Vi lever som vi gjorde, i skepnad av de vi var innan det oerhörda, för det mesta. Vi skrattar och sjunger, bråkar ibland. Skillnaden är fin och knappt märkbar, men en mjuk stämma i moll genomsyrar våra infall och vi blir aldrig desamma. Det är oftast i de svartaste stämningarna behovet av att skriva infinner sig och tankarna tvingar på. Det är då de måste upp över ytan för att buteljeras och få etiketten "sorg". När jag tittar, vänder, skakar och vrider kan jag hantera sorgen och förstår efter hand att den inte vill mig illa, bara få finnas.
När jag tänker efter tycker jag om mitt nya ofrivilliga jag, för jag har blivit en nyans rikare. Rik är bra har jag lärt! Visst önskar jag att allt hade varit annorlunda, men insikten om att inget går att ställa tillrätta och att önskningar gör vare sig från eller till, gör mig mer ödmjuk och försiktig i mina steg. Som att blotta halsen för ett hungrigt lejon och på nåder klara sig. Som att visa alla sina synder i den starkaste av strålkastare utan att bli stenad. Denna oerhörda utsatthet har skrämt bort all stolthet och ätit upp dess mor.
Vårt hem brann ner med allt av kära ägodelar och vi klarade oss undan, med bara minnen kvar av sommarsemestrar och gamla kärlekar. Minnena är det finaste jag har. Och när jag plockar fram de som tillhör Ruth och Astrid blir jag varm och öm. Det är smärtsamt vackert och jag älskar dessa minnen! De kan inte brinna och är dyrt stöldlarmade. Försäkrade i hjärtat. Likt en passion, en förälskelse som blir något varaktigt, sansar sig sorgen och släpper in vardagen. Allt annat skulle bli outhärdligt. Det är för svårt att leva i dessa starka känslorus och samtidigt behålla förståndet. Sorgen har inget annat val än att anpassa sig efter det liv som måste fortsätta levas, och lämna bäraren för alltid förvandlad.
Älskade minnen...
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du har så rätt! Man är en erfarenhet rikare när man har förlorat barn och tagit sig igenom svår sorg.
Av att förlora barn får man en erfarenhet, som alla andra inte har och som andra har svårt att sätta sig in i. Det är erfarenheter man absolut inte vill ha, ens höra talas om, men man blir ödmjukare och visare och, som du säger, rikare på något vis.
Kram på dig!
Ingegerd
Tack för ditt fina svar och dina grattis-önskningar. Jag skulle så gärna skriva något fint här, något som skulle ta bort sorgen för en stund men oavsett vilka sorger jag själv har i bagaget kan jag inte ens komma i närheten av att förstå vad du gått och går igenom. Men du ska veta att du har gett min ödmjukhet en rejäl skjuts i rätt riktning. Man inser inte riktigt vad man har när man är mitt i det, man måste stanna upp en sekund och bearbeta det. Återigen så hoppas jag att sorgen så sakteliga lyfter från era axlar och att ni får åtnjuta stor och ihållande lycka i vilken form den nu vill komma! Kram til dig!
Skicka en kommentar