Glottis

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10









Plus nr 2, test nr 3 den 31/10









Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11









Innehåll: Glottis












Vilken resa! Glad, trött och rädd.