I väntan på att färgen torkar

Måla väggar är döda-barn-terapi god som någon. Inte ens den mest innovativa KBT:n kan råda bot på död, eller sorgen efter, men kanske råda bot på det förlamande tillstånd som följer döden och sorgen i spåren. Måla fungerar så för mig. Frigörande. Jag tänker väldigt bra och mycket när jag har flow. Alltså när jag får saker gjorda utan att tänka nämnvärt på den syssla som håller mig upptagen, utan ägnar mig åt att tänka mina tankar. Fri från skräp! Det blir jag när jag målar, städar, krattar, springer, syr, packar paket, promenerar fort, går på loppis och kalas. En här-och-nu känsla utan motstycke. Helgen har bestått av det ena här efter det andra nu.

Ett sjaskigt litet WC har förvandlats från mintgrönt (på modet nu) till varmt vitt och fogarna (som även de var mintgröna och på modet nu) har blivit skrapade och omfogade. Det sistnämnda, aldrig mer! Svett, pulverdamm, kladd, svid, tårar, muskelvärk och jävla skit! Innan söndag blir måndag ska jag silikona i skarven mellan vägg och golv så att Sören rörmokare får en trevlig arbetsmiljö när han placerar holk och handfat. Jag bombarderar våra underbara hantverkare med amatörfrågor så fort jag får en chans och ser ivrigt fram emot morgondagens frågestund. Jag har tre utbildningar, med tre olika inriktningar i ryggen och skulle en fjärde bli aktuell är det målare jag blir. Lokförare som nummer två.












Ett vackert paket blev till i väntan på lördagens 35-års-kalas, packat med hjälp av en antik pappersduk som kostade 2,75 på den tiden! Jag har tidigare packat med tårtpapper, vaxdukar, potatistryckta tyger, stora växtblad, garn, spanska dagstidningar, målningar, tapetrester, färgad bubbelplast...det går att packa av det mesta, och däri ligger det roliga. Just det här passade mina neonfärgade naglar och jag lämnade med viss motvilja ifrån mig grannlåten.









Väggen med flow väntar på att avsluta en fin helg till tonerna av Stevie Wonder's Sir Duke. Många nya tankar innan drömmen tar vid.

"Fugeoverfladerne skal vaere rene, törre og fri for stöv"

.

Livsberövad

Idag har livet saknats mig. Svag, darrig och hudlös. Med huvudet i sanden har jag kippat efter luft utan att se eller höra. Bara saknad och knastriga rop.

Mamma skulle komma för en dag på stan, det såg vi båda mycket fram emot, men senvintern som under natten strösslat 20 cm snö kring modern satte stopp för försöket. Ensam drog jag fram på slaskiga gator och höll yrseln stången. Önskar jag hade haft en sådan! Några desperata försök till välmående gjordes. Jag blev klippt och köpte neonorange nagellack, nya bh:ar till min förkrympta byst och sedan en tragisk fika med en ännu mer tragisk mig. Efter fikat gick det utför...

Saknar min mor, saknar att träffa vännerna, saknar att orka träffas alls, saknar mig, saknar ork att måla naglar i neon, saknar den ytliga glädjen efter en shysst klippning, saknar att läsa era bloggar, saknar mina bröst, saknar luft i lungorna och mest av allt...saknar jag livet...

Vinkar, gäspar...
sedan aldrig mer.

.

Var inte rädda

Jag har funderat kring den obarmhärtiga rädslan som förklädd till tvivel brukar krocka med misstron. Man blir orolig i deras sällskap, de är stora och tuffa. Oron blir till bävan och rädslan förgriper sig på kroppen och angriper likt en skenande cancer. Att skriva är min medicin och bloggen är morfinet. Rädslan (för allt möjligt) håller sig då på mattan och gör sig medgörligare, enklare att se och förstå. Rädsla sedd ur fågelperspektiv gör det aningen lättare att flaxa, ta ut rörelserna i full vingbredd där ovanför.

Jag har återigen läst Berättelsen om Pi (Yann Martel), en skeppsbruten pojke i en livbåt som i sällskap av en livsfarlig bengalisk tiger flyter ikapp med tiden, och livet, på den allt annat än "stilla" oceanen. Han tvingas lära sig överleva med den största av rädslorna, Richard Parker, tigern:

" Bara rädsla kan besegra livet...Den ger sig på ens svagaste punkt som den hittar med osviklig lätthet. Varenda del av en slutar fungera på det sätt som passar den bäst. Det är bara ens ögon som fungerar som de ska. De är alltid mycket uppmärksamma på rädslan... Rädslan som inte är annat än ett intryck har triumferat över en...den försöker förstöra allting, till och med orden man behöver för att kunna tala om den. Så man måste anstränga sig oerhört mycket för att uttrycka den. För om man inte gör det, om ens rädsla blir ett ordlöst mörker som man undviker, kanske till och med lyckas glömma, öppnar man sig för fler anfall av rädslan eftersom man aldrig egentligen tog upp kampen med den fiende som besegrade en."

Idag tog jag orden med mig i bilen, ut i solen. Sa dem högt så att mottagarna säkert skulle höra. Kärleksförklaringar upp i skyn. Älskade små...Jag ansattes av rädslan att flickorna inte kände sig älskade, förstod hur mycket kärlek de förde med sig. Jag skulle ha strukit mer över magen, varit närmare, mer närvarande. Pratat om dem med alla som korsade vår väg, om piruetter och stretchövningar under huden. Jag drabbades av rädslan för den stora tystnad som sänkt sig kring våra barn. Största möjliga...som om de aldrig funnits. Så jag skrek! Gormade älsklingsord upp i solen. Stora, varma, yviga. Röda studsbollar. Jag skrek tills jag inte behövde skrika längre och vann över tystnaden.

.

