Jag skyller på Gud

Min lilla bärbara har legat medvetslös och under tiden har den stationära krånglat, då blir inte mycket skrivet...istället har jag dansat!

Inte så många vet att det bor en disco-diva i mig, som älskar att dansa och spexa så länge saknaden efter Ruth och Astrid hålls armen. Tror jag har dansat och showat sedan jag föddes, med och utan ficklampor och blinkande örhängen på föräldrarnas grantiljor, fritidsgolvets plastfogar och skolans hemmasnickrade scengolv. Komplicerade nummer de där... Då var det Herreys, Lili & Susie och Carola med 80-talets givna rörelsemönster. Ni vet, med utspridda fingrar framför ansiktet som en solnedgång och långa sidosteg med tvära vändningar och ett och annat golv-move.

Härom dagen fick jag och katterna ryck. De gick på tvären med kutiga ryggar och jag dansade moonwalk samtidigt som jag drog ett luftgitarr-riff framför Kärleken. Kommer inte ihåg vad som triggade det hela. Moonwalk i sig är svårt, men den som tränar med neonfärgade sockar hon lär! Att samtidigt spela luftgitarr är att sätta ribban väl högt. Jag blev minst lika förvånad som Kärleken och vi skrattade giporna ur oss! Det är uppfriskande att fortfarande överraska den man älskat i snart 8 år...

Ikväll fick jag ryck till Calvin Harris techno-electro-house-progressive-trance-låt (pju!): "I'm not alone". Jag kände mig plötsligt lite gammal, men svarade tillslut "ja" på Harris text: "Can you stay up for the weekend? And blame God for looking too old..."

Annat som får Johburs fötter att ta överraskande steg och se nödig ut:

Moloko: The time is now

Franz and Shape: Acceleration

A-HA: The sun always shines on Tv

The Knife: Silent shout

Silverbullit: Star

Pet Shop Boys: West and girls

Och ni?

Vandra på månstrålar

Mina nätter har knappt sovits. Om orsaken siar de vise, men själv tror jag de starka hormonpreparaten är en av gycklarna, mina restless legs som debuterade i tonåren en annan, och så månen...han som lyst smörgul och rund utan min vetskap.

Termen "mångalen" kanske är myt men man vet att månens och solens dragningskraft, tillsammans med jordens och månens rotation, gör att oceanernas vatten stiger och sjunker, vid fullmåne kraftigt. Man vet också att människokroppen består till 72% av vatten. Om stora hav och floder påverkas av Den Gule är nog ett vattendjur inget undantag.

När månen är full börjar benen värka till bristningsgräns och jag sprattlar runt i en svettig måndans kring min egen kropp. Som växtvärk i märgen brukar jag förklara det. Min mor lider av samma åkomma och det är genom henne jag oftast får veta vad mångubben haft för sig om nätterna. Ibland kan jag inte ligga alls utan måste upp och gå en runda på parketten, det lindrar ibland. Likaså spikmattan.

Ni ska inte tro att jag är spirituell och tror på övernaturliga krafter bara för att jag är kräfta i Zodiaken, påverkas av månens dragningskraft, äger spikmatta, dricker té och fantiserar om änglar. Nej, jag tror på naturens storhet och hon övergår dagligen mitt förstånd. Fullmånen har inget magiskt inflytande på mig men visst önskar jag ibland att mina nattpromenader kunde vandras på gyllene månstrålar, upp, upp bland stjärnorna...där änglarna bor.

Jag minns en skön musikfilm jag såg när månen stod full och sorgen efter flickorna var en utdragen drunkningsolycka. Att vandra på månstrålar lät som den rätta vägen för mig att nå två döda barn och den fantasin levdes tårögt i ljudet av ett soundtrack på repeat. För mig heter den "Walking on moonbeams". Så ihärdigt jag promenerade och sökte i stjärnströsslet den där svarta, rastlösa natten...

