Jag lider av mycket men inte hybris

På jobbet får vi med jämna mellanrum spännande bruna paket från Kulturrådet. En instans som har till uppdrag att förverkliga regeringens kulturpolitiska mål. De delar ut kulturbidrag inom olika grenar, däribland litteraturbidrag för att värna om mångfald och kulturarv. De ser vidare till att de böcker som får litteraturstödet finns att låna på våra bibliotek, och där kommer de bruna lådorna in!

Jag gillar ofta innehållet och letar noggrant efter de mest lysande pärlorna. De som lyser mest låter vi briljera i hyllorna för allmänheten, resten säljs eller delas ut som priser. De som inte anses duga för vare sig det ena eller andra läggs i dvala, den ena på den andra. Växande hyllmetrar. Men ibland tar vi fel! Jag väckte en till liv härom dagen. Svart, grå och bräcklig med spretig baksidestext. Den såg ut ungefär som jag känner mig bakom hjärtat. Jag fattade tycke för ynkligheten och tog den i hand med hem. När jag utsatte de olästa sidorna för 60-talsluften i nya huset insåg jag att orden var nästan mina, i alla fall de rader jag valde, och särskilt de två sista.

Jag drar mig inte för att citera när någon redan uttryckt en känsla på det bäst tänkbara sätt. Onödigt att ens försöka. I detta fall en ung Vitrysska som istället för att bli dragspelerska började publicera lyriksviter. Här ur Tårarnas fabrik från 2007:

den kommer in i dina ögon
munnen
örat
som en smutsig fluga
kretsar döden
hindrar
dig att se
äta
höra
till slut
lyckas du fånga den
pressar den
i näven
du är tillfreds nu
du sliter av den vingarna
huvudet
och låter den flaxa
på golvet
du betraktar den länge
eller ska jag säga för alltid

(Valzhyna Mort)
.