fredag 13 mars 2009

Solens upp och ned

Det finns många etiketter här som inte fylls på med inlägg. Vissa är lite svårare att skriva om då många tankar är motstridiga och svåra att klä. Adoption är en sådan. Det irriterar mig det faktum att när vi precis släppt greppet om IVF-försök och graviditet, då blev vi gravida! Det som irriterar är givetvis inte graviditeten utan att alla de som hävdat att "då ska ni se att ni blir gravida!" fick rätt! Alla dessa amatörmålare som med romantiska akvareller målade upp solskenshistorier. Jag tror fortfarande på slump och inte "meningen med" men kanske finns det en logik i att när man släpper taget om sig själv kan under ske, man blir mottagligare för solens strålar.

När jag blev med Rutan och lill-Astrid hade jag kapitulerat för det misslyckande jag trodde den sista IVF-behandlingen skulle innebära. Jag puffade nässpray och punkterade kroppen av ren vana och med intentionen att få ett riktigt avslut i barnfabriken. Jag ville inte lämna den sista dörren öppen innan den skulle målas om i vackrare färger och ge storstilad entré för det adoptivbarn vi börjat drömma om. Som vi drömde om detta barn med bruna små händer! Händer som var sina egna nog, som inte hade M:s långa fingrar eller mina sköra naglar. Vi älskade dessa drömda fingrar! Jag lapade glatt kaffe, snusade ibland (en last jag tagit mig för) och drack ett glas vin för mycket under detta tredje försök. Det skulle misslyckas och det gjorde mig inget!

Gener och biologi var inte (är inte) synonymt med ovillkorlig kärlek och gravid för graviditetens skull var aldrig det vi saknade. Vi saknade ett barn att älska, ett barn som var för oss! När graviditeten blev ett faktum och krämporna tilltog i takt med att ultraljudsbilderna på flickorna blev många, då kom kärleken tusenfalt. Men det tog tid innan jag kunde släppa drömmen om de bruna händerna och ge mig hän tvillingmiraklet bakom hjärtat. Det var motstridiga veckor. Jag minns hur vi meddelade våra adoptionsutredare att det inplanerade hembesöket inte längre var aktuellt. Hur glada våra referenser blev över att bli utvalda att försäkra vår lämplighet som föräldrar till adoptivbarnet och hur förvånade de måste ha blivit att inte behövas längre. Behövda i egenskap av föräldraförsäkring.

Nej, graviditeten tog mig på sängen och allt det jag tidigare föreställt mig var som bortblåst. Solen nådde mig trots kroniskt illamående och oförklarliga sammandragningar under en sommar liggande i soffan. Jag klappade på magen, pratade med löjlig röst och läste gravidböcker. Något jag tidigare avskytt då det var förunnat alla andra. Kärleken växte ikapp med magen och höll sig på armlängds avstånd från de okända adoptivfingrarna. Jag släppte dess varma grepp. Greppet slöts däremot kring det osäkra utfallet på graviditeten och den växande kärleken till trots låg jag ofta tröstlös i den sommarsvettiga soffan. Jag grät för det mesta och läste på om graviditetsdiabetes och njurstensanfall. Om sammandragningar och dess orsaker. Om infektioner och immunförsvar. Jag grät över den maktlöshet jag kände. Att inte kunna skydda mina barn från det värsta. Solskensmålande barnmorskor och omgivning talade om vikten att släppa taget och ge mig hän graviditeten, vara glad (som i inte orolig) så till den grad att de lyckades övertala mig. Skulle det värsta hända skulle det hända ändå, utanför min kontroll.

Så jag klev ur soffan med sea-band runt armlederna och åksjuketabletter i väskan. Jag tog soliga korta promenader och tillät mig insulinkrävande godsaker. Jag var i akvarellmålande experters händer! Jag fikade med vänner och åkte på bilutflykter vid västkusten, gjorde mig mottaglig för solen och skaffade fler fräknar. Fick med möda benen proffsvaxade, köpte nyårsblåsa med plats för extra stor mage och provkörde barnvagnar. Jag släppte greppet för ett litet litet tag och det var då greppet släppte om mig. Det var då det hände...

Något stod inte rätt till med vår solskenshistoria.
Lika ogripbar som regn från klar himmel.
Är den fortfarande en sådan?

.

2 kommentarer:

Orchid sa...

Jag är så ledsen att dina flickor inte hamnade hos er utan i himlen.
Ditt hjärta är stort nog att adoptera ett litet barn. Man kan älska ett adopterat barn som om det vore ens eget (vilket det ju är).
Jag vet!
Kram på dig!
Ingegerd

Vida sa...

Vilket vackert, smärtsamt men öppet inlägg du modiga Johbur som delar med dig till oss läsare och öppnar din dörr.

Önskar att du får precis det du önskar oavsett om det blir ett barn med små bruna händer, vita händer och ben med spring i.

Kramar