"Once" Original Soundtrack, Track: 06 - Gold (Interference med Glen Hansard)

Barn hela dan

Vi målar rum på övervåningen och på den skrålande färgkladdiga radion pratas det barn, det har pratats barn hela dagen i den!

Först handlade det om en tragisk familj där mamman som vunnit en vårdnadstvist, vinnare av ensam vårdnad om tre barn, utropar: "Ens barn är ens lycka, och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem!!!" Detta säger hon samtidigt som vi får höra den uppgivna pappan som inte fått träffa sina två yngsta barn på sex hela år. Vem som ljuger eller talar sanning är omöjligt att avslöja, men som vanligt i vårdnadstvister har mamman mer rätt att vårda det som är gemensamt än mannen, trots att han är precis lika mycket förälder...
Jag hoppas för alla inblandade att mammans version är den som stämmer, om inte hoppas jag att hon inventerar sina ord och förstår att pappan inte heller borde veta vad han ska göra utan sina barn.

Vidare tänker jag på att hennes uttalande ter sig självklart för lyssnande familjer. Det konstiga är att för vissa av dessa familjer är inte min sorg över uteblivna träffar med mina barn lika självklar. För samma familjer handlar mitt mörker om "missfall" och "nya försök". Jag kommer ständigt åter till frågan om varför sorgen efter barn, födda och förlorade i graviditetens mitt, före eller efter, måste förminskas och bortförklaras i termer av "natur". Så fort naturen kommer på tal måste känslor skuffas undan. Jag kan inte förstå det! Och ännu mindre när förminskningen skapas av föräldrar som lever med levande barn. Föräldrar som borde förstå vad kärleken till ett barn handlar om, kärleken till två...

Nyss handlade det om branden på Scandinavian Star utifrån anhöriggruppers upplevelse av katastrofen. Betoningen ligger på en norsk fars berättelse om tiden innan och hur han och frun "skulle ha barn" just då, följt av prat om norske barnesager...jag ställer mig osäker och skeptisk till inslaget av melodiösa "tomtar och troll" i samband med att 159 passagerare omkom. Men den självklara familjebilden framstod tydlig och jag anar att det var en snyfthistoria med hög igenkänningsfaktor som skulle gestaltas.

Sedan "Dubbelt så kul med tvillingträff" på Familjeliv, där jag inte tittat in på väldigt länge. Där gick hjärtat sönder till tonerna av Robert Miles och den för dagen mer eller mindre passande 5-miljonerssuccén Children. Jag känner ögonen på mig var jag än tittar och jag känner mig utanför, inifrån och ut. Jag är inte välkommen på tvillingträff trots att jag är mamma till ett par, jag kan inte självklart minnas att "vi skulle ha barn" innan katastrofen och jag kan inte få den äran att vårdnadstvista med flickornas underbara pappa.

I mörkret från mina egna ögonlock blir "familjelycka" något relativt och egenkonstruerat, i mörkret från andras blir den självklar och allmängiltig. Mina barn är även min lycka och jag vet inte vad jag ska göra utan dem. Visst är det konstigt?

.

I väntan på att färgen torkar

Måla väggar är döda-barn-terapi god som någon. Inte ens den mest innovativa KBT:n kan råda bot på död, eller sorgen efter, men kanske råda bot på det förlamande tillstånd som följer döden och sorgen i spåren. Måla fungerar så för mig. Frigörande. Jag tänker väldigt bra och mycket när jag har flow. Alltså när jag får saker gjorda utan att tänka nämnvärt på den syssla som håller mig upptagen, utan ägnar mig åt att tänka mina tankar. Fri från skräp! Det blir jag när jag målar, städar, krattar, springer, syr, packar paket, promenerar fort, går på loppis och kalas. En här-och-nu känsla utan motstycke. Helgen har bestått av det ena här efter det andra nu.

