Ess i stavar

Jag har tappat min magi.

Inte magin som i Harry Potter utan den som gör att jag är just jag. Min "-ness" som man skulle säga i Staterna eller min "-het" här i Svealand. Jag är i starkt behov av att återfinna min Johburness!

Egenskaper som fantasifullhet, kraftfullhet och beslutsamhet sitter klistrade som "most wanted" på mina väggar, som för övrigt är väldigt vita. Jag ser hur alla vackra loppisfynd kunde växa i ett roligt pusselmönster över ytorna, alla tyger, alla tavlor, alla glada lampor...men de sitter inte där! Har inte suttit där på flera år. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte klarar av det. Välja ut, rensa bort, skarva, mäta, sätta, ångra, göra om.

Jag vill till toppen av berget i ett enda kliv, inser att jag aldrig varit särskilt vig och tappar lusten. Små steg och jag är snart uppe. Inga steg ingen utsikt. Så enkelt är det och visst är det så klyschigt att vägen är målet. Problemet är min handlingskraft, och att tanken på resultatet tar över och blir för stor. ---Tanken på--- Tänka en tanke, det kan man också ägna sig åt, men själva tanken skriver inga barnböcker och den spikar definitivt inte upp några tavlor eller stickar färdigt mina sjalar!

Hemma hos magiska vännen blev jag spådd i kort. Och trots att jag inte riktigt tagit ställning till den sortens magi gled frågan fram och landade i kortleken på 78 välblandade kort...skulle jag snart återfinna min -het, min -ness, min magi?

Jag drog ess i stavar! Esset står för början av en ny energicykel där något nytt tar fart. Eldens kraft, äventyr, stark energi och motivation. Det är det största förändringskortet, något som gör att man växer och skriver om sitt liv. Det är alltid ett bra och positivt kort. Stavarna representerar aktivitet, initiativ och handlingskraft.

Så drog jag yttersta domen och tänkte att det var väl själva f-n när det börjat så bra! Vad jag inte visste var att det betyder uppvaknande, transformation, förändring, utvärdering. Jag får belöning för tidigare händelser eller möter en tid då jag får ta konsekvenserna av tidigare val och når nya insikter. Det är viktigt vad man väljer, för det skapar konsekvenser. Jag köper det.

Sedan kom vi till kortet Dåren som tydligen också visar sig stå för en ny början! Det handlar om framtidstro, lättsinne och aningslöshet. Symbolen för vårt inre barn. Spontanitet, tillit, glädje och att livet ligger framför mig. Kortet representerar också kreativitet. För att överleva själsligt måste man ta en risk och hela universum stödjer och hjälper till här.

Så, ska dåren finna sin -ness med hjälp av den yttersta domen och ett ess?

.

Undantagen

Jag läser precis om habitueringseffekten i en bok skriven av Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi. Den heter Lycka & lidande och förklarar på ett tvärvetenskapligt sätt vad det ena och det andra är för något, vilka faktorer som bestämmer vår lycka och hur vårt psyke påverkar vårt välbefinnande. Den är resultatet av det nya forskningsområdet happiness studies, och den är riktigt intressant om än lite maffig på ett professorligt forskningsrapportmässigt vis.

Habitueringseffekten då?

Vi vänjer oss tydligen vid det mesta; nya jobb, bostäder, vinster och partners och vi är medvetna om att de tillhörande lyckoeffekterna är kortvariga. Vi anpassar oss helt enkelt och är snart tillbaka på den tidigare lyckonivån. Samma sak vid negativa händelser, bortsett från riktigt traumatiska händelser. Sorgen blir mer långvarig vid plötsliga förluster samt om man förlorar sin livskamrat eller ett barn, än om förlusten handlar om en förälder, vän eller syskon. Även upprepning bär en betydande roll vad gäller ångest- och depressionskänslor eller den motsatta lyckoupplevelsen.

Studier visar vidare att välbefinnandet blir större när vi umgås med våra vänner och bara hyfsat bra (!) tillsammans med släkt, partner eller våra barn! De som är gifta är lyckligare än ogifta (förutsatt ett lyckligt äktenskap givetvis), män mår generellt sämre av att leva singel än kvinnor...och så barnen.

Döm om min lilla förvåning när jag läser att ett av de största lyckliga ögonblicken är att få barn, men inte att ha dem! Gifta par med barn är något mindre lyckliga än par utan barn! Lyckligast är föräldrarna när barnen flyttat hemifrån (förutsatt en god kontakt)! Sämst mår föräldrar till barn under fem och par med barn oroar sig mer samt får fler äktenskapliga problem än de som lever utan...nej, stopp å belägg!