Tiden är

"Tiden läker alla sår", ett uttryck som ställer höga krav på automatisk självläkning. Det skulle vara ett bekvämt vägval att svepas med av en tidsvåg men förlust utan ett ihärdigt sorgearbete vore att förringa barnens värde. Det som krävs är en livstids straffarbete. Tiden gör både till och från men är mest en illusion som gör det svårt att andas.

Tiden. Den är ikväll 6 månader ifrån två levande minimänniskor. Och igår. Den andas tungt. Det är vad tiden är ikväll.

Den ger utrymme. Att ge efter, skapa sammanhang, att ta farväl. Alltid för trång. Den låter mig tända ett par lågor som brinner extra länge. Fem dygn för att vara specifik. Tiden är fem trånga dygn av något slags liv, i brist på bättre. Den har lagt spår som jag kan följa. Tre vägval finns på min karta; förträngning, balans, fritt fall. Jag är säker på att det finns och tillkommer fler, tids nog. Tids nog blir smärtan en hanterbar del av livet.

Den är och förblir vad den är när två barn gått förlorade. Trång och sårig. Lång och snårig. Mitt hjärta blöder ikapp med timmarna. Det finns oändligt med tid att blöda, läka, blöda, läka, blöda läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda, läka, blöda...


.

Synvillor

Jag på stan : "Oj! Han som går där ser ut som en variant av dig!
Kärleken: "Jasså?", och tittar åt fel håll.
Jag: "Där! Ni är så lika!"

Jag hemma med blicken på snyggt säckiga byxor: "Har du gått ner i vikt?"
Kärleken: "Nä, jag är inte smal, jag har gått upp!"
Jag: "Jo, du ser tunnare ut. Som han på stan."
Kärleken: "Nä!"
Jag: "Jo, fast kortare"
Kärleken: "Jaha, så jag är både kort och tjock!!!"

Som man kan se sig själv genom andra ögon.
Behöver jag bli tydligare?

Innovation

Dagen bjöd på marknadsföringskurs på Göteborgs Stadsmuseum. Trots att mina sovtimmar fortfarande inte sträcker sig längre än till 4 timmar per natt har något förändrats. Den hårda dippen känns inte fullt så hård längre. Jag gladdes åt att vara på besök i min gamla bo-stad och omgivningarna tedde sig något vackrare än vanligt. Visst lyste solen och visst är ett avbrott i rutinerna välgörande, men ändå. Staden liksom välkomnade mig åter, utan att jag kände mig förrädisk eller längtade tillbaka. Kort och gott på besök.

Det här med hoppet vill jag inte på något sätt överdriva. Dels lyser solen som har dokumenterat god påverkan på psyket, samt att den bistra sanningen är att rätt vad det är trillar jag av stegen igen. Det är så sorgen efter en Ruth och Astrid fungerar. Kanske gör den vetskapen att jag kan njuta aningen mer av de stunder som är just njutbara? Kanske.
Jag märker tydligare nu alla ögonblick som bör tas tillvara. Klyschigt så det förslår men ändå ett uppvaknande.

Sorgen är som den där "besvärliga kunden" vi fick höra mer om idag. Den som gör att jag får ett brådskande ärende till magasinet där jag letar böcker ännu ej skrivna. Den som får mig att gripa efter den trubbiga papperssaxen med förhoppningen att korta livet. Densamme som gör att jag med transparent hicka måste försvara min presens med "jag kan inte allt om allt". Kunde jag skulle jag i stundens hetta förstå att det är de besvärliga kunderna som lär mig något nytt, leder till innovation. Bekräftelsen, den att jag är bra, den ska jag lyssna på ofta men det är bara det besvärliga som leder till nytt. Sådan är sorgen. 10% hopp 90 % hårt arbete.

Jag ska motvilligt tacka den en dag.


Ps. Sparveln, är du där? Saknar dig!
.

H nummer ett gav fyra

Hon som bär på liv spred stora och många H (tror det fortfarande kallas...hopp...) hemma hos familjen Saknad med sin present:

Till Ruth & Astrids mamma & pappa

Inte är ni hopplösa...
...det kan bara grodor utan ben vara!
Massa kramar
Familjen XXX

Som jag älskar att vi är just Ruth & Astrids mamma och pappa! Som jag gläds åt den lilla gröna knopp jag fann i bladverket...

H nummer fyra.

.

Käftsmällar

Den stryker mig mothårs, stannar, går, våldtar, ber om förlåtelse och börjar om igen. Jag tror mig se mönstret nu, men det gör ändå lika ont. Skillnaden är att synen är klarare. Klarnar. Sorgen har inget lyckligt slut, den som trodde det. Den lägger alltid sin asfalt, för alltid, men låter tiden och viljan bryta fram likt gula asfaltsblommor. Den lär mig att njuta av den plötsliga blomningen. Lika plötsligt som smärtan gör ont när den krossar bladen. Den är inte att lita på men jag lär mig att fjäska och lyckas ibland. Då blir den mild som en spinnande katt.

Idag fick sorgen äntligen ett bakslag och vek undan för något uthärdligt och vackert. Jag behöver bli omruskad och skakad för att tappa bort den när den härjat för länge. Väcka mina H till liv.

Dagen, så som jag beskriver den ovan, började egentligen vid två. När lunchen led mot sitt slut och jag blev sötsugen för första gången på länge. Då kom hon, nästan som en efterrätt! Hon hade ett paket med sig, som glömdes bort att öppna när samtalet tog vid. Magen börjar synas nu och jag blev varm när jag sneglade, kunde inte låta bli. Vackert som insikten att livet efter döden finns. Där kom H nummer ett!

H nummer två visade sig i den hemlösa kvinna som besökte oss på eftermiddagen. Hon stannade till stängningsdags, sittande på en medhavd plastburk med lock, lindande sina sårigt blödande ben och sov sedan en smula. Lånade gummiband och sax, jag frågade inte. Med krum rygg och smutsiga kläder, påse dragandes efter sig, vid den enda möbel hon kunde skita ned. Vit plastburk storlek större. Hon var van och lågmält nöjd med det. Eller så nöjd och van man kan vara efter en hemlös dag på drift från äcklade blickar och avståndstagande. Men kanske nöjd att finna sig en plats att vila, om bara för en stund. Hon hette Sinclair och jag ringde efter taxi, önskade henne trevlig kväll och välkommen åter. Det fanns något vemodigt vackert i denna kvinna och jag kände vördnad. Sinclair... Jag hoppas kärlek för henne.

