Jag skyller på Gud

Min lilla bärbara har legat medvetslös och under tiden har den stationära krånglat, då blir inte mycket skrivet...istället har jag dansat!

Inte så många vet att det bor en disco-diva i mig, som älskar att dansa och spexa så länge saknaden efter Ruth och Astrid hålls armen. Tror jag har dansat och showat sedan jag föddes, med och utan ficklampor och blinkande örhängen på föräldrarnas grantiljor, fritidsgolvets plastfogar och skolans hemmasnickrade scengolv. Komplicerade nummer de där... Då var det Herreys, Lili & Susie och Carola med 80-talets givna rörelsemönster. Ni vet, med utspridda fingrar framför ansiktet som en solnedgång och långa sidosteg med tvära vändningar och ett och annat golv-move.

Härom dagen fick jag och katterna ryck. De gick på tvären med kutiga ryggar och jag dansade moonwalk samtidigt som jag drog ett luftgitarr-riff framför Kärleken. Kommer inte ihåg vad som triggade det hela. Moonwalk i sig är svårt, men den som tränar med neonfärgade sockar hon lär! Att samtidigt spela luftgitarr är att sätta ribban väl högt. Jag blev minst lika förvånad som Kärleken och vi skrattade giporna ur oss! Det är uppfriskande att fortfarande överraska den man älskat i snart 8 år...

Ikväll fick jag ryck till Calvin Harris techno-electro-house-progressive-trance-låt (pju!): "I'm not alone". Jag kände mig plötsligt lite gammal, men svarade tillslut "ja" på Harris text: "Can you stay up for the weekend? And blame God for looking too old..."

Annat som får Johburs fötter att ta överraskande steg och se nödig ut:

Moloko: The time is now

Franz and Shape: Acceleration

A-HA: The sun always shines on Tv

The Knife: Silent shout

Silverbullit: Star

Pet Shop Boys: West and girls

Och ni?

Jag var där, men ändå inte

Fredag den 20:e blev lördag den 21:e, blev söndag den 22:e. Jag är sömnlös som jag brukar och på nätterna märker jag hur fort mina dagar har passerat. Som ett hungrigt nattdjur letar sina matgömmor letar jag ord som kan stilla mina tankar och skänka ro i mörkret.

Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.

Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...

När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.

Jag minns men ändå inte...

Grannens hund som lekte i kylan









Ett leende i det plötsliga snöfallet









Hålet där vi strödde glitter












Änglaljuset och kortet












Att jag lyfte blicken mot solen









.

Under solens långa armar

Idag har jag smugit hålögd och nästan osynlig bland sjukhusrockar. Alla de ställen där jag, Ruth, Astrid och allt som oftast Kärleken, befann oss under graviditetens berg och dalar, där har jag varit idag. Ensam. Solen strålade värme på husryggarna och i entrén låg en stor mörkröd pöl som någon ovilligt lämnat efter sig.

Sjukhusbesöket föranleddes av att jag vänligt men bestämt bad om en missfallsutredning i veckan, och fick en! Jag tömdes på 5 rör blod. Där ska sökas eventuella brister i hormonbalans och immunsystem, kromosomavvikelser, fnurror i ämnesomsättningen och om mitt protein C är aktiverat. I så fall är det inte bra, och jag behöver veta!

Jag blev stående en lång stund framför Reproduktionsmedicin. Det väldiga övergångsstället tycktes suga mig mot den tornande trappan, men jag stod kvar och mindes. Jag minns överallt, hela tiden. Där blev Ruth och Astrid till. Då var vi mor och döttrar tillsammans, trygga i varandras blodomlopp. Plötsligt ville jag ha deras liv så som det skulle ha blivit, långsamt uppspelat framför mig. Med trappan som scen och flickorna själva i huvudrollerna. Små glänsande huvuden under solens långa armar.

