Låtsasdag

Det är en underlig låtsasvärld vi änglaföräldrar tvingas besöka mellan vardag och sönderdag. För att överhuvud taget stå ut i den verkliga världen. Veckan kan mer eller mindre se ut såhär: Måstedag, Tillförsiktsdag, Sorgdag, Terrordag, Fredag, Låtsasdag och Sönderdag.

Eftersom idag är Sorgdag kan det bli friktion och djupa fall, men det är nästan som Låtsasdag då de flesta är lediga. Låtsasdag innebär att änglaföräldrar kan besöka sina änglar, bara ett par tankekedjor bort. Vi får gratis entré till Neverland och får sväva fritt tillsammans med våra förlorade barn. Magiska äventyr med magiska barn, som aldrig blir stora. Ett litet problem i vår väg är Tinkerbell som är vansinnigt svartsjuk, särskilt på små flickor som tar änglaföräldrarnas fulla uppmärksamhet. Henne behöver vi för att alls kunna flyga och det gäller att låta henne ta del av leken.

Idag är en sådan dag och jag har lovat följande:

Vara änglavakt till MammaMelissa och Prinsens två busiga flickor. Spädbarns-änglar kan ta musten ur vem som helst! Vi tar en tur till den magiska ön som bara vi vet var den finns...

Låtsas blicka framåt med tillförsikt inför 2009. Ni andra kan ta ledigt hela året ut, jag låtsas för er också.

Låta lyckan över två afrikanska träd och en regnskog i Costa Rica, torna upp som ett regnmoln över uttorkad mark.

Köpa två par röda gummistövlar, storlek minst, till flickornas pappa att ställa som små rena minnen av uteblivna plask från leriga pölar.

Bana en bredare väg för flickornas småsyskon, där de kan springa snabbare mot öppna famnen.

Låtsasdag är en galen dag, är en bra dag, är en till dag, är en dag, är ett äventyr med små flickor som inte ville bli vuxna...

**

På väg ner, vill bara ha mer

Det började i bilen hem från jobbet i eftermiddag...ett...hur ska jag säga...irriterande rus, som innan en helkväll på stan och jag var 20. En känsla av förälskelse när den är som hetast och man vet att det är utsiktslöst, det där enerverande pirrande patetiska försöket att hänga sig kvar...och ändå inte.

Jag blev ung för en stund och ville gå på disco, mellanstadiedisco! Då vi dansade tryckare på armlängds avstånd i skenet av tejpade ljusslingor och örhängen som blinkade. Killarna var små och jobbiga men väldigt gulliga! En nostalgisk lite pinsam stämning infann sig i bilen, och jag var själv! Skämdes en aning och saktade farten.

Så blev det kväll framför datorn och jakten på den där jobbiga känslan tog vid. Jag kan inte få nog av den! Trots att jag helst vill springa och gömma mig i skjulet för att tjuvröka kompisarnas föräldra-ciggisar. Viljan att bli vuxen fast man är ett barn, eller viljan att bli barn fast man är vuxen. Har jag alls vuxit? Jag vill gå top-less på playan. Jag vill bli förförd under månen. Jag vill ha hallonglass med pistage-färgat strössel. Och framför allt vill jag sätta på sirenerna och dansa! Men jag vill göra det när sommarlovet aldrig tog slut och jag hade fräknar på hela kroppen efter solbad i svarta sjöar. Där storgäddan bor.

Ett barn kan inte bära sorgen efter ett annat barn och därför tappar jag den nu. Plufs i sjön. Jag har ju kurbitsmålade träskor på fötterna! Försök hoppa twist med dom om ni kan! Det gör ont för alla inblandade. Fertilitetsguden har gått på en mina och de val jag har är att sätta på benvärmare och rosa pumps eller svepa sorgedräkten runt de hopsjunkna axlarna som bara vill ha mer...vill ha mer...vill ha mer...

Den här är orsaken till att jag inte vill vara vuxen just ikväll. Den startar som allt av The Cure, övergår till 70-tals-disco-pop-rock a la Billy Idol, har en enda textrad och är något som till och med mamma skulle gilla!

Jag måste vara på väg ner...men först ska jag dansa!

Det gåtfulla folket

"Det kan vara skönt att veta, att mitt i bland all medicinsk kunskap finns människor med själ och hjärta...Hos oss finns inga väntetider...Att kunna hjälpa de par som av någon orsak inte lyckats få barn är en oöverträffad belöning...De goda resultaten är en måttstock på vårt yrkeskunnande...

Och så håller det på genom hela första broschyren inför nybesöket på Carlanderska. Materialet ser ut som en resebroschyr där de barnlösa lockas att drömma, sittandes i gräset med förväntansfulla blickar där småleenden dröjer innanför den ängsliga ytan...barnlösa är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl...

Nybesöket på Fertilitetscentrum hände sig den 12/12 kl 10.00. På stumma ben stövlade vi in vår bruna lera och visste inte vad vi skulle komma att känna, tänka eller fråga. Vi fann en oas med vattenfall och djungelrop och inte en människa i väntrummen...väntrummen! Det fanns flera att tillgå allt efter behov, tycke och smak. Blev djungeltrumman för påträngande kunde man välja att gå till havs, med exotiska fiskar och snäckor. Annars fanns en stor patio med moderna valv och takhöjd som ett cirkustält. Det började bra och vi kände oss viktiga för första gången på länge!

Jag fnissade i djungelrummet då jag på min klotterlapp skrivit vad som liknade "utrotning" i stället för utredning! Sköterska och läkare tog snabbt hand om oss och kändes riktigt familjära, hur familjär man nu borde bli med någon som snart ska undersöka gömda kroppsdelar? Jag frågade en miljon frågor, eller kanske tio, och en av dom var "Kostnad för spermaprov? Vad kan utlösas där?" Utläsas hade varit lämpligare! Efter prover och långa samtal där Ruth och Astrid dök upp med jämna mellanrum och där en av barnmorskorna fick tårar, enades vi om att texten talade sanning:

"Hos er blir man behandlad som en människa, inte som ett nummer i en vårdkö"

- Vi kan påbörja ett nytt ICSI-försök närhelst vi känner oss redo, då min mens blev regelbunden genast efter förlossningen. Ett 3-pack för 60.000 (70% chans till barn) eller ett engångs för 29.000 (33% chans).
- Vi är "unga" i sammanhanget då medelåldern i IVF-sammanhang ligger på 37 år. Gott om tid...
- Jag är "frisk" och har genomgått de landstingsfinansierade försöken med mycket goda resultat, inklusive fått plus på stickan 2 ggr. Bra och mycket bra!
- Vi borde fortsätta med "den långa behandlingen" a 5 veckor då jag svarat bra på den.
- Nytt är att odla dugliga embryon 5 dagar istället för 2! Har de/den klarat sig så långt som till blastocyst-stadiet är chansen att den fäster efter återföring 50%.
-Ett kuratorbesök, som annars kostar 800 kr/tim, får vi på köpet.
- M ska lämna nytt spermaprov för att kolla simmarnas nya status.

Sagt och gjort, vi gick hem och funderade...och undrar...om kärleken kommer att slita sönder oss igen?

För all framtid...

En välkomstkommitté mötte oss vid dörren! Högar med julkort i olika format och tjocklekar som vi genast bläddrade bland och läste högt. M blev särskilt förtjust i ett som var till Ruths och Astrids mamma och pappa! "Det är till oss!", utbrast han. Det kändes som julafton att pilla upp kuverten med personliga julhälsningar och vi firade länge på det dammiga hallgolvet, nästan som snö och nästan som förkylning!

Det största hamnade i mitt knä och jag fingrade försiktigt på det välbekanta kuvertet, sådär som man gör med speciellt vackert inslagna klappar. De man sparar till sist då man anar att där gömmer sig PRECIS det man önskat! Jag möttes av en grön nyfiken groda och en hälsning som fick hjärtat att springa ut i världen och skrika "kolla, kolla vad VI fick, kolla här!" En present som dolde MER än det man någonsin önskat:

Certifikat n:o 39 002

Till minne av Ruth och Astrid
har friköpts 4000 m2 regnskog i Costa Rica.
Den blir reservat och ett levande arv till kommande generationer att bevaras för all framtid.
*2008-09-24

Sedan en hälsning:

"J & M,
Vi kände att vi på något sätt ville uppmärksamma era flickors födelse och även visa vårt deltagande i er sorg. Valet var inte så svårt. Det blev en "plätt" med regnskog, räddad i Ruths och Astrids namn. Där kan de svinga sig i lianerna tillsammans med vrålaporna, lukta på alla vackra blommor och leka kurragömma mellan de stora trädstammarna. Regnskogen har fått två små nya skogvaktare... Visst känns den tanken fin! Ta hand om er! Vi är många här som tänker på er..."

Och en till från en Elsa vid Barnens Regnskog:

"Vilken tragisk händelse och vilken fin tanke!
Den här skogen blir kvar som ett levande minne, myllrande av liv - orkidéer, fjärilar, vrålapor...Hälsa familjen att många tänker på dem!"

Världens vackraste kollegor, på mitt första riktigt spännande jobb där jag vistades allt för kort tid, sände så mycket mer än sitt deltagande till vår sorgsna lilla familj...hjärtat svämmar över...och ja...jag gråter...en störtflod. Jag har vackra och levande bilder nu! Hur tackar man för en gåva som denna? Tack?

Jag kan se våra taniga flickor högt uppe i trädkronorna, med busiga virvlar i rödbrunt hår. De fångar eldflugor i händerna och släpper dom varsamt...inte rädda men förundrade över sitt nya kall. En skog att klappa medhårs med varliga fingrar. En Ruth och en Astrid som förenar två isolerade skogsområden så att deras fyrfota vänner kan förflytta sig obehindrat. En bro över molnregnskog att skutta på med de röda stövlar som pappa ville köpa. Hoppa på tills hoppet når hit, till trasiga föräldrarna två...något rör sig i buskarna!

...levande arv...för all framtid...

***TACK***

Kärringjäveln med kadaverkappan!

Vad mardrömsnätter och sorg kan göra med en änglafar ska ni nu få höra...