Ett sjaskigt litet WC har förvandlats från mintgrönt (på modet nu) till varmt vitt och fogarna (som även de var mintgröna och på modet nu) har blivit skrapade och omfogade. Det sistnämnda, aldrig mer! Svett, pulverdamm, kladd, svid, tårar, muskelvärk och jävla skit! Innan söndag blir måndag ska jag silikona i skarven mellan vägg och golv så att Sören rörmokare får en trevlig arbetsmiljö när han placerar holk och handfat. Jag bombarderar våra underbara hantverkare med amatörfrågor så fort jag får en chans och ser ivrigt fram emot morgondagens frågestund. Jag har tre utbildningar, med tre olika inriktningar i ryggen och skulle en fjärde bli aktuell är det målare jag blir. Lokförare som nummer två.












Ett vackert paket blev till i väntan på lördagens 35-års-kalas, packat med hjälp av en antik pappersduk som kostade 2,75 på den tiden! Jag har tidigare packat med tårtpapper, vaxdukar, potatistryckta tyger, stora växtblad, garn, spanska dagstidningar, målningar, tapetrester, färgad bubbelplast...det går att packa av det mesta, och däri ligger det roliga. Just det här passade mina neonfärgade naglar och jag lämnade med viss motvilja ifrån mig grannlåten.









Väggen med flow väntar på att avsluta en fin helg till tonerna av Stevie Wonder's Sir Duke. Många nya tankar innan drömmen tar vid.

"Fugeoverfladerne skal vaere rene, törre og fri for stöv"

.

Gå till huset med balkong

Man ser det inte från stora vägen, vårt hus. Det ligger inbäddat i grönska och slingriga vägar kantar fasaden uppe på kullen. Vi letade i flera år efter ett sådant, men antingen var Kärleken missnöjd eller jag. Eller så såg vi båda gröna mögelkällare och helöppna planlösningar. Sådana man blåser omkull i! Vi var till och med i samma område dit vi nu flyttar, samma kvarter, på visning för ett par år sedan. Någonstans känns det hemma trots vår obefintliga koppling till staden, och varför gå i motsatt riktning från ett till känslan vinnande koncept?

Den olycksbådande 11 september var visningen, ett datum som hade passerat sitt bäst före datum på många sätt. Räntorna var skyhöga och lågkonjunkturen flåsade i nacken. Bara galna tvillinggravida budar då! Vi såg en chans i allt det mörka att äntligen få vårt drömboende och såg därför till att vinna. Våra barn var på väg att flytta ut, 13 dagar senare. Vi hann aldrig måla in våra flickor där och idag är jag lite glad för att huset bara andas mig och Kärleken. Det är vårt att forma och skapa nya drömmar i, sådana som inte svartnar för våra ögon. Jag anar mig till äventyr och galna upptåg, men framförallt lugn. En liten oas mitt i villakvarteret, som det stod i beskrivningen.

Renoveringar pågår för fullt, och det gamla otäta badrummet håller på att förvandlas till en svan i detta nu. Förhoppningen är att det blir klart till den 23:e när vi flyttar in, trots sena leveranser, trasiga leveranser och ångrade leveranser. Därefter skall 80-talets flärdfulla struktur ångas ned från väggarna och målas i miljövänlig färg. Var inne på äldre tiders linoljefärg tills jag insåg att det behövdes både svinborstpenslar, många tunna lager och en budget bara Knösus Sork förunnad! Bergvärmen är också på gång och under tiden lever vi som de hemlösa, i och bland kartonger...

Det slog mig i helgen när vi "åkte hem" och flanerade i den 1400 kvm stora trädgården, att den vackra granen med mustaschprydda grenar är vår! Och lusthuset, och rosenrabatter och alla andra vackra träd! Jag ser fram emot våren och vad som döljer sig i gömmorna, ser fram emot att rensa takrännor och riva vedskjul. Kanske skaffar vi de katter vi drömt om, eller hönorna Gittan, Odny, Britta och Pia. Plockar ägg, återför embryon, ser livet frodas i några celler och väntar syskon till våra förstfödda...

Kanske.

"...gå till huset med balkong
där järnvägsbommen ringer
under den varma, svarta plåten
har jag lämnat några drömmar

en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren

jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken

om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån..."

