Play Doh och Velcro

Vi har pysslat om en fantastisk nybliven änglafamilj i vårt lite för stora och tysta hus under några dagar. Egentligen var det de som pysslade om oss! För om vi bortser från några timmar i köket var det vi som fick gräsmattan klippt, rosrabatten rensad och ny musik i våra högtalare. Dessutom fick vi leka med deras förstfödda dotter på snart tre som hjälpte oss täcka vårt fula kök i ett färgglatt Play Doh-skikt. Det var underbart att höra övertrötta glädjerop och griniga morgontjut till bakgrund av små barfotafötter med trasig stortånagel, tassande över parketten. Det var så det skulle låta här och de hjälpte oss fånga det ljudet.



Det är lätt att se framför sig hur två änglafamiljer skakar av gråt när de umgås, snackar sorgtyngda minnen eller sitter aptitlösa med hängande axlar. Verkligheten är en annan. Där får hängande axlar stor konkurrens med skratt och ironi kring 'lagen om alltings jävlighet'. Visst pratar vi om våra tappade barn och omständigheterna kring dem men utan tillstymmelse till hävdelsebehov. Galenskaparna & After Shave förklarar ironin såhär: "Det är när man överdriver något negativt så att det blir så positivt att det blir negativt." Precis så pendlar våra samtal. Från ödets nycker till igenkännande skratt till allvarliga insikter.

Våra vänner har blivit klarare för oss nu. Tre änglar har sett till att sprida ett sorts magiskt stoff med skinande velcro. Vänskapen finns med naturligare närvaro närmre hjärtat, men tacksamheten över densamma skuggas av en skyhög önskan om att allt vore annorlunda. För dem. För oss. Den nygamla vänskapen är tacksam men inte värd priset.

.