Julen tog som vanligt ut sin rätt och efter att alla ord sagts, spelen har spelats och klapparna delats blir hemmaplan och någon slags vardag en vän att längta till. En vän som tar oss för de vi är och låter bli att undvika våra svartaste sidor. Julen brukar för min del ge känslor av vemod, glädje, skuldkänslor, ömhet och otillräcklighet. Allt i en förvirrande prasselplast! Vi saknade vår kompis och såg fram emot vår flygtur. Denna gång långt fram i planet där barnfamiljer saknas. Det fanns däremot gott om julfeta och smågriniga resenärer. Nej, ingen såg särskilt glad ut!

Vi intog våra platser och la varsitt litet handbagage i utrymmet ovan, med gott om plats kvar, resten av påsarna under sätet framför och jackorna i knät. En tant med äkta pälskappa skulle lägga densamma i det utrymme som delas av 5 resenärer, tittar sig förvirrat och elakt omkring och fastnar på oss. Trötta ledsna sorgeparet med händer och huvuden tätt ihop. Som med frånvarande blickar tänker på vad som kunde sagts och gjorts bättre i umgänget med släkten. Ett lätt byte! Hon utbrister "... jag får inte plats med min kappa här, att folk ska ha så mycket handbagage, det borde finnas regler...så fräckt av er, kan ni ta bort den här, ta BORT den säger jag...min kappa!" Och så river hon ner min lilla handväska, mindre än hennes rock, och den hamnar i mitt förvånade knä där det redan var fullt med hänsyn till sådana som henne!

Kärleken blir vit runt knogar och mun, ögonen svarta och det är försent: "Kärring-jävel!", ryker det ur munnen på honom, flera gånger. "Har du ingen hyfs?" och fortsätter "så kan man bara inte göra, gamla människa, du borde veta bättre jävla kärring!" Själv var hon än otrevligare och hela planet var i gungning...det hade lyft några meter av minusladdningen. Efter ett rejält bråk där jag gav mig in i leken och började hojta om ihjälgasade rävungar och perversa tanter med kadaver-kappor, fick jag spänna Kärleken på plats efter att vi bytt säte. Han fullständigt kokade och soppan som skvätte het i den kalla luften tinade oss i samma stund vi brände vid. Ett gapskratt senare var luften vår och hemmaplan på närmare avstånd.

Sorge-fäder med sömbrist, vars tålamod tog slut natten till den 25:e bör man hantera varsamt! De ska inte vistas flera dagar på osäker mark utan bästa vännen i närhet. Aldrig juletid! Han ska som mest ta dagsutflykter med flera eftermiddags-lurar på soffan, och har han inte vilat ska han läggas i framstupa sidläge med Vaya Con Dios i hörlurarna. Han ska vändas varsamt för att rikta blicken mot de fladdrande lågor som påminner om hans vackra döttrar, och det ska sjungas om lindblom och kamomill...

Sjuvit och snödvärgarna

Dagen innan var en konstig igår. Vi åt en udda frukost med de sju obligatoriska ostarna och därpå sju sorters kakor, från ett fat som fyndades utanför dörren vid entrén på morgonen. Mystiska saker sker i byn när alla sover! Johburs välbefinnande har varit i gungnig ett par dagar, svajigt och yrsligt, och denna morgon trillade trappan över mig på väg upp till frukostbordet! Nu har jag varit sömnrubbad så länge att jag teoretiskt borde vara död, och yrseln har kommit och gått men aldrig avancerat så fort eller pågått så länge!

Vi spånade runt kakfatet och M menade att det kan vara mitt låga blodtryck som behöver salt. Salt? Själv misstänkte jag min nydrabbade diabetes som jag fortsätter ignorera. Kakor, snabba kolhydrater och oregelbundna mattider. Det är konstigt att jag står upp! För ett par veckor sedan var jag på läkarkontroll och fick veta att jag har för mycket vitamin B12. Det är en vitamin som hos vanligt folk är en brist! När läkaren ringde och meddelade provsvaren befann jag mig i twilight zone där mobilsignalen övergick till radio (!) och jag missade hur detta överskott kan påverka mig? Svägerskan undrade om det inte kunde vara blodtryck, diabetes och B12 samtidigt, och den torra luften? Tja, ju mer jag funderade dess då mer av allt kunde det vara.

Vi åkte på shoppingtur för att fylla vårt svenska skafferi med nödvändigheter från byn. Jag hängandes över vagnen och M och svärfar lyriska bland hyllorna. Jag var så yr att jag fick med mig ett par konstiga lackskor på rea! Lackskor är med all säkerhet på utgång...Väl hemma damp jag i säng med en bok men bokstäverna var allt annat än bokstäver, hieroglyfer på mandarin! Långt ifrån Egypten och Kina befann jag mig plötsligt på öppet hav, med svallande vågor och gassande sol. Riktigt illa! Svärfar kom på att han hade en blodtrycksapparat och så började testerna...107 genom 67 (lågt!) en kort vistelse ute där Snövit och dvärgarna låg i bakhåll, 106 genom 77 (lågt!), middag, spel, buljong och salta chips, 118 genom 67! Jag behövde salt och kvällen gick mot oanade höjder. Fixad, återställd och fnissig!

Salt mina vänner, glöm inte det!

Flickan och kråkan

Min vackra IVF-syster som befinner sig i det ofrivilliga barnlöshetslandet, ställde frågan ”var skillnaden ligger i att sakna något man aldrig haft och att sakna något man haft /har?” Jag har funderat under dagen, som släppte sitt ljus tillslut, och funderar nu...

Sorgen är en samling otyglade starka känsloimpulser som inte sällan är irrationella och svåra att tyda. Många rangordnar sorgen efter en partner som nr 1 på listan ingen vill skriva. Däremot är sorgen efter ett barn ofta mer intensiv, säger de som fått oturen att veta. När ett barn dör, oavsett om det handlar om missfall, sjukdom eller olycka och oavsett hur lång tid vi tillbringat med våra foster eller barn, står föräldern kvar med en omedelbart förkrossande, ibland farlig, sorg. Där personliga övertygelser växer som fästingar på de vi en gång var. En livslång process där man måste lära sig leva med döden.

Anhöriga behöver erkänna sorgen och undvika att förminska det som skett. De får helt enkelt lita på att det miljontals sörjande upplever måste vara sant. Det går även att läsa och fråga sig till förståelse för sina medmänniskor...och visst är det jobbigt, det är själva syftet med sorgen! Att familje-och vänskapsrelationer kan ta stryk är vanligt och handlar inte om illvilja hos den drabbade. Det handlar om vad sorgen gör med oss.

Att sörja något man inte haft är kanske en sorg vars process förlängs eller förnekas, då den ofta blandas med hopp...Att däremot sörja något man aldrig haft och dessutom fråntas hoppet är en sorg som borde kunna likställas med den efter ett förlorat barn. En ofrivilligt barnlös som mist alla chanser att få uppleva sitt drömda barn. Som fått den hårdaste av domar. Min vän som måste lära sig leva med minnet av en slaktad dröm...Själv lever jag tätt ihop med mina döda barns minne och sörjer samtidigt vår sekundära barnlöshet, men hoppet är fortfarande närvarande då domen ej förkunnats. Där är vi olika. Det pratas sällan om oss ute i världen och vi upplever därför en känsla av skuld och skam, ett ihärdigt utanförskap där fel umgänge krossar all ork. Där är vi lika.

När barnen inte syns, blir drömmar, fantasier och planer för framtiden svårt tilltygade. Vi sörjer vår sorg som bara vi kan, och med en skadskjuten kråka i famn är det svårt att springa...där min vän är vi lika...

De vackraste ord hon känner...

Klockan är 04.33 och natten sprutar sitt bläck på måfå omkring sig! Det är mörkare än jag är van vid. Jag anar bara en svag strimma ljus i taket, en lysande vass pil. Utanför de tjocka jalusierna låter det hemskt, som svart storm, piskande hagel eller kanske groteska monster. Inget förvånar mig, och inget bekommer mig. Jag vet inte om jag är livrädd eller bara mesig. Kanske hittar jag på eller drömmer? Hjärtat skenar likt en förvånad travhäst i galopp i ytterfil på banan, hade jag travat vidare vore jag snart död! Muskeln pulserar i överlivet och drar med sig resten av kroppen, en varm stötande våg som sköljer mig över land och krossar det som finns kvar av liv mot huskropparna. Klockan är natt sedan länge och asken med sömntabletter ligger efterlämnad likt ett överambitiöst utropstecken på diskbänken hemmavid. Jag längtar hem till det grå diset och den kletiga diskbänken, där jag kan gömma mig och gråta några kvartar åt gången utan att det syns. Här är jag belyst. Jag låtsas mig till uppmärksamhet och vet inte hur man slutar utan att falla platt? Jag faller löjligt nog ändå, här i natten, och panikångest heter den som slagit mig omkull. Jag gråter stilla för att inte väcka Kärleken som påbörjat en ny mardröm, eller monstren under sängen. De kan få mitt hjärta nu för jag vill sova, sluta tänka, sluta längta. Tre dagar går snabbt när man har roligt och spelar i en pjäs med bara jokrar. Jokern kan användas till allt och akten tar aldrig slut. Det är bedrövligt med pinglor i luvan för man återfinns överallt...

Jag klarar inte att vara utan våra döttrar! Jag vet inte hur man gör i den mörkaste timmen?!

Det är svart eller vitt när man närmar sig sorgen efter två tappade och för alltid förlorade barn. Det är svart när man nått fram. Säg den som sörjer i beige? Beige är färgen på en kvarlämnad mamma, hennes anletsdrag, hennes vardagar, livssfär och lust. En pappa och kudden där han drömmer. Han drömmer djupt och mörkt, och natten omkring hans trasiga hjärta är svart med vita pilar. Vass. Vi flydde med vit flagg för en stund och hann ikapp några som liknade de vi tidigare var. Allt annat hann också ikapp, bara tåget som var försenat. Förbannade fanskap och dess överdjävliga förman! Den som lever han får se. Den som lever vill bli blind. En hand med fem pytte-vackra fingrar, små tår med naglar som kämpat fram. För att vårdas och hållas fina. Älskas i det oändliga. Inte en nagel finns kvar, inte ett strå från små välvda ögonbryn...ingenting och ändå så mycket! Det finns natt kvar att lida och artigt bugande välver jag nacken för stormen, sjunger om trollmor som lagt de små trollen, tyst...så tyst...i mina älsklingars öron...

