När Ruth och Astrid försvann (då hade de på sin höjd försvunnit, inte dött) blev texter otroligt viktiga. Nästan övernaturligt viktiga. Var texterna bra kunde de dämpa den värsta ångesten när jag höll mig koncentrerad mitt i ett livgivande stycke ordkonst. Så fort jag slutade läsa eller skriva var det över mig igen...mitt undermedvetnas försök att få mig att förstå att jag aldrig skulle uppleva mina döttrar igen. Inte ens deras död! Så jag samlade citat, artiklar, böcker, dikter, musiktexter, medicinska rapporter och forum-inlägg...som jag intog istället för att skära mig, istället för tabletter.
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
tisdag 20 april 2010
söndag 18 april 2010
Vindar
Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
måndag 5 april 2010
Passerad
Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon har gått före in i döden men också hur livet segrar över den under påsknatten. I alla fall om man är övertygad i sin Gudstro, och pratar man hebreiska betyder påsken "passera" eller "gå förbi". Jag förstår inte riktigt kopplingen mellan betydelsen och händelsen...men kanske syftar den på att så många gick förbi den sårade och svikne sonen utan att stanna till?
Jag är inte övertygad, men ändå intresserad av historierna kring vår vedertagna tro. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad på den gudomlige som inte gör något åt världens orättvisor, men så tänker jag efter...hur kan jag bli arg på någon jag väljer att inte tror på? Svårt att förklara det där. Men jag nästan vill att Gud ska finnas så att jag får vara ursinnig! Det måste vara svårt att inte vara arg på Gud även om man tror!
Jag passerar många gravar på min väg fram till flickornas. Jag stannar ofta till. I det nyanlagda gravområdet ligger många barn en meter under jord, där ovan står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakler. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra ligger kvar.
Den här Guden förresten...han var tydligen en grym, hänsynslös, hämndlysten våldshärskare med dubbelnatur etc. Det kom författaren Eva Moberg fram till efter att ha studerat Gamla Testamentet för att teckna ett porträtt av Gud. Den heliga texten är tydligen späckad av blodiga massakrer, straff, lydnad, förbud mot rasblandning, herrefolksmentalitet och nästan inget av förlåtelse och medkänsla! Och jag undrar med tanke på ovanstående, vilket som egentligen vore värst? Att Gud finns eller att Gud inte gör det?
Uppståndelse tack!
Påsk vid graven
Jag är inte övertygad, men ändå intresserad av historierna kring vår vedertagna tro. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad på den gudomlige som inte gör något åt världens orättvisor, men så tänker jag efter...hur kan jag bli arg på någon jag väljer att inte tror på? Svårt att förklara det där. Men jag nästan vill att Gud ska finnas så att jag får vara ursinnig! Det måste vara svårt att inte vara arg på Gud även om man tror!
Jag passerar många gravar på min väg fram till flickornas. Jag stannar ofta till. I det nyanlagda gravområdet ligger många barn en meter under jord, där ovan står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakler. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra ligger kvar.
Den här Guden förresten...han var tydligen en grym, hänsynslös, hämndlysten våldshärskare med dubbelnatur etc. Det kom författaren Eva Moberg fram till efter att ha studerat Gamla Testamentet för att teckna ett porträtt av Gud. Den heliga texten är tydligen späckad av blodiga massakrer, straff, lydnad, förbud mot rasblandning, herrefolksmentalitet och nästan inget av förlåtelse och medkänsla! Och jag undrar med tanke på ovanstående, vilket som egentligen vore värst? Att Gud finns eller att Gud inte gör det?
Uppståndelse tack!
Påsk vid graven
När livet är svaret
Barn är fantastiska sorgbearbetare stod det någonstans. Små terapeuter. Det tycker många som varit med om stora tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.
Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!
Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?
Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)
Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?
Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.
Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.
Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...
.
Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!
Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?
Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)
Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?
Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.
Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.
Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
