Mitt pang-pang

I perioder som bara blir längre och jämnare, befinner jag mig i en sorts vanlig värld. I den ryms inte den stora sorgens förlamning. Allt oftare går jag vilse på kartan över de ställen där allt gick snett, och jag börjar bli ganska duktig på att mota bort alla monster jag möter när jag inte orkar eller hinner strida. Dessa perioder är nödvändiga men konstiga.

Nödvändiga då jag legat på botten och tillåtit mig känna i väldigt många månader och behövde släppa taget om sorgen för att få livet att fungera. Konstiga då "vanligheten" blivit full av motsägelser. Jag tror jag leker en lek som går ut på att härma den jag var innan, med vissa modifikationer.

Jag bor i ett dockskåp där jag med fast grepp om huvudpersonen tvingar henne utföra sina sysslor med huvudet någorlunda högt. Klär henne, tar henne till jobbet, böjer hennes armar och ben i ergonomiskt riktiga poser, målar hennes väggar, hoppar upp och ner och allt annat en docka med lite hjälp kan göra.

I den reella världen sitter jag på avstånd och tittar in samtidigt som jag manövrerar mig till ett nästan trovärdigt normaltillstånd därinne. Jag gillar leken och leker den allt oftare, för jag måste och andas bättre i den. Vardagsleken är min terapi och precis som ett barn härmar krig och pang-pang för att bearbeta världens ondska, bearbetar jag min egen overklighetskänsla i den vardag som blivit lite av en främling.

Jag har lossat på handen som höll strypgrepp på alla minnen kring flickorna, för dessa minnen lever i varje uns av mina sinnen. Alltid. Jag är inte längre rädd att tappa dem. Jag har funnit vänner i saknaden och gråten då jag förstår att de vill mig väl och behövs. Jag har tvingats acceptera och förlika mig med det oacceptabla. Jag har låtit sorgen gå tung över och kring mig och levt de fasor som följer det fasansfulla. Nu återstår att rollspela mig själv i social träning, bort från de mest bråddjupa veckor och månader där jag var den drunknande i 'hela havet stormar'.

.