Färden hem tog med sig en stor påse chips och en grekisk feel-good som hette "Livets krydda". Två myror (vår!) i badrummet och ett samtal med bror senare, appropå bergvärme, hör jag mig säga till densamme att: "vi bli väl förhoppningsvis fler i familjen och då är det nog smart att borra ett djupare hål." Fler i familjen...
H nummer tre!

H nummer fyra ser ni i nästa inlägg.

Jag behöver alla dessa käftsmällar för att återfå Hoppet. Jag behöver få tydliga bevis för att livet fortsätter och det fick jag idag. Snart natt och boken vid min säng ska vara "En riktig käftsmäll till roman".

.

Vaken

Idag slog den stora tröstlösheten ihop sitt vida brätte och visade på vackert väder. Det kändes onödigt att ignorera att våren har tagit över vinternätternas blindgång. Jag såg ljuset för första gången på länge. Jag såg det verkligen!

Från regnkappa till vårjacka tog sig fantasierna, byggde en bana genom det framtöade gruset på garageuppfarten, mellan snödropparnas uppkäftiga god morgon och iväg på solsemester i "Allt om resor". Långt, långt bort.

Tröttheten har aldrig varit mer påtaglig. 4 timmars sömn per natt och ingen däremellan har påverkat mitt sinne såpass att jag i alla fall lägger märke till den vår som sker på marken. Eller hägring. Ögonlocken skapar en naturlig horisont.

Som små knäppar på näsan
fjärilslätta örfilar
börjar våren väcka

.

Jag lider av mycket men inte hybris

På jobbet får vi med jämna mellanrum spännande bruna paket från Kulturrådet. En instans som har till uppdrag att förverkliga regeringens kulturpolitiska mål. De delar ut kulturbidrag inom olika grenar, däribland litteraturbidrag för att värna om mångfald och kulturarv. De ser vidare till att de böcker som får litteraturstödet finns att låna på våra bibliotek, och där kommer de bruna lådorna in!

Jag gillar ofta innehållet och letar noggrant efter de mest lysande pärlorna. De som lyser mest låter vi briljera i hyllorna för allmänheten, resten säljs eller delas ut som priser. De som inte anses duga för vare sig det ena eller andra läggs i dvala, den ena på den andra. Växande hyllmetrar. Men ibland tar vi fel! Jag väckte en till liv härom dagen. Svart, grå och bräcklig med spretig baksidestext. Den såg ut ungefär som jag känner mig bakom hjärtat. Jag fattade tycke för ynkligheten och tog den i hand med hem. När jag utsatte de olästa sidorna för 60-talsluften i nya huset insåg jag att orden var nästan mina, i alla fall de rader jag valde, och särskilt de två sista.

Jag drar mig inte för att citera när någon redan uttryckt en känsla på det bäst tänkbara sätt. Onödigt att ens försöka. I detta fall en ung Vitrysska som istället för att bli dragspelerska började publicera lyriksviter. Här ur Tårarnas fabrik från 2007:

den kommer in i dina ögon
munnen
örat
som en smutsig fluga
kretsar döden
hindrar
dig att se
äta
höra
till slut
lyckas du fånga den
pressar den
i näven
du är tillfreds nu
du sliter av den vingarna
huvudet
och låter den flaxa
på golvet
du betraktar den länge
eller ska jag säga för alltid

(Valzhyna Mort)
.

Var dag

Under veckan som gick hann jag med en behövd lunch med vännen U. Som en projektil dök den bistra sanningen ner i våra tallrikar. Ett telefonsamtal från stenhuggeriet! Flickornas sten var klar att placera men den vägde mer än beräknat, trots sin relative litenhet, och vi måste få hjälp med placeringen. Det har varit många vändor på stenhuggeriet, dels då den första stenen rämnade itu och dels för att vi ångrat våra påföljande val mer än en gång. Jag trädde på min arbetskostym när det kom till besluten.

Mitt i lunchpastan landade en bit av min bisarra vardag där två döda flickor gör sig ständigt påminda. Jag kan tala om de praktiska bestyren som om de var en del av mitt arbete, ett viktigt uppdrag med många inbokade möten och dead lines. Min vän fick den också i tallriken! Hon är modig, för hon ryggar inte när det skvätter. Hon hjälper till att torka upp och att fortsätta där vi slutar. Så vi fortsatte med den välbehövliga lunchen och lät stenen få vänta på sin placering. Tillbaka klockan ett.

Det är som jag läste någonstans, utan att minnas var - "Det första förunderliga man är med om gör djupast intryck. Det som följer därefter får foga in sig i det intryck det första gjorde." Ibland måste även två små änglars sändebud lära sig att vänta.

Ibland låter de inte vänta på sig alls! Som i matbutiken en eftermiddag samma vecka. När andra köper röd mjölk, storpack av allt och lördagsgodis köper jag en liten ärtsoppa och snus (för överlevnad), påskliljor (för att låtsas), söta trädgårdshandskar (för gravpyssel), och söker hökögd efter gravljus av bra kvalitet (för att hålla något vid liv).

Vardag med inslag av Ruth och Astrid.



.

