inte fick lov att stanna. Ett år sedan jag bar 13 fina ägg i magen, ett år sedan äggaspiration, ett år sedan återföring av två befruktade ägg. Ett år sedan jag bar mitt allra största levande leende.

Dessa datum är passerade nu och kommer att följas av "två år sedan..." Jag skulle vilja stanna vid datumen för första plusset på stickan och flickornas födelsedag men tvingas i en snar framtid ta mig förbi deras dödsdag, minnesdag, begravning, beräknat förlossningsdatum, då de skulle fyllt ett...Min lilla röda har fyllts av dessa påminnelser, inte för att jag någonsin skulle glömma eller vill spela martyr, men för att jag älskar att se mina döttrars vackra namn överst på respektive dags agenda. Före klockslag för möten och innan tandläkartider och kalasbjudningar. Små vackra påminnelser följda av hjärtformade radband innan "det vanliga" tar över.

Tänk att det redan är 365 dagar sedan de sällsamma datumen började samlas...
Jag hoppas de blir fler.

.

Selenit - naturens egen fiberoptik!

"Selenit är lugnande för nerverna, och har positiva, stärkande effekter på hjärnan. Den ger klarhet i tanke och renhet i hjärta. Den är bra att använda vid meditation. En bit selenit kan t ex placeras högst upp på huvudet för att öppna upp mot högre medvetande. Selenit kan med fördel användas vid telepati, men den måste då vara mycket klar och måste rensas efter varje experiment. Selenit utbyts mellan älskande för försoning."

Visst skulle jag önska att flickornas ljuslyktor infriade ovan beskrivning, till viss del. Men då måste jag också tro på densamma. Jag mediterar inte även om jag borde, sysslar heller inte med telepati, om jag räknar bort försöken att förstå M. Jag placerar dem helst inte på huvudet, än mindre om de måste rensas varje kvart! De ger däremot klarhet i tanke och renhet i hjärta där de lyser och möjliggör någon sorts försoning med mörkret.

Jag köpte lyktorna i Kärlekens utländska hemby, i en riktig andlighets-affär men utan en tanke på att de skulle kunna göra annat än just lysa vackert till minne av flickorna. De är mycket tunga och står stadigt, kritvita släckta och guldgula tända, de känns svala och lena som silke mot handen och är klappvänliga även när de är tända. En större, en mindre. En Ruth, en Astrid. Jag snappade upp att de huggits ur selenitblock och där stängde jag av. Att de skulle lysa räckte bra och alla bonusar har hoppat ur höghatten med förvånad min.

Stenen har haft användning antingen som fiberoptiskt kommunikationsmaterial över långa sträckor eller i rent upplysningsändamål, och när vi om kvällarna tänder två små lågor blir stenarna närmast magiska där ljuset leds på olika sätt genom kristallerna. De lyser annorlunda vid varje tändning och skapar direktkontakt med varsamma minnen. Jag vill tro att ljuset sträcker sig oändligt...

Lagom blå himmel

Jag läker i ett nytt tunt lager. Så tunt att det går sönder när jag klär mig om morgnarna. Jag har varit silkespapper hela helgen och gått sönder otaliga gånger. Jag tror jag ser mönstret nu. Efter de bästa av dagar är pappret så nött att det bara måste gå sönder. Jag skrattar och mår prima de dagar jag ovilligt inväntar mörkret men det som skrämmer mig är inte att jag vet att det snart blir mörkt omkring mig, utan att det svärtar all lust, all gnista, allt som fortfarande är det där livet jag håller på att lära mig återleva. Att återleva är svårt när två döttrar fattas.

Min ork har spretat likt palmblad på en blåsig folktom strand, veckorna innan badsäsong. Än hit, än dit har jag svajat och gråtit skavande sandkorn ur ögonen, iklädd bikini med resår som släppt. Jag har känt mig naken och frusen, osammanhängande. Sanden har yrt och invaderat även Kärlekens ögon och eftersom ingen av oss sett har vi snubblat över otympliga badkläder och varandra, gjort oss illa. Men vi har ögondroppar, plåster och nya silkespapper hemma och när sanden skavt färdigt har vi hjälpts åt att plåstra.

När det blir mörkt nu är det ändå inte samma sorts mörker som infann sig månaderna efter förlossningen. Det har blivit mer som mulna dagar med lagom mycket blå himmel skymtandes mellan molnen. Det regnar heller inte särskilt mycket. Sådana dagar kan jag fortfarande göra saker, om än motvilligt, så jag gör men bara precis. När jag sysselsätter mig kan det till och med hända att lite skratt och flams hittar ut, men skrattet viker undan för snabbt och flamset går och gömmer sig på sitt vanliga ställe, som vore det rädd att bli påkommet.

