En gemensam kompis satte för några år sedan griller i huvudet på min man. Han undrade varför jag med jämna mellanrum nämnde den gemensamma lägenheten i termer av min? Han ställde frågan bakvägen, till min man först, och fick tydligen det hela att framstå som mycket märkligt med tanke på den sårade min min älskade kom hem i sällskap med.
Leker man "finn fem fel" hittar man dem alltid. Letar man istället positiva och roliga sidor finner man givetvis även dessa. Men det är en svårare lek. Särskilt för de som själva vill verka perfekta och inte orkar finna de fem felen hos sig själva, då ligger omgivningen närmre till hands.
Då jag ställdes i dålig dager fick jag stora problem att förklara för M att jag givetvis sade "min lägenhet" i vissa lägen, för den var ju min lika mycket som den var hans. Det tar inte bort det faktum att vi köpte den tillsammans och därför var gemensam. Huset där vi nu bor är också vårt men jag utbrister gladeligen "mitt fina hus" ibland! Eller så kan jag tillsammans med en vän tycka att en maffig Chesterfieldsoffa helst inte kommer över tröskeln till "mitt hem", som för att understryka "inte i mitt tycke". Jag säger lika ofta "vårt". Ekonomin delar vi också och på frågan om jag vill följa med på bio svarar jag inte att jag inte kan för att vi har dåligt med pengar, utan för att jag har detsamma.
Jag undrar ibland vad vår kompis skulle svara om han fick frågan "Har du barn?" Förmodligen skulle det snabba svaret bli att "ja, jag har barn, jag har en...". Inte skulle jag skapa dåliga rykten om honom för att han pratar om barnet i termer av sitt! Jag förstår mig dåligt på den sortens onödigt letande.
Så, kära ni som läser och kanske undrar och letar. Tror ni är få. Jag talar om Ruth och Astrid som mina och våra. Men i bloggen syns mina döttrar eller flickor oftare då bloggen handlar om mig och min sorg efter flickorna. Hade jag delat sorgeblogg med min man, vilket vore häftigt, skulle det kanske se annorlunda ut. Mig, min och mitt spelar ändå så liten roll i sammanhanget. Ruth och Astrid är våra, hans och mina, men mest av allt är de sina!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag säger nästan alltid MINA barn, dom är ju mina, och hans och våra också. I bloggen försöker jag skriva våra bara för att inte reta någon men bara för att jag säger mina så betyder det inte att jag tycker att de är på något sätt mindre pappans. Jag har aldrig riktigt förstått den där diskussionen :)
Tog en himla lång tid för mig att svara hörredu, jag har varit himla dålig på både bloggande och bloggläsande ett tag. Sandalerna har jag skickat efter från H&M, riktigt billiga och jag ÄLSKAR dom :)
När det gäller bloggdesignen så vet jag inte riktigt, när det gäller blogg.se-bloggar har jag bättre koll men blogspot är inte riktigt min grej och jag vet ingen som gör det heller faktiskt :S
Jag tror att man i dagligt tal säger "min", "mina" osv när man pratar med folk. Det blir lätt så, men alla vet egentligen vad man menar!
Kram på dig!
Ingegerd
Så klokt! Jag tycker att man kan säga vad man vill så länge ens partner förstår vad man menar.
trist med felletare... ge honom en dagstidning att sysselsätta sig med i stället... där hittar han definitivt fel -riktiga fel!
Oj, jag har aldrig tänkt på vad jag säger, men vist säger man min, mina och mitt i många fall. Trotts att man har något ihop. Tror att de flesta gör det utan att lägga så mycket tanke bakom det. Det betyder ju inte att man kräver ensamrätt på detta man benämner som sitt. Jag gör det i alla fall inte.
Skicka en kommentar