Jag letar bland raderna och finner att det givetvis finns undantag även inom lyckoforskning! En suck och en känsla av sammanhang och lättnad. Jag hör hemma i de där ständiga undantagen, och tillslut vänjer man sig.

Habitueringseffektiv!

Passerad

Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon har gått före in i döden men också hur livet segrar över den under påsknatten. I alla fall om man är övertygad i sin Gudstro, och pratar man hebreiska betyder påsken "passera" eller "gå förbi". Jag förstår inte riktigt kopplingen mellan betydelsen och händelsen...men kanske syftar den på att så många gick förbi den sårade och svikne sonen utan att stanna till?

Jag är inte övertygad, men ändå intresserad av historierna kring vår vedertagna tro. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad på den gudomlige som inte gör något åt världens orättvisor, men så tänker jag efter...hur kan jag bli arg på någon jag väljer att inte tror på? Svårt att förklara det där. Men jag nästan vill att Gud ska finnas så att jag får vara ursinnig! Det måste vara svårt att inte vara arg på Gud även om man tror!

Jag passerar många gravar på min väg fram till flickornas. Jag stannar ofta till. I det nyanlagda gravområdet ligger många barn en meter under jord, där ovan står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakler. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra ligger kvar.

Den här Guden förresten...han var tydligen en grym, hänsynslös, hämndlysten våldshärskare med dubbelnatur etc. Det kom författaren Eva Moberg fram till efter att ha studerat Gamla Testamentet för att teckna ett porträtt av Gud. Den heliga texten är tydligen späckad av blodiga massakrer, straff, lydnad, förbud mot rasblandning, herrefolksmentalitet och nästan inget av förlåtelse och medkänsla! Och jag undrar med tanke på ovanstående, vilket som egentligen vore värst? Att Gud finns eller att Gud inte gör det?



Uppståndelse tack!

Påsk vid graven

När livet är svaret

Barn är fantastiska sorgbearbetare stod det någonstans. Små terapeuter. Det tycker många som varit med om stora tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!

Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?

Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)

Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?

Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.

Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.

Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...

.

Ganska lustigt när jag tänker efter

Känt mig krasslig i helgen och efter gårdagens vårpromenad blev det inte bättre. Om vi därtill adderar den nyfunna takläckan som runnit längs bjälkarna för att ta sig ut i köket, droppande intill ett eluttag, och att lusthusets tak rasat från tyngden av blöt snö...så blev det aningen värre.

Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...

Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.

Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.


Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter

Förnuftet

Varför kan vi kasta ut en fråga
längre än vi kan håva in ett svar?

Sagt av någon, någonstans, i någon form. Av vem, varför och var har jag som vanligt glömt men jag funderar ofta över innebörden...

Familjen X är bara på låtsas

Upprörd och ledsen, igen. Det hela började med julkorten.

Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.

Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.

Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...

Dodge City

Det är svårt att i ord förklara livet efter döden. Det är svårt att i vilken annan form som helst förklara det. Enklare då att berätta att det faktiskt fortsätter. Livet slutar inte att vara ömsom snällt ömsom elakt och gamla som nyfunna känslor sveper obarmhärtigt in och ut genom dörrarna. Allt fortsätter utan att man blivit tillfrågad. De där dörrarna är svängdörrar i en västernfilm där jag sitter i ett mörkt hörn och observerar det dammiga tumultet. Utan hölster, utan hatt, utan häst. Men jag lever, och så länge det livet pågår finns det hopp. Varje gång dörren sparkas upp är det med nyfikenhet jag undrar om ökenvindarna fört min hatt över prärien för att äntligen landa på mitt spruckna blodiga bord.

Det är nog tur att vi slipper svara Livet på frågan om vi vill fortsätta. Jag tvingas gilla läget i det dammiga hörn där jag får alla delar av livet serverat på odiskade fat. Jag äter ändå och fokuserar istället på smakupplevelsen. Jag ser hur det vackra ljuset strilar fram i den högljudda lokalen och målar varma linjer på de snidade trädetaljerna, detaljer jag ser som för första gången, och jag har funnit mig tillrätta i skuggorna av samma ljus, blivit ok med det. Vet att det måste stå som kontrast mot det vackra.

Livet det bara fortsätter, på en dammig saloon längs en farlig järnväg. Jag kan inte fly och jag kan inte ta strid så det bästa sättet att förlika mig med djungelns lagar är att ta dem i hand och hoppas på medvind och snabba diligenser. Utan hölster, hatt och häst men med smörjt krås och nyfiken blick. Så länge jag inte blir tillfrågad fortsätter livet, och så länge jag slipper svara lever jag.

.