Vi läker i nya tunna lager, och det är alltid en början.
Mellan skratt och stormigt svart.

Älskade M!

.

Saker som svävar

"Allt känns som ett tyst och stilla drömlandskap, färgat i gråskalor, och på svävande fötter fortsätter jag ut mot köket...Och mitt i allt kaos, den sovande världen med all sin sorg och saknad, så ler vi plötsligt mot varandra... jag häpnar över att mitt ansikte minns hur man gör..." (Ur En himmel för Elliott, Katarina Danielsson)

Idag har vinden fört med sig tunna bladhöljen, svävande likt rymdkapslar i universum. Transparenta fjäderlätta skapelser som släppt sina grepp kring nyförlösta blad. De har styrts framåt som uppfångade i tyngdlöshet och jag log när jag tänkte mig höljena som små vita astronauter, långsamt morsande på varandra under sin vakuumfärd bland himlakropparna.

Jag minns den första tiden efter döttrarnas död och hur jag tänkte att jag aldrig skulle skratta mer. Ville skratta mer. När jag plötsligt fann mig kikna av skratt redan andra veckan fick jag skuldkänslor. Det var inte vad jag ville, men kroppen. Den visste att jag behövde skratta för att orka fortsätta sörja.

När två änglamammor möts under fyra glänsande tvillingstjärnor skrattas det mycket! Och bland pytteastronauternas framfart i solen log vi åt busvisslingar, underfundiga makar och bloggliv. Våra flickor fyller år på samma dag, hennes flickor en vecka äldre, och mellan skratt och fnitter finns våra döttrar som vattenfast lim på våra kroppar, tätt intill allt och inget. Där får våra flickor finnas, lika självklara som de alltid är och kommer att vara. Där behövs inga förklaringar eller skyddande visir.

Skrattet...en kittlande vind
som blåser från ett land till ett annat.




















Antonia & Gabrielles fnissiga mamma, med lillebror i knät.





















Ruth & Astrids leende mor med syskondrömmar.


.

Mina närmast anhöriga

Jag är irriterad.
Igen!

Inte av morgontrötthet men av det vansinniga bemötande många får av omgivningen när små barn, eller vad många vill kalla dem - foster, dör. Jag hann inte värja mig i tid från Aftonbladets "Wendela" och en samling artiklar om ämnet. Det finns otroligt mycket bra hjälp att få när ett barn dör, men det är inte den som skaver...

Jag tror det blir enklare att avfärda sorgen efter döda barn om barnen kallas foster, då har man inte fött barn! Missfall kan många relatera till, ofta de som sker i graviditetens tidigaste veckor. Om miraklet är 7 cm i v 12 har det hunnit växa till 27 cm i v 21! Det har redan uppfattat tal och sång i en veckas tid, fått ögonlock och fjuniga ögonbryn. Det håller precis på att få en regelbundenhet i sitt sovmönster och bara två veckor senare finns det stora chanser att barnet överlever en tidig förlossning. En förlossning som för övrigt gör lika ont som att föda ett barn i fullgången tid, om någon tycker storlek och smärta är avgörande för hur mycket man får sörja...

Barn får kallas barn först i v 22. Det har någon bestämt. En vecka efter att de fjuniga ögonbrynen gjort entré. Vill man kringgå livsomvälvande sorger, skymma och förminska, visar termen "missfall" en enkel omväg , för inte kan man sörja ett foster! Det finns ett flertal barn som klarat livhanken i v 21, ska man då som anhörig gratulera till det nya fostret? Har föräldrarna varit med om ett missfall och inte en födsel?

Den här artikeln triggade igång mina vassa tankar och de blev taggtrådsliknande efter den här. "Att sörja ett foster är inte allmänt accepterat...sorgen efter ett missfall kan vara lika tung som vid en nära anhörigs död" menar välvilligt Annsofie Adolfsson, barnmorska och doktor i obstetrik och gynekologi, som gjort en avhandling i ämnet. Inte ens där har poletten trillat ner!

De små liven vi sörjer ÄR våra närmaste anhöriga, våra barn! Är det inte accepterat att sörja ett foster, varför inte kalla fostret något mer begripligt? Något som den omgivning vi drabbade är i behov av förstår! Om det måste vara uteslutet att kalla livet förlorat i v 21 för "barn" så kan vi väl säga något mindre laddat som "nära anhörig" istället! Att förlora en sådan borde de flesta kunna relatera till...