Överhoppad

.

det är som om allt som har hänt
inte var annat än säkerhetskontroller du måste passera
för att nå fram till sommaren

gud har singlat slant
inuti mig
som om jag vore en damm

och önskade mig något
och hängde kvar i luften
och allt utom hoppet tillhörde mig

(Valzhyna Mort)

Granne med självaste Fan

Mellan 1 och 3 procent av alla förlossningar är tvillingfödslar, ganska ovanligt och ofta något som barnmorskor och förlossningsläkare vill närvara vid. Dubbel utmaning och dubbel glädje. När jag fick reda på att grannarna rakt över tomten nyligen fått tvillingar tog jag motvilligt det första lyckopillret. Det blev för mycket och jag minns att jag tänkte "det var då självaste Fan!" Om en av ca 86 förlossningar ger tvillingar, hur stora är oddsen att just en tvillingfamilj bor mitt över trädgården? Hur stora är oddsen att de bor mitt emot en trasig familj med tvillingänglar?

Ganska liten.

Det blev mycket för mycket, alldeles för nära, och jag barrikaderade solstrålarna med tunga sandsäckar och lade mig på vakt, vapnet osäkrat med siktet inställt. 60-70 meter från vårt vardagsrumsfönster, med fönster längs hela ytterväggen, lyser ett rum med milt nattljus. Där lyser det alltid. Jag ser detta rum och föreställer mig vad som omhuldas av de mjuka tapeterna. Önskar att det var vi. Vi har många rum att fylla med tvillingfötter och dubbelskrik men turen var inte vår. Om ett par år jagar föräldrarna lyckligt frustrerade runt på jakt efter två små rymlingar, som halkat över på vår tomt, i vår oas, ler urskuldrande mot oss med ett barn under varje arm och barnen gnäller. Säkert två flickor. Jag önskar det var vi.

Jag vill inte behöva dessa svarta tankar. All världens avundsjuka, bitterhet och ilska under de svartaste av tegelpannor. Jag är en snäll och rationell människa! Men när något så uppenbart gäckar oss och älskar att se oss vridna av smärta då tar sig svärtan ut, genom alla mina mynningar och kladdar ner där jag försöker gå upprätt. Blicken dras inte längre mot de höga trädens toppar, där koltrasten sprider vemod med sin sång. Den dras i hemlighet mot ett upplyst fönster i en levande fasad, bakom vilken de boende låter sången fylla dem med hopp om vår och nya tider.

Undrar om de vet att de bor granne med självaste Fan?

.

Mot Sherwoodskogen med Dr Hippie

Det är inte så att jag vill sluta känna eller tänka. Inte dämpa eller förminska. Jag vill bara börja, med något, vad som helst! De senaste månaderna har till stor del handlat om att ta mig till jobbet, jobba, ta mig från jobbet, sitta kvar i bilen, gå in i köket, sitta lite till, ta mig till soffan, ligga, sängen, sova. Vare sig mer eller mindre. Jag vet att sorgen inte låter sig skyndas på och inte heller låter sig gömmas. Det vet jag och det respekterar jag sorgen för, men jag måste få saker gjorda om det inte ska bli för sent. Jag tror heller inte att det är sorgen efter Ruth och Astrid allena som försatt mig i detta kroniska nedåtläge, det finns mer.

Jag var utan illusioner på nya vårdcentralen och träffade till min stora förvåning och glädje världens bästa distriktssköterska samt -läkare! Den sistnämnda barfota i skinnsandaler med rem mellan tårna. Vackra fötter och varm blick. Där skulle fastslås vilken typ av diabetes jag har, varför det onda i sista svanskotan och där konstaterades min depression och undersöktes vad göra. Den ödmjuke men allvarligt bestämda hippieläkaren tyckte inte det lät som om sjukskrivning skulle göra nytta i mitt fall. När han lyssnade på min berättelse (han lyssnade verkligen!) verkar jag ha ett andningshål i jobbet som ger mig den verklighet jag behöver få vara i. Han tyckte vidare att jag skulle sluta med sömntabletter (som jag bara tar i undantagsfall) eftersom de bara skapar mer frustration, och han kunde egentligen inte rekommendera antidepp-tabletter. "Att sorgen handlar om något som måste få kännas är glasklart och mycket viktigt! Det är inga små saker du och din man tvingas gå igenom! Hur går det för din man? Kan ni prata med varandra?"

Jag har alltid tillåtit mig att sörja våra döttrar och är inte längre rädd för smärtan, men rädd för den apati och kraftlöshet den skapar. Jag har viktiga åtaganden att få gjorda parallellt med sorgen och nu kan de inte vänta längre. Eller JAG kan inte vänta på att de riskerar att gå i stöpet. Bädda för mer bekymmer. Mer fungerar inte nu. Jag måste få hjälp att skala undan viktiga måsten. Få mindre. Orka älska min M som han förtänar. Så jag och barfotamannen kompromissade. Det bokades en snabb tid hos psykologen och skrevs ut ett recept på tabletter för "humöret" som ska hjälpa mig att inte bara skriva listan, utan göra det som står på den. Få undan. Återupprätta den kemiska obalans depressionen orsakar. Jag såg fram emot en sådan tablett för första gången i mitt liv!

Men först nu, efter flera dagars upprepad läsning på bipacksedeln som ger mig skrämselhicka, har jag tagit en. Min allra första antidepressiva tablett. Vet inte om jag ska skratta eller gråta? Den första veckan kan om möjligt bli ännu värre för att stegvis, vecka för vecka, höja hormonhalterna mot det bättre. Bättre är bra, men nervöst!

Jag tackade Dr Hippie för det fantastiska bemötandet och han kontrade med att det var han som skulle tacka mig! "Du har ett sådant bra sätt att berätta, beskriva känslan, att du är lätt att få hjälpa." Jag önskar jag kunde hjälpa mig själv lika enkelt...

Från framstupa till upprätt!

.

Symbios

Ett typiskt villakvarter består till största delen av barnfamiljer och äldre par, förmodligen kvarboende mor- eller farföräldrar till barnfamiljerna. Söndagsstek och barnpassning, en ny mening med livet. Lycka gånger två. Det är sådant man ska veta när man flyttar till ett.

