När vi träffade våra vänner som nyligen fått och förlorat sin dotter pratade vi om våra kroppars vara och icke vara. Mamman till den nya stjärnan på himlavalvet berättade att hon redan börjat träna och hur hon var fast benägen att bli ett med sin kropp igen. Hon menade att däri har barnet legat och hennes utflyttade bostad måste tas hand om, underhållas. Som en hyllning till att det var just där, innanför det yttersta skalet och närmast hjärtat, dottern levde sitt hela liv.
Jag har aldrig tänkt på det så och vår vän fick mig tacksamt att vända nya blickar inåt. Navelvägen in mot hjärtat som fortfarande slår saknad omkring sig. Där fann jag min egen kropp, den jag hyst sådant agg mot och kanske fortfarande gör. Den som släppte ut två flickor alldeles för tidigt, och kanske till och med var hela orsaken till deras död! Jag har svårt att förlåta mitt skal för det. Mycket svårt.
Kroppen blev snabbt min fiende och jag struntade i att ta den ut på promenader, ge den diabetesvänlig mat, eller äta alls! Jag struntade i att klä den i snygga förpackningar och jag struntade i att fixa med dess hår. Jag var så absorberad av själslig smärta att resten av mig kunde dra dit pepparn växte. Nu vet den tack och lov inte var den växer och jag dras fortfarande med densamma. Kanske är det dags att tänka om?
Min kropp var mina flickors boning i 21 fulla veckor, kanske borde jag hylla den för det? Den var deras allt under två korta livstider och kanske blir den återigen uthyrd? Lekplats, viloplats, restaurang, tröst- och konsertlokal. Kanske är den värd lite bättre och kanske är den värd det allra bästa? För en sak är klar, jag borde verkligen se efter mina utflyttade döttrars första bostad, på mellanplan, den jag och Kärleken snickrade varsamt tillsammans!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är så lätt att tappa taget efter att ha förlorat två små underbara flickor. Det är sorgen som gör sig påmind, man orkar liksom inte. Det blir litet lättare med tiden, men låt det ta tid. Vi är inga övermänniskor, som ska klara allt på nolltid!
Vi är så många som önskar att din mage ska få hyresgäster igen! Jag håller verkligen tummarna för att det ska bli så!
Kram på dig!
Ingegerd
Det var en fin tanke din vän hade! Så har jag inte sett det innan... är mer som du, straffar kroppen för att den inte höll ut...
Johbur!
Ett fint sätt att se på sin kropp. Att vårda det som var flickornas allt och som kanske blir någons allt igen.
Jag förstår delar av att det är svårt att förlåta... Jag anklagade mig för massor med saker som säkert orsakade Mikaels död. Om jag bara gjort på annat sätt...
Och när sorgen tar strypgrepp är det lätt att börja hata det som inte har fungerat.
Ja, kanske är det dags att tänka om, kanske mäktar du med det nu, att ta hand om bostaden och vara rädd om både den och vad allt där tillhör? Kanske små korta perioder och det är en bra början..
Varma kramar!
Skicka en kommentar