Om det är så att jag har fel, att jag är galen och överdriver min sorg, undrar jag varför jag har så lätt att relatera till det här: "Förlusten har slitit mitt liv itu...Det har blivit mycket svårare att koncentrera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu. Att Raymond dog så abrupt var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu."(Joyce Carol Oates om makens snabba död för ett år sedan)

Eller kunde sagt det här: "...veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt." (Joan Didion ur "Ett år av magiskt tänkande" som handlar om tiden efter att maken hastigt dör. Hennes dotter ligger samtidigt i koma och avlider 6 dagar efter att boken når bokhandlarna)

Jag har fött och förlorat två av mina närmast anhöriga men får två månader därefter den lättsamt ställda frågan (eller konstaterandet då sista meningen saknade karaktären av en fråga): "Hur går det nu? Ni har väl kommit över det värsta."

Jag har fött och förlorat två av mina närmast anhöriga och ignoreras till oigenkännlighet av den barnmorska som såg all min gråt och oro och som jag besökte minst en gång i veckan under en längre tid. Inte en hälsning, ingenting.

Jag har fött och förlorat och undrar varifrån det starka hävdelsebehovet kommer? Jag undviks trots att min sorg inte är farlig. I alla fall inte för andra än mig. Våra flickor hann aldrig bli farliga och vi som är kvar av familjen Ängel är snälla som lamm. Men sorgen är uppenbart svår att förstå...

Jag drömmer om bevingade ord som ger förlusten ett större erkännande. Jag lever kvar i den drömmen och hoppas oförståndet vaknar ur sin.
.

Gulligull

"Jag har saknat honom i två dagar, gått på staden som en vanlig, löjlig man..."

Det läser jag på Birros blogg denna morgon.

Jag väcktes i ottan av de oanmälda bergvärmesnubbarna som i stundens hetta borrar ett 170 meter djupt energihål under den jordiga gräsmattan. Maskiner överallt. Med håret på ända, något slags kläder på kroppen, oborstade tänder och utan att fatta ett ord av vad som sades under en lång stund, fick jag äntligen i mig en svart och rykande kopp kaffe. På morgonen är jag Dr Morgontrötts Mr Hyde. Inget jag gör blir särskilt bra, inget jag säger hänger samman och den som väcker mig abrupt gör det på eget bevåg, för jag kan hur man gör ett monster! Jag surar på de högljudda gubbarna därute men gör mitt yttersta för att komma ihåg att deras närvaro skall skänka mer klirr i kassan.

I väntan på att köra till jobbet hinner jag läsa några bloggrader. Det är Birros nyvunna faderslycka som sticker mig i ögonen i takt med att nästa rykande svarta gör sitt yttersta för att väcka andra kroppshalvan. Jag tänker att både han och främst flickvännens bloggar har blivit rena gulligull-vi har fått barn-och är så lyckliga-bloggar, som om tiden innan inte fanns. Från att känna samhörighet med deras modiga kamp för ett levande barn kan jag inte känna något mer än små irriterande stick. Birro skriver fortfarande oändligt bra men idag gör han att jag känner mig "som en vanlig, löjlig kvinna..." En sådan som fortfarande är utan, en sådan som inte vet, på riktigt, riktigt. Hon som står bakom skynket och verkar patetisk, vanlig och löjlig...

Det svarta giftet har gjort sitt och med Mr Hyde under kontroll inser jag att min egen blogg inte skiljer sig mycket från deras gulligull, min är också gulligull, min handlar också om oändlig kärlek till de barn jag fick. Som om inget annat fanns, som om jag innan gick på stan som en vanlig, löjlig kvinna...För fler av landets morgonmonster sticker det säkert i ögonen och det enda jag kan rekommendera är en andra kopp kaffe till tröst. Ganska ofta orkar jag knappt med min egen "gulligull-vi har fått barn-och är så olyckliga-blogg", jag är många fler nyanser än vad den visar och oftast lika patetisk och löjlig som tiden innan. Men vi drar alla vårt gulligull till stacken och tycker att våra strån är de största. Det är bara bristen på dyra medlemsskap som sticker i ögat och lämnar mig utanför de fräckaste klubbarna.

Men nu är bergvärmen på gång och kanske får jag råd att bli medlem snart!

