Andras graviditeter, de som till synes bara blir och som leder till levande barn. De enda jag ser när jag är olycklig med andra ord. De är som ett knytkalas. Enkelt och smidigt. Det behövs inga större förberedelser och man kan sitta lugnt till ro och njuta av sällskapet ända in på småtimmarna. Efterrätten bjuder sig själv under jubelrop.
Mina graviditeter sker alltid mellan plus och minus. Start och stopp. Jag står som vanligt kvar på förlorarsidan och spekulerar kring meningen med livet när andra lever sitt. Jag förbannar, förlorar hopp och bitar av mig själv till varje tappat barn. Jag hänger mig åt avundsjuka och tar bittra citroner till kalaset.
Jag undrar var skammen kommer ifrån?
Efter Ruth och Astrids död vågade jag knappt slänga sopor av rädsla att bli upptäckt. Tom och misslyckad. Som om jag lurats med kuddar under tröjan: - Ta daaa, jag bara skojade! Så kände jag länge men hur eller varför skammen uppstod vet jag inte. Samma med blastocysten Glottis, efteråt kände jag mig både lurad och som en lurendrejare. Vad skulle svärfar tro när han ena dagen får besked om ett möjligt barnbarn och andra dagen ett missfall? Skulle alla orka de tvära kasten? Jag menar, nu igen! Plötsligt står andras potentiella känsloliv i fokus och det är helt absurt!
Jag tänker att jag kanske borde väntat med beskedet till efter den magiska v 12. Det är väl så de flesta gör? Men när behandlingen är ett faktum går svaret inte att dölja. Och varför ska man? varför väntar man? Är jag glad för en Glott i v 4+5 så kan jag väl få vara det och delge min glädje! Men samtidigt finns den oskrivna 12-veckors regeln med hänsyn till omgivningen. Tror gemene man att barn föds levande och friska per automatik från och med v 13?
Från minuten då Glottis fördes på plats blev h*n ett barn i en dröm, i en framtid, i ett lindrigare liv tillsammans med hundratals färgglada klossar. De där jämrans klossarna...när ska de bli våra?
”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje framskridande vecka.
Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”
– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”
Ps. Calle skriver så bra om skam, bortviftad oro, mödravårds-klubben, idiotiska svägerskor och tystnaden efter ett missfall här.
3 kommentarer:
Jag önskar jag kunde komma på kalaset slå mig ned vid dig och säga, vet du Johbur? Vilken tur du tog med dig citroner, nu kan vi göra citronlemonad som är bland det godaste som finns. Och nästa gång du kommer så hoppas jag du får fylla din korg med det du vill..
Jag önskar också att du inte skulle behöva känna skam men förstår att det är en av de saker som är lätt för mig att säga som inte är där du är.. men utifrån sett finns det inget att skämmas för. Du är modig som delar med dig och som väljer att berätta vad som händer. Har inte förstått det där med 12-veckorsgränsen.. man väljer själv.
Hoppas du förstod vad jag menade med liknelsen med korgen, inte meningen att vara klumpig.
kramar
Liv
Vida!
Önskar också att du var med på kalaset, inte bara för den ljuvliga citronlemonadens skull :)
Inte alls klumbig, jag log.
Ibland blir jag bara så bitter...
Skammen är en gåta. Den kommer till och med när jag delger roliga händelser. Plötsligt slår det mig att allt kan gå fel och då har jag gett falska förhoppningar. Måste sluta med det, skämmas alltså.
Kramen stor till dig!
J
Vad bra att du förstod.
Man behöver vara bitter ibland tror jag, det enda som jag inte rekommenderar är att man fastnar där men jag är inte orolig över det i ditt fall.
Varm kram
Liv
Skicka en kommentar