Karlssons klister

Ibland är det svårt att förstå hur kärleken ska orka. Hålla ut och ihop. Nog finns det en gräns för vad som är hållbart? Det låter så fint när människor nära gränsen för det som är uthärdligt berättar hur det oerhörda svetsat samman och stärkt. Men när det oerhörda aldrig tar slut? När den första stora sorgen följs av den andra. När den andra av den tredje. Eller när det oerhörda följs av det makabra och helvetiska? De där paren som "gått stärkta ur det hela"...hur starka hade de varit efter den tredje? Man hör sällan om sådana par.

Att klistra förlorade drömmar på pappret, när det man förlorat givit plats för en ny vinst, det kan man lära sig. Det är svårt men det går, med ömsesidig vilja och hårt arbete. Men när det starka klistret hårdnat i kanterna, utan att drömmarna fått nytt fäste, då får man dutta lite här och extra där. Det ger till slut ett osammanhängande collage som ser ganska slarvigt och kladdigt ut. Och det går inte att göra ogjort eller på nytt, det kan bara bli annorlunda. Tänk om annorlunda inte längre existerar...

När vet man att allt är så trasigt att annorlunda inte gör någon skillnad?

Det är fint när människor håller samman i motvind. Det är fint när människor kopplar grepp i storm. Det är fint när människor inser att de gör varandra bäst utan, när de vet att ge upp, och det är vackert när människor har gjort allt för att stormen ska misslyckas slita rötter ur jorden och står kvar på darrande ben. Krumma. Blottade.

Annorlunda gör fortfarande skillnad i vårt kladdiga collage. Det är inte finare än någon annans, men det är vilja och ett sjuhelvetes Karlssons klister. Ännu.

.