(Lars Winnerbäck: En tätort på en slätt)

.

På väg men tillbaka

En frånvarande vecka i all bemärkelse. Och upprepande. Frånvaron har handlat om bortkopplad livslust och avsaknad av gnistor att tända den där lågan med. Upprepningen om ältande, tänkande, kännande. Jag och M är utbrända trots att vi inte längre kan göra eld. Vi gnider våra små pinnar mot barken och händerna är blåsfyllda och röda. Vi är skavda. M har för mycket med jobbet, stundande flytten, packandet, barnen, självet och mig! Han menar att det är som att gå med en brant fallande klippvägg framför sig. Jag i min tur har för mycket av detsamma och går som mellan två lika branta klippväggar. Kobenta jättar. I en smal passage, på väg men tillbaka.

Jag tänker på förlossningen. Mitt trasiga moderskap.

Inom loppet av en och en halv timma fick vi två barn! Lika lång tid som en film som inte heter "Sagan om ringen" varar! Två människor som nog hade tänkt sig att bli något äldre med tanke på den febrila aktivitet som rådde fram till förlossningen. Jag kommer inte ihåg bilderna från det allra sista ultraljudet den morgonen, hur mycket jag än försöker visualisera flickornas svart-vita skepnader. Jag visste att det var för sent och autopiloten tog över. Från kl 09.00 handlade det om överlevnad. Två barn! Ett som dog på vägen ut, banande vägen för syster. Ett som gjorde det sista försöket att andas någon timma efter sin entré. En gång fick jag se min ena dotter leva ute i världen. En gång! Den sista. Sparkar som sparkades hela vägen och där ute tog livet slut i några få ansträngda andetag. Jag känner alla intryck i en hårt pressad form.

När jag står framför mig och tittar in på händelsen, hälsar på i helvetet, ser jag den bara i suddiga filmsekvenser och det verkar som kroppen, eller sinnet, gör sitt bästa för att leverera tragedin i små flöden. Små nog att klara av med förståndet i behåll. Men jag tackar inte kroppen för besväret. Och inte Gud. De har svikit mig gränslöst! Gud är en feg stackare och mitt skal ska inte få lyckas med sitt försök att lindra! Jag ska hämnas genom att häda och mista mitt förstånd... Det är en svår insikt. Att mitt egna jag tog avstånd från det jag önskade mest! Det är lika svårt att förstå sig på som kaviar i kaffet!




.

På väg ner, vill bara ha mer

Det började i bilen hem från jobbet i eftermiddag...ett...hur ska jag säga...irriterande rus, som innan en helkväll på stan och jag var 20. En känsla av förälskelse när den är som hetast och man vet att det är utsiktslöst, det där enerverande pirrande patetiska försöket att hänga sig kvar...och ändå inte.

Jag blev ung för en stund och ville gå på disco, mellanstadiedisco! Då vi dansade tryckare på armlängds avstånd i skenet av tejpade ljusslingor och örhängen som blinkade. Killarna var små och jobbiga men väldigt gulliga! En nostalgisk lite pinsam stämning infann sig i bilen, och jag var själv! Skämdes en aning och saktade farten.

Så blev det kväll framför datorn och jakten på den där jobbiga känslan tog vid. Jag kan inte få nog av den! Trots att jag helst vill springa och gömma mig i skjulet för att tjuvröka kompisarnas föräldra-ciggisar. Viljan att bli vuxen fast man är ett barn, eller viljan att bli barn fast man är vuxen. Har jag alls vuxit? Jag vill gå top-less på playan. Jag vill bli förförd under månen. Jag vill ha hallonglass med pistage-färgat strössel. Och framför allt vill jag sätta på sirenerna och dansa! Men jag vill göra det när sommarlovet aldrig tog slut och jag hade fräknar på hela kroppen efter solbad i svarta sjöar. Där storgäddan bor.

