Tanten

Det har hänt en del. Alla tänkbara emotioner inkapslade i prasselplast och krullade snören. Jag har hunnit massor och inget alls i fullständig galopp. Det är fortfarande skillnad på min ork och ork efter Ruth och Astrid. Hon därborta, för 9 månader sedan, som älskade kalas och festligheter får något ångest-lust-blandat över sig när det beger sig. Roliga händelser blir snabbt ett stressmoment och trots att de verkligen är roliga börjar hjärtat pumpa för fort och jag blir yr och fallfärdig. Jag känner mig som tanten på "hemmet" som blivit bjuden på släktkalas. När det är dags för efterrätten är hon så trött och svag av all uppståndelse att det är dags för hämtning. Tant är jag bara i hemlighet, inombords, och ibland önskar jag att färdtjänst plockade upp mig alldeles för tidigt. Att personalen gav mig min kvällsmedicin och packade ner mig bland filtarna redan vid sju.

Högtider och stora som halvstora händelser är som en skål med snabbvispad grädde som äts för fort och gulnar i skålen. Efteråt händer det att jag dippar. Gråter och väntar apatiskt in natten, den som inte sovs. Det är som om allt som verkligen är roligt blir ytterligare påminnelser om hur mycket roligare de skulle vara om jag fick uppleva dem med mina döttrar. De som aldrig mer får uppleva något. Roligt blir påmind, blir ångest, blir våt pöl. Det är dubbelt att säga allt det här för i djupet av hjärtat har jag haft roligt, men när ångesten kommer krypande kvittar snabbt skratten och inget spelar längre roll. Jag känner mig elak som känner så men kan inget rå för. Jag får inte själv ihop det, roligt lika med ångest...

Det har fyllts 34 och kanske är det tiden som springer för fort för tanten under filtarna.