Smaklig!

Ok, nu kommer inlägget vi väntat på, och det får en helt ny etikett! Kanske är det alpluften som gäckar mig eller tvåtimmarspromenaden som gör att jag med vrålande hunger kastar mig handlöst in i ett nytt intresse? Hunger är inte att lita på och matlagning är inte Johburs starka sida. Inte för att det är svårt att följa ett recept eller lära sig vilka kryddor som passar för olika råvaror, det är kastrullerna som är svåra att hantera! Jag måste ta en i taget. Jag går till hundra procent in för varje kokning, stekning eller hackning. Är fisken stekt är såsen kall, och när potatisen kokat håller salladen fortfarande till i kylen. Nu har jag sådan tur att min och Kärlekens roller är omkastade och medan jag målar och spikar manövrerar han stekpannor och kastruller galant! Men ibland måste vi givetvis byta. Inte för att återställa de antika könsrollerna, utan för att inte bli uttråkade. Svärfar menar att "man måste organisera sig, och det är det som är kritiskt", jag provar...

Recept nr 1, och möjligen det sista...inpluggat hos goda vännerna i Mölnlycke:

• Ett större eller mindre paket kycklingfiléer som steks lätt tills de får "yta", i valfritt stekmedel.
  
• Därefter lindas de i parmaskinka och läggs i ugnsform.
• I skyn från kycklingarna hälls grädde, balsamvinäger, salt och peppar, kanske pressad vitlök? Smaka av och tillsätt möjligen lite till av ingredienserna ovan.
• Såsen hälls över den lindade kycklingen och formen ställs i ugnen på ca 175 grader, tills de verkar färdiga. Kvart - 20 min.
  
• Under tiden kokas exempelvis Gnocci samtidigt som valfri sallad hackas...och här blir det problem! Kärleken kallas in.

• Njut av enkelheten med ett glas vitt Bel Air eller precis vad som helst...

Därefter ska (någon annan) flambera frukt och bjuda på glass. Smaklig!

I väntan på tomten, eller något...

I väntan på tomten och spänd över hur h*n ser ut i denna mysiga by, blev jag aningen sprallig. Och jag har bara sippat på vinet ännu! Jag tror tomten här är klädd i grå yllekläder som sticks förfärligt och gör humöret en otjänst. En kortväxt, satt och ganska grinig filur med breda axlar och alldeles för långa armar. Säcken med vad den nu må innehålla slänger han raskt under jul-palmen och bara drar! Jag tror jag följer efter uppåt byn längs den lilla backen som leder till en speciell gömma. Den gömman innehåller en överraskning för någon av världens Geocachare att finna. Enligt konstens alla regler skapade vi en cache som heter: Ruth & Astrid´s Santa-cache, in memory of our twin girls born and lost 24/9-08. Hoppas sannerligen inte att gnälltomten har en GPS för då städar han raskt undan den. Det passar sig av en tomte som lever här. Bort med skiten, rent och snyggt i tomtebacken!

Ljusen som tändes kl 15 är så strategiskt utplacerade att vi ser alla lågor från de flesta av vinklarna på mellanplan. Skönt, mysigt och hoppfullt...jag vet att oändligt många ljus för små livsberövade barn tänds idag. Jag är glad, lite munter längst därinne. På mig har jag de prickiga strumporna jag vägrade vara utan vid förlossningen, samt linnet som då var indränkt i fostervatten. Jag bär dom symboliskt och hedersvärt. Resten av plaggen slängde jag, chockad och förstörd, i papperskorgen i rummet där vi tillbringade vår desperata natt efter födslen.

Julmaten var annat än traditionell, späda lammkottletter och gröna tillbehör, perfekt för en diabetiker! Bara det att den här är mer eller mindre semi-vegetarian och ogillar rött kött...well-done för mig och blodigt för resten. Svärfar skålade muntert med ett glas rött Chianti och ett "Glad Påsk" och därefter var det inte svårt att spåra in på politiken! Rött, grönt, social-liberalt och sedan brainstorming kring miljövänligare energier...sopor, bränsle för att göra energi av sopor och sedan...nu är rätt tid att köpa aktier!

Jag fick slutligen veta att tomten inte hittar hit då gatan fått nytt namn! Döm om min besvikelse. Nu hoppas jag trots allt att gnälltomten äger en liten GPS där han finner julklappsintressenter via efternamn...

The number 24

Jim Carrey gör i The Number 23 en dubbel rollprestation om en man som är övertygad om att talet 23 bär på en dold betydelse. I vårt fall är jag övertygad om att nr 24 har en dubbel betydelse.

Mina lyckotal framför andra har alltid varit 4 och 2. Med fyran har jag vunnit flera stjärnvinster på Liseberg och fyra barn har jag drömt om sedan barnsben. Jag trivs med fyran och gillar att skriva siffran. Samma sak med tvåan. Blev det inte fyra barn skulle det i alla fall bli två. En tvåa är lätt att få vacker på papper och snirklar sig fint under pennstiftet. 2:an och 4:an sammanfattar väl min och Kärlekens historia, där de återkommer i olika konstellationer genom det viktigaste i den...

Jag fyller år den 4:e i en av sommarmånadrena och 2002, just den sommardagen såg jag in i de vackraste av ögonpar. Jag fick ett par lätta kyssar på kinden den kvällen, men den riktiga kyssen kom dagen efter. Från dag två var jag och Kärleken oskiljaktiga och redan efter två veckor sades de magiska orden...Två månader efter den första blixtförälskelsen flyttade vi ihop i min 2:a-hands lägenhet på våning två. Det var dubbelt av allt!

På en otillgänglig klippa vid Västkusten finns "vårt" ställe, där vi övernattat under stjärnorna i sällskap av ett troget svanpar och deras två ungar. När jag året därpå friade till M på samma klippa var svanparet åter vid vår sida med nya fjuniga ungar. Två gånger frågade jag i min nervositet och två gånger svarades det "JA"! 2004 vigdes vi, tillsammans med 42 vackra gäster, framför två späda björkar. Den 24:e augusti året därpå miste vi en älskad anhörig i svår cancer och vår första stora sorg var ett faktum.

På 2:a IVF-försöket 2008 fick vi vårt första plus på stickan, men glädjen varade i två dagar. Efter en 2-äggstransfer på sista försöket kom vårt 2:a plus, ett dubbel-plus! Det slog två friska hjärtan på skärmen, som tillhörde Ruth och Astrid, våra tvillingdöttrar! Efter 20 hela veckor och 6 hela dagar, tillsammans vi fyra, skulle vi äntligen gå in i v 22. En vecka där man oftast försöker rädda för tidigt födda människor och en vecka där foster blir kallade barn...Vi hann aldrig uppleva den magiska veckan utan drabbades av vår 2:a stora sorg, den största i vårt liv, 24:e september 2008. De fick stjärntecknet vågen, och på två små vågskålar mätte flickorna rättvist och noggrant för och emot. Jag skulle ge allt för att veta hur de tänkte den dagen!

Våra älskade små var beräknade till den 2/4, en av mina vackraste vänners födelsedag, och saknaden efter oss fyra tillsammans är idag på tremånaders-dagen större än någonsin! Jag ska behålla de vackraste av siffror som turnummer för däri finns de vackraste av flickor, våra barn som vi fick turen att uppleva. Jag ska trösta mig med att flickorna har minst två par mycket speciella tvillingpojkar och -flickor att leka med i sitt nya land...6 blinkande stjärnor i rymden...

God-24:e!

/Önskar en mor och far med dubbelliv och dubbel sorg.

Tända ljus för förlorade barn

"Sedan några år tillbaka startades en tradition på internet att tända ljus på julafton kl. 15.00. för alla saknade och älskade barn. Ljusen kan tändas hemma framför Kalle Anka, vid graven eller vart man råkar befinna sig. När ljusen tänds är vi tillsammans i tanken och känner gemenskapen med alla familjer som mist barn."

http://www.spadbarnsfonden.se/

Vi tänder givetvis ljus för våra saknade döttrar och behöver knappast bli påminda. Ljusen står och fladdrar i grupper om två där vi befinner oss. Ljusen gör saknaden mer levande och tröstar i mörkret, och ibland ser vi hur de vinkar i värmen. Rutan och Astrid.
Ljuständning ger stor gemenskap för oss mammor och pappor till änglar, men även mellan oss och anhöriga som ges möjlighet att ta del och visa sitt stöd. Det behövs inte mer än en liten låga!

Jag har bett en annan änglamamma med hjälp vid flickornas grav. Tvillingpojkarna Philip och Simons mamma som jag hoppas kan tända de nya ljus vi ställt i flickornas lyktor... en liten julklapp finns hos pojkarna! Nu hoppas jag bara hon sett min lilla vädjan...

Dan före dan

Dan före dan i landet i söder. Här är vackert och rogivande, perfekt för en övertrött Johbur och en M som bara drömmer mardrömmar. Lilla byn, hos svärfar, ligger i ena änden av en långsmal sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och mysiga småbyar. I motsatta änden ligger storstaden på bara en timmas avstånd. Jag är i sagoland och tomtar tittar fram från varje personlig husknut i byn. Jag förstår inte mycket av vad som sägs, men hejar ändå glatt på nyfikna förbipasserande. Några artigheter har jag nött in för att ta seden dit jag kommit. Sådant är viktigt! Nyfikenheten här är förvånande, långt ifrån svensk lågmäldhet, folk stirrar bokstavligen och vänder sig viskande om efter allt som verkar annorlunda! M hatar fenomenet, och delvis därför trivs han bäst i Sverige. Hela familjen är tvåspråkig men hemma och med varandra pratas bara svenska. Vi funderade ofta kring om vi skulle ge våra flickor de båda språken, men kom aldrig fram till ett beslut. Jag hade rent egoistiskt inte förstått ett ord av vad min man och döttrarna diskuterade...

