Vårt stora år

Jag lyckades ta mig igenom årets sista dag, det år våra döttrar föddes och som jag nu tvingas lägga bakom mig. Jag gjorde det, men inte utan hjälp! Vi bjöds på middag och sköna samtal av våra goda vänner uppe på berget. Samma par som smög in en livräddande kladdkaka innanför dörren i trapphuset, dagarna efter att vi förlorat våra döttrar. De räddade oss även igår!

Lite mer levande tog vi oss halkande uppför ett nytt berg och hela staden förvandlades till en glittrande uppenbarelse framför oss. Jag var glad men också ledsen. Glad över det perfekta sällskapet men ledsen över att aldrig någonsin få dela allt det härliga glittret med våra döttrar. Vi strödde guldglitter ner i graven över urnan vid begravningen! Hoppas det fortfarande glimmar i mörkret. Jag blev plötsligt väldigt ensam i den tjoande folkmassan, som att se sig själv på håll, liten och osynlig. Människor i slow motion runt omkring, förtjusta och leende finklädda par och grupper med livet gnistrande i ögonvitorna. Jag undrar hur mina döttrars ögon skulle ha gnistrat? Jag tror deras ögon var blå.



Saknaden skar mig i tjocka skivor när jag tänkte på året som gått. Året då precis allt hände. Det var vårt stora år och det enda år vi alltid kommer att tänka på som vårt STORA år! Det kommer inga fler av den sorten eller den storleken. Livet och döden fladdrade förbi, i rasande fart, och vi hann inte med eller ens ikapp! Vi är ännu inte framme och behöver knappast skynda längre, allt har redan gått förlorat...

Ett hoppfullt år tog sitt slut, ett hopplöst har börjat.