Ett barn kan inte bära sorgen efter ett annat barn och därför tappar jag den nu. Plufs i sjön. Jag har ju kurbitsmålade träskor på fötterna! Försök hoppa twist med dom om ni kan! Det gör ont för alla inblandade. Fertilitetsguden har gått på en mina och de val jag har är att sätta på benvärmare och rosa pumps eller svepa sorgedräkten runt de hopsjunkna axlarna som bara vill ha mer...vill ha mer...vill ha mer...

Den här är orsaken till att jag inte vill vara vuxen just ikväll. Den startar som allt av The Cure, övergår till 70-tals-disco-pop-rock a la Billy Idol, har en enda textrad och är något som till och med mamma skulle gilla!

Jag måste vara på väg ner...men först ska jag dansa!

Flickan och kråkan

Min vackra IVF-syster som befinner sig i det ofrivilliga barnlöshetslandet, ställde frågan ”var skillnaden ligger i att sakna något man aldrig haft och att sakna något man haft /har?” Jag har funderat under dagen, som släppte sitt ljus tillslut, och funderar nu...

Sorgen är en samling otyglade starka känsloimpulser som inte sällan är irrationella och svåra att tyda. Många rangordnar sorgen efter en partner som nr 1 på listan ingen vill skriva. Däremot är sorgen efter ett barn ofta mer intensiv, säger de som fått oturen att veta. När ett barn dör, oavsett om det handlar om missfall, sjukdom eller olycka och oavsett hur lång tid vi tillbringat med våra foster eller barn, står föräldern kvar med en omedelbart förkrossande, ibland farlig, sorg. Där personliga övertygelser växer som fästingar på de vi en gång var. En livslång process där man måste lära sig leva med döden.

Anhöriga behöver erkänna sorgen och undvika att förminska det som skett. De får helt enkelt lita på att det miljontals sörjande upplever måste vara sant. Det går även att läsa och fråga sig till förståelse för sina medmänniskor...och visst är det jobbigt, det är själva syftet med sorgen! Att familje-och vänskapsrelationer kan ta stryk är vanligt och handlar inte om illvilja hos den drabbade. Det handlar om vad sorgen gör med oss.

Att sörja något man inte haft är kanske en sorg vars process förlängs eller förnekas, då den ofta blandas med hopp...Att däremot sörja något man aldrig haft och dessutom fråntas hoppet är en sorg som borde kunna likställas med den efter ett förlorat barn. En ofrivilligt barnlös som mist alla chanser att få uppleva sitt drömda barn. Som fått den hårdaste av domar. Min vän som måste lära sig leva med minnet av en slaktad dröm...Själv lever jag tätt ihop med mina döda barns minne och sörjer samtidigt vår sekundära barnlöshet, men hoppet är fortfarande närvarande då domen ej förkunnats. Där är vi olika. Det pratas sällan om oss ute i världen och vi upplever därför en känsla av skuld och skam, ett ihärdigt utanförskap där fel umgänge krossar all ork. Där är vi lika.

När barnen inte syns, blir drömmar, fantasier och planer för framtiden svårt tilltygade. Vi sörjer vår sorg som bara vi kan, och med en skadskjuten kråka i famn är det svårt att springa...där min vän är vi lika...

På flykt

Vi kom precis hem från ett mysigt innan-jul-besök hos föräldrarna i ett mörkt och regnigt Dalsland. Då vi drar mot sydligare breddgrader imorgon passade vi på att fira lite av den jul vi numera fasar. Firar vi den inte på självaste "dagen" går det oftast riktigt bra och vi lyckades njuta en hel del av julbord och julklappar under lördagskvällen. Flykt är underskattat och trots att våra vingar är skadade och motoriken dålig lyckas vi hålla oss ifrån de flesta av de tillställningar där vi bara skulle riskera att gå ännu mer sönder. Ännu mer sönder är ett dåligt alternativ för skadskjutna föräldrar med gravsatta barn.