Genom vinst och förlust

Jag går framåt i alla riktningar. Mycket för att det är svårt att gå baklänges men mest för att framåt är en väg jag inte kan planbestämma, en som lurar mig med oförutsägbara illusioner jag kan välja att tro på om jag vill. Framåt är det enda sättet att ge sig in i det som komma skall, utan att riktigt veta. Det enda friska sättet för mig att vandra.

Det förutsägbara är mitt fördärv. Jag har kommit att avsky vardagssysslor som tandborstning, morgondusch, göra matlåda, ta med matlåda, sätta nyckeln i dörren samma j-a klockslag, tanka bilen när mätaren visar under det där strecket, att mörkret faller klockan X på kvällen och att jag bör lägga mig klockan Y för att vara någorlunda pigg när klockan ringer strax efter sex...

Och mensen. Samtidigt som den är ett tecken på att jag fungerar som jag ska i den ålder jag befinner mig, är den ett bevis på att allt är oändligt fel! Samma tid varje månad är jag besviken och fel. Även om jag vet att man bara kan spotta på en sten tills den är blöt, spottar jag lite till, och lite till. Inte för att det hjälper men för att jag är besviken och rädd. Att barn inte är för oss. Aldrig varit. Aldrig kommer att. Är det så har den varit en förutsägbar plåga för ingenting.

Och den levande-barnlösheten. Som att leva mellan vinst och förlust i ett ständigt pågående lotteri där jag, biten av tidigare högvinster, är fast trots att oddsen visar minus. Jag är bankrutt på lustar och gnistor men spelberoendet gör att jag sätter hälsa och värdighet på pantbanken.

Att alltid vara utsatt för fara. Det är så det förutsägbara fungerar. Det gör ont och det fortsätter göra ont månad efter år. Samma fara och samma smärta. Det är det jag vet om som gör mig illa och äcklar mig. Det är mitt fördärv. Men jag går, framåt i alla riktningar, genom vinst och förlust...kan inget annat.

.

En självisk dunk i ryggen

Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse. Inget fel i det.

Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?

Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken kring julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...

Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.

Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?

Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.

Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå en sorts självisk dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!

När jag såg hur Astrids små händer och fötter liknade mina log jag för första gången mellan tårarna, jag kunde se hur hennes fingrar skulle komma att röra sig...mina, hennes, våra. Jag tänker att det gjorde vi bra och klappar mig själv på axeln.

.

Hang-up

Jag har givetvis många symptom efter händelsen "föda två friska döttrar till döden". Några har gjort mig till en bättre människa, andra till en mer...annan. De jobbiga är förhållandevis milda nu och jag kan hantera dem. Två exempelsymptom jag gillar är ökad ironi och sarkasm, som inte sällan förväxlas med bitterhet. För mig är det överlevnadshumor.

Ett annat är att jag drar mig undan, särskilt när det kommer till sammankomster där jag inte kan bereda mig på vad som komma skall; glädjebesked, felstämda kommentarer och annat. För många går det inte att förklara magin och uppgivenheten kring våra Ruth och Astrid och jag har inte råd att slösa energi. Den finns knappt. Jag håller mig gärna till människor jag vet var jag har och tror därför jag eliminerar subjektiva överraskningsmoment. I alla fall några av dem.

Därtill saknar jag gnista och initiativförmåga. Hör sällan av mig ens till de jag älskar. Bjuder sällan in eller till. Högst ofrivilligt men kanske förklarligt när delar av mig ligger en meter under jord. Jag känner mig ofta blasé, inför oviktigheter som blivit oviktiga i jämförelsen överleva mina barn. Det kan handla om amningshysteri, tycke-smak-snack, att uppröras över familjemedlemmars egenheter, vara duktig, snygga till tomten, lyssna på gnäll, ha rätt...

Ytterligare ett symptom är min färska hang-up vid procent och sannolikhet. Jag förundras enormt över det faktum att jag, Kärleken och våra barn, embryon och blastocyster oavbrutet faller under det som i folkmun kallas "mycket ovanligt". Om vi ser ett "men" efter en förklaring över normaltillstånd anar vi att texten som följer handlar om oss:

"Inte ovanligt...smärtor... blödning... helt normalt...men symptomen kan också betyda att det är början på ett missfall. Ca 10% av alla graviditeter leder till tidigt missfall." (Karolinska)

"Om en kvinna har haft minst tre missfall i följd... talar man om upprepade missfall men det är mycket ovanligt – bara cirka 1 procent av de kvinnor som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall. (Vårdguiden)

Sannolikhetssymptomet har givit följande:

• Efter återföring av blastocyst odlad i 5 dagar ligger oddsen på 50% att det fäster (det gjorde det). Missfall efter infästning är så ovanligt att endast 10% drabbas (enligt ivf-doktor).