Jag tvingades vända mot provtagningen med de blå "svampade" väggarna. Gravid i vecka 8-9 sov jag bort två timmar på de hårda rosa sofforna längst in i väntrummet, efter att ha druckit ett glas sockervatten på en halv minut. Tänk tre delar socker, en del vatten så förstår ni mitt illamående. Insulinresistensen skulle utvärderas och jag låg över gränsvärdet. Flickorna som små sockerkorn i magen. Jag gick per automatik mot den soffan idag, och där låg de! Täcket och kudden jag vilat mig och flickorna mot när jag fick mitt diabetesbesked. Där låg ingen nu. Jag vände och blinkade samtidigt bort en ensam tår.

Melankolisk och trött funderade jag över vårt stora äventyr och insåg att jag aldrig blir hel igen. Jag måste inte låtsas. Där människor tog sina kaxiga steg vek jag undan blicken och tänkte elakt. Jag halkade bakåt i sorgeprocessen för en stund. Först blev jag rädd men lät mig ändå falla, för sorgen gör alltid som han vill. Lika snart gick det över. Vad visste jag egentligen om de där kaxiga stegen? De kanske bara var steg, precis som mina. Blodpölen igen.

Där vi lämnade flickorna för sista gången var det skräpigt av utbrunna ljus och löven låg kletade mot gravstenen. Jag började rensa men plötsligt kändes stenen så naken. Jag klistrade fast löven mot stenkroppen igen och ägnade mig istället åt att följa de nedsänkta bokstäverna med fingret. Långsamt över R och A. Så annorlunda livet blev för alla oss som sörjer längs raderna, bland stenarna. Så många öden. Så många namn. Så många liv vi ovilligt lämnat efter oss under solen...

.

Mer än ord

Jag skulle skriva om den gränslösa kärleken till två döda barn, hur det som görs av kärlek alltid sker bortom gott och ont. Jag skulle skriva om hur fylld av mening en obesvarad kärlek ändå kan vara och varför hjärtan med tappade slag orkar fortsätta slå...

Istället hamnade jag hos Honungspojken med de nya lockarna och sedan vidare genom ett minnesprojekt som fick mig att tappa andan av beundran. Mina storvulna kärleksord rann ut i överflödet och försvann. Jag har tittat i en timma och tänkt på hur jag och Kärleken dokumenterade varje minut vi fick tillsammans med döttrarna efter döden. Hur oersättliga de bilderna är.

Tillsammans med de vibrerande fotografierna, små kärlekssagor med hörbar puls, fastnade en rad skriven av fotografen:

"...inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat" (Juliana Wiklund)
.

Kollapsad lunga

Min bärbara kompis är medvetslös!

Där hade jag många av era sköna bloggar som bokmärken. Och bara där! Märker ni att jag inte varit hos er på ett tag är det för att jag inte minns alla bloggadresser på rak arm. Påminn mig då med en kommentar eller ett mail, snälla.

Hoppas hon vaknar snart, min tredje lunga!

Genom vinst och förlust

Jag går framåt i alla riktningar. Mycket för att det är svårt att gå baklänges men mest för att framåt är en väg jag inte kan planbestämma, en som lurar mig med oförutsägbara illusioner jag kan välja att tro på om jag vill. Framåt är det enda sättet att ge sig in i det som komma skall, utan att riktigt veta. Det enda friska sättet för mig att vandra.

Det förutsägbara är mitt fördärv. Jag har kommit att avsky vardagssysslor som tandborstning, morgondusch, göra matlåda, ta med matlåda, sätta nyckeln i dörren samma j-a klockslag, tanka bilen när mätaren visar under det där strecket, att mörkret faller klockan X på kvällen och att jag bör lägga mig klockan Y för att vara någorlunda pigg när klockan ringer strax efter sex...