Bland gåvorna tänker jag speciellt på de två små humlor i halm som mamma undrade om jag ville hänga i vårt fönster. Vi hade precis pratat om flickorna och att vi ser de små i allt som flyger eller virvlar. Jag tror det är vanligt bland sörjande efterlevande att förnimma sina älskade i vinden, fåglarna och vågorna. I höstlöv som yr eller snö som faller mjukt på pannan. Förnimmelser som ger liv till ett annars livlöst sammanhang. Jag blev extra glad åt humlorna och inser att jag förändrat mig efter flickornas död. Gränsen är skarp. Innan var hemmet fritt från pynt, nu står, hänger eller ligger stilleben i varje vrå. Jag har ironiskt nog blivit pånyttfödd! Det gäller inte bara pynt utan det mesta i mitt liv, och jag måste samtidigt som jag sörjer försöka förstå mig själv i denna nya skepnad. Se om jag gillar hon på pallen, som hänger halm-humlor i fönstret...

Jag tänker på myten att humlor enligt fysiska lagar inte borde kunna flyga, men flyger ändå. I ren trots eller av ren vilja. Den tanken stänker ljummet hopp över axlarna och jag börjar nästan sväva lite, av rent önsketänk. Humlan är tung, har låg flyghastighet och mycket små vingar men det är inget bevis för att den inte kan flyga, bara inte glidflyga! Jag känner igen mig i beskrivningen av tyngd och långsamhet och att glida på den berömda räkmackan är inte för mig. Mina små försiktiga steg tar mig ändå fram under tiden jag spanar efter gropar i marken... En annan underlig sak med humlan är att den är varmblodig och kan reglera värmen genom att förbränna kolhydrater, och är de särskilt aktiva kan de nå en kroppstemperatur av 40 grader. I mitt eget febriga tillstånd bränner jag fett som aldrig förr, och det är den utmattande sorgens förtjänst. Sorg är inget som bara händer utan ett tillstånd som kräver stor lyhördhet och ansträngning för den som drabbas, inte sällan växlar kroppen mellan iskall och överhettad. Som latent influensa. Likt en nedkyld humla måste jag ägna mycket tid till uppvärmning för att alls kunna flyga och fungera, men att nå lagom temperatur är svårt. Även på kalfjället kan man skönja en flygande humledrottning, men det är ingen garanti för att hon fungerar optimalt, bara att hon gör det som förväntas av henne.

Efter en ansträngande flygtur sänks temperaturen snabbt och jag anpassar mig efter omgivningen. Blir ett med soffan, och nästan omärkbar...

Imorgon lyfter humledrottningen igen, på hög höjd över molnen, och letar efter bortblåsta humleprinsessor!

The hardest part

Till alla er som förlorat något som inte går att ersätta. Till er vars tårar rinner. För er som försöker ert bästa men utan att lyckas, ni som pusslar med förlorade bitar.Vi som tycker att det svåraste var att släppa taget, inte att ta del...

Det finns nyanser därute, skiftningar i periferin.
Det är dit vi måste gå för att leta,
och finna...

En samba för Ruth

Klockan 19.12 den 24:e september föds Ruth i huvudbjudning. De föregående värkarna startade kl 09.00 på morgonen och vårt "välbefinnande" vid inläggning på Spec BB - Östra lyder enligt journalen:

"Paret är ledsna och oroliga.
Pat. gråter och är rädd att mista sina barn.
Stödjande samtal. Kontroll av urin som visar på: glu 1+ ket 2+ spår av blod och pro.
Pat. får info om att dricka mera.
Har sammandragningar. Får S. Confortid enl. tidigare ord."

Att hon fick namnet Ruth redan i magen är inget förvånande då hennes mamma är mycket förtjust i geometriska former. Lilla Rutan! När vi ännu inte visste att det bodde två barn i livmodern visste vi att där åtminstone fanns en Ruth. Ändelsen med h var på begäran av pappa M som menade att det stavas så i det land han växt upp, så fick det bli! Ruth är annars ett namn med hebreiskt ursprung som betyder vänskap och medkänsla. Den väna låg längst ner till vänster om lillasyster och var den som förde mest väsen. Den första rörelsen var hennes och jag anar att hon ville visa lillsyrran allt hon kunde, en snurr så kraftig att jag tror hon dansade samba på min urinblåsa! Hon gav en sprakande karnevalsdans med mycket skak och show som föranledde ett snabbt toabesök...