Samtidigt

På dagen för ett år sedan agerade jag modell för svägerskans smyckekonst inför en terminsrapport på HDK. Jag stod, satt och nästan svävade i den vita sommarklänningen med kopparrött hår och en svullen och blek IVF-kropp. Vi stod inför sista landstingsfinansierade provrörsförsöket men hade redan siktet inställt på adoption. Vi hade bestämt oss. Läkarundersökningar var gjorda, adoptionskursen genomliden, referenser utsedda och glatt tillfrågade och hemutredarna skulle göra sitt första hembesök i vår vackra storstadslägenhet, väl lämpad för lena barnfötter.

Det låg spänning i luften och den sommarvarma majdagen bjöd på solglitter och skratt i en smutsig och halvtrasig fotostudio, belägen under 161 år av hantverkshistoria. Jag minns att jag nålades fast under en fantastisk brosch i form av ett luffarschack där pjäserna kunde flyttas runt. Jag minns att jag kände mig tung i kroppen. Jag minns att jag ville stanna i lokalerna och suga in atmosfären från alster in progress och livfulla väggar.

Jag minns också de transparenta äggliknande formerna jag höll nära magen där jag satt i ett hav av vaggsångstexter på golvet. Bland Vyssan lull och De elva små trollen. Jag satt så stilla jag kunde med mina smutsiga fötter och tänkte att livet blivit ljusare, att det skulle finnas en framtid för oss med skitiga små barnfötter och vaggsånger som skulle sjungas. Samtidigt bar jag inom mig ivrigt växande ägg från vår tredje IVF, där 13 varsamt plockades ut onsdagen därpå och befruktades. Bland de 13 fanns början till en Ruth och en Astrid. Fem dagar efter fotosessionen återfördes Ruth och Astrid och på testdagen 2/6 lyste det blå plusset vackrare än allt blått på denna jord!

Ibland händer allt samtidigt. Groende förhoppningar grusas för att bana väg för nya. Gamla föreställningar kastar skugga över nyskaffade och adoptionsbestyr övergår till frågor kring matning av tvillingmirakel från ett sista IVF-försök. Samtidigt och allt, på en och samma omtumlande gång. Idag minns jag glädjen över den växande skatten bakom en vit klänning -08, samtidigt som jag minns hur solen silade värme över två perfekta flickors grav första dagen i maj -09. Inombords ekar osjungna vaggvisor och den här går på repeat: När lillorna kom till jorden, det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol...

Idag för ett år sedan började livet men tog samtidigt långsamt slut.

Utställningen "Samtidigt"
startar imorgon på Göteborgs Stadsbibliotek.
Där kan bland annat svägerskans smyckekonst skådas.
Gå och se!

Flickornas far

Flickornas far är av otålig natur. Lite av ett släktdrag...

När han smakat på den ugnsbakade benfyllda lördagsfisken antog han ett mystiskt uttryck och idisslade än hit och än dit. Försvann ur samtalet och suckade här, pustade där. Rusade snart iväg och muttade "Nä, det här går inte!", med munnen full av ben.

Snart därefter blev han arg på radiosporten som verkade hindra "Allt om melodifestivalen" i P4. Vi har som tradition att skåda finalspektaklet tillsammans med familjen Storebror & Co och det brukar bli rejält festligt. Därför krävs lite förberedelse för att inte verka blasé. Nej, flickornas far är långt ifrån matcho och grabb, han är en riktig man! Han har ingen aning om vem Johan Pettersson inom vilken sportgren är men han kan laga benspäckade fiskfiléer som ingen annan, han kan vara mjukare än soffkuddarna och han kan älska sina flickor trots att han inte riktigt orkar med allt det jobbiga deras död fört med sig. Han ser aldrig slutet på en film (zzz) , han är uppe i ottan och väntar otåligt på sin morgontrötta fru och han spelar smäktande pianostycken för sina vackra änglar.

Vi började lördagskvällen med prat om sport som inkräktar i allt, och om "allt" som måste stå över i väntan på att sporten gjort sitt. Där är vi överens. Vi började prata om sport som om det vore en sorts religion, och vi började prata om religion som meningen i livet för många. Där hände det något med samspelet! Vi tog vägen förbi religion och fotboll och slöt in på utomjordsliga banor, helikopterfärder och spöken i garderoben. Allt medan pappa M blev mer och mer frustrerad. Händerna för ansiktet och med en snabb rörelse konstaterade han att: "Du förstår ju inte alls vad jag menar!!!" Jag konstaterade lika snabbt motsatsen. Med en snabb skiss som möjlig förklaring förstår jag fortfarande inte och undrar om han?















