Se upp till lekande barn!

Vi har två pojkar på 4 och 7 år som närmsta grannar. Jag minns deras stora ögon när vi bar våra flyttlass in i det som skulle bli flickornas hem. De letade efter potentiella lekkamrater och det riktigt spände i luften av förväntan. Efter några veckor pratade jag med bröderna för första gången och jag märkte att det fanns stora frågor som bubblade i den äldsta av dem. Vi pratade och skrattade men tillslut kunde han inte hålla sig.

"Har...har ni aldrig haft några barn?" Med allvar och tålmodig väntan stod den modiga pojken och ville prata om det hela grannskapet redan visste. Han inget undantag. Jag funderade lite över hur jag skulle förklara med hänsyn till pojkarnas unga ålder men valde tillslut den enkla vägen. Det självklara svaret. Jag berättade att vi fick en Ruth och en Astrid som föddes för tidigt men dog då de var för små (måttade med händerna), och att vi visst fick två barn som vi saknar mycket. Jag berättade också när de föddes.

"Ooj..." Blev det tunga svaret följt av tystnad och ett "Men ni kanske kan få fler barn...för...för då kan vi leka med det jag och lillebror!" En trösfull vändning och jag svarade att jag hoppas vi kan få fler barn men att det inte alltid är så enkelt, och att deras föräldrar haft tur som fått så fina pojkar. Det skulle vara jätteroligt om de lekte med det barn vi kanske får men att bröderna då är så mycket större och kanske inte kan leka på samma sätt. Lillebror bröstade upp sig och svarade snabbt "Men JAG kan leka med det då, för JAG är liten!"

Jag skrattade och nickade medan storebror ännu stod i tankar "Nej...man kanske inte bara kan få barn så lätt..." Jag blev varm av hans frågor och stora tankar och jag tror han kände ett lugn i att äntligen få utlopp för besvikelsen över att inte få nya grannbarn att leka med. Därefter blev vi goda vänner och pratar ofta om ditt och datt. Försiktiga frågor rörande oss och bebisar, ofta repetitioner, dyker upp med jämna mellanrum där vi står och rycker ogräs tillsammans eller snackar coola cyklar.

Jag visade honom av misstag en bild på våra döda flickor bäddade i kistan, när jag bläddrade åt fel håll då jag skulle visa ett snyggt kort jag precis tagit! Trots min kvicka manöver förstod jag oroligt att han registrerat bilden och självklart följde en lång frågestund kring flickorna. Jag blev lite rädd att han skulle tycka bilden var obehaglig då flickorna såg så "förstörda" ut efter obduktionen, och hoppas att mina svar räckte som bearbetning. Föräldrarna med fastgrodd avhållsamhet i vuxenskalet skulle ändå aldrig fråga.

Jag har två små nyfikna kompisar att vara glad för i grannskapet! Glad för att de vågar vara nyfikna och glad för att de tar mina svar på största allvar. Glad för att de ännu inte lärt sig att barn är något man "skaffar" och för att det inte hunnit växa skygglappar i deras pannor. Och inte minst är jag glad för alla självklara frågor där jag får svara med mina barn! De hjälper mig att förlika mig med de många "se upp för lekande barn"-varningsskyltar som pryder våra dikeskanter. De som aldrig kommer att varna för en Ruth och en Astrid.

.