Och mensen. Samtidigt som den är ett tecken på att jag fungerar som jag ska i den ålder jag befinner mig, är den ett bevis på att allt är oändligt fel! Samma tid varje månad är jag besviken och fel. Även om jag vet att man bara kan spotta på en sten tills den är blöt, spottar jag lite till, och lite till. Inte för att det hjälper men för att jag är besviken och rädd. Att barn inte är för oss. Aldrig varit. Aldrig kommer att. Är det så har den varit en förutsägbar plåga för ingenting.

Och den levande-barnlösheten. Som att leva mellan vinst och förlust i ett ständigt pågående lotteri där jag, biten av tidigare högvinster, är fast trots att oddsen visar minus. Jag är bankrutt på lustar och gnistor men spelberoendet gör att jag sätter hälsa och värdighet på pantbanken.

Att alltid vara utsatt för fara. Det är så det förutsägbara fungerar. Det gör ont och det fortsätter göra ont månad efter år. Samma fara och samma smärta. Det är det jag vet om som gör mig illa och äcklar mig. Det är mitt fördärv. Men jag går, framåt i alla riktningar, genom vinst och förlust...kan inget annat.

.

En självisk dunk i ryggen

Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse. Inget fel i det.

Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?

Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken kring julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...

Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.

Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?

Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.

Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå en sorts självisk dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!

När jag såg hur Astrids små händer och fötter liknade mina log jag för första gången mellan tårarna, jag kunde se hur hennes fingrar skulle komma att röra sig...mina, hennes, våra. Jag tänker att det gjorde vi bra och klappar mig själv på axeln.

.

Hang-up

Jag har givetvis många symptom efter händelsen "föda två friska döttrar till döden". Några har gjort mig till en bättre människa, andra till en mer...annan. De jobbiga är förhållandevis milda nu och jag kan hantera dem. Två exempelsymptom jag gillar är ökad ironi och sarkasm, som inte sällan förväxlas med bitterhet. För mig är det överlevnadshumor.

Ett annat är att jag drar mig undan, särskilt när det kommer till sammankomster där jag inte kan bereda mig på vad som komma skall; glädjebesked, felstämda kommentarer och annat. För många går det inte att förklara magin och uppgivenheten kring våra Ruth och Astrid och jag har inte råd att slösa energi. Den finns knappt. Jag håller mig gärna till människor jag vet var jag har och tror därför jag eliminerar subjektiva överraskningsmoment. I alla fall några av dem.

Därtill saknar jag gnista och initiativförmåga. Hör sällan av mig ens till de jag älskar. Bjuder sällan in eller till. Högst ofrivilligt men kanske förklarligt när delar av mig ligger en meter under jord. Jag känner mig ofta blasé, inför oviktigheter som blivit oviktiga i jämförelsen överleva mina barn. Det kan handla om amningshysteri, tycke-smak-snack, att uppröras över familjemedlemmars egenheter, vara duktig, snygga till tomten, lyssna på gnäll, ha rätt...

Ytterligare ett symptom är min färska hang-up vid procent och sannolikhet. Jag förundras enormt över det faktum att jag, Kärleken och våra barn, embryon och blastocyster oavbrutet faller under det som i folkmun kallas "mycket ovanligt". Om vi ser ett "men" efter en förklaring över normaltillstånd anar vi att texten som följer handlar om oss:

"Inte ovanligt...smärtor... blödning... helt normalt...men symptomen kan också betyda att det är början på ett missfall. Ca 10% av alla graviditeter leder till tidigt missfall." (Karolinska)

"Om en kvinna har haft minst tre missfall i följd... talar man om upprepade missfall men det är mycket ovanligt – bara cirka 1 procent av de kvinnor som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall. (Vårdguiden)

Sannolikhetssymptomet har givit följande:

• Efter återföring av blastocyst odlad i 5 dagar ligger oddsen på 50% att det fäster (det gjorde det). Missfall efter infästning är så ovanligt att endast 10% drabbas (enligt ivf-doktor).