• Upprepade missfall på tre eller fler är mycket ovanligt och uppgår till ynka 1%. (vi har nu haft tre)
  

• "Risken" för tvillinggraviditet vid IVF är ca 2% (vi var lyckligast i världen). Endast 3 av 1000 graviditeter är en tvillinggraviditet.
  

• Att föda ett dött barn efter v 20 är mycket sällsynt, 1-2% av alla tvillingar föds döda. (Ruth föddes död, Astrid med livstecken)
  

• Endast 18% känner mindre sammandragningar innan v 15. I de flesta fall är de ofarliga och förknippas ej med förtidsbörd. (mina startade v 12 och uppgick till fler än 60/dag med dödligt utfall)

• Så få som 2-14% drabbas av graviditetsdiabetes, som vanligtvis försvinner efter förlossning. (min är här för att stanna men kallas i nuläget "pre-diabetes")

• 25% löper återkommande risk för "sent missfall" om det hänt en gång tidigare (gillar vi!)

Även om hang-ups ger emotionella begränsningar hindrar de inte mig. Jag håller mig sysselsatt och alert. Med siffrorna på bordet kan jag lättare få doktorerna att inse att något är galet, att hjälp behövs och att vi måste tas på allvar. Jag letar efter skräddarsydd medicin mot oddsen men behöver hjälp att gräva i det bottenlösa diket.

.

I Zodiaken

Vi bibliotekarier läser ibland. Det händer. Inte sällan ger kafferasten utlopp för vårt uppdämda behov att släppa skräplitteraturen lös. När veckotidningsskvallret haglar kring kaffekoppar och knäckemackor vaknar de flesta av oss till liv.

Jag har funderat över när och hur jag vaknade till liv efter traumat, och när och hur jag började se mina döttrars födelse och död som något berikande och vackert, också. Hur kan jag ännu inte svara på, om vi bortser från att det krävdes blod, svett och tårar, men jag tror livet började återlevas under sommaren. Kroppsliga smärtor i mage och bröst avtog och jag blev långsamt förvandlad från träsk- till skogstroll i det strilande sommarregnet. Dagens uppvaknande hände sig mellan en kopp rykande choklad-té och ett i högen av skräphoroskop:

Kräftan (22/6-23/7)

Du är mästerlig på förvandlingsnummer. Nej, inte som en figur i en serietidning, även om du besitter en sorts superkraft när du tänker efter. Tänk bara på den där besvärliga händelsen för länge sedan och hur du lyckades vända utvecklingen till din fördel. Använd dig av det minnet för att samla krafter den här veckan.

Element: vatten Nyckelord: Intuition, anpassning, känslighet, impulsivitet, hem, familj, minne, månen...Positiva karaktärsdrag: varsam, försiktig och har stark släktkänsla. Negativa karaktärsdrag: lättrörd och överaktiv. Människokroppen: mage och bröst.

Om vi byter orden "besvärliga" mot fruktansvärda och "händelsen" mot prematura födseln, samt nyckelordet "minne" mot förvirring stämmer det hyfsat. Efter lite vidare research om västerländsk astrologi läste jag att det förr i tiden ansågs att människornas själar härstammade från kräftans stjärnbild...betänk då att just jag fick tidig vattenavgång som ledde till att två döttrars själar nu vilar bland molnen, och att döttrarnas element i vågens tecken är luft! Tur ändå att den måne jag styrs av befinner sig nära den luften, och att min starka släktkänsla gör att drömmen om syskon får skjuts av IVF nr 4. Den som gör att krafterna behöver samlas i veckan...

Vår vistelse i Zodiaken är stjärnklar!
.

Fantombild

Jag undrar hur många som minns en Ruth & Astrid de aldrig fick träffa...

Hur ser ett sådant minne ut?

.

Livgiv

När livet springer igenom sitt tighta skinn och släpper blött är normalitet inte längre en självklarhet. Plötsligt står frågorna i en aldrig sinande kö av likadana. Vad är normalt? Vad är liv? Vad blir det av mitt? När små barn dör vränger sig skinnet. Frågorna uppstår och utan att finna svaren lägger de sig i omloppsbana kring det man inte längre vet vad det är.

Livet, att inte förstå sig på det längre. Att inte riktigt leva. Det är svårare än själva förlusten av vickande tvillingflickors tår, händer, ögonfransar och mungipor som aldrig skrattar mer. Hur något kan bli värre! Men för mig är det svåraste det som skett i efterhand, för livet har blivit utan. Det är inte sällan livsomvälvande ögonblick skapar existentiella frågeställningar. Jag tror det handlar om överlevnad och livsberättigande. Ett nytt liv i det gamla. Frågorna är främlingar som lovar kakor eller tortyr, följ med får du se...

