Blottaren Azrael

Den lättade småstadsbon slapp påhälsning av Döden under valborgshelgen i storstaden, det hade prognoserna lovat. Ljungskile på blåslängds avstånd. Det firades med mysigt umgänge, gravpyssel och en gnutta småtrevlig baksmälla på en fluffig hotellkudde. Men, jag lägger sällan undan garden länge för med Döden vet man inte när nästa sådd ska skördas med den stora lien som alltid är slipad och beredd under slängkappan. En evigt huvklädd ensamvandrare med mycket små kroppsliga tillgångar. Kanske är det därför han har ett sådant behov att överraskande dra undan kappan och visa sitt vassa substitut?

Det har visat sig vara en myt att blottare är ofarliga. De är enormt ensamma, förvisade och skruvade individer som är allt annat än skygga och rädda att närma sig, inbegripet kroppskontakt mot vuxna och barn. Studier visar att många grova våldtäktsmän och mördare debuterar som blottare då de ofta går igång på smärta, masochism och sadism. Blottare får i dagsläget böter som påföljd.

Jag ser ibland på Döden som en blottare som borde fått strängare straff, en psykopat som gått till randen av vad grymhet har att bjuda. Jag är inte rädd för döden som sådan, när jag väl är död. När blottaren gjort sitt med lien och jag har passerat förbi. Jag är egentligen inte rädd för honom heller utan ser mest fram emot att bjuda på ett hånskratt rakt i ynkedomen, ge honom segt motstånd och sedan låta honom göra det han måste för att jag äntligen ska få veta det mina döttrar redan vet. Vad efterlivet har att bjuda.

Jag har både sett, undvikit och konfronterat 9 livs levande blottare i tron att de var ofarliga. Jag har stått på bara en ofrivillig halvmeter från sorgliga ynkedomar. Att jag levt i tron på en myt visade sig i nr 10 som handgripligen gjorde oförlåtliga närmanden på mina älskade. Den sedan länge luttrade blottaren, a.k.a Liemannen, Azrael, Dödsängeln, som med slipad klinga gick över gränsen till det som går att möta med ett hånskratt. Han tog slutgiltig kroppskontakt med mina barn och fick inte ens böta...

.