Kärringjäveln med kadaverkappan!

Vad mardrömsnätter och sorg kan göra med en änglafar ska ni nu få höra...

Julen tog som vanligt ut sin rätt och efter att alla ord sagts, spelen har spelats och klapparna delats blir hemmaplan och någon slags vardag en vän att längta till. En vän som tar oss för de vi är och låter bli att undvika våra svartaste sidor. Julen brukar för min del ge känslor av vemod, glädje, skuldkänslor, ömhet och otillräcklighet. Allt i en förvirrande prasselplast! Vi saknade vår kompis och såg fram emot vår flygtur. Denna gång långt fram i planet där barnfamiljer saknas. Det fanns däremot gott om julfeta och smågriniga resenärer. Nej, ingen såg särskilt glad ut!

Vi intog våra platser och la varsitt litet handbagage i utrymmet ovan, med gott om plats kvar, resten av påsarna under sätet framför och jackorna i knät. En tant med äkta pälskappa skulle lägga densamma i det utrymme som delas av 5 resenärer, tittar sig förvirrat och elakt omkring och fastnar på oss. Trötta ledsna sorgeparet med händer och huvuden tätt ihop. Som med frånvarande blickar tänker på vad som kunde sagts och gjorts bättre i umgänget med släkten. Ett lätt byte! Hon utbrister "... jag får inte plats med min kappa här, att folk ska ha så mycket handbagage, det borde finnas regler...så fräckt av er, kan ni ta bort den här, ta BORT den säger jag...min kappa!" Och så river hon ner min lilla handväska, mindre än hennes rock, och den hamnar i mitt förvånade knä där det redan var fullt med hänsyn till sådana som henne!

Kärleken blir vit runt knogar och mun, ögonen svarta och det är försent: "Kärring-jävel!", ryker det ur munnen på honom, flera gånger. "Har du ingen hyfs?" och fortsätter "så kan man bara inte göra, gamla människa, du borde veta bättre jävla kärring!" Själv var hon än otrevligare och hela planet var i gungning...det hade lyft några meter av minusladdningen. Efter ett rejält bråk där jag gav mig in i leken och började hojta om ihjälgasade rävungar och perversa tanter med kadaver-kappor, fick jag spänna Kärleken på plats efter att vi bytt säte. Han fullständigt kokade och soppan som skvätte het i den kalla luften tinade oss i samma stund vi brände vid. Ett gapskratt senare var luften vår och hemmaplan på närmare avstånd.

Sorge-fäder med sömbrist, vars tålamod tog slut natten till den 25:e bör man hantera varsamt! De ska inte vistas flera dagar på osäker mark utan bästa vännen i närhet. Aldrig juletid! Han ska som mest ta dagsutflykter med flera eftermiddags-lurar på soffan, och har han inte vilat ska han läggas i framstupa sidläge med Vaya Con Dios i hörlurarna. Han ska vändas varsamt för att rikta blicken mot de fladdrande lågor som påminner om hans vackra döttrar, och det ska sjungas om lindblom och kamomill...