Vi är enda undantaget i vårt typiska villakvarter. Eller rättare sagt, det är vi som rubbar balansen och ställer kvarteret lite på kant. Vem är dom? Sällan ute! Vad gör dom här? Ganska bleka! Stort hus, bara två! Inga barn? Sover länge, sent i säng! Neddragna persienner! Var är pulkan?

Vi har inte undgått att se grannbarnens förväntansfulla miner när de förgäves letat efter nyinflyttade kompisar. Vi har inte undgått frågan om vi har några barn. Vi har inte besparat dem det bistra svaret eller ignorerat tystnaden därefter. Vi faller obehagligt utanför ramen och stannar hellre innanför de alltför glesa staketen, skapar en egen värld av gamla rester. Ibland ger vi oss på galningars vis ut i det typiska och låtsas att kvarteret är vårt, i alla fall lika mycket vårt som deras. Visslar och håller hand, snackar takplattor, hunddressyr och bästa pulkbacken. Vi låtsas jättebra när solen skiner och skogens alla talgoxar funnit just vår talgboll!

"Alla levande väsen besitter ett visst mått av vansinne som får dem att uppföra sig märkligt, ibland oförklarligt. Detta vansinne kan rädda livet på dem, det ingår i deras förmåga att anpassa sig. Utan det skulle ingen art överleva." (Yann Martel, Berättelsen om Pi, 2001)

Det är så vi räddar livet och passar på att passa in på vårt egna vis. Grannarna passar också på att anpassa oss. Konvertera oss till sin typiska miljö. Allt som växer bör leva i symbios. Likt djur som lever i total anarki, farliga, skärrade och nervösa tills de är säkra på sin sociala ställning. Vem de kan lita på, vem som befinner sig i över- /underläge, var det kan vila etc. Vi gör ofrivilligt uppror, men låtsas ibland för alla djurs bästa. För att inte rubba balansen.

Idag har vi låtsas bra nedanför den trinda talgbollen. Ända tills närmaste grannan kastade spjut mot vår tomt genom att sammanfatta alla kringboende genom deras barn. "Här bor väldigt mycket barn, det kommer ni att märka. Det är så härligt och vi har så roligt allihop! Vi har två pojkar på x respektive y år, de till vänster om er har två tonårspojkar och en yngre dotter, de snett över har en flicka i våra söners ålder och de rakt över tomten, mittemot, har en liten pojke...och så fick de nyligen tvillingar!!!"

Tystnad.

Spjutet genomborrade mitt skeva leende och lämnade mig med ett gapande sår. Ihålig, utanför och inte anpassningsbar. Jag förlorade vunnen mark och insåg att jag är och förblir ett morrande monster mot väggen. Ett som måste göra sig fri sig själv för att överleva och inte bli farlig för vänligt ovetande. Jag insåg i mitt kaos att det inte bara är vi som rubbar balansen.

De fick tvillingar.


.

Painilin Sufferix

Jag skulle ha behövt en rejäl bipacksedel innan jag tvingades ta in den farliga sorgen innanför huden. En sådan man ska spara och som jag kunde läsa om och om igen. En sådan med akutnummer listade tillsammans med 112. Men tyvärr, och tack och lov, finns inga sådana för alla sörjer vi olika. Olika sorger, olika individer, olika tidsintervaller, olika sätt att skölja ner den och att smälta den. Just nu saknar jag ändå en sådan som kunde berätta faran med mitt sorgintag i kombination med olika händelser och aktiviteter. Den kunde på ett ungefär se ut såhär:

Painilin Sufferix:

Aktiva innehållsämnen är smärta, förtvivlan och gråt, motsvarande sorg 50 mg.

Innehavare av godkännande för distribution: Maximal Otur Ltd, 666 Diavolo street, Everywhere.

1/Vad Painilin är och används för:
Används ofrivilligt vid svåra förluster. Särskilt lämpad vid förlusten av mycket små, mycket efterlängtade och mycket för tidigt födda barn. Tillhör gruppen depressiva läkemedel, även kallad smärtåterupptagare. Sorg anses bero på smärtsamma förluster och påföljande brist på olika signalsubstanser i hjärnan. Denna typ av läkemedel förvärrar den kemiska obalansen i hjärnan som orsakar smärtsymptomen.

2/ Använd inte Painilin om du:
- Är överkänslig mot tårar och oförstående omgivning.
- Lider av ökad blödningsrisk, diabetes eller schizofreni.
- Intar alkohol eller andra depressionsfrämjande substanser.
- Är gravid eller ammar.
- Köpt hus och/eller renoverar
- Försöker färdigställa alla typer av examensarbeten.
- Arbetar mer än 50%

3/ Hur du använder Painilin:
Dosen bestäms av det erfarna traumat och anpassas således individuellt för dig. Tages alltid enligt oturens anvisningar. Vanlig dos för vuxna är flera gånger dagligen. Observera att det kan dröja olika många dagar innan sorgen slår till, likaledes avtar, samt att den kan pågå i obestämt antal månader och år. Kontakta närmaste sjukhus, psykolog eller Giftinformationscentral om du använt mera Painilin än du borde. Om du glömt att ta din dagliga dos ta då dubbla doser för att kompensera den dos du glömt. Brukar ske per automatik. Du bör inte sluta ta Painilin utan en långsam nedtrappning. Ett tvärt avbrytande kan ge förnekelse, myrkrypningar, oro, sömnlöshet. Dessa symptom är vare sig milda eller övergående.

4/ Eventuella vanliga biverkningar:
Illamående, diarré, muntorrhet, darrningar, gråtattacker, yrsel, sömnlöshet, sömnighet, apati, aptitlöshet, försämrad sexuell funktion, kraftlöshet, bröstsmärtor, onormalt rörelsemönster, ångest, menstruationsstörningar, rastlöshet, hudutslag, allmän sjukdomskänsla, vätskeansamling runt ögonen, svimning, hallucinationer, ledvärk, ofrivillig avundsjuka samt bitterhet.

