Tatuerade lökar på en strand

Vi mötte äntligen våra kära vänner, vars dotter nyligen dog i mammans mage. I en mörk tapasrestaurang trängde vi avsiktligen ned våra sorgtunga kroppar i skydd från solens obarmhärtiga ljus och på bekvämt avstånd från de brunbrända. Vi och dem. Förutom vår vanliga bisarra humor bjöd samtalen och skratten in nya gäster i form av tårar över tre fådda och förlorade barn. Det var en underlig känsla att sitta där tillsammans och dela det allra största. Rummet var en strand och staden en öde ö där fyra fumliga människor kravlat upp med salt hosta som ackompanjemang. Tacksamma att vara vid liv i den stund vi fått fäste under fötterna. Vad det nya landet kunde lova fanns ingen att fråga.

Vi talade om de saknade barnen som småspöken mitt ibland oss, här och alltid, och om alla de spöken staden skulle rymma om vi bara kunde se dem. Vi talade om sorgeband kring armarna för att demonstrera vår saknad. Vi talade om minnen och avsaknaden av. Vi talade om förståelse, bemötande, skillnader, likheter, sorgefaser, olidliga dagar, glädje och stolthet, saknaden av tyngd i våra magar och armar. Vi talade om den kärleksfulla sorg ett litet barn lämnar ifrån sig. På oss. I oss. Kring oss. Vi talade om.

Jag saknar att inte få se deras dotters häpna ögon följa två trassliga tvillingflickors upptåg. Hon var så vacker deras tysta flicka!

"Den förestående döden är hemsk nog som den är, men än värre är en förestående död med tid över, en tid under vilken all den lycka man ägt och all den lycka man skulle ha kunnat äga står klar för en. Man ser allt man håller på att förlora fullständigt klart." (Berättelsen om Pi, Yann Martel)

I en fin metafor sprängde vår vän in sorgen i en lök! Hon menade ur min tolkning att den fungerar som en lök som skalar lager från lager för att tillslut nå den råa mitt som låter tårkanalerna göra det de gör bäst. Det är inte längre vi som försöker skala bort våra ytligaste lager. Sorgen gör jobbet och skivorna släpper utan möjlighet till motstånd. Där sitter vi tvångsmässigt avskalade in till själva kärnan. Våra mest mänskliga jag blottade. Och mitt i svedan finns strimmor av tacksamhet över att finna sin mitt, där någon annan gjort skalandet. Barnens död bär olovandes kniv!

Spökbarn får finnas för lite. Och i den gemensamma viljan att skrika ut våra döttrars existens för omvärlden började vi prata om tatueringar. Tatueringar som livslånga symboler för vår kärlek och saknad. Tatueringar som syns och manar till frågor och svar. Frågor där svaren är våra barns namn. Änglaspöken under huden. Jag fantiserade om hösten då flickorna försvann ut ur mig och utom synhåll för mänskligt öga. Löven sprängde röda på träden och de vackraste som föll samlade jag på hög under buntar av böcker. Jag ville spara men de ruttnade. Löv, som i den hösten, kunde samsas under huden där jag kan se, minnas och svara deras namn. Våra barn som fanns.

"Man kan vänja sig vid allt - har jag inte sagt det förut? Säger inte alla som överlever det?" (Berättelsen om Pi, Yann Martel)

.