Jag syr stora saknadsstygn med grov nål, rakt över och genom hjärtat. Jag tänker på Ruth och Astrid, låg och sömnlös. Jag önskar jag kunde sy samman fyra krossade hjärtan till ett pulserande helt men jag är kass på broderier. De tankar som gör att jag brister och rinner ut på golvet har flyttat in under tråden och stygnen håller dem i ett fast grepp trots perforeringen. Men jag läcker ibland.
Jag svämmar över när jag tänker på de fantastiska morgnar då jag vaknade med en liten sparkande fot snett nedåt höger och en annan som puffade snett åt vänster. Buff, buff, nu ska mamma vakna! Jag log och kände livet i mig. Två små barn! Det överrumplar mig fortfarande. Sörjer att minnet av dessa mirakulösa buffar blir allt mer suddiga och overkliga. Hur kan jag glömma det?
Jag plaskar tårlöst omkring i mig själv när jag minns hur vattnet gick och hur det kändes att veta att "nu är det kört". Förbi räddning. Ingen sade orden, men jag visste. Fullständigt och grymt utlämnad i väntan på döden. Våra döttrars! Att vänta på att de små fötterna ska sluta buffa...svagare...buff, buff...svagare...buff ... Hur väntar man på det?
Jag gråter mig överbord när jag minns att jag inte ville/kunde/vågade hålla mina egna döttrar och knappt titta på dem när de hade förlösts. När jag äntligen sansat mig efter lustgasen, som för länge sedan slutat vara lustig, och såg våra döttrar för första gången försvann all rättvisa på jorden. När jag dessutom såg vår Astrid försöka andas med lungor som klibbade igen, då övergav min del av jorden sin omloppsbana. Den snurrar inte längre. Att inte kunna rädda sitt barn, hålla det nära under det sista modiga andetaget! Det blir inte lättare att bära.
Jag spiller de sista dropparna på den övergivna plats vårt hem blev efter flickornas in- och uttågande. Vi kom tomhänta hem till förlorade drömmar. Förlorade för alltid. Med känslan av att det bästa redan hänt. Nästan 22 veckor av bubblande liv. Våra barn, det bästa i livet, som redan hänt. Vad drömmer vi härnäst?
Jag syr mina feta stygn och det gör ont. Jag är barn-, sömn- och drömlös, hur kan det inte göra ont?
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tänker på dig litet då och då och tänker på hur tungt det kan vara! Det är ju viktigt att sova riktigt gott. Då kan man handskas med bekymmer på ett helt annat sätt!
Ha det så gott! Glöm inte andas!
Ingegerd
Jag blir kall inombords och tom på ord när jag läser ditt inlägg. Nej, hur kan det göra annat än ont att utsättas för sån smärta.
Johbur!
Saknar ord som kan trösta dig! Därför skickar jag bara en stor varm kram!
Johbur... Johbur...
Saknar ord. Vackert är vad det är. Men också fassansfullt smärtsamt.
Hej, vackra du! Jag har följt och läst din blogg ett tag i det tysta. Bär själv på en stor sorg som förvisso inte liknar din men som färgar hela mitt liv.
Du skriver så vackert, målande och talande att jag ibland blir andlös, måste resa mig från stolen och gå runt i rummet och låta orden sjunka in. Jag går omkring här i mitt ständiga katastrofläge. Rädd för vad som kommer härnäst. Vad som helst kan ju hända, vem som helst kan dö och försvinna från mig. Igen.
Oj, det blev långt....Kram för att du finns och delar med dig.
Jessica
Norna! Du är inte ensam om att leva i "katastrofläge". Vet inte vad som hänt dig men förstår att det är mycket tungt...Jag är glad att du läser och tycker om det jag skriver. Hoppas kunna vara till lite tröst.
Tänker på dig och hoppas att "vad som helst" inte händer igen.
Stor kram Johbur
Skicka en kommentar