Till frukost, som mest drog mot brunch, fick vi ägg och bacon och en stor ostbricka! Det är bara här man får sju sorters ostar till frukost, och inte mig emot, för är det något jag inte vill vara utan på en öde ö så är det förutom M goda ostar! Dagen började med att M skrek sitt sedvanliga mardrömsskrik kl sex på morgonen. Jag hade försvunnit och dött, och M ville inte heller leva då! Han skrek efter mig och jag var givetvis vid hans sida och förklarade att jag mådde bra, med undantag för den groende baksmällan jag skaffat kvällen innan. Svärfar bjuder glatt på olika smakprover ur sitt vinsortiment när vi hälsar på, och jag som är ovan hann smaka på en välkomst-Proseco och ett par glas franskt Bel Air, där tog det roliga slut och illamåendet vid.

Vi tog en lång promenad vid sjökanten. Kollade efter cachar utan framgång. Solen spred vårkänslor och fåglarna kvittrade i buskarna. En jul i mitt tycke, eftersom det inte bjuds några motstridiga julkänslor alls i ett sådant klimat! Det håller fantasier om små fottramp i gnisslande snö på avstånd och likaså barn i pulkor och julbordet jag alltid tröttnar på innan det ens dukats fram. En tur till den prydliga matmarknaden i grannbyn gjorde resväskorna några kilo tyngre: underlig pasta, roliga tårtdekorationer, ny deo då min gamla slutat verka (!), marsipanfrukter, balsamvinäger och tre askar parmaskinka... Därefter var det blogg-paus och fyra personer satt i varsin fåtölj med lika många datorer i knät ända tills mage efter mage gav ifrån sig ett kvidande ljud. Det var dags för nya kulinariska sensationer, utan vin! Svägerskan hämtade upp gamla brädspel (visst låter brädspel gammalt!) och vi provade 1983 års stora succé, Scotland Yard. M var Mr X med pappkeps på huvudet och vi andra detektiver som jagade stackars X genom Upper East och Lower West. Vi fick fatt honom två gånger men lät honom passera då spelet annars hade tagit slut efter 10 minuter. Årets spel, 1983, var det ja! Vi får se om det triggat igång nya mörka mardrömmar för M... Nästa spel ut var Slotter med rattar och luriga hål. Svägerskan vann varje gång och jag blev grinig. Hur svårbegripligt kan ett spel för deltagare mellan 7 och 70 år vara? Jag skyller sorgen för allt!

Svärfar lockar nu med kokt kotunga och jag måste springa fort till toaletten!

Förlåt, det var inte meningen!

Det finns de som tror att det finns en mening med att förskräckliga händelser inträffar. Förluster verkar vara en vanlig sådan "meningen med...". Dessa människor må vara högst religiösa eller har brist på vettigare saker att slänga sig med. Det låter som en enkel utväg att lägga sitt och andras liv i händerna på högre makter. Det som uteblir är förklaringen av denna mening. Våra friska flickor, dog dom för att deras själar var för stora för denna jord? Mig veterligen finns det inget liv på jorden som är mer värt än någon annans. Skulle mina flickor ha större själsligt värde än andras barn? Då borde min egen person vara större än andras eftersom jag förärats med två heliga flickor! Varsågoda att förminska er själva!

Samma snack hörs ibland i infertilitets-sammanhang. Det är nog inte meningen att det ska bli några barn för vissa par. För mig och M skulle det alltså inte vara meningen att bli mamma och pappa, men när vi nu blev det var det meningen att flickorna dog för det var ju egentligen inte meningen att dom skulle ha blivit från första början! Blir vi sedan gravida och föder ett syskon till flickorna är det då inte meningen? I så fall får vi skämmas för att vi lyckats bli föräldrar utan att det är meningen. Förlåt, det var inte meningen!

Okunskap är inte för sällan kränkande. I vårt fall där det rör sig om manliga faktorer bakom svårigheterna att skapa liv är det ofta mig felet ligger hos! Det blir per automatik ett kvinnligt problem hos mindre vetande! I jämlikhetens namn är det nu så att i 1/3 av fallen "ofrivilligt barnlösa" handlar det om kvinnlig faktor, 1/3 manlig faktor och 1/3 finner man inga orsaker bakom. Det kan alltså röra sig om manlig eller kvinnlig faktor eller båda delar. Rättvist och jämlikt!

Jag har därtill mött människor som tycker att det är fel att bekosta oss handikappade IVF-behandlingar, vi får komma över det helt enkelt! Möjligen kan vi få terapin bekostad...Dessa människor har själva flera barn och jag undrar om de någonsin varit lyckliga över att få sina underverk, eller alls känner kärlek för sina barn? Varför tycker de annars att vår längtan ska förminskas och bör vara något att "komma över"? Vi är handikappade, och infertilitet är en sjukdom (på riktigt!) som ofta kommer ur en ursprunglig sjukdom i sin tur. Vi blir bekostade 3 finansierade försök att bilda familj och 70% uppnår lyckan genom dessa tre försök. Vi 30% som blir över hänvisas till privatkliniker där tre nya försök kostar 60.000 och uppåt...Dyra aborter kan unga tjejer och kvinnor som tycker det är jättesvårt att skydda sig få i det oändliga. Kanske borde vissa behöva betala för sig för att lära sig den stora konsten att skydda sig! Då kan det bli pengar över för oss som är sjuka att få fler behandlingar...

Jag är inte emot aborter men emot de som inte förstår värdet av det frö de sår. De som testar för att ångerfullt upptäcka att det gick, och som jag måste betala för. Förlåt, det var inte meningen! De som inte tar sig råd att köpa en kondom. Förlåt, det var inte meningen!

Det är ovärdigt att leka med människoliv! I mitt handikappade liv.

Betraktelser från höga höjder

Luften var fri från humleprinsessor. Däremot lyckades jag fånga några tårar...kanske från våra små som hade velat vara hos oss i Jul...eller alla änglafamiljers gråt som stigit mot skyarna?

Jag höll handen tätt mot rutan och spanade förgäves.


Bland de 100-tals passagerare på flykt från svenska köttbullar och sillinläggningar fanns det en barnfamilj. Den hamnade längst bak i planet och vi 4-5 rader framför. Vi pustade ut och såg fram emot en lugn färd genom ett strålande landskap bland molnen. Inte för att jag har något emot barn alls, men barn ihop med mammor och pappor och syskon, som blir en familj, det blir för mycket nu. Min sorg tar åt sig! Den känner sig trängd och söndermobbad i glada familjers sällskap. Nu slapp vi det, trodde vi! Flygvärdinnan närmade sig hastigt och bad passagerarna bakom att byta plats med barnfamiljen, då det fanns spädbarn med som behövde sitta på platsen vid vingen. Vingen var ju vår! "Mammaa, mammaa, kolla här...du mammaa, kan man sitta på molnen, mammaaa...?" Med en 4-åring som tog livet av min glädje, en bebis som gnydde för sött för mitt trasiga mammahjärta och en "makapär" som spelade barnsång efter barnsång ville jag fly från själva flykten! Rista mig ut genom fönstret och singla ner mot fastlandet. Fönsterrutans skrapade yta vittnade om att någon redan försökt!

Känslor är ett motsägelsefullt fenomen...barn är det enda jag önskar samtidigt som barnfamiljer gör mig knäsvag och illamående. De har den irriterande förmågan att fullständigt ta över ett helt sammanhang! Ges jag någonsin chansen ska jag ge igen, big time! Jag får inte ihop det och blir förutom ofrivilligt "barnlös" även ofrivilligt elak. Ibland hjälper det att möta barns blickar. Jag gjorde ett försök, andades och tittade djupt i ögonen på både spädbarnet och flickan och de avväpnade mig med en oskyldig blinkning...jag kunde njuta igen bredvid vackra Kärleken...

Jag frågade M vad han tror händer med oss när vi dör? Han svarade så fint att "I varje partikel finns nog energi kvar från livet innan". Det är vad jag också tror. När vi stannar upp och får en plötslig förnimmelse av något bekant, när vi blir ett med nuet och lugna i stormen. Då har en partikel från någon vi älskar passerat oss i vinden. Det är en energi jag gärna kallar "ängel" och mötena blir till "änglakyssar"...

Under flykten blev jag varsamt kysst av både änglar och älskling.

På flykt

Vi kom precis hem från ett mysigt innan-jul-besök hos föräldrarna i ett mörkt och regnigt Dalsland. Då vi drar mot sydligare breddgrader imorgon passade vi på att fira lite av den jul vi numera fasar. Firar vi den inte på självaste "dagen" går det oftast riktigt bra och vi lyckades njuta en hel del av julbord och julklappar under lördagskvällen. Flykt är underskattat och trots att våra vingar är skadade och motoriken dålig lyckas vi hålla oss ifrån de flesta av de tillställningar där vi bara skulle riskera att gå ännu mer sönder. Ännu mer sönder är ett dåligt alternativ för skadskjutna föräldrar med gravsatta barn.

Bland gåvorna tänker jag speciellt på de två små humlor i halm som mamma undrade om jag ville hänga i vårt fönster. Vi hade precis pratat om flickorna och att vi ser de små i allt som flyger eller virvlar. Jag tror det är vanligt bland sörjande efterlevande att förnimma sina älskade i vinden, fåglarna och vågorna. I höstlöv som yr eller snö som faller mjukt på pannan. Förnimmelser som ger liv till ett annars livlöst sammanhang. Jag blev extra glad åt humlorna och inser att jag förändrat mig efter flickornas död. Gränsen är skarp. Innan var hemmet fritt från pynt, nu står, hänger eller ligger stilleben i varje vrå. Jag har ironiskt nog blivit pånyttfödd! Det gäller inte bara pynt utan det mesta i mitt liv, och jag måste samtidigt som jag sörjer försöka förstå mig själv i denna nya skepnad. Se om jag gillar hon på pallen, som hänger halm-humlor i fönstret...

