torsdag 20 maj 2010

Den äkta maken, blixten och svarta skuggan

- Men har du sett! Det blommar ju här, precis just här! Pekar den euforiske äkta maken där en Förgätmigej nästlat sig genom plattorna för att stolt stå i kvällens sista solstrimma. Den lilla ljusblå står mitt framför flickornas trollhasselträd, med de krulliga nyspruckna löven som nyfikna åskådare.

Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.

Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.

De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?

En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.

.

måndag 17 maj 2010

Ett ständigt böljande flöde

Terapin handlar om blod, tårar och svett. Man måste utmana sig själv för att ta sig till nästa steg, och nästa. För mig handlar det om att verbalisera mina smärtor och dess orsaker, våga berätta om och sedan titta på helvetet utifrån. Först små skrämda ögonkast och sedan med mer fokus i linsen. Jag ser hur det var, hur det verkligen är och jag får prata om hur det skulle ha varit men inte blev, hur det kan komma att bli...

Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.

Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.

Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.

Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.

Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.

.

tisdag 11 maj 2010

Undantagen

Jag läser precis om habitueringseffekten i en bok skriven av Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi. Den heter Lycka & lidande och förklarar på ett tvärvetenskapligt sätt vad det ena och det andra är för något, vilka faktorer som bestämmer vår lycka och hur vårt psyke påverkar vårt välbefinnande. Den är resultatet av det nya forskningsområdet happiness studies, och den är riktigt intressant om än lite maffig på ett professorligt forskningsrapportmässigt vis.

Habitueringseffekten då?

Vi vänjer oss tydligen vid det mesta; nya jobb, bostäder, vinster och partners och vi är medvetna om att de tillhörande lyckoeffekterna är kortvariga. Vi anpassar oss helt enkelt och är snart tillbaka på den tidigare lyckonivån. Samma sak vid negativa händelser, bortsett från riktigt traumatiska händelser. Sorgen blir mer långvarig vid plötsliga förluster samt om man förlorar sin livskamrat eller ett barn, än om förlusten handlar om en förälder, vän eller syskon. Även upprepning bär en betydande roll vad gäller ångest- och depressionskänslor eller den motsatta lyckoupplevelsen.

Studier visar vidare att välbefinnandet blir större när vi umgås med våra vänner och bara hyfsat bra (!) tillsammans med släkt, partner eller våra barn! De som är gifta är lyckligare än ogifta (förutsatt ett lyckligt äktenskap givetvis), män mår generellt sämre av att leva singel än kvinnor...och så barnen.

Döm om min lilla förvåning när jag läser att ett av de största lyckliga ögonblicken är att barn, men inte att ha dem! Gifta par med barn är något mindre lyckliga än par utan barn! Lyckligast är föräldrarna när barnen flyttat hemifrån (förutsatt en god kontakt)! Sämst mår föräldrar till barn under fem och par med barn oroar sig mer samt får fler äktenskapliga problem än de som lever utan...nej, stopp å belägg!

Jag letar bland raderna och finner att det givetvis finns undantag även inom lyckoforskning! En suck och en känsla av sammanhang och lättnad. Jag hör hemma i de där ständiga undantagen, och tillslut vänjer man sig.

Habitueringseffektiv!

lördag 8 maj 2010

Sömn på burk - vällagrad

Morgonen den kom, och ännu en. Inget konstigt med det. Men tänk er hur en morgon , eller flera eftervarandraliggande (!) ser ut när man inte sover utan "vilar" sig igenom de drömlösa nätterna med svetten som en plastfilm kring kroppen. Jag sovtränar uselt.

Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.

Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:

"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."

Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.

.

fredag 7 maj 2010

Imorgon skriver jag det här inlägget

Jag håller på med ett inlägg om trötthet, men är för trött för att skriva det.

Ögonlocken går som en vågrörelse på var sida om näsan som andas allt tyngre. Det konstiga med min trötthet är att ju tröttare, dessdå svårare har jag att sova! En sorts übertrötthet där jag kan sitta och stirra med mina egna böljande blå på inget, kapabel till inget.

När jag påbörjade mitt tillfälligt sparade inlägg om trötthet läste jag att tröttheten kan ha en triljard orsaker och jag måste därför gratulera den doktor som får äran att utreda min! Vi får hoppas att han/hon sovit.

Jag är inte kapabel till något mer än så och fortsätter därför mitt inlägg om stora tröttheten imorgon, om jag orkar. Varför jag alls skriver i denna stund är märkligt med tanke på att jag inget orkar. Radera är just en sådan sak. Publicera går fortare.

Berusad utan sprit.
Jetlag utan resa.
Imorgon skrift.
Nu vila.

.

söndag 2 maj 2010

Då börjar man undra vad som händer inombords

Förvirrad i en vår som bara blir grönare och skönare. Vet inte var jag ska göra av mig eller riktigt hur det är med mig. En dag upp, två dagar ner och när jag befinner mig i antingen eller gör jag det med besked. Jag verkar sakna växlarna emellan. De mellan 1 och 5, om man räknar växlarna på min vackra Skeppshultare. Har ni försökt cykla en långtur med bara den tyngsta och den lättaste växeln någon gång? Man blir trött.

Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...

Pre psy kos.

"Att vara prepsykotisk innebär att man har svårare att tolka och förstå upplevelser. Alla känslor blir starkare. Man får ett ändrat tankeflöde och man får ett nytt sätt att finna ord. Då börjar man undra vad som händer inombords. Den kan gå över snabbt men kan också pågå i flera veckor." (Om Schizofreni)

Jag kom att tänka på termen för det är lite så jag känner, tillsammans med en hjärtklappande ångest , och lite framtidstro. Visste ni att alla som varit förälskade varit prepsykotiska! Det och mycket mer fick jag lära mig under en bemötande-kurs på Göteborgs Stadsmuseum för en tid sedan.

Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.

Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...

Detalj från min lätt psykotiske bordsgranne, "Samuel L. Jackson", som berättade att han fått IVF-tvillingar, men inte utan problem...

Bergman lever vidare...

(ingmarbergman.se)