• Upprepade missfall på tre eller fler är mycket ovanligt och uppgår till ynka 1%. (vi har nu haft tre)
  

• "Risken" för tvillinggraviditet vid IVF är ca 2% (vi var lyckligast i världen). Endast 3 av 1000 graviditeter är en tvillinggraviditet.
  

• Att föda ett dött barn efter v 20 är mycket sällsynt, 1-2% av alla tvillingar föds döda. (Ruth föddes död, Astrid med livstecken)
  

• Endast 18% känner mindre sammandragningar innan v 15. I de flesta fall är de ofarliga och förknippas ej med förtidsbörd. (mina startade v 12 och uppgick till fler än 60/dag med dödligt utfall)

• Så få som 2-14% drabbas av graviditetsdiabetes, som vanligtvis försvinner efter förlossning. (min är här för att stanna men kallas i nuläget "pre-diabetes")

• 25% löper återkommande risk för "sent missfall" om det hänt en gång tidigare (gillar vi!)

Även om hang-ups ger emotionella begränsningar hindrar de inte mig. Jag håller mig sysselsatt och alert. Med siffrorna på bordet kan jag lättare få doktorerna att inse att något är galet, att hjälp behövs och att vi måste tas på allvar. Jag letar efter skräddarsydd medicin mot oddsen men behöver hjälp att gräva i det bottenlösa diket.

.

Längre meningar imorgon

Inte kry
En vad-för sorts-influensa?
Kärleken sover uppe
Snarkas och hostas i örat

Dexter - katt på nåder
Balanslös med krage
Fumlig, uppgiven
Slår i
Kastrat som slickar sina sår
En på mer än 100 gör så!
"Går bra ska ni se"
Alltid samma...

Kattvaktande virusspridare
Barnlös så det skriker
Tommast
Sömnlös och bitter
Fann linnet jag bar vid förlossningen
Fostervatten...buff...
Minnen, vått och rött

3 eller fler än
mycket ovanligt
1%
EN procent!!!
Missfallsutredning?
Jag tror nej

Kärleken stressar och pendlar
Uppe 5.15, hemma 19.20
Hinner inget sorts liv
Mulet
Trasiga element
Grävaren har glömt oss
också
Skulle vi oroa oss?
Fin-fina odds med tjing på lyckan.

Vi det!

Trotsåldern

Från: Veckobrev@vardguiden.se
Ämne: Gravid vecka 6

Mejlets innehåll

Jag: Ledsen och bortgjord. Skammen igen! Jag hade i min vilda glädje över Glottis fått för mig att ta ut lyckan i förskott. Tänka som de uppmanande barnmorskorna; gå hem, vara glad för graviditeten, sluta läsa "det-gick/kan-gå-snett-trådar" på nätet och visualisera ett levande barn i kammaren. Trots att jag vet för mycket för att slänga mig med den sortens naivitet, hade jag beslutat mig för något uppfriskande och nytt. Trots!

Vi: Jag och Kärleken hojtade saligt att "vi SKA HA barn", "du SKA BLI pappa", "du SKA BLI mamma", " vi SKA FÅ BARN kring den 9:e juli". Vi hade aldrig provat förut och vad kunde hända? Det var förbjudet och roligt, tills vi olåvandes prenumererade på ett veckobrev avsett för andra...

Men jag ska begå mina misstag igen. Tvinga ett embryo kvar i det rosa flickrummet med hjälp av mjuk auktoritet och överbeskyddande utegångsförbud. Nu är det du som överlever och vi som köper klossar! Slutdiskuterat! Vädrets alla makter och himlens alla gudar till trots så SKA vi bli föräldrar till ett barn vi inte överlever!

Trotsåldern startar vid 3 och igen vid 34.

.

Ja, vad fan...

"Vad händer nu då, vågar man försöka igen efter att ha förlorat två barn?

– Nej, egentligen inte, säger Marcus Birro.