Ruth var kraftigare än lillasyster och hade fint formade muskler. Som sin senige far. Pappas händer, armar och fötter i miniatyr. Hennes anletsdrag var hennes egna, möjligen anade vi likhet med bror eller farfar. Lite grövre huggen än ömtåliga Astrid.

Jag undrar om hon hade blivit så mörkt rödhårig och fräknig som vi trodde? Eller så envis och rakt på sak som vi anade? Jag hoppas det. I drömmen ser jag förtjust på när Ruth grabbar systers hand och drar på äventyr de alltid klarar sig helskinnade ur. Deras sista stora fick dock ett dystert slut...
En del människor tycks ha en karta med bara utvägar på, och jag tror att Ruth av misstag och alldeles för tidigt hade fått tag på en bit av den...

Vi önskade dig många karnevaler, lilla älskade,
men det enda vi kan ge är en melodi som passar din samba...en dans jag aldrig glömmer...
The girl from Ipanema

Tom mapp

Idag är en sådan dag. Jag har så ont i hjärtat! Det som är krossat, färdigpumpat och överhettat. Bara ibland är det nästan helt och bara varmt. Allt har fått mina tårars uppmärksamhet; den gulliga ungen med kaninmössan, barnsnacket på fikat, solen som glimmade förbi, adventskonserten och den fina damen som undrade om hon inte såg mig gravid för ett tag sedan...? Jag får glimtar av allt och alltet är outhärdligt att ta in. Jag bad inte om ett storpack av varan! Jag tänker på jular utan två omsorgsfullt skapade önskelistor, den ena prytteln önskas mer än den andra och Jultomtne felstavat. Jag tänker på trötta små händer som vilar i mina efter kvällens nattsaga. Och på tindrande blå (?) ögon med glitter i håret och ljus med dåliga batterier. På trasiga sockar och gråt i pulkbacken, "Kulebacken" där det går som snabbast. Två lekvarma barn som doftar snö...

Skärmens skrivbord är full av mappar. Försäljning bostadsrätt, Google Earth, Vattenskada, Barnen1.pdf, Barnen2.pdf, Barnen3.pdf...ultraljudsbilder som skickades till farfar och faster utomlands. Att sluta tänka vore en skön lösning, men även när jag tänker att jag inte ska tänka så tänker jag! Om du har ett paraply i häcken, spänn då inte upp det!!!
Jag tänker istället för att ta till kniven. Lika smärtsamt men högst ofrivilligt. Inte ens TV lämnar mig ifred! "Vi föds, vi lever, vi dör". Lika snabbt som enkelt konstaterat blir svaret: Vissa föds och bara dör. Ett ältande utan slut, och kuratorn menar att "så kommer det att vara..." Sedan reklam, och trillingar! En till och gummiband i byxorna! "Planerar du för framtiden?"

Jag drabbas av skuld inför flickorna. De bad aldrig om något av det som tvingades på dom. Egoister till skitföräldrar som går genom lik för att skapa barn! Gjorde döden ont? Kan någon svara? Jag står inte ens knappt ut...

Ett jordskred till människa. Hör här!

Astrid - ett försvarstal

Idag hade Astrid namnsdag! Asfrid om det hade varit på medeltiden. As (gud), frid (skön). Gudaskön! Liten Astrid, vår andra dotter. Min mormor hette Astrid och jag heter detsamma i andranamn. I magen hette hon Gunnar! På ett av ultraljuden gjorde hon "spiken" (rak och stel som en pinne) så att rummet gungade av skratt. Hon kom så fort efter storasyster att hon helt glömde bort att sluta leva. Hon rörde sig och försökte allt med den lilla kroppen. Det var lönlöst och vi visste, men inte hon. Allt det stora hon lärt ville hon visa. Vi såg bara rött, död och fula sjukhusväggar.

