En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)

Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.

Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.

Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:

"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."

Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:

"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.

– Barnlöshet kan var mycket svårare att komma till rätta med än andra trauman. När någon dött oväntat till exempel handlar det om ett avgränsat, konkret trauma...Det saknas också ritualer i det här sammanhanget som kan underlätta bearbetningen. Om ett barn dör visar omgivningen stöd och det finns vissa ceremonier. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan fortsätter därför och blir något av en livsstil för många...– Att höja livskvaliteten under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitet och att härda ut.

– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."

Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?

.

No hope day

Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.

Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.

Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.


Short hair day on a No hope day

.

Och grävaren!

Den ständiga striden av dödsfall kring mig och Kärleken är sanslös! Gamla rostiga sår poleras blanka och gör att vi snart inte ser för vem eller vad vi gråter och går sönder längre. Vi bara brister och att samla ihop bitarna har blivit till en eländig livsstil. Ohållbar.

Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?

Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...

Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.

Till och med grävaren...

.

Sjuklingen

"...djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor,
vid alla tillfällen..."

Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".

Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.

Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.

Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.

.

Den mjuka lyckan

Det kunde ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver. En som funderar över varför hon fryser så om de raggsocksklädda fötterna instoppade under elementet. En som precis diskat fram familjens kladdiga kastruller och pannor under resterna av dagens ärtsoppa och gårdagens wok. En sådan mamma som kastar en varm blick på den dåsande, trassliga familjen i soffan och snart tränger sig tätt intill den mjuka lyckan framför tevens blåa sken.

Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.

Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.

Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.

.

Lika gott eller bättre

Ett bättre nytt år, önskar jag er som behöver ett! Annars får ni ha ett lika gott...

Familjen X är bara på låtsas

Upprörd och ledsen, igen. Det hela började med julkorten.

Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.

Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.

Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...