5/ Förvaring av Painilin:
Utom syn- och räckhåll för en lyckad allmänhet. Förvaras i originalförpackningen. Spill skall av miljö- och säkerhetsskäl från den lyckliga allmänheten lämnas till psykolog för omhändertagande.

Denna bipacksedel godkändes senast 2008-09-24.

Ett själviskt dunk i ryggen

Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse.

Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?

Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken med julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...

Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.

Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?

Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.

Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå ett sorts själviskt dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!

.

Solens upp och ned

Det finns många etiketter här som inte fylls på med inlägg. Vissa är lite svårare att skriva om då många tankar är motstridiga och svåra att klä. Adoption är en sådan. Det irriterar mig det faktum att när vi precis släppt greppet om IVF-försök och graviditet, då blev vi gravida! Det som irriterar är givetvis inte graviditeten utan att alla de som hävdat att "då ska ni se att ni blir gravida!" fick rätt! Alla dessa amatörmålare som med romantiska akvareller målade upp solskenshistorier. Jag tror fortfarande på slump och inte "meningen med" men kanske finns det en logik i att när man släpper taget om sig själv kan under ske, man blir mottagligare för solens strålar.

När jag blev med Rutan och lill-Astrid hade jag kapitulerat för det misslyckande jag trodde den sista IVF-behandlingen skulle innebära. Jag puffade nässpray och punkterade kroppen av ren vana och med intentionen att få ett riktigt avslut i barnfabriken. Jag ville inte lämna den sista dörren öppen innan den skulle målas om i vackrare färger och ge storstilad entré för det adoptivbarn vi börjat drömma om. Som vi drömde om detta barn med bruna små händer! Händer som var sina egna nog, som inte hade M:s långa fingrar eller mina sköra naglar. Vi älskade dessa drömda fingrar! Jag lapade glatt kaffe, snusade ibland (en last jag tagit mig för) och drack ett glas vin för mycket under detta tredje försök. Det skulle misslyckas och det gjorde mig inget!

Gener och biologi var inte (är inte) synonymt med ovillkorlig kärlek och gravid för graviditetens skull var aldrig det vi saknade. Vi saknade ett barn att älska, ett barn som var för oss! När graviditeten blev ett faktum och krämporna tilltog i takt med att ultraljudsbilderna på flickorna blev många, då kom kärleken tusenfalt. Men det tog tid innan jag kunde släppa drömmen om de bruna händerna och ge mig hän tvillingmiraklet bakom hjärtat. Det var motstridiga veckor. Jag minns hur vi meddelade våra adoptionsutredare att det inplanerade hembesöket inte längre var aktuellt. Hur glada våra referenser blev över att bli utvalda att försäkra vår lämplighet som föräldrar till adoptivbarnet och hur förvånade de måste ha blivit att inte behövas längre. Behövda i egenskap av föräldraförsäkring.

Nej, graviditeten tog mig på sängen och allt det jag tidigare föreställt mig var som bortblåst. Solen nådde mig trots kroniskt illamående och oförklarliga sammandragningar under en sommar liggande i soffan. Jag klappade på magen, pratade med löjlig röst och läste gravidböcker. Något jag tidigare avskytt då det var förunnat alla andra. Kärleken växte ikapp med magen och höll sig på armlängds avstånd från de okända adoptivfingrarna. Jag släppte dess varma grepp. Greppet slöts däremot kring det osäkra utfallet på graviditeten och den växande kärleken till trots låg jag ofta tröstlös i den sommarsvettiga soffan. Jag grät för det mesta och läste på om graviditetsdiabetes och njurstensanfall. Om sammandragningar och dess orsaker. Om infektioner och immunförsvar. Jag grät över den maktlöshet jag kände. Att inte kunna skydda mina barn från det värsta. Solskensmålande barnmorskor och omgivning talade om vikten att släppa taget och ge mig hän graviditeten, vara glad (som i inte orolig) så till den grad att de lyckades övertala mig. Skulle det värsta hända skulle det hända ändå, utanför min kontroll.

Så jag klev ur soffan med sea-band runt armlederna och åksjuketabletter i väskan. Jag tog soliga korta promenader och tillät mig insulinkrävande godsaker. Jag var i akvarellmålande experters händer! Jag fikade med vänner och åkte på bilutflykter vid västkusten, gjorde mig mottaglig för solen och skaffade fler fräknar. Fick med möda benen proffsvaxade, köpte nyårsblåsa med plats för extra stor mage och provkörde barnvagnar. Jag släppte greppet för ett litet litet tag och det var då greppet släppte om mig. Det var då det hände...

Något stod inte rätt till med vår solskenshistoria.
Lika ogripbar som regn från klar himmel.
Är den fortfarande en sådan?

.

I Skumtimmen

Program- och utställningsverksamhet ingår som ett par av de roligaste momenten i mitt arbete. Där får jag utlopp för kreativitet och kontaktskapande. Det är roligt, men det är också ansträngande. Särskilt nu med utmattning och sorg som givna konkurrenter för min koncentration. De slukar det mesta! Igår kväll var en sådan roligt krävande kväll. Vi hade författarbesök. Som vanligt när jag träffar människor som översatts till 17 språk och säljer mer än 300 000 ex av sina magiska böcker per år, blir jag lite fjantigt knäsvag över kändisskapet och för mig därefter. Anstränger mig till max och klistrar en extra-Johbur med extra av allt utanpå den ordinära. Givetvis fäster limmet dåligt på bar hud och mina nervösa ansatser till ett avslappnat välkomnande trillar av mitt framför geni och fullt hus. Men så kommer insikten oftast till min räddning. Det är inte mig publiken är där för att lyssna på!

