tisdag 6 januari 2009

När slumpen krigat klart

Vi är vår egen krigsfilm. Tuggar våra naglar och undrar viskande "Hur ska det gå"? "Vem vinner?" "Överlever de...det kommer aldrig gå vägen!!!" En film med lyckligt slut var IVF-tiden innan vi plussade med Ruth och Astrid, därefter gjorde sig filmen omöjlig att förutsäga ända tills det olyckliga slutet blev framrullat i en plastbalja, bäddad med lakan från Alingsås tvätteri. "Neeeej!!!" Händerna för ansiktet och slaget var förlorat.

Jag kan inte säga att jag alls ser fram emot en till sådan film, ändå ligger kroppen i hårdträning inför nästa IVF-scenarium. Svårt att förklara. Men graviditeten gav ett beroende och jag har blivit missbrukare, vill ha mer! Det jag vill ha mer av är självklart Ruth och Astrid, samma igen. Ett potentiellt småsyskon skrämmer mig i bitar och jag märker att jag har svårt att finna kärleken till detta obarn. Kan inte ens föreställa mig det. Bilderna som kommer till mig är två vackra tvillingflickor tätt tillsammans. Ändå är jag besatt av syskontankar. Ett syskon blir älskat för sin egen skull, men tänk om det inte duger? Jag har ju bara den totala smärtan efter en tvillingmage att jämföra med och hur kan något mäta sig med det?

Vi måste snart ta ett beslut och det beslutet måste tas med hänsyn till tiden omkring oss. Både längden och djupet av den. Ska vi IVF:a vidare bör det ske snart då vi annars riskerar att bli för gamla för att adoptera ett litet barn. Adoptionen ja...jag undviker att prata om den då jag tärs av dåligt samvete. Vi som hade bestämt oss...

Jag tror kroppen säger mig att jag måste våga, våga vinna! För vinner vi inte detta krig vinner vi inget! Jag måste läka mitt sår med ett nytt, sedan ligger världen för våra fötter igen. När rustningen åter blivit blodad men utan några döda på kullen då är vi redo. Då adopterar vi.

Man bör kanske undvika att bestämma sig innan slumpen krigat klart? Eller värre, var vår medverkan i dödsfilmen slumpens sätt att lära oss en läxa, att hålla oss till det vi en gång bestämt?
.

3 kommentarer:

Orchid sa...

Jag håller verkligen tummarna för er! Jag önskar så innerligt att ni ska få ett litet barn igen!
Kram!
Ingegerd

Mari Manfredsson sa...

Hejsan!!!

Hittade dig för en stund sen på Familjeliv. Blev så berörd av vad du gått igenom. Själva så har jag gjort två IVF utan resltat. Lyckats bli gravid på naturlig väg två gånger. Första graviditeten varade i 13 v, sen ville det sig inte mer. Andra gravidteten hade avstannat i v 8 (visste inte om att jag var garvid). Nu är det 14 år sen första förlusten och 7 år sen andra. Nu känner jag att min tid är förbi på barnfronten, börjar bli för gammal. Fyller snart 37. Men det finns alltid ett litet hopp som aldrig vill överge mig.

Kram Mari (tova8 på familjeliv)

Unknown sa...

Ja du... har många, många gånger pratat med min mamma om det... hur "slår" man liksom en tvillinggraviditet? En graviditet är ju unik i sig, men en tvillinggraviditet är ju superunik.

Men jag tror att när det där pluset visar sig så kommer glädjen vara enorm, särskilt efter vad vi har gått igenom.

Ni kan ju alltid försöka och under tiden pyssla med adoption... det eller de barnen som skulle komma till er på det sättet blir ju syskon de också.

Jag håller tummarna för er att ni hittar rätt i viljan...