Räddningen från ett tvättäkta gräl blev Rumäniens 4:e placering i Eurovision Song Contest 2006 (Sverige nr 5): Mihai Traistariu med Tornerò. En schlagerfavorit, och nu talar jag i schlagertungor! Den engelska titeln lyder "I´ll come back", men helst inte till ikväll...

.

Barn hela dan

Vi målar rum på övervåningen och på den skrålande färgkladdiga radion pratas det barn, det har pratats barn hela dagen i den!

Först handlade det om en tragisk familj där mamman som vunnit en vårdnadstvist, vinnare av ensam vårdnad om tre barn, utropar: "Ens barn är ens lycka, och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem!!!" Detta säger hon samtidigt som vi får höra den uppgivna pappan som inte fått träffa sina två yngsta barn på sex hela år. Vem som ljuger eller talar sanning är omöjligt att avslöja, men som vanligt i vårdnadstvister har mamman mer rätt att vårda det som är gemensamt än mannen, trots att han är precis lika mycket förälder...
Jag hoppas för alla inblandade att mammans version är den som stämmer, om inte hoppas jag att hon inventerar sina ord och förstår att pappan inte heller borde veta vad han ska göra utan sina barn.

Vidare tänker jag på att hennes uttalande ter sig självklart för lyssnande familjer. Det konstiga är att för vissa av dessa familjer är inte min sorg över uteblivna träffar med mina barn lika självklar. För samma familjer handlar mitt mörker om "missfall" och "nya försök". Jag kommer ständigt åter till frågan om varför sorgen efter barn, födda och förlorade i graviditetens mitt, före eller efter, måste förminskas och bortförklaras i termer av "natur". Så fort naturen kommer på tal måste känslor skuffas undan. Jag kan inte förstå det! Och ännu mindre när förminskningen skapas av föräldrar som lever med levande barn. Föräldrar som borde förstå vad kärleken till ett barn handlar om, kärleken till två...

Nyss handlade det om branden på Scandinavian Star utifrån anhöriggruppers upplevelse av katastrofen. Betoningen ligger på en norsk fars berättelse om tiden innan och hur han och frun "skulle ha barn" just då, följt av prat om norske barnesager...jag ställer mig osäker och skeptisk till inslaget av melodiösa "tomtar och troll" i samband med att 159 passagerare omkom. Men den självklara familjebilden framstod tydlig och jag anar att det var en snyfthistoria med hög igenkänningsfaktor som skulle gestaltas.

Sedan "Dubbelt så kul med tvillingträff" på Familjeliv, där jag inte tittat in på väldigt länge. Där gick hjärtat sönder till tonerna av Robert Miles och den för dagen mer eller mindre passande 5-miljonerssuccén Children. Jag känner ögonen på mig var jag än tittar och jag känner mig utanför, inifrån och ut. Jag är inte välkommen på tvillingträff trots att jag är mamma till ett par, jag kan inte självklart minnas att "vi skulle ha barn" innan katastrofen och jag kan inte få den äran att vårdnadstvista med flickornas underbara pappa.

I mörkret från mina egna ögonlock blir "familjelycka" något relativt och egenkonstruerat, i mörkret från andras blir den självklar och allmängiltig. Mina barn är även min lycka och jag vet inte vad jag ska göra utan dem. Visst är det konstigt?

.

Mrs Tristess och äggröran

Det luteiniserande hormonet stegras inom 24-36 timmar innan äggstocken släpper sitt eller sina ägg, samma dag som stegringen påvisas har jag störst möjlighet att bli gravid. Det finns små digitaliserade apparater som visar mig det. Visst är det fantastiskt!

Jag har tappat räkningen på hur många svettiga kronor jag brukat på dessa dyra stegringspåvisare. Istället för en bok eller ny tröja, ett ägglossningstest! Månad efter år efter vad som känns som en livstid har de följt oss på vägen mot en ännu osäker framtid. Jag har lärt känna min normala cykellängd, kissat snett, glömt av, haft sönder och köpt nytt. Testen är de enda som inte svikit i min vardag, eller rättare sagt gjort den till en sådan.

Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt hur den mänskliga kroppen fungerar (ibland mindre bra) och att det dessutom finns hjälpmedel som påvisar (o)funktionen. I brist på de plus jag önskat i fönstren på de lika många men något billigare graviditetstesten (olycka är lönsamt), har jag fått vad som liknat lyckokänslor när testsymbolen slutat blinka och visat blått med litet ägg i mitten. Jag ägglossar friskt och med glans! Underligt hur något så litet kan te sig så stort och märkvärdigt i brist på annat. Testen ger därtill en välbehövlig semester från övrigt ofrivilligt-levande-barnlöshets-bryderi.