– Men vad fan ska man göra?"

(Ur Sydsvenskan.)

Förresten är jag ganska sjuk och temperaturen stiger. Ont mellan huvud, axlar, knä och tå...knä och tå. Feber som sagt. Missfallet håller på med sitt. Ontet kan mycket väl vara den där sjukan ni vet, men har vi procenten på vår sida *ironisk* kanske jag skriver snart igen *sarkastisk*.

Under behandling av Dr Katt a.k.a. Sir Vetevärmare:

På kalas med en korg citroner

Andras graviditeter, de som till synes bara blir och som leder till levande barn. De enda jag ser när jag är olycklig med andra ord. De är som ett knytkalas. Enkelt och smidigt. Det behövs inga större förberedelser och man kan sitta lugnt till ro och njuta av sällskapet ända in på småtimmarna. Efterrätten bjuder sig själv under jubelrop.

Mina graviditeter sker alltid mellan plus och minus. Start och stopp. Jag står som vanligt kvar på förlorarsidan och spekulerar kring meningen med livet när andra lever sitt. Jag förbannar, förlorar hopp och bitar av mig själv till varje tappat barn. Jag hänger mig åt avundsjuka och tar bittra citroner till kalaset.

Jag undrar var skammen kommer ifrån?

Efter Ruth och Astrids död vågade jag knappt slänga sopor av rädsla att bli upptäckt. Tom och misslyckad. Som om jag lurats med kuddar under tröjan: - Ta daaa, jag bara skojade! Så kände jag länge men hur eller varför skammen uppstod vet jag inte. Samma med blastocysten Glottis, efteråt kände jag mig både lurad och som en lurendrejare. Vad skulle svärfar tro när han ena dagen får besked om ett möjligt barnbarn och andra dagen ett missfall? Skulle alla orka de tvära kasten? Jag menar, nu igen! Plötsligt står andras potentiella känsloliv i fokus och det är helt absurt!

Jag tänker att jag kanske borde väntat med beskedet till efter den magiska v 12. Det är väl så de flesta gör? Men när behandlingen är ett faktum går svaret inte att dölja. Och varför ska man? varför väntar man? Är jag glad för en Glott i v 4+5 så kan jag väl få vara det och delge min glädje! Men samtidigt finns den oskrivna 12-veckors regeln med hänsyn till omgivningen. Tror gemene man att barn föds levande och friska per automatik från och med v 13?

Från minuten då Glottis fördes på plats blev h*n ett barn i en dröm, i en framtid, i ett lindrigare liv tillsammans med hundratals färgglada klossar. De där jämrans klossarna...när ska de bli våra?

”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje framskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”

– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”

Ps. Calle skriver så bra om skam, bortviftad oro, mödravårds-klubben, idiotiska svägerskor och tystnaden efter ett missfall här.

Sorg är ur modet, men inte Dr Martens

Jag var aldrig inställd på att hamna i kris. Nu pratar jag om våra döda döttrar. Vilken modern människa är det? Vi ska lyckas och vara lyckade, därför blir muren kring "mig" och "dem" allt högre i vår strävan mot stora L. Jag tror sorger blir alltför privata i den skuggan.

Det hjälper att veta att man inte är ensam. När jag hör om och känner igen kan jag lättare lyfta blicken från mig själv och bryta självcentreringen. Det är tröst. Jag har kommit att avsky "det ska nog ordna sig". Det? Ska nog? En sådan tröst är ingen tröst, den är ett hån som förminskar min upplevelse.

Allt ordnar sig inte. Allt går inte att förändra. Möjligen ändrar sorgen karaktär och blir enklare att handskas med men att tro att allt ska ordna sig är en skymf mot livet, det oförutsägbara i att leva. En axelryckning.
Livet är större än så.