Hur man förändras som människa när små barn dör är lika individuellt som svårt att beskriva, eller ens se. Kanske syns det när sorgen tagit sig förbi ett antal stulna födelsedagar och gjort sig mer greppbar. Jag tror tiden gör det jobbet, men inte utan människan i den. Inte utan att reflektera och fundera. Omskapa och synliggöra.

Jag försöker göra just det för att skapa mig ett nytt liv där fler drömmar kan bo. Jag vill acceptera att jag levt förbi mina barn och att den J som efterlever är en bättre variant än den som trodde sig ha lämnat IVF-träsket med dess troll för alltid. Men jag har från och till hamnat i ett existensvakuum och lämnat mig kvar där. Det har handlat om oförklarlig ångest, brist på kontroll och svårt att höra hemma. Telefoner som ringer men utan att jag svarar, utan att veta varför. Varför till för-, huvud-, och efterrätt.

Jag är säkert inte den enda änglaföräldern som letat efter ett slagkraftigt verktyg till hjälp att leva i skuggan av ångest och rädsla. Jag har undrat vem som dör härnäst och hur, undrat hur två kattungar kan få grepp om all världens samlade oro i en kropp? Det är irrationellt och jag har letat efter ett begrepp, en tankekedja som kan dra mig tillbaka från den snurriga omloppsbanan. Jag fann mitt verktyg idag!

Medan katterna är instängda och stora fönsterpartier byts ut, drar jag tyst ur tidningshögen SvD Kultur från 29/8. Där läser jag en artikel om Kerstin Ekman vars magiska bok, Händelser vid vatten, njuts sent om kvällarna. Jag läser i en av frågorna och svaren gällande nya romanen Mordets praktik:

Söderberg skriver: Liv, jag förstår dig inte...Du möter honom med: Kanske går våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser.

- ...Han tror att liv är att ha kontroll. Även om jag kommer hem efter en resa, som jag gjorde nyss, och ser att huset är överväxt bortom min kontroll och blir förtvivlad, inser jag att det här, det är liv. Det är det oförutsägbara som ger oss liv - och relationen till andra, att vi kan älska och bli älskade.
(SvD Kultur 29/8-09)

"Det är det oförutsägbara som ger oss liv..." som att stå framför en kär gammal vän. En som gör att jag vågar möta den fuktiga jorden och stanna där, i det oförutsägbara som är mitt.

.

Gravfrid

När Ruth och Astrids gravplats skulle bestämmas trodde vi det var bråttom. Vi trodde allt var bråttom när det gällde döda människors omhändertagande. Speciellt små sköra bebisars. Vi såg ju hur de förändrades efter hand vi besökte deras tomma skal i sjukhusets Aurora-rum. Det är dit de små plastvagnarna med avlidna barn rullas in för att föräldrarna ska få hålla om och viska avsked. De blev många och varje gång blev det svårare att ta i våra barn då deras hud blev kinesiskt papper som veckades av den lättaste smekning. I slutet satt vi mest och tittade med sorgsen beundran.

Bästa G vid Sjukhuskyrkan bedyrade att det inte var så bråttom med avsked och ceremoni. Vi fick ta vår tid. Men när det kom till val av gravplats och gravsten var vi osäkra. Våra flickor kremerades och det fjäderlätta stoftet lades i en klarröd urna och först nu har jag läst mig till att urnor kan bevaras i upp till ett år innan de måste gravsättas. Kanske hade vi väntat om vi visste, kanske inte. I ena stunden av sorgens alla faser kan val verka så självklara för att i nästa tyckas överilade och ogenomtänkta.

Jag har undrat ibland om det är möjligt att flytta flickornas urna. Det dåliga samvetet över uteblivna besök tillsammans med inre syner av förfall har skapat mina frågetecken. Vi visste att det skulle bli långt men visste också att vi valt gravplats omsorgsfullt utifrån kärleksfulla minnen från den aktuella stadsdelen. Den är så mycket vi och därför så mycket Ruth och Astrid. Vad jag inte insåg i skuggan av död var att den nya staden dit vi flyttade kort efter flickornas födsel också blir vi, kanske ett mer långvarigt vi och att vi därför skulle sakna flickornas viloplats nära.

