På väg men tillbaka

En frånvarande vecka i all bemärkelse. Och upprepande. Frånvaron har handlat om bortkopplad livslust och avsaknad av gnistor att tända den där lågan med. Upprepningen om ältande, tänkande, kännande. Jag och M är utbrända trots att vi inte längre kan göra eld. Vi gnider våra små pinnar mot barken och händerna är blåsfyllda och röda. Vi är skavda. M har för mycket med jobbet, stundande flytten, packandet, barnen, självet och mig! Han menar att det är som att gå med en brant fallande klippvägg framför sig. Jag i min tur har för mycket av detsamma och går som mellan två lika branta klippväggar. Kobenta jättar. I en smal passage, på väg men tillbaka.

Jag tänker på förlossningen. Mitt trasiga moderskap.

Inom loppet av en och en halv timma fick vi två barn! Lika lång tid som en film som inte heter "Sagan om ringen" varar! Två människor som nog hade tänkt sig att bli något äldre med tanke på den febrila aktivitet som rådde fram till förlossningen. Jag kommer inte ihåg bilderna från det allra sista ultraljudet den morgonen, hur mycket jag än försöker visualisera flickornas svart-vita skepnader. Jag visste att det var för sent och autopiloten tog över. Från kl 09.00 handlade det om överlevnad. Två barn! Ett som dog på vägen ut, banande vägen för syster. Ett som gjorde det sista försöket att andas någon timma efter sin entré. En gång fick jag se min ena dotter leva ute i världen. En gång! Den sista. Sparkar som sparkades hela vägen och där ute tog livet slut i några få ansträngda andetag. Jag känner alla intryck i en hårt pressad form.

När jag står framför mig och tittar in på händelsen, hälsar på i helvetet, ser jag den bara i suddiga filmsekvenser och det verkar som kroppen, eller sinnet, gör sitt bästa för att leverera tragedin i små flöden. Små nog att klara av med förståndet i behåll. Men jag tackar inte kroppen för besväret. Och inte Gud. De har svikit mig gränslöst! Gud är en feg stackare och mitt skal ska inte få lyckas med sitt försök att lindra! Jag ska hämnas genom att häda och mista mitt förstånd... Det är en svår insikt. Att mitt egna jag tog avstånd från det jag önskade mest! Det är lika svårt att förstå sig på som kaviar i kaffet!




.