När man inte längre väntar på att lampan ska tändas har man börjat samleva med mörkret. Gråten är slut och det som finns är en tom korridor full av ekande steg. Dr Martens med stålhätta går där. God tröst, den som inte skymmer, förnekar eller försöker ta bort det onda gör den sortens korridorsliv lättare att leva.

Jag blev lika glad för er goda tröst, som för er glädje, kära läsare och vänner! Nu pratar jag om Glottis. Ni har plockat några stenar från den höga snygga muren.
Ibland är framsteg att rasera...

.

Varföralltgåråtpipan

Jag ville låta M vara lycklig en stund till. Sedan:

Älskade!

Jag tror vi måste glömma vår lilla Glott...

Igår kväll kände jag mig inte gravid längre, det var så påtagligt. Och imorse såg jag blodet. Det kommer en del. Magen är platt och kroppen känns som vanligt. Trodde inte jag skulle palla att jobba, men jag är här och det går. Ledsen såklart, och förbannad, börjar bli van...

Ledsen att göra dig ledsen min käre. Vill att du ska vara lycklig. Tror det är något fel på mig, invändigt. Kanske vill någon av de två gluttarna i frysen stanna...men tror ingenting just nu.
Vill bara göra, inte känna. Svårt.

Varm kram till dig min finaste! Lite vin ikväll? Och kattlek och gos...

Din J

Svar från ledsen och därmed sarkastisk M:

Älskade!

Vi är vana. Är vi? Jobbigt. Men så är det, vi vet hur sånt går till. Vi klarar uppenbarligen av det. Sagt av de som inte har en aning.

Det har inget med dig att göra, sånt händer, som folk säger. Ibland funkar det, ibland inte. Det kanske är så att av 1'000 födslar så krävs 200'000 missfall. Bara att ingen registrerar det. Inte så vanligt att barn föds, så kanske det är? Födseln är ett undantag.

Är du säker?

Har du möjlighet att gå förbi apoteket kanske? Köpa ett test? ifall ifall?
Så fixar jag vin, ifall ifall.

Ta det lugnt, det blir bra. Vi har två kvar, därefter ett försök till, om vi orkar. Vad vet jag. inte mycket just nu.

Ses ikväll
Superkramar
Din M

Jag:

Blev så ledsen förut. Fina Melissa ringde när jag stod i lånedisken och undrade hur det var med mig och så bara brast det. Masken jag satte på imorse. Satt på toa och hulkade...behövde det. Känner mig alltid lika lurad, antar att du också.

Vill vara hemma med dig i helgen. Skriva på bloggen. Kolla nya glasögon till dig. Köpa många nya lekisar till kissarna och kanske måla stolar. Vad vet jag. Pratade med en vänlig kattexpert igår. Hon gav mängder med tips som jag ska berätta om i helgen...

Ledsna Kramen!
J

Kärleken:

Ja, lurad och hånad av livet och alla andra, har jag känt ett tag.

T o m när man ligger på marken och fått sin andra omgång med sparkar kommer det fler sparkar, en efter en, oupphörligt, som ett urverk. Till slut får man väl vänja sig och kalla det för liv. Som om nån gick med en dygnet runt och slog en hela tiden. "Ja, det här är min pryglare. Har inte du en?", kan man säga till folk.

Vi är hemma. Koncentrerar oss på kissarna.
Vi kan köpa vin imorgon annars. Har ju alltid den däriga Bristol Cream som B skulle få. Det blir nog inte av på ett tag att se henne. Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet.

Uppgivna kramar. Undrande 'varförgåralltåtpipan' känslor.

Din M

---

Nej, Glottis fick aldrig bli mer än Glottis. H*n finns inte mer än som sipprande blod och ledsna tårar. Vi är ett övergivet kråkslott på en ofruktsam slätt. Jag är ledsen men också glad att ni, vackra läsare, lät oss veta er glädje för vår kortvariga lycka. Sann och intensiv. Rörd till tårar.