Jag tänker på myten att humlor enligt fysiska lagar inte borde kunna flyga, men flyger ändå. I ren trots eller av ren vilja. Den tanken stänker ljummet hopp över axlarna och jag börjar nästan sväva lite, av rent önsketänk. Humlan är tung, har låg flyghastighet och mycket små vingar men det är inget bevis för att den inte kan flyga, bara inte glidflyga! Jag känner igen mig i beskrivningen av tyngd och långsamhet och att glida på den berömda räkmackan är inte för mig. Mina små försiktiga steg tar mig ändå fram under tiden jag spanar efter gropar i marken... En annan underlig sak med humlan är att den är varmblodig och kan reglera värmen genom att förbränna kolhydrater, och är de särskilt aktiva kan de nå en kroppstemperatur av 40 grader. I mitt eget febriga tillstånd bränner jag fett som aldrig förr, och det är den utmattande sorgens förtjänst. Sorg är inget som bara händer utan ett tillstånd som kräver stor lyhördhet och ansträngning för den som drabbas, inte sällan växlar kroppen mellan iskall och överhettad. Som latent influensa. Likt en nedkyld humla måste jag ägna mycket tid till uppvärmning för att alls kunna flyga och fungera, men att nå lagom temperatur är svårt. Även på kalfjället kan man skönja en flygande humledrottning, men det är ingen garanti för att hon fungerar optimalt, bara att hon gör det som förväntas av henne.

Efter en ansträngande flygtur sänks temperaturen snabbt och jag anpassar mig efter omgivningen. Blir ett med soffan, och nästan omärkbar...

Imorgon lyfter humledrottningen igen, på hög höjd över molnen, och letar efter bortblåsta humleprinsessor!

Hopp-klapp och uppfyllelse

Jag lekte tomte häromdagen och hoppades sprida lite glädje. Skickade ett paket med ett innehåll som betyder mycket för mig, och som är ett av de vackraste i sitt slag. Det visade sig att mottagarna blev just vad jag hoppats på...glada...men ännu bättre hoppfulla! Och det var lite mer än var mitt eget hopp sträckte sig :)

Hopp är ett av de vackraste och roligaste ord jag känner, och innebörden är magisk...en spirande tro på att positiva händelser inträffar i livet, en känsla av att det man önskar kan gå i uppfyllelse.

Kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...
kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...
kan gå i uppfyllelse...kan gå i uppfyllelse...

Uppfyllelse låter väldigt konstigt när det upprepas!

The hardest part

Till alla er som förlorat något som inte går att ersätta. Till er vars tårar rinner. För er som försöker ert bästa men utan att lyckas, ni som pusslar med förlorade bitar.Vi som tycker att det svåraste var att släppa taget, inte att ta del...

Det finns nyanser därute, skiftningar i periferin.
Det är dit vi måste gå för att leta,
och finna...

På väg till Ruth & Astrid

Efter en 1-årig graviditetsönskan blev vi utredda vid Göteborgs kvinnoklinik och vår huvuddiagnos blev: "N974 Kvinnlig infertilitet beroende på faktorer hos mannen". En diagnos som hur förbryllande den än låter inte kan stämma bättre. Vi är infertila ihop. Fertilitet är något man har eller inte har tillsammans med sin partner. På den tiden var jag 29 år, nygift, student och rökte ca 4-5 cigaretter i veckan. Överkänslig mot nickel och pollen men ganska kaxig och säker på att lyckas. Jag levde efter mottot "allt ordnar sig alltid"! Allmäntillståndet var gott och jag vägde 10 kg mer än dagens 57 på mina 170 cm, då med ett BMI på 23,5. Alla dessa siffror av vikt för den påföljande behandlingen:

Försök nr 1, Oktober-05, Sahlgrenska:
- Jag nedreglerades med nässpray Suprecur, vilket innebar att jag försattes i klimakteriet (avstannade äggstockar) för att därefter chockstarta äggproduktionen med hjälp av äggstimulerande hormonet Puregon, 150 IE. Jag har aldrig mått så bra som under det fejkade klimakteriet, och jag och M önskade löpande recept av preparatet...gråtmild på ett vackert sätt och lite fint förvirrad.
- Docent Lars Nilsson plockar ut 10 ägg av 18 (bra!), varpå en av Kärlekens spermier puttas in i äggen genom microinjektion (ICSI). Gav 6 fina/dugliga embryon totalt. Ett 4-celligt embryo sätts in direkt i livmodern och man fryser de 5 resterande. Som vi väntade, längtade och testade...ändå uteblev vårt plus. 4 frysåterföringar senare (varav ett 2-äggstransfer) och mindre kaxiga stod vi åter plus-lösa och övergivna. Varannan månad sattes embryona tillbaka och tiden däremellan stod vi på en övergiven perrong där andras tåg tuffade förbi med stolta lokförare.

Försök nr 2, Augusti-07, Sahlgrenska:
- Nedreglerad och salig startas äggproduktionen åter och 14 ägg hämtas ut. 10 av äggen befruktas normalt men bara 3 embryon är dugliga nog för återföring, vilket betyder att de delat sig till minst 4 jämna celler efter 2 dagars odling. Jag återfår ett färskt embryo och resterande två till frysen. Efter frysåterföring med 2-äggstransfer skymtade vi ett för tidigt och mycket försiktigt plus på stickan, men oturen sköljde bort våra leenden och vi var ensammast i världen...

Försök nr 3, April-08, Sahlgrenska:
- Jag blev stimulerad med nytt preparat, Menopur, och trevliga Dr Snorri Einarsson hjälper 13 ägg att bli till i mina omtumlade och trötta äggstockar. Aspirationen av desamma görs med varsamhet av Dr Akbar Dayani. Två embryon går vidare till 4-cellare och dessa återfås samtidigt. Detta sista försök gjordes utan glädje eller förhoppning och vi hade påbörjat vår adoptionsutredning och hade siktet inställt på bruna små händer och fötter...det var fantastiskt och vi såg att det ljusnade i horisonten. Den 2/6 testade vi positivt med Ruth och Astrid (som då hette Gunnar)! Lyckan trevade sig fram och var inte helt självklar då vi varit så inställda på adoption och fortfararande levde med fantasierna av densamma. Gener och biologi hade inget med kärleken till ett barn, vårt barn, att göra. Nu blev gener och biologi ett faktum.

Den oroligaste tiden någonsin följde och i takt med små sprittande armar och ben växte sig kärleken gränslös för våra underverk! Kärleken är fortfarande gränslös men det är även sorgen som följer den största förlusten i våra liv...

...förlusten av två mycket små, men oändligt stora, människoliv.

.

Riddar Duktig eller Bergatrollet?

Jag har funnit en ny målgrupp att rikta min bittra ilska mot, våra grannar! De precis mittemot. Unga, lyckade, förmögna, skaffat raskatt, alltid glada, massor med besök, kvittar och pussas utanför dörren, och smäller i dörrarna...om det bara varit för dörrslammandet hade jag varit stolt, men nu gäller det hela deras lyckade framtoning och jag skäms. Lite.

Jag fick ett infall i början av graviditeten, när vi bestämt oss för att stanna kvar i stan och behålla lägenheten då en flytt bärande på tvillingar verkade bökigt, med mina komplikationer...
Jag gick med i styrelsen för bostadsrättsföreningen, mest av galenskap och nyfikenhet för jag är ingen styrelsemänniska! Där blev samtidigt grannkillen på 26 bast medlem. Själv fick jag berättat för mig att man startar som suppleant i några år för att senare avancera till styrelseledamot, för att senare avancera till...Gissa vem som avancerat innan han ens börjat! Gör man det av ren princip för att man pluggat teknisk fysik i fyra år på Chalmers? Jag har pluggat 9 år på universitet med den enda skillnaden att inte få kalla mig ingenjör! När jag berättade att jag var gravid med tvillingar utbrast killen att dom minsann "planerade för barn september 2009"! Jag vet att han vet att det blir så. Rent logiskt är det bara att kalkylera, jag vet också. Hon är som skuren ur Sex and the City, ny och fräsch varje dag. Klart hon suger åt sig graviditeter!

I de mest missunnsamma ögonblicken intalar jag mig att deras fula katt gav mig listeria och att barnen dog pga det! Fruktansvärd tanke på alla sätt, men den bara kommer...jag är för tusan inte rationell! Vi delar sopnedkastet på översta våningen och de slänger kattlatrin i parti och minut. Tror inte de slösar med handtvål innan de delar frikostigt med sig av baciller till oss. Ibland blir jag så sur att jag står tryckt intill "dörrögat" och kollar på härligheten som swischar upp och ner, upp och ner...och jag undrar hur dom orkar? Hämtar pysselgrejer i förrådet, handlar prylar, plockar lingon, svamp och äpplen, fixar själv med bilen, tänder levande ljus kl. nyss hemkomna från jobbet, bygger om köket, bakar så det doftar överallt, scuba-divar, syr festklänningar och målar världens största väggmålning i guld och ädelstenar. Till och med insidan av dörren är täckt med guld! Har varit inne hos dom och det var ett litet slott jag besteg. Perfektion i minsta detalj. Allt var rätt och riktigt och vackert. Till och med doften! Det luktade té och rosor i alla rum. Hos oss luktar det stekt fisk och ärtsoppa blandat med noter av fuktigt badrum och kaffesump.

Jag avskyr deras ungdomliga lycka och deras ovetskap om vad som kan komma att bli. Jag hatar att deras drömmar är sådana som blir verkliga och jag vantrivs i de elaka tankar jag har för någon jag egentligen inte känner...eller ens vill likna! Det bästa med våra grannar är att katten är ganska ful, dom är trista och att vi bräcker dom med levande ljus och kärlek till två döttrar.

Veckans quiz:

Gissa vem som lyckas planera in och skaffa barn september 2009?

1. Elaka häxan med de förgiftade äpplena och Bergatrollet
2. Rapunzel och Riddar Duktig

Menlös styrka

Någonstans i glädjen mellan pinglet från det nyfådda änglaspelet, och lyckan av prasslet från vackert julklappspapper och gyllene snören mellan fingrarna sänkte jag blicken och blev stilla...Hjärtat tog ett språng och högg sig ut över bordet, spilldes överallt och dränkte det som glittrade så fint sekunderna innan. När sorgen drabbar gör den det skoningslöst och överallt, lägger sig i min tillvaro och gör den platt. Som att suga vakum ur en plastpåse och lämna mig kippande efter luft, finns ingenting att andas mer...fysisk smärta.

