tisdag 24 mars 2009

Var inte rädda

Jag har funderat kring den obarmhärtiga rädslan som förklädd till tvivel brukar krocka med misstron. Man blir orolig i deras sällskap, de är stora och tuffa. Oron blir till bävan och rädslan förgriper sig på kroppen och angriper likt en skenande cancer. Att skriva är min medicin och bloggen är morfinet. Rädslan (för allt möjligt) håller sig då på mattan och gör sig medgörligare, enklare att se och förstå. Rädsla sedd ur fågelperspektiv gör det aningen lättare att flaxa, ta ut rörelserna i full vingbredd där ovanför.

Jag har återigen läst Berättelsen om Pi (Yann Martel), en skeppsbruten pojke i en livbåt som i sällskap av en livsfarlig bengalisk tiger flyter ikapp med tiden, och livet, på den allt annat än "stilla" oceanen. Han tvingas lära sig överleva med den största av rädslorna, Richard Parker, tigern:

" Bara rädsla kan besegra livet...Den ger sig på ens svagaste punkt som den hittar med osviklig lätthet. Varenda del av en slutar fungera på det sätt som passar den bäst. Det är bara ens ögon som fungerar som de ska. De är alltid mycket uppmärksamma på rädslan... Rädslan som inte är annat än ett intryck har triumferat över en...den försöker förstöra allting, till och med orden man behöver för att kunna tala om den. Så man måste anstränga sig oerhört mycket för att uttrycka den. För om man inte gör det, om ens rädsla blir ett ordlöst mörker som man undviker, kanske till och med lyckas glömma, öppnar man sig för fler anfall av rädslan eftersom man aldrig egentligen tog upp kampen med den fiende som besegrade en."

Idag tog jag orden med mig i bilen, ut i solen. Sa dem högt så att mottagarna säkert skulle höra. Kärleksförklaringar upp i skyn. Älskade små...Jag ansattes av rädslan att flickorna inte kände sig älskade, förstod hur mycket kärlek de förde med sig. Jag skulle ha strukit mer över magen, varit närmare, mer närvarande. Pratat om dem med alla som korsade vår väg, om piruetter och stretchövningar under huden. Jag drabbades av rädslan för den stora tystnad som sänkt sig kring våra barn. Största möjliga...som om de aldrig funnits. Så jag skrek! Gormade älsklingsord upp i solen. Stora, varma, yviga. Röda studsbollar. Jag skrek tills jag inte behövde skrika längre och vann över tystnaden.

.

2 kommentarer:

IVF-Karusell sa...

Du skriver så fantastiskt vackert vännen, jag hoppas att du inom en snar framtid har en växande mage att klappa på och prata med!

kram j

Kristina Birkesten sa...

Ja, du skriver verkligen fint! För mig är skrivandet också som välgörande medicin, särskilt när det är extra jobbigt, som nu.

Tänker på dig!
Kram!