I efterhand har jag undrat men svaret är nej. En gravplats kan svårligen flyttas av respekt för gravfriden. Jag förstår det. Men jag förstår även de änglaföräldrar som ångrat de val som gjordes i sorgens första mörker. Som läst här. Avsked från döda barn är definitiva även om de är många. Avsked måste få ta tid. Val måste få ta tid. Sorg. Aldrig bråttom. Rester av splittrade hjärtan kan hamna fel och avlägset gömda. Definitivt.

Graven är nu höstpyntad och en änglamor och -mormor har funnit lite gravfrid. Här knyter flickornas mormor silverhjärtan i trollgrenens mitt och jag sätter kattvakt över rester av splittrade hjärtan.

Snäpplös

Den trögrodda ångesten vill inte ge med sig och nu har jag ont både i bröst och mage. Oftast i samband med katterna. Det svider lite överallt om jag tänker efter! Kanske är det det som är felet, jag tänker för mycket! Jag har alltid tänkt mycket. Redan på fritids, där jag vinglade omkring med likasinnade kring målarpapper, varm choklad och limpa med ost, uppmärksammades min belamrade tankeverkstad. I en sång som fröknarna skapade om alla barnen löd sista strofen: "...och mellan kritor och spel drömmer hon sig bort."

Jag önskar att jag kunde bli mer av en som gör istället för tänker. Men jag ska alltid krångla till det lite extra. Tänka snäppet längre, men där mellan "tänka" och "längre" blir inget snäpp. Bara tänk. Jag är snäpplös! Det skulle hjälpa mig i min ångest att få saker gjorda, men hamnar jag i grubblerier är det inte sällan där jag stannar. Nu handlar grubblet om alla farligheter därute. De där ärrade farorna med rävsaxar rasslande i de valkiga alfa-händerna, de där hårda fordonen på alla hårda vägar där mjukt och vackert krossas, de där lömska snåriga snåren med giftkapslar som tränger igenom den mjuka snällheten. Tar död på allt jag vågar älska.

Den utan motsvarighet bästa terapeut jag fått äran att betala under den tröstlösa IVF-tiden, innan Ruth och Astrid, menade att om jag lade undan en hel hög av min känslosamma sida, skulle jag ändå uppfattas känslosam. Och inget fel i det, men jag kunde gott släppa taget utan att rädas ett personlighetsbyte. Människor som talar i termer av "känner" istället för "hör" eller "ser" är inte sällan grubblare. Det är bara det att jag behöver ta semester i KännaMindre-Town för att sedan åka vidare till Cape-GörDetNuDå!

Kärleken gav sig tillslut in den ångestladdade leken och drog fram ett bra exempel från SIN bästa terapeut. Ett tag hade vi samma, men hon var bara bäst för mig. I Metro förra veckan hade Kärleken läst att man skulle ta en veckas oros-ledigt. Man ska kortfattat tänka att det ordnar sig...eller som hans terapeut menade: Du sätter dig vid ratten i en buss. Påträngande passagerarna Stress, Oro och Ångest stiger på. De får gärna hänga med, men du tänker inte köra bussen dit de vill. Det är du som kör!

"Tänk på den där bussen, du vet."

Jag lovar att tänka på den där bussen...det är bara det att jag riskerar att bli dödspolare med mina stackars passagerare!

Ångestfasen

Bloggledig och full av katt har jag saknat er och tangentbordet. Er mer och orden mindre. A till Ö har gömt sig bakom den andnödda ångest som drabbade mig i samband med de mjuka brödernas intåg. Intrång! För så har det känts från och till. Jag har sett mig instängd i ett rum, ett hus, ett kvarter, ett land där två katters väl och ve har hamnat över mitt eget.

De klarar sig
De klarar sig
De klarar sig

Jag har hört det nu. Men inte min ångest. Den kan aldrig veta att något alls klarar sig. Inget klarar sig egentligen men fram till det nalkande slutet kan jag älska och istället roa mig. Oroa mig om jag vill. Men vill jag? Det är frågan om valmöjlighet. Här eller där? Jag ska träna mig på här genom bröderna för där vill jag inte låtsas vara! Dessa veckor har handlat om att jag antingen lindrar min ångest genom att katterna flyttar, eller gör mig av med den genom att de stannar. Jag har en dragning åt svåra situationer och här har jag försatt mig i en som jag faktiskt kan förändra. Så de stannar och ödet får kväljningar.

Jag har tagit semester från mig själv vilket inneburit att bloggen stått tom. Dels då den riskerade att bli sprängfylld av kattinlägg och därför ändra riktning och dels då jag behövt leva utanför cyber ett tag. Bli mer av den jag var innan, den jag var med kärleken och den som tog sig för att upptäcka världen för att se att den var något att ha. Något att önska mer av. Det kräver numera stor koncentration och fullt engagemang. Jag har med förskräckelse sett den orimliga kattångesten ta över sorgen efter våra döda flickor, och så kan vi inte ha det! Katterna är värda alla kattinlägg i världen, och tro att det kommer fler (!), men bloggen är först och främst min och flickornas och den väldiga sorgens. Jag vill skriva för att berätta om den.