I Skumtimmen på det Öländska Alvaret, i en mörk spänningsroman, fann jag en ödmjuk Johan Theorin som fick inspiration till boken genom en svår förlust. En nära vän som tog sitt liv och lämnade kvar sin sörjande vän med påföljden depression. Han gav smärtan olika karaktärer och persongalleri och historia började växa. Boken, som är en mörk årstidsbunden spänningsroman (nästan spökhistoria/deckare), behandlar förlust och sorg och hur en mors liv slås i spillror efter förlusten av en försvunnen son. Ur en artikel i DN läste jag det här inför besöket:

"Fast under den period då "Skumtimmen" skrevs var han ingen lycklig människa. Han säger det med urskuldande min, vill helst inte bli för personlig. Men mamman som förlorar sin son i boken berör honom djupt. Han har stor förståelse för hur lätt det är att fastna i sorgen efter en nära anhörigs död - vet att tiden inte läker alla sår, trots att det kanske har gått decennier sedan traumat uppstod.

- När jag skrev boken hade flera dödsfall drabbat mig. Och så hade jag läst mycket deckare och tyckt att ingen reagerade över morden i dem, att det liksom inte fanns plats för sorg. Dödsfallen var bara till för att polisen eller detektiven skulle få något att göra, säger han långsamt och fortsätter:

- För mig är det viktiga i en kriminalhistoria ändå traumat som dödsfallen skapar. Jag ville skriva en bok där döden får konsekvenser och skapar stor sorg."

Döden får onekligen konsekvenser.

Döden gör att jag knappt håller mig på benen efter en fantastisk kväll. Den gör mig lamslagen och andnödd. Den hjälper mig hålla en ask med 100 antidepressiva tabletter i min hand utan att våga börja. Den hjälper mig att se spår i snön som jag önskar tillhörde två levande flickebarn, och den har stoppat blödande minnen i en stor röd ask där locket ligger på glänt.

Där finns ingen plats för mer sorg så jag blickar ut över den snötäckta trädgården, struntar i klockslaget och lägger det som trillat över kant där, på det snögömda fågelbordet under tunga grenar i den skummaste timmen.

.

Jan Stenmark åsido

Vi lever som vi gjorde, i skepnad av de vi var innan det oerhörda, för det mesta. Vi skrattar och sjunger, bråkar ibland. Skillnaden är fin och knappt märkbar, men en mjuk stämma i moll genomsyrar våra infall och vi blir aldrig desamma. Det är oftast i de svartaste stämningarna behovet av att skriva infinner sig och tankarna tvingar på. Det är då de måste upp över ytan för att buteljeras och få etiketten "sorg". När jag tittar, vänder, skakar och vrider kan jag hantera sorgen och förstår efter hand att den inte vill mig illa, bara få finnas.

När jag tänker efter tycker jag om mitt nya ofrivilliga jag, för jag har blivit en nyans rikare. Rik är bra har jag lärt! Visst önskar jag att allt hade varit annorlunda, men insikten om att inget går att ställa tillrätta och att önskningar gör vare sig från eller till, gör mig mer ödmjuk och försiktig i mina steg. Som att blotta halsen för ett hungrigt lejon och på nåder klara sig. Som att visa alla sina synder i den starkaste av strålkastare utan att bli stenad. Denna oerhörda utsatthet har skrämt bort all stolthet och ätit upp dess mor.

Vårt hem brann ner med allt av kära ägodelar och vi klarade oss undan, med bara minnen kvar av sommarsemestrar och gamla kärlekar. Minnena är det finaste jag har. Och när jag plockar fram de som tillhör Ruth och Astrid blir jag varm och öm. Det är smärtsamt vackert och jag älskar dessa minnen! De kan inte brinna och är dyrt stöldlarmade. Försäkrade i hjärtat. Likt en passion, en förälskelse som blir något varaktigt, sansar sig sorgen och släpper in vardagen. Allt annat skulle bli outhärdligt. Det är för svårt att leva i dessa starka känslorus och samtidigt behålla förståndet. Sorgen har inget annat val än att anpassa sig efter det liv som måste fortsätta levas, och lämna bäraren för alltid förvandlad.

Älskade minnen...
.

Några fästliga kvartar

Som noviser i renoveringssammanhang märker vi, allt eftersom helgerna passerar i upptempo, att huset aldrig kommer bli klart! Men vi gör vårt allra bästa de kvartar vi inte sitter eller ligger utmattade under mjuka filtar. List för list, våd för våd. Under tiden lär vi oss ett nytt vokabulär i genren fästelement; gängskärande blindnit, fransk sexkantshövdad träskruv, delgängad passkruv etc. Visste ni att vikbulten är en av de få bultar som både kallas och är en bult!

När månen är en lång stång

I takt med att månen tillryggalägger sina varv runt jorden och den gyllene globen står i ny eller nedan, drar jag och Kärleken oss tillbaka likt ebb. Men det händer att vi stiger över de grunda pölarna och bildar vår egen flod, skrattar och mår bra ibland! Spelar vi inte luftgitarr eller -trummor så att köksskåpen skallrar, eller sjunger baklänges med vridna tungor kan det hända att vi fnissar åt Jan Stenmark, och låtsas att allt är precis som vanligt:

Hopplösa läderhud

Det här med hopplösheten har genomsyrat hela februari och har bidragit till min bristande energi och skrivlust. Att finna sig hopplös är inget önskvärt tillstånd, särskilt inte för en som alltid tidigare har funnit små vägar ut ur nedstämdhet och oförmåga. Den 5 år långa längtan och kampen för ett levande barn har givetvis naggat hoppet i kanterna, men det har funnits där någonstans under det yttersta hudlagret. Jag har känt det pulsera och blivit värmd av den ljuvliga känslan.

Nej, februari har varit hopplös och pulsen har letat sig långt bakom den isolerande underhuden. Dels sopade sorgen efter våra tappade döttrar undan mattan, igen, och dels har andras hoppfyllda tillvaro påverkat mig så att jag känt mig hjärtlös. Platt och eländig. Vänner och bekanta har meddelat nya graviditeter, små levande bebisar har fötts, spiraler plockats ut och IVF:er lyckats. Det har gått i rasande fart. Änglamammor har blivit gravida med syskon till småänglar och här står jag och räknar procent! Det ser inte muntert ut. Kalkylen är enkel när man är tröstlös. Ju fler som lyckas dessdå fler av oss som blir kvar kommer att misslyckas. Några av oss måste, för statistikens skull, förbli tomhänta med hjärtat hängande som ett blottat groteskt och kallt smycke runt halsen.

