En höftad kvadratmeter

Tisdagen innehöll bland annat gravpyssel. Jag är inte där så ofta på grund av avståndet och jag våndas varje gång över de döda växter jag förväntas se ovanför mina döda flickors sista destination. Död på död är ingen angenäm tanke, om nu död i singular kan vara det. Att resterna av mina förstfödda ligger i sin röda urna med guldströssel kan jag hantera någorlunda, där finns inget mer att göra, men att det dessutom ligger hjälplöst kvidande (de nästan hörs) växtdelar smetade längs stenen kan jag inte stå ut med!

I 30 graders sommarsol tog jag stora spaden och skottade bort en kvadratmeter gräs på ytan runt stenen. Till min förvåning myllrade det av liv därunder! Förutom maskar hade en myrfamilj á tusentals bröder och systrar flyttat in i graven! När jorden var blottlagd fick jag för mig att ytan jag grävt var för stor jämfört med ytan på gravarna intill. Jag tror att jag minns, från de första chockade veckorna, att det talades om en kvadratmeter där plats finns för 9 urnor...och ett myrsamhälle. Hur brett får man gräva? Hur djupt får man gräva? Hur högt får man plantera? Hur stor är en kvadratmeter utan måttband? Hur stor är en höftad sådan? Förmodligen alldeles för stor. Människor och döda i närheten kunde ju tycka att jag tog mig friheter på heliga domäner och tanken gjorde verkan.

Jag lappade och lagade och fyllde tillslut min (fortfarande för stora?) ruta med sjösten, ett blommande mosaikhjärta på lut och stack ner en vindsnurra i skepnad av Cyklande Syrsan mitt i den utblommade Julrosen. Pappa M gav under tiden mjuka hälsningar genom mobil på sten-metoden. Jag ska ta reda på var jag kan ta reda på mer om vilka friheter en änglamor har vid sina barns grav, för alldeles nöjd med resultatet blev jag inte. För prydligt. För kantigt.
Jag måste gräva lite till.