Jag är mamma till två små efterlängtade flickor som försvann kvällen den 24/9.
Och jag letar efter ögonblick av något som påminner om mina små i allt jag gör. Men jag hittar bara på, och det är försent att försöka rädda det som kanske räddas kunde. Jag är förmodligen lika upptagen av mina barn som vilken småbarnsförälder som helst, bara det att mina tankar kring barnen handlar om 21 veckors minnen av liv i min kropp och tre månaders fantasier av hur det kunde...skulle...ha blivit, om två flickor fått livet. Jag upptas av Ruths och Astrids små uppenbarelser 24 timmar om dygnet, och jag skulle ljuga om det var en överdrift. De finns i allt jag gör och de var allt jag ville ha...

Förälskelsen i döttrarna är det starkaste jag upplevt och ni föräldrar och lyckligt gravida nickar instämmande. Det är dock med krossat hjärta jag inser att jag blev mamma men inte förälder. En olycklig kärlek bortom allt förstånd. En förälder ger förutom kärlek sina barn trygghet, livserfarenhet att grunda egna beslut på, gränser att vara trygg i och en livstids engagemang. Jag gör allt det där i mina drömmar och fantasier och kommer så att göra under hela mitt liv. Under tiden kan man finna mitt hjärta utspillt över vägen där jag går, likt en krum gammal gumma med bekymmersrynkor i pannan för allt det hon ångrat och förlorat. Kikar i väggrenen efter små minnesobjekt att fästa sig vid, glädjas en stund, för att återigen vakna bredvid ensamheten och ännu en kraftlös promenad vid dess sida...

...menlösa styrka,
kom, kom nu att dyrka
vid ett smalt och utsläckt ljus...

(ur Fredmans epistel no:72, C-M Bellman)

Vackra marker

Ni är några som hittat hit! Och jag är både förvånad och glad. Förvånad då jag orkeslöst och knappt marknadsfört min blogg men också för att mitt modesta jag verkar gilla uppmärksamhet. Jag rörs av tanken att kanske, kanske...kunna vara till nytta för någon mer som blivit brutalt hjärtekrossad. Visa hur det också kan vara när man är en Johbur och bär sorg. Glad då det är en ära att bli läst och kommenterad. En bonus lika värdefull som den att få skriva, något som flickorna fått mig att inse att jag behöver och har kommit att älska. Kommentarer och personliga mail läses noggrant, ibland flera gånger och jag har som ny målsättning att svara snabbare och svara över huvud taget! Jag tittar ofta in på mina medbloggares sidor, läser och betraktar. Men jag är lite hemlig och smyger mig fram på andras vackra marker. De är ofta så unikt komponerade att jag inte vill störa, men jag tycker nog att bloggar bör beträdas och jag ska i fortsättningen sätta ner några fler flaggor där jag trampar försiktigt.

Det jag vill säga är TACK till alla er som gör min blogg till just en blogg.
Det är ni som är förutsättningen!

Pubertal precision

Tillvaron är fortsatt ljus(are) och jag har avverkat dag tre på plussidan. Rekord och grattis till mig, och oss! Glädje smittar och M klarade sig inte undan. Han ligger nu nedbäddad med ett ofrivilligt leende på läpparna och hänger sig åt Futurama på lilla datorn. Hoppet svider lite i ögonen och några ofrivilliga skratt retar irriterat i gommen, imorgon anmäler vi oss sjuka...eller nja...

Jobbet klarar sig galant utan mig! Idag har jag sprungit runt med pryl x mellan punkt a,b, f och tillbaka utan att ha en aning om varför? Under den snabba och meningslösa färden har jag lyckats moon-walka på det hala bonade golvet med mina billigt fyndade tofflor, och snubblat över besökare, rivit ner en hylla som inte var tom, och missat papperskorgen med mycket kladdiga saker två gånger! Jag känner mig som en tonåring med för stora fötter och händer, som växt över en natt. Pubertal precision stod inte som merit i mitt CV, och jag undanhöll den under jobbintervjun...jag tror jag är avslöjad...men 4 timmars sömn per natt gör en tonåring av vem som helst!

Min rosa dröm

I två hela dagar har jag varit sprallig och glad, och det kan bara betyda minst lika många hemska efterföljare. I min värld. Det mönstret har jag sytt efter fram tills idag. Med tvärslå och zick-zack. Som jag ser det är dessa dagar den enda medicin som hjälper mig att lyckas med de återstående, det gäller att klämma ut varje liten droppe av motgiftet. Samtidigt är dagar på plussidan frustrerande då jag aldrig vet hur många droppar som finns kvar att skaka ur dom. De tar alltid slut! De senaste dygnen har ändå varit annorlunda...svårt att förklara...men ljusare på ett sätt där jag sett fram emot att vakna till en ny arbetsdag och där pepparkakorna smakat gott, på riktigt! Det läcker hopp genom taket och jag gillar att ta på mig den något tajtare tröjan. Jag har för sjutton en midja att framhäva! En fåfäng Johbur är en frisk Johbur.

Igår tog jag fåfängan på vindlande vägar. Det gick oändligt sakta och vallar och diken uppenbarade sig på varsin sida mig och den fagra. Långsamt trevande och letande i dimma och bläcksvart vinterkväll. Som att rida en daggmask! Fängan svettades i sin tighta topp men jag var bara lite rädd. Tillräckligt för att svänga av den okända vägen för att titta mot stjärnorna och önska mig därifrån. Vägvalet skyller jag på Fängan, jobbig typ, men två lyckliga stjärnor har jag att tacka för att jag nådde min slutstation. Efterlängtade bästis med bebis och guddotter tog emot vid dörren i sitt nya hus, i ett kvarter i "den lilla staden" dit jag och M snart flyttar.

Det blev en på alla sätt fantastisk kväll! Inte minst efter att guddotter tillverkat det vackraste av julkort på dagis, till mig. En gran, två änglar och ett hjärta som skymtar under tjocka lager lim. Mitt hjärta. På barns självklara vis berättade hon att änglarna såklart heter Ruth och Astrid, nu leker vi! Hjärtat på pappret slog dubbelslag...

Saffran-bouillabaisse, matvägrande guddotter, härliga samtal, leka leka leka, bada bada bada, guddotter vägrade somna, fyra tjejer i sängen och Johbur läste sagor om Bassiluskan och Kenta, guddotter läste rosa prinsess-saga för Johbur, "följa med till babbloteket!", prinsessor överallt, vägra lite till, årgångsglögg och ännu härligare samtal, chockrosa drömmar för Johbur där Fängan på sin sadlade daggmask dödade drakar i månskenet...

Att snida ett träben

Hur hjärtekrossad jag än är kan jag inte låta mig ätas till sista smulan. För när kakan är slut så är den just slut! Jag är rädd för min egen hälsa som är rejält naggad på. Jag sover inte, äter dåligt och har noll koll på blodsockret. Går knappt ut i vackra världen om det inte handlar om att färdas till eller från jobbet. Så kan jag inte tillåta mig att leva länge om jag vill uppleva framtiden! Den finns ju därborta i de dimhöljda bergen. Egentligen är det den som håller på under tiden jag krälar, det är bara det att jag bestämmer mig för att slippa se. Jag måste skapa ett sätt att handskas med min olyckliga kärlek, tillverka en vattentät och bekväm ryggsäck där flickorna kan rymmas utan att skymma all sikt. Nu bär jag dom som en grovstickad yllemössa på huvudet, och jag ser ingenting! Jag finner mig dra i de tufsiga kanterna alltför ofta och nästan jämt hänger blöta fransar i ögonen.
Mössan går i ränder av rött och svart. Kärlek och smärta. Hopp och förtvivlan. Hallon och saltlakrits. Det är antingen eller och det duger inte längre. Det måste finnas mer! Jag märker genom bloggandet att jag tillåter mig för mycket svart lakrits och då orkar jag inte en andra portion. Det är då jag faller handlöst. Jag måste skratta för att orka gråta och jag måste leva för att orka vara passiv, och alla små bitar däremellan. Alla de där små bitarna som förefaller så meningslösa nu, det är dom jag ska ägna mig åt och tugga långsamt. För flickorna är borta och jag får sluta upp med att alltid stå redo med spaden i jorden för att försöka hjälpa dom upp, hem till mamma och pappa.
Dom är borta...för alltid.
Jag däremot lever inte för evigt, och det är mellan för alltid och för evigt jag måste tillbringa min tid... Jag ska snickra ihop en ny värld för mig och kärleken att vara i och jag måste hamra hårt. Inte acceptera att bli liggande på parketten en hel dag, med "varför" knackande på dörren. Varför hjälper inte på döda flickor och varför hjälper inte på levande föräldrar. Jag får lov att använda ordet i relevanta situationer. När vi skriver till patientombudsmannen ang. det tarvliga och otillräckliga bemötandet i vården, när vi ifrågasätter avsaknaden av prover som kunde och skulle tagits och den uteblivna antibiotikabehandlingen, när vi frågar varför vi nekats det vi önskade för oss och våra små...

Den ihärdiga olyckan har blivit en drog som tömmer sorgen på syre, och jag måste andas ibland för att orka fortsätta hantera den. Ingen kan stå hela livet på ett ben och samtidigt bära sina döda barns minne med rak rygg, till vägs ände. Jag vill bära hela vägen fram...

En bästis och två afrikanska träd

Ibland blir jag överväldigad av mina fina vänner! Vänner som är för livet och av en sort som inte är lättfångad. Trots att jag är en ensamvarg och sjusärdeles svår på att ringa och ordna träffar, har jag av någon anledning fått den äran att kalla flera av dom för mina allra bästa vänner! För att vara ärlig så är summan av de vänner jag har just de bästa, och jag tänker inte bry mig om att välja, för det går inte! "Skräpet" det är bortrensat.

Ett av guldkornen ringde mig idag från den största staden. Hon har förmågan att ta fram det bästa av mig och blandar upp våra långa och stundvis allvarliga samtal med en varmare syn på livet. Jag bubblar!