Missförstå mig rätt! I djupet av min ödmjukhet för det mirakel som livet är gläds jag åt mina älskade vänners lycka och finner tröst i att olyckssystrar och -bröder lever drömmen tillslut. Men det är dubbelt. För i varje lycka ser jag en spegling av dess motsatspar, en spegelbild av mig och Kärleken. Jag har mycket att vara glad för och visst kan det alltid bli annorlunda men jag ser så dåligt när hoppet trillat av näsryggen! Jag önskar jag kunde sluta se mig själv i skuggan av andra och se lyckan som något relativt och individuellt, något som kan se ut så som man vill att den ska se ut. Jag vill forma den men jag kan inte längre utan hoppet. Någon som vet var man gräver efter nytt?

Jag har inte orkat läsa de bloggar jag vanligtvis följer. Exempelvis Marcus Birro och Finnjonnas. Trots att de varit i helvetet och återvänt, och nu har en liten bebispojke som äntligen fått stanna. Jag borde jubla, men gråter mest av längtan efter densamma, fast min. Vår. Som tillfälligt hopplös klarar jag inte att läsa det här för jag är rädd att bli utan och kvar på förlorarsidan. Kanske idealiserar jag föräldraskapet? Kanske är det lögn att det är "det största"? Kanske blir man inte lyckligare än man gör sig? Och kanske blir jag sviken av min fluffiga dröm...men ge mig en chans att veta!

Vet någon vägen från subcutis genom dermis för att nå epidermis, där hoppet ligger på lur?

.

Spårhunden

Efter rökskadan på jobbet har många besökare förvånat konstaterat att det inte luktar någon rök! Jag som alltid haft luktsinne som en spårhund blev själv överraskad av att den tjocka farliga röken inte lämnat osande spår. Så idag kom en storvuxen kvinna in med försenade böcker och menade allvarligt att hon minsann varit där i ett försök att återlämna, men att det då varit stängt..."Det luktar rök!" utbrast hon. Jag förklarade läget med tillägget att hon måste ha ett sjusärdeles luktsinne då inte ens spårhunden Johbur kunde skönja illdoften. Säkert anades min stolthet över denna min välutvecklade kroppsfunktion. "Ja, men det är ju för att jag är gravid!" svarade hon snabbt, med vad jag uppfattade som en sirligt självklar och upplysande ton. Som riktat till någon som inte verkar ha en aning om graviditetens alla förvandlingar. Hon ville fortsätta sitt spår, men med kniven i bröstet och blottade tänder fick jag bråttom att skriva ut kvittot och avbröt snabbt genom att upplysa om senaste återlämningsdagen "Tack och hej".

När jag morrande kastade ett avgrundsdjupt avundsöga efter henne där hon vaggade bort, puttrande av liv, undrade jag om jag någonsin kommer bli fri från känslan av arkebusering så fort jag hamnar mellan min egen sorg och den som har/får allt det jag blivit berövad? Jag slits i stycken när jag misslyckas med att hålla bitterheten avstånd. När jag inte kan ställa mig utanför andras lycka. Pressad mot väggen. Jag lyckas när jag mår bra, men nu... Det är omöjligt när jag blir överraskad som idag. När jag inte redan fått vittring på den analkande magen och hunnit stålsätta mig. Jag som brukar vädra mig till både graviditetsbesked och växande magar! Av ren överlevnadsinstinkt. Jag kan likna mötet med att bli x:ad. Ni vet de där programmen där inte ont vetande får kastat i ansiktet att de utsatts för ett practical joke, "You've been x'ed!" med ett påföljande gapskratt. Alla skrattar utom jag. Och de fortsätter skratta bakom ryggen på mig där jag böjer mig för mobben av härskare när jag försöker finna snabbaste vägen ut. Jag springer med svansen mellan benen, tilltygad och ylande med blodig nos i jakt på någon slags vittring som inte kväljer mig.

De förstår inte och jag önskar jag kunde skratta.

.

Konstpaus

.

"Om du väntar tills du är säker på att det är rätt,
kommer du förmodligen inte att göra mycket av något."

Detta sades av någon förmodad känd, men för mig okänd person. En överklok kvinna eller man som slutat upp med det idiotiska "gör det i morgon - när jag mår lite bättre". För hur kan man någonsin veta att det blir bättre just imorgon? Eller rätt? Som jag väntat och väntar ännu, utan att vara det minsta säker på att något av det jag planerar eller drömmer blir rätt eller någonsin blivit. Jag är inte säker på något förutom att jag måste leva under tiden jag väntar...på något. Jag ska försöka göra mycket av något och kanske kan jag på så vis raderas långsamt från den eviga väntelistan för att plötsligt befinna mig först i kön, eller ingen kö alls! Bortom väntan.

Det kändes inte rätt att vänta med bloggandet under den längre period jag hade tänkt. Saknade det. Så varför vänta? Istället skriver jag ibland, inte alls en annan gång, och dessdå mer nästa. Men det får aldrig inkräkta på mitt och Kärlekens gemensamma överlevnadsförsök! I mitt nyfunna blogglandskap får jag göra som jag vill utan krav och måsten, förutom ett. Jag måste lugna mig. Balansera bättre. Känna andan falla på eller av och ibland åt sidan för något viktigare. Paus betyder inte alltid att vänta, som i sluta leva eller skjuta upp. På, paus, av, paus, på, av, paus, lååångpaus. En konst som Johbur ska lära sig behärska under tiden hon lever, som ska hjälpa henne leva, utan att vara säker på om det är rätt.

Allt detta från ett komprimerat visdomsord på höger sida i min röda jobbalmanacka...