Kanske är min nyfunna ångest en sorgefas man glömt att tala om? Den där sista som väcker livet till ny morgon med en knäpp på näsan. Chockfasen överlevde jag med hjälp av sömntabletter och ett växelspel mellan apati och galenskap. Under reaktionsfasen projicerade jag mina varför och min ilska på vårdpersonal, läkare och oförstående omgivning. Jag stapplade mig sakta fram i ett liv som dött. Bearbetningsfasen innebar sjukskrivning då acceptansen över förlusten slog än hit än dit. Jag behövde få vila i det stora att inse hur annorlunda livet blivit och alltid skulle komma att vara. Nyorienteringen lämnade ärr att vara stolt över och jag började fungera tillsammans med andra utan hävd och med rakare rygg. En sargad rygg. En bra rygg. En rygg som höll. En jag tyckte bättre om i efterordet.

Ångestfasen vet jag ännu lite om. För lite för att påstå att den ens hör dit. Men ett är säkert. Den hårdtränar mina orediga grubblerier. Jag förväntar mig fara och förbereder mig på hot. Fryser mig illamående. Jag har ångest utan att veta varför och tar hjälp av två katter och en spikmatta för att hålla den på mattan. Oro och rädsla ska bli mod och rikedom.

Jag klarar mig
Jag klarar mig
Jag klarar mig

.

Mitt guld

Katterna slösar kärlek i varma vågor och jag...jag släpper loss ångest för dem att jaga! Med brödernas intåg blev allt så förbannat svårt igen. Jobbigt, härligt, jobbigt, mjukt tillsammans med en oro som återvänder likt en bumerang. Jag knockas när den slungar tillbaka och vill krypa ur mitt blåslagna fodral.

Ena stunden tar jag i hand på att inte överge bröderna. Det sker oftast när jag gråter och då pojkarna genast smyger intill med sina blöta nosar för att trösta. De känner min oro och spinner sin tröst. De gör det så bra! När jag sedan inser vad jag håller på med, att jag för mina hjärtan bakom ryggen med en annons jag inte ens kan stå för, då känns den plötsligt berättigad! För vilken fostermor är villig att lämna sina redan utsatta hjärtebarn i händerna på främlingar? Så gör man inte! De förtjänar ett hederligt hem.

Varför är jag då beredd att svika? Vi har haft bästa ängla-förälder-vännerna på besök i några dagar och de har hjälpt mig utreda de dåliga fasonerna. Jag är helt enkelt rädd att kissarna inte ska klara sig, bli olyckliga, och jag vill inte - orkar inte - ställas till svars för det. Jag orkar inte mer förluster även om jag vet att många återstår mig...dig...ju äldre vi blir. Kunde jag bara glädjas åt det vackra som sker på vägen fram till förlusten...

Jag har ett enormt kontrollbehov över situationer omkring mig och jag är van att kunna hantera dem. Med flickorna misslyckades jag. Två katter kan inte och ska inte kontrolleras och jag står naken och främmande inför deras bräcklighet. Den jag bestämt åt dem för att kunna hantera den. För att lura mig till att greppa det ogripbara. Den är falsk och de klarar sig undan döden till matte. Jag är deras största hot!

Ibland undrar jag om mina svulstiga känslor inför mjukvara alltid kommer höra samman med förlusten av våra förstfödda? Jag kan inte längre skilja på vad jag är ledsen för när eller varför. Flickorna är en enkel ursäkt...men jag får passa mig för att koppla hela min existens till den mest olyckliga omständigheten i mitt liv. Det finns omständigheter som inte lämnar mig med öppna blödande sår i en grop med hungriga vargar. Kanske är katterna en sådan? Och blöder jag inte överlever jag. Överlevnad är rikedom.

Jag borde skratta åt mitt guld!



.

Jag har tänkt

I takt med att kärleken växt sig stark för de mjuka bröderna har ångesten slagit läger. I en vecka har den gått bärsärk inuti och jag har gråtit så fort katterna kommit på tal eller så fort de börjat spinna i mitt knä. Så fort jag har kastat ett ynkligt öga åt deras håll har jag fått panik och velat smyga källarvägen ut. Ont i bröst och mage. På helspänn och inte vetat. Bloggen har fått vänta.

Kanske låter det underligt? Det tycker i alla fall jag. Kissarna skulle bli ett roligt och lugnande inslag på vår väg mot ett levande barn och en helare själ. Istället har världen tippat över och jag har tänkt...

