På väg ner, vill bara ha mer

Det började i bilen hem från jobbet i eftermiddag...ett...hur ska jag säga...irriterande rus, som innan en helkväll på stan och jag var 20. En känsla av förälskelse när den är som hetast och man vet att det är utsiktslöst, det där enerverande pirrande patetiska försöket att hänga sig kvar...och ändå inte.

Jag blev ung för en stund och ville gå på disco, mellanstadiedisco! Då vi dansade tryckare på armlängds avstånd i skenet av tejpade ljusslingor och örhängen som blinkade. Killarna var små och jobbiga men väldigt gulliga! En nostalgisk lite pinsam stämning infann sig i bilen, och jag var själv! Skämdes en aning och saktade farten.

Så blev det kväll framför datorn och jakten på den där jobbiga känslan tog vid. Jag kan inte få nog av den! Trots att jag helst vill springa och gömma mig i skjulet för att tjuvröka kompisarnas föräldra-ciggisar. Viljan att bli vuxen fast man är ett barn, eller viljan att bli barn fast man är vuxen. Har jag alls vuxit? Jag vill gå top-less på playan. Jag vill bli förförd under månen. Jag vill ha hallonglass med pistage-färgat strössel. Och framför allt vill jag sätta på sirenerna och dansa! Men jag vill göra det när sommarlovet aldrig tog slut och jag hade fräknar på hela kroppen efter solbad i svarta sjöar. Där storgäddan bor.

Ett barn kan inte bära sorgen efter ett annat barn och därför tappar jag den nu. Plufs i sjön. Jag har ju kurbitsmålade träskor på fötterna! Försök hoppa twist med dom om ni kan! Det gör ont för alla inblandade. Fertilitetsguden har gått på en mina och de val jag har är att sätta på benvärmare och rosa pumps eller svepa sorgedräkten runt de hopsjunkna axlarna som bara vill ha mer...vill ha mer...vill ha mer...

Den här är orsaken till att jag inte vill vara vuxen just ikväll. Den startar som allt av The Cure, övergår till 70-tals-disco-pop-rock a la Billy Idol, har en enda textrad och är något som till och med mamma skulle gilla!

Jag måste vara på väg ner...men först ska jag dansa!