Jag har de bästa av kollegor och därför kunde jag jobba idag. Tacksam för det, och för katterna som tröstar förbehållslöst. Mellan plus och minus rämnar en hel värld. Jag undrar var skammen kommer ifrån? Vi var glada och lät världen veta. Vi trodde och såg en framtid.

Alltid på fel sida procenttalet...j-a tjuvar!

.

Mitt hjärtas förlorade slag

Jag kör händerna i jackfickor fulla av fjolårs-ludd. De fungerar som vantar ikväll och jag ska bara vara borta en stund, en väldigt lång stund. Det har fallit vinter över markerna och jag beträder dem varligt, för täcket är skört och i bomullsvitt. Mina tunna skor är blinda. De träder där de träda vill, förblindade av och förundrade över kontrasten mellan vitan inunder och det kolsvarta höljet. Stillheten där jag tar fart uppför Kulan mot de två tjärnen är öronbedövande och jag tar mig om hörseln. Händerna blir kalla.

Det är mörkt. Det är olidligt tyst. Det är glitter från mångulan. Kallt uppför Kulan. Det är namnet på en livsfarlig pulkbacke. Den var is på lager av is och branten lutade 90 grader, minst! Den slutade i en livsfarlig krök som gjorde att alla modiga barn önskade krokar till armar för att stoppa farten och i fantasin rädda livet. Det var aldrig någon som dog i den där svängen, säger de. Jag får snabbt fäste och tar mig fram och uppför i snörävens fart där jag minns.

Jag vet var jag måste för att se dem. Jag vadar i snö över isen på tjärnen. Vinden som knivar mot kinden. Ett av tjärnen har jag passerat och det andra är avverkat till mitten. Jag stannar i ett kryss av klar is. Den sprack som av ett pistolskott under ytan, en rekyl från den svarta dyn under spegeln. Plötsligt. Jag stannar. Andas. Rök. Det luktar krut. Raketrester från en glittrig nyårsnatt. Snart måste jag våga mig över sprickor och genom rök, för jag ska vara borta en lång stund bortom isen.

I skogen styr jag min darriga skepnad genom granris och dofter av kåda. Jag slår mot stora stympade lämningar av träd med hundra år på nacken. De vill mig inget ont men jag slår mig lik förbannat. Och jag fryser. Luddet mellan fingrarna har blivit grus och fickorna grustag. Jag blöder mig fram i den svarta skogen utan puls. Jag är rädd och har så alltid varit. Är man rädd gör pulsen ingen nytta och jag är därför pulslös. Skrämd utan hjärtslag, men jag lever som på nåder. Jag är blind av köld och ögonen gör ingen nytta. De tittar och letar genom ett galler av kristaller. Ibland har jag önskat att man kunde dö i den där svängen.

De ligger där jag lämnade dem, och borta har jag varit länge. Men de ligger där. Kilar av brun sly och mossa bildar ingången till grytet där jag tappade eller lade dem. Jag minns inte längre och de är inte riktigt mina för tappat är tappat och bytt är bytt. Kommer aldrig igen. Men jag ser dem i mitt halvblinda tillstånd. Små. Runda. Skälvande frostnupna knoppar i purpur. Två slag bort. Kylan har gjort glas av mina fingrar, som gått i kras mot skogen och jag önskar mig Kulans armkrok för att greppa. Men önskan är bortom att vara en önskan. Den blev och blir aldrig min, och visst var det väl någon som dog i den där svängen?

Jag vill hålla kvar det som fattas mig, men tappade fingrar av glas är allt jag har när jag finner mitt hjärtas förlorade slag.

(Som det kan bli när en mamma saknar sina döda barn, är rädd för livet, och när sorgen sveper över och genom henne på väg från jobbet i den första kalla vinternatten. Glottis är för liten för att trösta...om han ens finns kvar.)
.

Vem är Glottis?