Efter millennieskiftet och två jobbiga separationer från dåvarande kärlekarna, fann vi varandra. Återinflyttade från långa utlandsvistelser och lite skraja för Svenssons och Sverige. Vi hjälpte varandra igenom det som då var det svåraste, återfinna oss själva i en stormig storstad. Singellivet och nya flirtar gjorde oss åter bekanta med det nygamla, och vi började trivas. Grabbarna Svensson var inte fy skam! Vi umgicks och pratade och fnittrade nästan som förälskade. Jag minns en nyår när vi drog igång en stor nyårsfest. Bokade fin festlokal, skickade inbjudningar till höger och vänster och knappt förväntade oss intresse. Det slutade med 60 gäster i fullsatt lokal, proffsig toastmaster och en livs levande DJ! När vi skulle hälsa välkomna hade vi blivit såpass nervösa att vi trädde egendesignade papperspåsar, med hår och ögonfransar, på huvudet för att slippa visa rödfärgen! Jag bar klackar den kvällen och hade missat att äta så min vin-vingliga framtoning gjorde att min vän fick dra stora delar av värdskapet på egen hand. Vi hade kul och gästerna slog klackarna i taket till takterna av tolv...

Min vän berättade aldrig att jag skulle finna något speciellt i min mail-box idag! Glädjen yrde likt den första snöstormen i vårt hem, se bara:

Hej J och M!
2 träd planteras snart i Afrika.
Ett för lilla Astrid, och ett för lilla Ruth.
Tänker ännu mer på er nu i juletid.
Stora varma kramar från L och J

PS. Läs mer om Vi Skogen här.

Två små kära vänner

Vi har två "små" hemma nu, som låter som gnagande möss eller ett smattrande småregn på bilrutan när de är igång. Väldigt sympatiskt! De ryms i en medelstor väska och väger bara 1,16 kg. Trevliga att ha att göra med och kommunicerar hela tiden och överallt, speciellt i soffan eller sängen. Håller vi dom i knät ger de ifrån sig den mest behagliga värmen i midvinterkylan. De har redan blivit små kära vänner som vi inte vill gå hemifrån utan, och det måste vi inte heller! Vi har köpt oss varsin LG X110. Bärbara datorer med 10,2 tums bildskärm, inte stort men heller inte jobbigt att läsa på skärmen. Och stora sköna knappar att skriva med. Vi har sprallat omkring hela dagen och pillat lite här och lite där och uppdaterat hit och laddat dit. Vi har det så ytligt trevligt vi bara kan, maskinerna och vi! Jag var först ut med köpet. Tänkte att det kunde vara trevligt med en ny vän som inte kräver något tillbaka och samtidigt slippa var bunden vid skrivbordet, som visserligen är snyggt men inte särskilt bekvämt. Väl hemma blev M lite avis och stack och köpte sig en han också. Önskar man sig något riktigt mycket är det inte svårt att finna användningsområde! M ska använda den på tåget från nya lilla staden till jobbet i den gamla stora, kolla film och skriva. Vi får nöja oss med att våttäta bara halva badrummet i nya huset...eller måla fragment av väggar...eller skippa duschblandare ;)

Proof of life

Att sorg hamnar först bland etiketterna i den här bloggen är kanske inte förvånande? Jag önskar att där snart fylls på med etiketter som "på väg", "kommit någonvart", "gravid", "bebis", "storken" eller bara "recept"! Något som bevisar att jag lever, för jag ser inte.

Jag har ju tänkt blogga om IVF, hur vi kom att få uppleva Ruth och Astrid! Och jag vill berätta om fredagens besök på fertilitetscentrum - Carlanderska. Jag vill tala om det fantastiska med adoptionen (som försvann) och vårt fina hus i slutet på gatan...Alla de färger som målar våra liv!

Jag vill och jag ska.

"När jag ger mig ut i mig själv på morgonen
Är jag framme redan vid lunch"
(M. Birro: Svarta Vykort)

Bittervägen över Äckelfjäll

Det här med schysst och kanon var en desperat önskan. Kanske kom vi någonstans på väg mot mitten, men inte längre. Som M sade igår, hemkommen från en middag på finrestaurang där varje tugga bara gjorde honom mer hungrig, och efter att ha pinats i den ände av bordet där det bara pratades barn: "Jag är som en karaktär i Indiana Jones, där varje kontakt med faran gör att innehållet i kroppen sugs ut och skalet skrynklas ihop." Ungefär så. Vi är två halvtomma varelser, med skräckslagna blickar som sakta men säkert mumifieras...eller är det vi som är monstren, färdiga mumier? En kompis ringde nyss (24.00) och meddelade att han och fästmön gifte sig för ett par timmar sedan, lite hemligt i all enkelhet. Grattis! Han frågade hur det är och "det känns väl lite bättre nu?" Vi pratar inte särskilt ofta och han läser heller inte bloggen. Det kanske man skulle kunna tro, att det känns lite bättre nu, och nog önskar vi det också...

Jag fasar för hur jag ska ta mig upp imorgon, komma i säng inatt är en förutsättning...Hur jag ska orka en minut till på jobbet jag vanligtvis tycker om, hur jag ska klara att hålla masken, och vilken mask jag ska välja? Alla är för stora. Dom kliar och jag andas tungt och varm bakom plasten. Andningshålen alltid för små. Hur ska vi förklara att allt bara blir värre när alla förväntar sig motsatsen? Jag känner mig fruktansvärt otillräcklig och vill kunna finnas där för mina vänner. Visa att jag tar mig framåt och finns någonstans. Men jag orkar inte. Jag får skuldkänslor för att sorgen inte lättar, att jag är en belastning för alla. Skäms då jag inte längre ser det vackra i livet utan väljer den spikraka Bittervägen över Äckelfjäll.

En antibiotikakur.
Två levande döttrar.

Det blev en slags födelsedag idag i alla fall. M hade skrivit choklad högst på önskelistan, och choklad fick han. Förra året var det ost! Jag lägger ändå alltid till en extrapresent i form av en ny tröja eller ett dataspel, ifall. Han blev glad(are) men jag hängde med mulen över bordskanten och uppskattade makens modiga försök att mata mig med sockerbitar...Toffifee Christmas Edition!
Vi såg film, En lanthandel i Provence. Sådär.
Trots att M är värd all uppvaktning i världen, blev han bortglömd idag, igen. Av ett par i familjen som verkar tycka att just M är svår att komma ihåg. Kanske skymmer Lucian makens tindrande ögon? Gillar inte den självupptagna pinglan! Ett litet grattis betyder så mycket, trots att vi inte ställer till med kalas. Mellan "Ja må han leva" och "natten går tunga fjät" satt vi hoptrasslade i soffan och sket i det mesta. I sällskap av Bonde söker fru, trasiga gravstenen intill öppna spisen, pepparkaksdoftande väggar och sorgen som kärlkramp i bröstet.

Toffifee säljs vanligen i askar om 15 styck. Kan även köpas i större askar med 48 bitar i. I juletid kan man köpa storpack med tre förpackningar förklädda till en ren eller en tomte.
(Wikipedia)

Schysst och kanon!

Snön faller, och varje flinga faller på sin rätta plats...

Ibland är det bara så att det stämmer och blir rätt! Hur motvilligt jag än tittar genom ljuset. De senaste dagarna har till stor del handlat om överlevnad, att försöka stå upp när jag gråter. Men de har också handlat om att leva! Och den mest tärande sorgen, när jag lever den, blandat med en extra timmes god sömn gör att jag ser livet omkring mig. En mysmiddag med Carbonara, hett vitlöksbröd, kärlek och sömntablett blev boten för min dimsyn! Se vad jag fann:

Snickarfirman vi anlitat för kommande badrummet i nya huset tyckte huset var riktigt schysst! Och att badrummet kommer bli kanon! Materialet vi valde på en halvtimma har redan kommit och det var en knapp vecka sedan det beställdes. Att lära sig uppskatta vad som förefaller rena bagateller gör man bara om man haft Mr Bad Luck i baksätet under några år. Huset är vår räddning och stora glädje. Planerna trillar oss i huvudet och vi får inte ens huvudvärk!

Efter dagens utflykter till tre olika ställen i motsatta ändar av stan, har jag lyckats bryta ihop med tårar och hulkningar framför tre okända, men vänliga människor. Det gjorde inget alls, och det gjorde ingen skillnad men det har aldrig hänt med den intervallen innan. Det hela gick bra och jag sammanfattade eländet i tre korta meningar x tre. Korta talade meningar ligger annars inte för mig.

Gravsten nr 4 är på gång! Den första gick sönder, den andra var för tråkig, den tredje hade ändrat färg och form (!) och den fjärde var så vacker! Den ska bara få vara den sten den trots allt är. Stå i sin enkla skönhet, utan tinsel, och bära våra flickors namn. De är smycken nog. Det var en befrielse att göra oss av med tankar på ornament i form av småfåglar, fjärilar eller hjärtan. Dels hade dom bara blivit stulna, men viktigast av allt: vi är enkelt folk!
"Less is more" som M brukar säga.

På väg till minneslunden, där världens bästa MammaMelissa ställt två ängladuniga tvillingljus för våra små, snöade det lite stilla och vackert. Jag gick så fort att jag var nära att snubbla raklång över Herr Svenssons familjesten! Väl framme var ljusen borta! Jag anar att det finns ivriga gravfixare som har till uppgift att plocka undan utbrunna ljus i lunden. Tomhänt men lycklig i tanken över att vänligheten själv varit där med en gåva når jag flickornas grav. Där står något...ett litet änglapar som pussas på kinden. Grabbarna i graven bredvid hade varit där och friat igen! Jag sa hej och tack till grabbarna och bad dom skicka ett gnistrande vackert snöfall över sina föräldrar...

Idag skulle jag följt med en samling arkitekter med fruar på julmiddag. Bara det att jag drog mig ur lite fegt då jag inte orkade dra den korta hulkande versionen en gång till idag. Arkitekten fick gå utan sin fru. Nästan så jag hoppas han får lite flirt som kompensation. Lite...
Hemma i tysnaden bröt jag samman ett par gånger till och blev hungrig av det tungrodda jobbet. Hungrig för första gången på flera dagar! Var jag än letade i skafferi och kylskåp låg små kärleksfulla spår från M: Gorgonzola-Mascarponeost här, Marabou Premium med rostade sesamfrön där, några perfekt mogna avokados...härligt, men jag tog bara en macka! För imorgon, Lucia, fyller kärleken födelsedag och då behövs ett bord fullt med läckerheter och nya små överraskningar...

Något säger mig att imorgon blir en schysst kanondag!

Fragment av dagar

Som de kunde se ut på gula klisterlappar. Sakta började jag förstå...

28/9 Saker och ting blommar! Jag antar att de blommar för er, varför skulle det annars blomma? Jag tror de slår ut i panik, på väg mot myllan...