Jag har tänkt på den bundenhet husdjur innebär, vilket var en av anledningarna till mina återkommande kalla fötter kring åtagandet. Jag har tänkt att jag skulle lyssnat mer på min tveksamhet. Jag har tänkt på alla giftiga växter som fräter små katters svalg. Samtliga av våra är sådana växter! Och givetvis vill just våra katter knapra! Myten om de nio liven är bara myt när man är liten, ivrig och mjuk. Jag har tänkt på grannars råttgift och fortkörare och på vem som ska ge mat och kärlek till bröderna om vi adopterar och tvingas spendera några månader utomlands. Det hela går dåligt ihop.

Jag har tänkt på vår stundande IVF och hur risken för Toxoplasmos ökar med kattungar som blir utekatter...och där tänkte jag färdigt. Risken att drabbas är lika liten som den att få uppleva en tvillinggraviditet, prematur födsel med dödlig utgång, diabetes eller njursten. De blev alla vår verklighet men hur liten risken än är att smittas med viruset är det -blir det- en risk som tripplar vår oro om en ny graviditet finner oss. Behöver vi mer?

Jag har tänkt att allt det där borde vi tänkt på, och även om vi kände den vetskapen i periferin skulle vi tagit den till oss och synat den mindre naivt. Jag tänkte färdigt mellan dåligt samvete och växande kattkärlek. Nu finns Dexter och Charlie till vidare försäljning (!) och jag önskar labilt att ingen vill ha dem. Då tvingas de stanna för att visa att oro och rädsla måste övervinnas. I annonsen har jag satt skyhöga kriterier för ett eventuellt nytt hem, och med den har jag ångrat mig tillbaka igen. Det enda vi måste är att ge två fantastiska kissar ett värdigt kattliv med vind i pälsen, myror mellan klorna och en trygg famn att stanna vid.

Jag har tänkt på hur konstigt det är att inte klara av oron kring två katter men vara redo till tänderna för den oro ett levande barn skapar! Hur konstigt starka känslor de bringar. Jag får inte ihop mitt eget pussel. Men hur som helst och med eller utan måste min trasiga logik lagas igen. Jag ska släppa taget, om någon, något och på något slags vis...

(Tack för era fina kommentarer men i stundens kattvånda känner jag mig usel...hur lämnar man det här?)

Våra, hans, mina, sina

En gemensam kompis satte för några år sedan griller i huvudet på min man. Han undrade varför jag med jämna mellanrum nämnde den gemensamma lägenheten i termer av min? Han ställde frågan bakvägen, till min man först, och fick tydligen det hela att framstå som mycket märkligt med tanke på den sårade min min älskade kom hem i sällskap med.

Leker man "finn fem fel" hittar man dem alltid. Letar man istället positiva och roliga sidor finner man givetvis även dessa. Men det är en svårare lek. Särskilt för de som själva vill verka perfekta och inte orkar finna de fem felen hos sig själva, då ligger omgivningen närmre till hands.

Då jag ställdes i dålig dager fick jag stora problem att förklara för M att jag givetvis sade "min lägenhet" i vissa lägen, för den var ju min lika mycket som den var hans. Det tar inte bort det faktum att vi köpte den tillsammans och därför var gemensam. Huset där vi nu bor är också vårt men jag utbrister gladeligen "mitt fina hus" ibland! Eller så kan jag tillsammans med en vän tycka att en maffig Chesterfieldsoffa helst inte kommer över tröskeln till "mitt hem", som för att understryka "inte i mitt tycke". Jag säger lika ofta "vårt". Ekonomin delar vi också och på frågan om jag vill följa med på bio svarar jag inte att jag inte kan för att vi har dåligt med pengar, utan för att jag har detsamma.

Jag undrar ibland vad vår kompis skulle svara om han fick frågan "Har du barn?" Förmodligen skulle det snabba svaret bli att "ja, jag har barn, jag har en...". Inte skulle jag skapa dåliga rykten om honom för att han pratar om barnet i termer av sitt! Jag förstår mig dåligt på den sortens onödigt letande.

Så, kära ni som läser och kanske undrar och letar. Tror ni är få. Jag talar om Ruth och Astrid som mina och våra. Men i bloggen syns mina döttrar eller flickor oftare då bloggen handlar om mig och min sorg efter flickorna. Hade jag delat sorgeblogg med min man, vilket vore häftigt, skulle det kanske se annorlunda ut. Mig, min och mitt spelar ändå så liten roll i sammanhanget. Ruth och Astrid är våra, hans och mina, men mest av allt är de sina!

.