Någonstans i mitten av vår IVF-mardröm, när vi förlorat det första modiga hoppet och satt apatiska och grälsjuka om kvällarna. När vi aktivt dragit oss undan vår omvärld för att alls orka överleva den ofrivilliga avundsjukan och de repeterade besvikelserna, och när vi hade tappat lusten för nästan allt. Våra vänner och bekantas första barn hade gjort storslagna och okomplicerade entréer och vår barnlöshet började bli en livsstil. En som kanske alltid skulle vara det. Naiviteten hade runnit ut över golven där den hånlog sitt påklistrade smil mellan tiljorna. Visst kunde vi fortsätta gå på krogen och bli fulla, om vi bara hade velat! Men vi ville bli familj och vi levde det livet tillsammans med alla fantiserade obarn. Någonstans där fann vi Glottis!

Jag hade visserligen sett honom tidigare hemma hos bror, men aldrig upplevt honom tillsammans med Kärleken och aldrig i en lika svårmodig situation som den efter alla fruktlösa återföringar och evighetslånga väntan och längtan. Inte många förstod den där sorgen. Heller.

Som jag minns honom var Glottis rund nog att fylla ett garage och högljudd nog att överrösta Askersunds manskör. En gul bilälskande demon. Han var snäll och lite besvärlig. Glottis var en skön karaktär i ett äventyrsspel som spelades hos Familjen Saknad de där mörkaste kvällarna. När inget ljus i världen kunde styra blicken från barnrelaterade orättvisor, då spelade vi oss glömska. Då grälade vi inte, skrattade ibland. I den där trånga hallen med den höga bokhyllan till vänster om de två hårda pinnstolarna framför databordet i hörnet. Där spelades Grim Fandango när andra vyssjade sina nyammade kärleksbebisar trötta. Jag med sur önskemjölk i tuttarna.

Som rättvisetänkande lieman i aztekernas dödsrike fann vi oss fram i en film-noir av korruption, bedragare och mördare på De Dödas Dag, för att göra rätt av fel bland alla döda återvändare. Med Glottis som bullrig och ständig följeslagare. Det var Glottis då, innan två döttrars död och innan livet efter döden blev en verklighet för två pölar till mamma och pappa. Nu är Glottis en blastocyst på många hundra celler, och en del av både då och nu. H*n är på riktigt och ska med turens hjälp förvandlas till någon vi ännu ej vet namnet på.

För nuvarande är h*n Glottis då smeknamnet får oss att le och minnas livsviktiga skratt. H*n finns och h*n lever. Ännu.

Ute faller den första snön.

.

J som i Jokkmokk

Sömnlös och med Glottis i tanken och magen, tar jag mig an en liten utmaning funnen hos Paprika:

"Reglerna är enkla (?): Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn, och det är inte tillåtet att hitta på egna ord. Du får inte skriva samma svar två gånger eller svara likadant som personen som utmanat dig (om era namn råkar börja på samma bokstav), och du får bara ange ditt namn som svar på fråga ett."

1. Vad heter du? Johbur
2. Ett ord på fyra bokstäver: Jobb
3. Flicknamn: Justina
4. Pojknamn: Jocke
5. Yrke: Justitieminister
6. Färg: Jade-grön
7. Klädesplagg: Jeans
8. Maträtt: Julskinka
9. Sak i badrummet: Jod-flaska
10. Plats/stad: Jokkmokk
11. En orsak att vara sen: Jordskred
12. Något man skriker: Jävla skitväder!
13. Film: Jagad
14. Något man dricker: Juice
15. Band: Jonas brothers
16. Djur: Jättepanda
17. Gatunamn: Jaktmästargatan
18. Bil: Jaguar
19. Sång: Jag vill ha en egen måne
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Julshopping

Passar också vidare…

.

Glottis

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10









Plus nr 2, test nr 3 den 31/10









Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11









Innehåll: Glottis












Vilken resa! Glad, trött och rädd.