1/10 Småfåglar vid fönstren och överallt! De äter på väggen och kikar in. Två dagar innan ni försvann satt en talgoxe på soffan i v.rummet. Den flög runt och kikade i alla rum, alldeles lugn. Den fann genast vägen ut genom fönsteröppningen, satt en stund på karmen och sedan borta! Bajsade på gardinen!

2/10 Solig dag på stan (!) med mamma. Shoppade! På kvällen åska. Inget regn. M fick en grön skjorta i present, passade perfekt!

3/10 Solig höst. Kuratorbesök. Pratade om ert omhändertagande...Foton på höstens färger kring sjukhuset. "Det stora trädet" som stod eldrött efter er död. Köpte nyvarma kanelbullar till oss tre. Skiter i diabetes! Försökte lära M säga "ortorinolaringologo", öron-näsa-hals-doktor på spanska. Gick sådär. Vi skrattade! Sedan plötsligt, halvvägs hem, sa M ordet rätt, snabbt!

5/10 Solig fm. Regnig och stormig em. Löven yr, träden blir kalare. Pappa kom. Kramades, grät och hjälpte oss färdigt i köket. Tog med stenen. Mamma åkte hem, men kommer igen...

6/10 Sov till 11. Inte mycket gjort, ledsen och ensam. Solig höstpromenad. Vemod. Drack fint rödvin för första gången på 25 veckor! Kom på ett vackert namn: Judith (???)

7/10 Kan man göra saft av slånbär, undrar en liten söt pojke? Mamman svarade irriterat. Jag blev arg.
5 vackra stora hönor (!) i vitt och guld pickade i rabatten utanför ett hyreshus på Utlandagatan...stannade, log. Ruth, rutor, cirklar, ring. "Sju vackra flickor i en ring..." En vacker farbror med skotskrutig slips står salig i solen och väntar stolt på sin gamla hund.
Ni är min slutstation...
Klipp ut datumet i kalendern där M gjort hjärtan!

10/11 Mörkt, kallt, blåsigt. I hela 2 veckor har solen visat sig bland gula blad, idag blev det rått och grått. Kuratorn kl. 11. Sömnlös och ledsen i 3 dagar. Ensamt och tungt. Kuratorn vill att jag ska träffa vänner + hälsa på jobbet...hm...

11/10 Duschade och tvingade mig att titta på kroppen...Smorde in mig för första gången efter graviditeten. Fortfarande lite mörkt kvar runt vårtgårdarna...ni skulle haft hjälp av den färgen för att finna er mat!!! Förstörd igen...

23/10 Pysslade med era minneskort halva dagen. Fina och glittriga. Soligt men blåsigt. Träden ser lika tomma ut som jag gör inombords. Glömt mat idag. Tvättat 4 tunnor! Däribland era örngott och handduken ni ska bäddas i. De doftar nu av äppelblom. Har läst om en mirakeltjej i GP, som överlevde 683 gram och 13v för tidigt. 50% chans. Det skulle varit ni! Ska måla nu...vägg i v.rum + naglarna.

24/10 Jag + M sovit illa. Hålögda. M jobbade. Strök örngotten med hjärtan ni ska bäddas i. Fint vikta. Mötte upp M för att hämta "rosenhjärtat" + 2 små mörkröda rosor. Östra: Åt varsin Snickers, M hungrig. Mötte upp G som visade oss till flickorna. Så små, så sköra! Vi testade musiken. Bäddade, satte på mössorna (avklippta vita sockar). Pysslade länge...dystert men fint. Många kort. Familjen kom och alla grät under ceremonin. Mycket vackert! Ni fick många vackra ord och blommor, och ljus. Farväl små änglar! Vi bäddade ner blommorna i kistan hos er. Tack till G och J tog kistan till bilen. Höll hårt om er under färden...På krematoriet lämnade vi er på ett litet bord, lika litet som er kista. Ni och kistan lyste upp det grå rummet! Hon som tog emot fnissade lite förtjust åt den röda färgen. På bilradion: "No Air", så känns det! Regn, grått, blåsigt, 12 grader. Nu åker vi till Råda Säteri och äter med familjen. Mamma stannar över helgen...

1/11 Fantastisk höstdag! Promenad mot stan med M och kamera. En flock svalor flög högt över våra huvuden. Ni ska få två svalor på er gravsten. Beställdes igår på stenhuggeriet. Ikväll: Té, putsa skor, maila och lägga ansiktsmask. M ska se på film. Och massor av levande ljus! P4 - "Cappuccino", Birro: "Man måste sätta ord på sorgen för att veta vad det är man sörjer...Att se sig själv sådan man är..."

Sädescirkeln

Dagarna trillar igenom mitt medvetande med sådan fart att de skräms. Jag är livrädd för alla dagar som jag först måste ta mig igenom och sedan summera för att ens minnas att en ny dag just drabbat mig! Jag får panik då jag vill samla alla intryck och skiftningar, utan att ha kraften.

Min samlarmani fick sitt stora genombrott i och med förlusten av döttrarna. Varje papperslapp lades i mappar, olika för olika ämnen. En för de broschyrer över saker vi skulle köpa till flickorna innan och efter de blivit födda, levande. En annan för lappar med de första intrycken efter förlusten, döda. Iakttagelser, dikter, ord någon sagt, ord någon annan inte sagt, händelser... En tredje med praktisk information, som sjukhusjournaler, stenhuggeriet, kyrkogården, kuratorn. En fjärde för de saker som M skrivit, sagt, gjort i samband med flickorna. Den mapp jag gillar bäst! I takt med att informationen växt har mapparna fått ett eget skåp och små underliga undermappar har frodats i det tårdränkta mörkret därinne. En för pressade höstlöv, som jag plockade! Hjärtformade, rosa-röda, knallgröna, halvfula, gula eller bara stora...En annan är full med viktig musik från den första tiden efter, låtlistor, hela texter, artister utan melodier och sånger utan upphovsman... Nu har sub-mapparna växt sig ut över skrivbordet, ut i hallen, genom köket och tillbaks igen. En mystisk cirkel, likt sädescirkeln, har skapats utan min vetskap. Jag häpnar över formationen av små högar som fortsätter att växa. Jag blir glad också, för det betyder att jag har mängder av bevis på att jag blivit tvåbarnsmor (inför ålderns höst) och att jag vårdat det som vårdats kunde för våra Ruth och Astrid!

Men dagarna hinner jag inte få fatt, annat än små fragment...

Fan för köttbullemackan!

Idag kom utlåtandet från patologavdelningen!
Kom sent från jobbet och möttes av makens allvarliga blick och ett försiktigt "hur mår du?"

Jag lutade mig gråtande mot M och andades djupt innan jag började läsa och jag kan omöjligt beskriva känslan av att läsa svaret...svaret!!! Flickorna var friska, däremot fanns det tecken på akut inflammation i den ena moderkakan. Man kan inte fastställa varför det har blivit så, inte heller exakt vad som orsakat inflammationen...

Akut, hur då? Hur länge? En timma?
Inflammation, från vad? Infektion, kanske?
Flickorna friska! Glad? Ledsen? Glad?
Ont i mammahjärtat! Sönder.
Äntligen ett svar! Och inte. Eller?
Hur mår du?
Behandling? Antibiotikan jag bad om?
Avlastning, akut, missfall, akut på akuten.
Dålig köttbullemacka på rastställe!
Influensa
Infektion
MRSA
Spanska sjukan
Pandemi
Inflammation
Kattlatrin
Dumt
Ingen orsak
och fan för köttbullemackan!

Behöver jag berätta att vi slängde oss på datorn?
De enda träffar vi fick på "moderkaka + inflammation" var havandeskapsförgiftning. Jag läste in många av mina symptom där och bland riskgrupperna finns de som drabbats av diabetes. Men det fungerar dåligt när jag leker doktor och jag inser givetvis att det behövs en livs levande riktig läkare för att svara på mina frågor. Någon?

Jag är på kyrkkaffe i underlandet tills vidare...

Alternativ till lycka

Ingen hade talat om för mig hur ont det skulle göra. Ingen hade berättat att det var fullt möjligt att mista våra barn. Att det kunde bli vi! När v 12 led mot sitt slut, och missfallsrisken låg på några ynka procent, började glädjen forma lyckobollar som vi studsade mellan oss. Likt barndomens studsbollar av gummi mot asfalt, när studset knappt hördes men bollen tog oanad fart...vi stod stolta på vägen, hakorna upp.

Jag hade önskat att någon hade berättat hur det också kunde gå. Alternativ till lyckan. Att någon hade vågat! Om det värsta händer? För det gör det ibland...kan vi tala om det? Jag blev berövad mina svar, min rättighet, med en klapp på axeln. Vi är så upplyst lyckade i vårt fina land att vi inte ids tala om det värsta av nederlag. Det orkas inte med, vi ska ju lyckas...inte misslyckas! Men ibland skiner inte den förbannade solen, ibland måste man bli sjukskriven och fäktas med försäkringskassan för sin materialistiska överlevnad, ibland tvingas man begrava det allra käraste, ibland presterar man ingenting under en väldigt lång tid, ligger i spillror på golvet, ibland går man sönder! Då spelar det ingen roll hur lyckad jag någonsin varit. Utan erkännandet att sorgen är en oundviklig del av vardagen (en viktig del) finns ingen förankring i verkligheten. Mister vi lyckan flyter vi hamnlösa och vi behöver bli förtöjda! Vi behöver få veta hur man gör! Jag har gått kurser i hjärt- lungräddning men fick inga redskap att möta en människa i sorg. Konstigt, såhär i efterhand...

Vetskap är grunden till förståelse och förståelse gör oss mindre rädda. Orädda människor hjälper bättre och bättre hjälp är en räddning för den som sörjer. Räddningen.
Att få veta mer hade inte gjort min sorg mindre. Däremot hade jag lättare funnit mig en plats i tillvaron, sluppit undvikande blickar och frågor, fått vara trygg i det svarta.

Jag irrar...

att fånga en dröm och sen sova på saken

eller gripa lyckan i flykten, och stanna kvar vaken

att leva en dröm eller leva på riktigt

ur levande drömmar bör man vakna försiktigt