Jag hade velat hålla henne tätt intill innan hon försvann, men jag var rädd och chockad. Pappa M likaså. Jag sa "Jag älskar dig" och hon svarade med den sista vackra rörelsen. Sista för evigt. "För evigt" är ett ohyggligt begrepp som sätter mig i försvars- och fosterställning samtidigt. Jag blir förbannad! Hon krossade mitt hjärta utan att själv ha älskat. Och jag ska spendera min återstående tid till att laga det! Samtidigt ska jag varligt älska henne, villkorslöst på mödrars vis, just för den Astrid hon var. Hon är för alltid förlåten. Jag vet inte vad jag ska göra med den? Tiden. Den enorma mängd tid som ryms i det eviga. Jag kan lappa och laga, men mer?

Den gudasköna var sin pappa lik. Upp i dagen! Som gjuten ur samma form. Det gör ont ibland när jag tittar på M och förstår vilken vacker ung kvinna hon hade blivit. Lite försiktig och skör, med två virvlar på rätt ställe i det bruna raka håret...Händer, fötter, armar och ben fick hon från mig! Breda handflator och formlösa underarmar. Korta små tår och en kraftig häl. Den genetiska likheten barn och föräldrar emellan har aldrig varit betydelsefull för mig. Då har jag tänkt på levande barn. Nu när mina är döda har den likheten blivit viktig. Den ger ett minne till i den lilla samlingen. En samling som tar slut när det inte finns mer att komma ihåg. Det blir inga fler.

För en tid sedan gick vi på Henrik Schyffert's rosade: "The 90's - ett försvarstal". Det var en stand-up som oväntat berörde. Den 30:e spelas den igen på Lorensberg. Gå och se! Den handlar om 90-talet och varför allt blev som det blev. När skratten ebbat ut i andra akten summerar han med Popsicle's "Hey Princess".
Till Astrid...


Storasyster får såklart ett alldeles eget inlägg hon också...

Äta, sova, leta

De första dagarna efter Ruth och Astrid handlade, förutom överlevnad och lappskrivande, om att hitta musik. Det kunde vara allt ifrån gamla dängor från 80-talet där jag besatt behövde en textrad, till reklamjinglar. Men mest blev det smäktande ballader och sorgliga visor.

Hör mästaren här:
http://www.youtube.com/watch?v=Lib6fTLxiz

Och den andre här:
http://www.youtube.com/watch?v=9IUqN9ozmhw

Reklammusik:
http://www.youtube.com/watch?v=zux_9b9M

I snöfallet vid en bro

Det är svårt att begripa att jorden fortsätter sin bana, att människor skrattar i korridorerna, att någon gnäller över en öm tå, när vi inga barn har kvar! Barnen blev två skal, två mycket vackra men tomma människoskal, i en kyl på en förlossningsavdelning, på ett sjukhus, i en storstad, vid en skog...och vi letar...

Vi letar hela tiden. Efter tecken som ger en skymt av er närvaro. Något att tända hoppet med.

"Att stå i kylan vid en bro och vänta.
Genom tyst fallande snö se bort mot en okänd husfasad.
Och drabbas av den.
Som om all denna vithet skapat ett band mellan då och nu,
mellan det en gång älskade och det ännu främmande.
Som om de vore ett och samma.
Att stå i snöfallet vid en bro
och vänta på någon som en gång gått över den."

(Malin Backström)

Hur fortsätter vi från här? Hur lär vi oss leva med saknaden efter de barn som blev och i samma stund försvann? Sorgen efter det som skulle ha blivit, borde ha blivit, kunde ha blivit. Ett liv med våra döttrar. Lilla Ruth. Lilla Astrid. Vi kämpade modigt tillsammans vi fyra. Det ska vi vara stolta över. Men ni fattas oss och vi skriker efter er frånvaro. Skriker efter er drömda framtid. Skriker av sylvass smärta. Där kommer vi att stå länge. Kroniskt låga. Där i snöfallet vid en bro...