Tag av hylsan
Sätt ihop delar
Utför test, live eller i mugg
Vänta
Vänta
Vänta
Fortsätt hålla uppsugningsdelen nedåt eller plant ( här kommer oftast funderingar kring vad som egentligen kan hända i lodrät position?)
Vänta
Om testsymbolen inte börjar blinka, se F6 i Frågor & Svar (jag läser och letar samt kastar ett öga på Error 16 till 19, finner inget passande svar)
Vänta
Se resultat
Om LH-stegring ej påvisats, testa igen vid samma tidpunkt nästa dag (en förpackning räcker sällan)

Hela jag blinkar error när jag som mest fruktsam och ivrig inser att jag inte behöver testa mer. Tomt i alla fönster jag helst vill fylla med plus feta som kraftledningar. Men jag testar. Det är häftigt att Johbur-kroppen fungerar och det är stort att Johbur-psyket satt siktet mot...något. Mina mest fruktsamma dagar tornar upp sig på den gråblåsiga himlen. De viker inte undan ens i stormens öga. Jag testar för att jag hör att mirakelgraviditeter sker och jag testar för att jag tror att det kan handla om oss. Jag testar för att jag är uttråkad, men Mrs Tristess kräver sin lön.

Jag undrar i testande stund om det går att skapa något vackert av hundra blå-lila äggkartonger?

.

Maj-firande med inslag av änglar och troll.

Småpyssel på småtimmarna med vännernas kluriga 12-åring.

Med stadigt sällskap på stadens välbekanta gator.

Kärleks-latte

Jordiga fingrar, tåriga ögon.

Fjärilsvakt till änglarna.

Hälsningar till 'Grabbarna i graven bredvid'

2 st stammade 2 meter höga Trollhasselträd, inköpta vid flickornas kyrkogård, mellan oss i bilen. Trassligt kan jag lova! Skall varsamt planteras i vår snåriga Trollträdgård tillsammans med jord från graven. Familjens vindlande lyckoträd! Symboliskt så det förslår, men vad gör man inte för två döda älsklingar vars grav ligger på avlägset avstånd.

Små trollungar...

.

Blottaren Azrael

Den lättade småstadsbon slapp påhälsning av Döden under valborgshelgen i storstaden, det hade prognoserna lovat. Ljungskile på blåslängds avstånd. Det firades med mysigt umgänge, gravpyssel och en gnutta småtrevlig baksmälla på en fluffig hotellkudde. Men, jag lägger sällan undan garden länge för med Döden vet man inte när nästa sådd ska skördas med den stora lien som alltid är slipad och beredd under slängkappan. En evigt huvklädd ensamvandrare med mycket små kroppsliga tillgångar. Kanske är det därför han har ett sådant behov att överraskande dra undan kappan och visa sitt vassa substitut?

Det har visat sig vara en myt att blottare är ofarliga. De är enormt ensamma, förvisade och skruvade individer som är allt annat än skygga och rädda att närma sig, inbegripet kroppskontakt mot vuxna och barn. Studier visar att många grova våldtäktsmän och mördare debuterar som blottare då de ofta går igång på smärta, masochism och sadism. Blottare får i dagsläget böter som påföljd.

Jag ser ibland på Döden som en blottare som borde fått strängare straff, en psykopat som gått till randen av vad grymhet har att bjuda. Jag är inte rädd för döden som sådan, när jag väl är död. När blottaren gjort sitt med lien och jag har passerat förbi. Jag är egentligen inte rädd för honom heller utan ser mest fram emot att bjuda på ett hånskratt rakt i ynkedomen, ge honom segt motstånd och sedan låta honom göra det han måste för att jag äntligen ska få veta det mina döttrar redan vet. Vad efterlivet har att bjuda.

Jag har både sett, undvikit och konfronterat 9 livs levande blottare i tron att de var ofarliga. Jag har stått på bara en ofrivillig halvmeter från sorgliga ynkedomar. Att jag levt i tron på en myt visade sig i nr 10 som handgripligen gjorde oförlåtliga närmanden på mina älskade. Den sedan länge luttrade blottaren, a.k.a Liemannen, Azrael, Dödsängeln, som med slipad klinga gick över gränsen till det som går att möta med ett hånskratt. Han tog slutgiltig kroppskontakt med mina barn och fick inte ens böta...

.